"En bil ögonblickligen till Riddaregatan 7!"

Hbl 29.9.1924.
Nationalbiblioteket.

De första automobilstationerna fanns vid torgen, där hyrkuskarna sedan länge plockat upp kunder. Den mest använda var kanske den vid Salutorget, där trafiken var särskilt livlig kring sekelskiftet 1900. Hyrbilar, vad vi idag skulle kalla taxibilar, blev snart en viktig del av stadens infrastruktur.

Hyrbilar på rad på Södra espen 1912.
Sakari Pälsi, Stadsmuseet.

Ofta använde man i talspråk ordet "birs", vilket kunde beteckna både automobilstationen och själva skjutsen.  Redan på 1910-talet fungerade ett system där man kunde ringa till en automobilstation och beställa en skjuts. Staden reglerade taxorna enligt resans längd, antal passagerare och bilens art. Från att ha varit mest nöjesåkning i början, blev hyrbilarna ett mycket vanligt och populärt sätt att ta sig runt staden.

Annons från 1911, Fyren.
Nationalbiblioteket.

I november 1914 beklagar sig en skribent i dagstidningen: ”En af de senaste dagarna, som icke utmärkte sig genom någon speciell värme, ville jag göra en automobiltur genomstaden. Dock naturligtvis utan risk att få mina ben förstörda af reumatism. I den avsikten gjorde jag en rond rundt de flesta automobilstationer i det lovvärda syftet att finne en automobil, som skulle ha varit försett med en fäll eller filt att lägga över knäna. Men min vandring blev lång och tröttsam. Överallt möter jag af hånfulla chaufförleenden, när jag frågade efter en dylik öfverflödesartikel. Vad skulle jag med dylikt, när så många andra före mig kommit till rätt utan. Och svaret kunde icke bli annat än att den automobilåkande allmänheten antingen måste vara ovanligt oemottaglig för köld eller också ha ett sällsynt gott hjärta, som tvingade den att hellre lida än besvära de stackars chaufförerna med utgiften för en fäll.” Inte ens på 1920-talet var det klart att en bilskjuts var varm.

Hyrbil 1923. Eric Sundström, Stadsmuseet.

Automobil är ju inte ett så enkelt ord, men språket sökte ännu sin form vid denna tid. Man stöter inte sällan på den nog så logiska kortformen "biler" vid denna tid.

Vid Kapellet på 1920-talet.
Nurmijärvi museum.

Ännu år 1920 utgjorde hästfordonen tre fjärdedelar av alla registrerade fordon, men bara fem år senare hade andelen rasat till en femtedel.  Antalet hyrbilar ökade i rasande fart i början av 1920-talet. Nästan varannan personbil på stadens gator var en hyrbil.*  I mitten av 1920-talet var marknaden så stor att bolagen själva bad om sänkta taxor. I slutet av 1927 fanns det cirka 900 hyrbilar i Helsingfors.

Fordhyrbilarna var både billiga och bekväma.
Kalle Havas, Stadsmuseet.

Eftersom hyrbilarna utgjorde en så stor del av bilparken, och dessutom sannolikt var i bruk mer mycket mer än privata personbilar utgjorde de en synlig del av trafiken. Och följaktligen också olycksstatistiken.

12.07.1928 Nyland no 79 s. 3

De nya stationerna inrättades vid bl. a. Skolstorget och Fredrikstorget.

 

Från Societetshus till Stadshus

Hbl 28.9.1924. Nationalbiblioteket

I inlägget ovan från 1924 framkommer att Helsingfors stadshus drätselkammare vid denna tid fungerade i Societetshuset festsal. Det måtte vara ett av de ståtligaste kontoren någonsin i stadens historia. Men hur kom det sig, egentligen, att inte stadsfullmäktige var de som fyllde salen?

Helsingfors stadsfullmäktige, som formellt kommit till 1873, sammanträdde första gången 1875 i det gamla rådhuset, som emellanåt fått fungera som bland annat generalguvernörens hus. Byggnaden, också känd som Bocks hus, uppfattades ändå tidigt som oändamålsenlig och trång. Redan den första fullmäktige ordföranden Leo Mechelin ansåg att Societetshuset skulle vara mer lämpligt.

Sederholms och Bocks hus, 1866. Eugen Hoffers, Stadsmuseet.

På 1890-talet utreddes olika möjligheter för att bygga ett nytt stadshus på södra kanten av Senatstorget. Man ville från stadens sida bevara empiretorgets symmetri och balans, vilket gjorde planeringen lite kvistig. Också nu figurerade i diskussionen ett förvärvande av Societetshuset. En annan plats, förutom de Tempelplatsen och Observatorieberget, som förekom länge i planerna för lämplig placering för ett nytt stadshus, var tomten för det gamla packhuset vid Västra (numera Södra) kajen.

Packhuset till vänster.
 K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet. Detalj.

Även om Senatstorget ansågs ge ett stadshus en värdig miljö, tyckte man också att stadens hamn var ett ställe där byggnaden skulle bli ”ett af de främsta föremål som skulle tilldraga sig den sjöledes till stadens ankommandes blickar, bättre egnad att framhäva kommunens altmer växande merkantila betydelse samt dess ställning såsom landets förnämsta sjö- och handelsstad.” Till visionen hörde att Societetshuset skulle rivas, Sofie- och Katrinegatorna skulle breddas och ett administrativt palats resas på tomten.

Stadens ansikte utåt var länge Södra hamnen. 

Dekorationer vid Salutorget inför Alexanders II besök sommaren 1863.

Eugen Hoffer, Åbo Akademis bibliotek.

Societetshuset övergick också i stadens ägo redan i början av 1900-talet, då man fick möjlighet till en förmånlig affär. I början av 1910-talet ordnade man sedan en tävling för ett nytt stadshus på tomten, men lyckades inte hitta någon tillfredställande lösning. Men man hade nu i alla fall kommit fram till att Salutorget i sig var ett bra läge, då Societetshuset flyttat sin verksamhet från Södra hamnen närmare järnvägsstationen 1913. Järnvägens dragningskraft var större för affärsmännen.

Etikett från Nya Socis. Stadsmuseet.

Stadens ämbetsmän kunde alltså nu flytta in i gamla Societetshuset medan rådstugurätten och magistraten fick tillbaka Bockska huset. Men det var fortfarande mycket trångt, och man måste verka på olika adresser.

En del av stadens administration fanns under en 

längre tid vid Kaserngatan 21, en f.d. skola, t.v.

A.E. Rosenbröjer, Stadsmuseet.

Stadsfullmäktige sammanträdde vid den här tiden, sedan början av 1910-talet, i Börshuset på Fabiansgatan. Några av stadens förmögna handelsmän hade låtit bygga huset, som anses vara ett av Lars Soncks bästa verk.

Börshuset.

Eric Sundström, Stadsmuseet.

Man insåg ändå på 1920-talet att det, förutom att vara estetiskt utmanande, också skulle komma att bli mycket dyrt att bygga nytt vid Salutorget. Ännu mot slutet av 20-talet närde man hopp om att bygga nytt, men verkligheten (priset) kom emot. 1930 gjorde man slutligen en insats för att lösa utrymmesproblemen en gång för alla genom renoveringar och följande år inleddes en verklig flyttrumba. Under omorganiseringarna 1931 byggdes också en bro över Sofiegatan från stadshuset till Helsingfors Aktiebanks hus, som köpts för drätselkammarens behov. Senast nu blev stora salen ledig.

Hugo Sundström, Stadsmuseet.

Slutligen flyttade också stadsfullmäktige efter en kort mellanlanding i Vita salen in i stadshuset 1931, som ett drygt halvsekel senare helt demolerades invändigt, med undantag av festsalen och några andra mindre delar av byggnaden.

Nästa år får vi fira 150 år sedan stadsfullmäktiges första sammanträde 1875. Vi kan se fram emot en del festligheter för att fira den demokratiska ordningen i Helsingfors, som spelat en viktig roll också nationellt. Inte minst under kristider har man lyckats relativt väl med att skydda samhällsordningen och välfärden lokalt på ett sätt som också gett hela landet stabilitet. En huvudstad är ändå en huvudstad.

Maria, Maria ... En meningslös liten berättelse om en försnillerska

 

Hbl 22.9 1924. Nationalbiblioteket.

Någon känner kanske till Osk. Huttunen, en affärsman som kom till Helsingfors från Kuopio c. 1908 och blev en inflytelserik person fram till sin död. Han testamenterade som barnlös sina pengar att användas för bildning och konst. Idag för hundra år sedan hade han blivit utsatt för ett brott, men en ung kassörska beskyllde på honom för att ha förfalskat bokföring då ansenliga summor försvunnit. Trots att någon vänstertidning sympatiserade med henne, var hon nog rätt chanslös i rättegången.

Maria Fredrika Karri var uppvuxen i Viborg och således antagligen språkkunnig. Hon hade arbetat som kassör för skyddskåren i Björneborg, där hon också utbildat sig till sjuksköterska. När hon börjat sin anställning hos Huttunen och hur hon slutligen blev avslöjad har jag inte hitta information om.

Med sig på flykten ville Maria ha sin mor, Fredrika Karri, som reste med hennes fästman Otto Mikael Seppälä till Oslo. Av någon orsak kom hon antagligen inte iväg, utan båda återvände till Helsingfors. Maria själv lyckades som framkommit ta sig ända till Halifax, men blev genast skickad tillbaka.

Fartyg i Halifax, Nova Scotia 1912. Wikimedia.

Vittnen berättade att man hos Karris sett tomflaskor, delikatesskonserver, kexpaket och annat som pekade på att man fört ett leverne som hade "en anstrykning av lyx". Dessutom förundrade man sig över den överdådiga livsstilen, till vilken hörde långa bilresor. Ett vittne intygade att hon redan 1911 fått dyrbara gåvor av Karri.

Vilken "fästmannen" Otto Seppäläs andel varit, diskuterades mycket. De två grafologerna hade här olika åsikt: den svenske grafologen Abraham Langlet ansåg att Karri hade gjort 10 förfalskade checker, medan Jalmari Finne, författaren och historikern som var kompis med polischef Riekki, ansåg att Seppälä hade undertecknat åtminstone en del. 

Modern, Fredrika Karri, var sjuklig under rättegången och dog i november. Maria Karri var troligen förtvivlad. Då diskussionen om Seppäläs andel gick som häftigast och Finne framförde sina misstankar om Seppäläs skuld och man ville anhålla också honom, kunde inte Karri längre hålla sig samman, utan störtade fram till domaren, bad på knä om nåd för sin fiancé och föll till slut medvetslös till golvet.

När domen sedan föll i februari 1925 dömdes Karri till 3 och ett halvt års fängelse i tukthus. Seppälä, som företräddes av f.d. senator Brofeldt, blev emellertid helt frikänd.  En reporter i publiken studerade den dömda: Skulle hon sänka huvudet och börja gråta? Nej, det gjorde hon inte. Istället log hon försiktigt mot publiken "som ett barn som blivit fast för tjuvstreck." Efteråt gick reportern fram för att intervjua henne. Hon är upphetsad, talar och skrattar fort för att inte brista i gråt. Hon bedyrar sin oskuld och beskyller Osk. Huttunen för oärlighet. Svenska och finska blandas i ett nervöst sammelsurium. Hon stannar tvärt upp, tårarna börjar rinna och säger att hon är glad att det är över och att hennes mamma inte levde för att se detta. Slutligen hotar hon med att gå i hungerstrejk i fängelset. 

Arthur Brofeldt. Museiverket. Detalj.

Rättegången väckte uppmärksamhet och trots att domen förkunnades samma dag som Maria Åkerbloms, var salen proppfull. Eller kanske just därför.

Scaramouche, Scaramouche

Hufvudstadsbladet 15 september 1924.

Scaramuccia var från början en gestalt i commedia dell'arte, en inte helt sympatisk karaktär. Den korta,  svartklädda "svarta flugan" var förebild och inspiration till Johannes Paulsens Scaramouche, baserad på Poul Knudsens text, som Jean Sibelius skrev musik till 1912-1913. Det var meningen att det skulle vara pantomim, men Knudsen skrev ändå repliker till, till Sibelius förfäran och förtret. Storyn är ett triangeldrama och musiken anses väl vara riktigt bra. Man försökte sätta upp verket på Svenska Teatern 1917-1918, med det verkar inte ha blivit av, utan premiären kom att bli i Köpenhamn först 1922. Premiären i Finland var på Kansallisteatteri våren 1923. I huvudrollen dansade Ruth Snellman, Sibelius dotter.

Ruth Snellman. Suomen Kuvalehti, mars 1923.

Rex Ingrams film Scaramouche hade premiär 1923. Det är en historisk film, förlagd till franska revolutionen, två timmar lång på Youtube, baserad på en då färsk roman med samma namn. Intrigen är lång och invecklad, förstås med ett triangeldrama som pudelns kärna. Hbls recensent var inte odelat positiv: "I detta filmverk återspeglads franska revolutionen som den blodiga häxsabbaten, med de obehärskade lidelsernas oberäkneliga och fruktansvärda konsekvenser, för vilka t.o.m.iscensättarna själva i vissa ögonblick rygga tillbaka. … Kärleksagan som är inflätad, kan inte av de unga medspelande skötas så, att styrkan och längtan och storm av känslor skulle framstå som mäktiga inre upplevelser." Trots detta gjorde den filmen rekord i både London och Paris.

Vad man inte allmänt noterade i filmen var att det bland statisterna fanns en finlandssvensk adelsman, Gösta Wrede. Filmen innebar genombrottet för huvudrollsinnehavaren, den mexikanske Roman Novarro, som efter detta fortsatte sin karriär i Hollywood som Ben-Hur, vilket en entusiastisk Gösta Wrede rapporterade hem i Filmrevyn. Gösta hade åkt över för att skriva filmjournalistik, men drömde om en karriär som skådespelare och han hade också ännu 1924 en liten roll i en av Victor Sjöströms filmer, Men karriären tog inte fart och han funderade på att återvända, och dog sedan kort senare, inte ens 30-år gammal. 

Gösta Wrede af Elimä. Filmrevyn, 1926.

Typiskt för Scaramuccia är att få stryk på scen, och stryk har också amerikanen Anthony Scaramucci fått. Han är en rättfram bankir, som ofta stött demokraterna och ändå gjorde ett rekordkort gästspel i Trumps regering 2017. Ett säkert sätt att få stryk. Sedermera har han hjälpt preppa Kamala Harris inför tv-debatten. Amerikansk fandango.

Skillnaden

 

Hbl 8.9.1924.

Skillnadstorget har egentligen försvunnit som adress idag och Skillnaden associeras kanske oftast med Skillnadsgatan, som utgör en fortsättning på Mannerheimvägen (tidigare Henriksgatorna). Området har, liksom området kring Tre Smeder (Spårvägstorget) varit i ständig förändring och samtidigt en bestående knutpunkt för stadsborna i deras dagliga rörelse genom stadens rum.

Student Andreas Kusmins bild av Skillnadstorget
 såldes av Wasenius bokhandel.

Området, där Esbo tullen i tiden inledde landsvägen mot Åbo, senare Henriksgatan som övergick Västra Chaussén började blev i den nya huvudstaden park och där byggdes också den första teaterbyggnaden av C.L. Engel som man kan skymta på Kusmins bild från c 1840 (ovan), nedan om den nya kyrkans mäktiga torn.  I vänstra kanten av bilden ser man en av stadens brunnar. Både människor och hästar på bilden är alldeles för små, något som knappast är ett misstag av den blivande lantmätaren, utan helt avsiktligt för att staden ska se större ut.

Hårdh, C.A. 1865, Åbo Akademis bildsamling

Hoffers Eugen c 1870, Stadsmuseet.

Att avbilda Skillnadstorget med kyrkan i bakgrunden var förstås stiligt, men också annars uppfattades nog torget sträcka sig i en öst-västlig riktning. En bra plats att utgå från var därför senare Gradins och senare Palladiums hus i början av Boulevarden, med det huset tillkom först på 1910-talet. (Bilder: Stadsmuseet, Pietinen, Museiverket)

Skillnaden och Skillnadstorget har utgjort en utmaning för stadsplaneringen på grund av sin obändiga underliga form i skärningspunkten av de olika rutsystemen.  Den 100-år gamla notisen väckte min nyfikenhet, då jag försökte förstå vad man egentligen menade med att fälla träd på Henrikseplanaden(?) för att vidga trottoaren mot Skillnadstorget ... Jag är inte säker på att jag begriper det helt ännu heller,  men troligen handlar det om  den sydöstra "spetsen" av esplanaden. Skillnadstorget uppfattades mest sträcka sig i öst-västlig riktning,  och avbildades gärna just mot i den riktningen, då kyrkan utgjorde en fin fond.

Nummelins karta, 1876.

Åtminstone sedan 1870-talet var torget belagt med kullerstenar. På Daniel Nyblins bild från 1890 ser man pågående gatuarbeten på Västra Henriksgatan och spåren efter hästarna i backen. Nyblin har troligen tagit bilden mycket tidigt på morgonen, medan Ståhlbergs foto visar vardagens livligare trafik.

Nyblin, Daniel, 1890, Stadsmuseet.

K.E.Ståhlberg, Museiverket

Teateresplanadens park sträckte sig också tydligt lite framför det nya teaterhuset i början av 1900-talet. Men notera alltså att Södra Esplanaden på kartan nedan slutar redan vid nummer 20 (Bronda).

Skillnaden, 1909.

Skillnadstorget 2 är också en speciellt intressant adress, eftersom huset som stod där i början av 1900-talet var Aleksi Gallén-Kallelas hem och det var ritat av Eliel Saarinen. Huset hyste också i början av seklet en ansedd affär för hantverk, Pirtti.

Skillnadstorget 2, 1911. Stadsmuseet.

1916, Stadsmuseet

Från 1920-talet finns en del bilder och då börjar bildvinkeln med tydligt vända sig i nord-sydlig riktning, upp och ner från Henriksesplanaden upp mot backen. Spårvagnarna erövrar också ett allt större område, från att i början endast diskret svängt mellan Boulevarden och Västra Henriksgatan.

Stadsmuseet,1920-talet

Stadsmuseet,1920-talet

Otava, Museiverket, sent 1920-tal

Arne Pietinen, 1930-talet, Museiverket

1925

På kartan från 1925 ser man att den östra spetsen från Henriksesplanaden är borta och spårvagnen har fått en vändplats på torget. Foto Roos återupplivade igen den gamla vinkeln 1930, där man ser hur man än en gång bygger om spårvägen. Upprivna gator är nog inget nytt i vår stad.

Foto Roos,1930, Stadsmuseet

Förändring sker inte utan dialog

I lördagens Hesari skriver Tuomas Lehtomäki rätt skarpsynt om strukturerna i den offentliga debatten kring rasism och anti-rasism. En viktig poäng är att debatten i sig är viktig. Målsättningen kan inte vara att det inte ska finnas diskussion om rasism, eftersom det handlar om ett fenomen som har så djupa och vindlande rötter i vår historia. Rasismen kan inte tänkas bort med den bästa vilja eller den starkaste (själv)reglering vi kan åstadkomma. I stället är den något vi hela tiden måste reflektera över och diskutera för att gemensamt definiera hur vårt språk, vår kultur och vårt samhälle borde förhålla sig till detta lömska arv. Däremot skulle det vara viktigt att försöka få diskussionen snäppet mindre affekterad. Vi borde sträva mot en delad förståelse om att verkligheten inte är så svart-vit (ursäkta), och att diskussion är en positiv sak, för den hjälper oss att definiera vad som är acceptabelt för oss just nu, idag. Och att detta också lever och ständigt förändras eftersom kulturen är ett levande, mycket komplext system. Varför diskussionen om rasism säkert behöver fortgå ännu ett sekel eller så. Åtminstone.

Jag hoppas innerligt att vi lär våra barn och unga uthärda olika åsikter och synpunkter. Att se dem som en rikedom och tillgång. Att försöka möta andra åsikter med förståelse och att försöka hitta gemensamma värderingar eller ens gemensamma målsättningar. För genom det får vi också en diskussion där man vågar säga ifrån - och där det kanske till och med har en mer djupgående och bestående positiv effekt.

Lehtomäki pekar på hur regeringens "anti-rasistiska kampanj" rör sig på en rent retorisk "pimpeli-pom"-nivå.* Kanske har det att göra med att man vill visa sig medveten om strukturell rasism, att man i kampanjen verkar röra sig på en så abstrakt nivå att man blir frikopplad från mer akuta och konkreta åtgärder. Men ger detta inte friheten att inte egentligen göra något av relevans överhuvudtaget också för dem som deltar i kampanjen? 

Kampanjen utgör ett utmärkt exempel på hur man gör ineffektiv, skeninvolverande s.k. förändring, vars syfte inte är att egentligen åstadkomma någon förändring. Förändringsledarskap har ju blivit något av en modebransch och en trendig kompetens. Lite lustigt är den engelska termen oftast change management, som mer handlar om att genomdriva eller implementera förändringar. Det vill säga: den som gör change management har fått en målsättning, en beskrivning av ett måltillstånd, kanske till och med en vägkarta, och uppgiften är att verkställa denna. Det kan till exempel handla om strategin i en organisation.

Förändringsledarskap handlar enligt mig om något annat. Ledarskap är mer än management, och det är just ledarskap som behövs om man vill åstadkomma försändring. Det handlar om att engagera alla intressenter på ett djupare plan, så att de kan omfatta målsättningarna. Det är särskilt viktigt om fältet som ska förändras inte är enhetligt eller om aktörerna är autonoma, vilket till exempel ofta är fallet i dagens expertorganisationer. Change management är liksom för sent. Tåget har redan gått om man kommer med en färdig vägkarta. De som borde förändra sig, eller snarast sitt sätt att agera, måste lära sig av med sina nuvarande vanor och verksamhetssätt som de funnit mest effektiva. Det kräver väldigt mycket energi och motivation. Därför måste var och en förstå och omfatta målsättningarna och prioritera dem tillräckligt högt. Detta innebär att en tillräckligt stor krets måste vara genuint engagerad i att forma hela processen, ända från att beskriva måltillståndet till att ta fram vägkartor och planer för implementering.

Det handlar om en mycket känslig process som kräver enorma mängder kommunikation. Förändringsledarskap kräver stora satsningar på engagemang och det innehåller alltid mycket stora risker. Det beror på att många människor är väldigt känsliga för just skeninvolvering. Det krävs mycket litet, för att nyckelintressenter ska börja förhålla sig cyniskt till hela förändringen och ledarskapet. Det räcker med brister i kommunikationen,  eller en känsla av inautenticitet hos dem som driver ledarskapet. Eller att man inte för en genuin dialog under hela processen, så att alla intressenter förstår den och hur påverkan kan ske, i alla riktningar.

När det gäller vår regering och den anti-rasistiska kampanjen är det tydligt att åtminstone delar av regeringen varit mycket nöjd med att kontakten till samhället är så tunn som möjligt och att ingen förändring är önskvärd. Eller som Lehtomäki så välfunnet noterar: "Regeringen förband sig också att minska rasismen i sina interna diskussioner, vilket fick mig att undra över hurdana samtalen egentligen har varit hittills." Sannfinnarna har alltså effektivt lyckas undergräva hela arbetet, genom att sabotera regeringens förändringledarskap inom åtminstone det här området. Många har också valt att inte delta i kampanjen. Lyckligtvis är persunas ledarskap lika eländigt tunt också då det gäller saker de faktiskt vill främja.

En klassiker jag inte lyckades hitta original eller upphovsman till.
Den illustrerar denna bloggtext, som innehåller en del basics om ämnet.

*citat: pimpeli pompeli, parane maailma poks! ChatGPT föreslår översättningen: Pim-pam-puff, världen bli bra nu, poff!