I lördagens Hesari skriver Tuomas Lehtomäki rätt skarpsynt om strukturerna i den offentliga debatten kring rasism och anti-rasism. En viktig poäng är att debatten i sig är viktig. Målsättningen kan inte vara att det inte ska finnas diskussion om rasism, eftersom det handlar om ett fenomen som har så djupa och vindlande rötter i vår historia. Rasismen kan inte tänkas bort med den bästa vilja eller den starkaste (själv)reglering vi kan åstadkomma. I stället är den något vi hela tiden måste reflektera över och diskutera för att gemensamt definiera hur vårt språk, vår kultur och vårt samhälle borde förhålla sig till detta lömska arv. Däremot skulle det vara viktigt att försöka få diskussionen snäppet mindre affekterad. Vi borde sträva mot en delad förståelse om att verkligheten inte är så svart-vit (ursäkta), och att diskussion är en positiv sak, för den hjälper oss att definiera vad som är acceptabelt för oss just nu, idag. Och att detta också lever och ständigt förändras eftersom kulturen är ett levande, mycket komplext system. Varför diskussionen om rasism säkert behöver fortgå ännu ett sekel eller så. Åtminstone.
Jag hoppas innerligt att vi lär våra barn och unga uthärda olika åsikter och synpunkter. Att se dem som en rikedom och tillgång. Att försöka möta andra åsikter med förståelse och att försöka hitta gemensamma värderingar eller ens gemensamma målsättningar. För genom det får vi också en diskussion där man vågar säga ifrån - och där det kanske till och med har en mer djupgående och bestående positiv effekt.
Lehtomäki pekar på hur regeringens "anti-rasistiska kampanj" rör sig på en rent retorisk "pimpeli-pom"-nivå.* Kanske har det att göra med att man vill visa sig medveten om strukturell rasism, att man i kampanjen verkar röra sig på en så abstrakt nivå att man blir frikopplad från mer akuta och konkreta åtgärder. Men ger detta inte friheten att inte egentligen göra något av relevans överhuvudtaget också för dem som deltar i kampanjen?
Kampanjen utgör ett utmärkt exempel på hur man gör ineffektiv, skeninvolverande s.k. förändring, vars syfte inte är att egentligen åstadkomma någon förändring. Förändringsledarskap har ju blivit något av en modebransch och en trendig kompetens. Lite lustigt är den engelska termen oftast change management, som mer handlar om att genomdriva eller implementera förändringar. Det vill säga: den som gör change management har fått en målsättning, en beskrivning av ett måltillstånd, kanske till och med en vägkarta, och uppgiften är att verkställa denna. Det kan till exempel handla om strategin i en organisation.
Förändringsledarskap handlar enligt mig om något annat. Ledarskap är mer än management, och det är just ledarskap som behövs om man vill åstadkomma försändring. Det handlar om att engagera alla intressenter på ett djupare plan, så att de kan omfatta målsättningarna. Det är särskilt viktigt om fältet som ska förändras inte är enhetligt eller om aktörerna är autonoma, vilket till exempel ofta är fallet i dagens expertorganisationer. Change management är liksom för sent. Tåget har redan gått om man kommer med en färdig vägkarta. De som borde förändra sig, eller snarast sitt sätt att agera, måste lära sig av med sina nuvarande vanor och verksamhetssätt som de funnit mest effektiva. Det kräver väldigt mycket energi och motivation. Därför måste var och en förstå och omfatta målsättningarna och prioritera dem tillräckligt högt. Detta innebär att en tillräckligt stor krets måste vara genuint engagerad i att forma hela processen, ända från att beskriva måltillståndet till att ta fram vägkartor och planer för implementering.
Det handlar om en mycket känslig process som kräver enorma mängder kommunikation. Förändringsledarskap kräver stora satsningar på engagemang och det innehåller alltid mycket stora risker. Det beror på att många människor är väldigt känsliga för just skeninvolvering. Det krävs mycket litet, för att nyckelintressenter ska börja förhålla sig cyniskt till hela förändringen och ledarskapet. Det räcker med brister i kommunikationen, eller en känsla av inautenticitet hos dem som driver ledarskapet. Eller att man inte för en genuin dialog under hela processen, så att alla intressenter förstår den och hur påverkan kan ske, i alla riktningar.
När det gäller vår regering och den anti-rasistiska kampanjen är det tydligt att åtminstone delar av regeringen varit mycket nöjd med att kontakten till samhället är så tunn som möjligt och att ingen förändring är önskvärd. Eller som Lehtomäki så välfunnet noterar: "Regeringen förband sig också att minska rasismen i sina interna diskussioner, vilket fick mig att undra över hurdana samtalen egentligen har varit hittills." Sannfinnarna har alltså effektivt lyckas undergräva hela arbetet, genom att sabotera regeringens förändringledarskap inom åtminstone det här området. Många har också valt att inte delta i kampanjen. Lyckligtvis är persunas ledarskap lika eländigt tunt också då det gäller saker de faktiskt vill främja.
 |
En klassiker jag inte lyckades hitta original eller upphovsman till.
Den illustrerar denna bloggtext, som innehåller en del basics om ämnet. |
*citat: pimpeli pompeli, parane maailma poks! ChatGPT föreslår översättningen: Pim-pam-puff, världen bli bra nu, poff!
.jpg)
.jpg)
