Pengar och pengar

Eftersom Saifedean Ammous’ bok  The Bitcon Standard  (2018) verkar ha väckt uppseende, tänkte jag passa på att allmänbilda mig lite och försöka förstå hur Bitcoin inte är ett pyramidspel. Spontant är jag högst skeptisk till att enomen som ser ut att lova vinster som bygger endast på tillväxt skulle vara hållbara på lång sikt. Det gäller alltså i praktiken det mesta inom ekonomin. Men att det i bakgrunden inte finns något kapital och lite kompetens allt gör ju det ännu mera skumt.

Men jag är ju då inte någon ekonom, och därför var det ju verkligen intressant att läsa den kaxiga Ammous. Hans tes är kort sagt att guldmyntfoten hittills har varit det mest effektiva monetära systemet någonsin. Han förklarar väl vad pengar är och hurdana pengar som är stabila och bra (förutsägabara betalmedel som håller sitt värde, så att man både kan spendera och spara dem) och varför det nuvarande fiat-systemet är problematiskt (om det fanns någon som inte tyckte det). 

Som historiker har jag ändå stora problem med hans historiska argumentering som sträcker sig över största delen av boken. Jag blir kallsvettig vid tanken på att många ”fakta”-böcker antagligen innehåller lika mycket förvrängningar och förenklingar. Ammous driver sina teser så tendentiöst att det blir genuint pinsamt. 1800-talets ”guldålder” har enligt honom tydligen litet att göra med kolonialismens hänsynslösa plundring av stora delar av flera kontinenter, industrialiseringen var en fantastisk guldålder där också miljoner utarmade industriarbetare hade det jättebra, för att inte tala om när han går helt utöver sin kompetens och förklarar hur konsten var mycket bättre på den tiden och vem som helst ju idag kan göra ”konst”.  Direkt löjligt är hans moraliserande över Keynes som person. Relevans, liksom? Värst är att en förläggare som Wiley har släppt dylik irrelevant dynga genom sin process. Ammous svartvita ideologiska svador över den ”onda” staten, och den ”goda” kapitalismen är mera begriplig, om än störande. Den tär i mina ögon på hans trovärdighet och kompenseras inte av en synbart mer nyanserad analys av kryptovalutorna.

Men till saken: bitcoin.  Ammous ser alltså bitcoin som en väg ur fiat-systemet: bitcoin är tillräckligt trög och oberoende som mekanism för att erbjuda ett vettigt alternativ. Systemet baserar sig på att det finns en stigande kostnad för att skapa den på förhand fastslagna mängden bitcoin. Valutan kommer enligt honom knappast att fungera som allmänt betalmedel för små betalningar eftersom kostnaderna blir för stora då varje transaktion ska verifieras i det distribuerade systemet. Enligt Ammous finns det förresten knappast andra vettiga användningsändamål för blockchainteknologin. 

Att skapa bitcoin är knutet till räkneoperationer av stigande komplexitet (”mining”) som blir allt mer omfattande an efter. Detta gör att värdet i längden ska tänkas vara stabilt, som med guldet, där marginalkostnaden ständigt stiger. Antagandet baserar sig alltså på att man ständigt måste använda allt mera elektricitet och att datorerna aldrig på över hundra år kommer att ändra sin funktionslogik tills bitcoinsen är slut skapade. Numera finns det som bekant enorma datorhallar som inte gör något annat än skapar bitcoin. Det vill säga: vi får aldrig upptäcka gratis eller radikalt billigare energi och kvantdatorerna kommer aldrig att fungera ordentligt eller bli förmånliga.

I längden är det tänkt att systemet ska finansieras med serviceavgifterna för transaktioner och att det alltså för all framtid kommer att finnas tillräckligt med parter som upprätthåller ett distribuerat system som är för stort för att krascha. 

Som helhet var boken nog intressant och nyttig läsning också för en humanist som mig. Men riktigt övertygad är jag ändå inte. På kort sikt kan man säkert göra mycket pengar med att placera i bitcoin, om man har tur och nerver, men på lång sikt är jag fortfarande aningen skeptisk. Men jag förstår nu logiken bättre, även om jag skulle vara glad om all kapacitet användes på att lösa mer akuta problem i vår värld. 

Artificiell intelligens och produktivitet

Den finska teknologisektorn är stadd i förändring, vi har gått från att utveckla hårdvara mot mjukvara, och investeringarna har följt samma trend. Men det finns en oro för att produktiviteten inte ökar som den borde. I själva verket har produktivitetsökningen inom ICT främst gällt ICT-sektor självt, men vi borde nu (inte minst för att kunna bekämpa klimat- och miljöproblem) mer medvetet styra utvecklingen mot implementeringar som skapar effektivering inom andra sektorer (elnätet, logistisk optimering och annan effektivering av processer, energieffektivt byggande och cirkulär ekonomi). På mikronivå har de senaste decennierna visat att människor är förmögna att ändra sitt beteende i överraskande stor grad och snabbt (tobak, alkohol, distansjobb osv). Tyvärr räcker inte det inför de stora miljöutmaningarna att en majoritet börjar rucka på sina konsumtionsvanor, utan vi behöver stora systemförändringar och modiga beslut också på högre nivå. De investeringar som behövs har ibland gått under rubriken digitalisering. Men termen digitalisering säger rätt lite om vad som egentligen förändras och hur.  Vi kan inte bara ändra på verktygen vi använder, vi måste också göra saker på nya sätt och framför allt göra helt nya saker.

En viktig del av detta är utnyttjande av artificiell intelligens (AI). Med det avser jag maskininlärning av olika slag. Rätt använd kan den öka effektiviteten dramatiskt. Till exempel kan man med hjälp av "digitala tvillingar" undersöka också mycket komplexa system (som till exempel klimatet). Genom att använda maskininlärning, testa och optimera kan man hitta effektivare lösningar och tillvägagångssätt. I slutändan kräver detta ändå data av god kvalitet. Det vill säga god, planerad och långsiktig datahantering. Data måste vara dokumenterade. Det gäller inte bara forskning, utan alla data, om man vill använda dem för att utveckla en verksamhet.

Det händer rätt mycket kring "AI" politiskt just nu. Det verkar i själva verket ha blivit något av följande trendterm efter "digitalisering". Det blir också allt tydligare att måste känna och förstå data och dess begränsningar. Man måste bedöma risker och gå igenom värderingar, målsättningar och prioriteter. Det har man också identifierat inom EU, där man arbetar med att ta fram ett regelverk som utgår från riskbedömning utgående från grundläggande rättigheter (rättssäkerhet och etik). En utmaning är förstås att artificiell intelligens ofta i praktiken bara är ett annat ord för avancerade it-system. Gränsdragningar och definitioner är svåra och visar sig ibland i efterskott vara felaktiga eller oändamålsenliga.  De "AI-specifika" riskerna uppstår om det finns bristande mänskligt omdöme eller kontroll, särskilt i s.k. autonoma system.

Det finns ändå sannolikt många områden där man kan använda maskininlärning utan att riskera rättigheter. Dessutom kan välgjorda algoritmer effektivera processer både inom ICT och i samhället i övrigt på ett sätt som ökar produktiviteten. Men får vi syn på var och hur? Och har vi tillräckligt bra data och utbredda kompetenser för datahantering och maskininlärning så att vi kan göra riktig kvalitet?

Från kunskap till förmåga i klimatkris och pandemi

Forskningssektorn fick igen i veckan skrämselhicka, när finansministeriet gick ut med info om ytterligare föreslagna nedskärningar för forskning. Bestörtningen är rätt total på hela fältet, eftersom man troligen hade hoppats på att vi nu äntligen skulle ha en regering som förstår vikten av inte bara evidensbaserat beslutsfattande, utan också både grundforskning och innovation. Om man vill vara hoppfull och optimistisk kanske man kan förvänta sig att man kommer att kunna lappa på med EU:s extra pengar, men det är ett enormt problem om man fortsätter att driva ner bestående system och strukturer för forskningsfinansiering. Det måste finnas ro och förutsägbarhet för forskningen. Vetenskaplig forskning och inte ens innovationer är något som föds ur intet med några års projektfinansiering. 

Men det var egentligen inte det jag ville kommentera här, utan de otroligt stolliga kommentarer av anti-intellektuella man ser på sociala medier. Börjande från att man nu kan sluta med all queer, gender och annan flummig samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Alltså seriöst, tror dessa människor att vi inte har kunskap och tekniska lösningar på hur man kunde stoppa både pandemier och klimatförändringar?

Miljöforskare har i decennier vetat vad som är på gång och vad som borde göras. Ingenjörer har tagit fram mängder av olika förnyelsebara energikällor, sätt att binda koldioxid och effektivera energianvändningen. Inom medicinen har vi de senaste åren, tack vare stora investeringar och inte minst effektiv utveckling, tagit fram vaccin och vårdmetoder som kommer att hjälpa oss att bekämpa mängder av sjukdomar. Men vi vet också, att ett av de effektivaste sätten att undvika nya pandemier är ett mycket mer omfattande globalt naturskydd.

De största problemen handlar i dag i själva verket om ekonomi och politik. Om kultur och psykologi, makt och samhällsstrukturer. Vi lyckas inte vaccinera människor i tillräcklig omfattning. I stora delar av världen finns det inte tillgång till vaccin, trots att det på andra håll finns mer än vad som behövs. Och där det finns vaccin, finns det okunskap och populism som sätter käppar i hjulen. Det talas om de stora strukturella förändringar som behövs för att skydda biodiversitet och vända klimatutvecklingen, men framstegen lyser med sin frånvaro, trots att man vet vad som borde göras och det också borde finnas kapacitet att göra och genomdriva beslut.

Det är inte så, att vi behöver mindre humanistisk, beteendevetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning. Tvärtom. Idag kräver våra kriser mer än någonsin förståelse för hur människan och samhället fungerar. Vi behöver mera kunskap och vi behöver kunna implementera den bättre. Det räcker inte med att någon hittar på en fantastisk lösning. Vi måste också kunna ta den i bruk. Tillsammans.

Ingen vinner på att man hackar på någon del av forskningen, eller pressar helheten. All kunskap är hemåt. Vi måste satsa brett, nu, med detsamma och långsiktigt.

Hieronymus Bosch - Web Gallery of Art.
Wikimedia Commons. 

Fritid, trafik och stora planer sommaren 1921

Under sommaren har jag tittat lite på tandläkare och barberare i Helsingfors för hundra år sedan. Också trädgårdsodling och blomsterhandel fick sig en egen tråd. Släktforskaren Atle Wilskman och änkan Ida Bång avled, så jag tog tillfället att beskriva två människoöden i stadens vimmel. Det ena livet var långt, det andra kort och både bakgrund och förutsättningar var olika. 

De klassiska symbolerna för barberaren
skvallrar om yrkets blodiga historia.

Gällande stadsbilden kom jag in på trafik och hur Runda husets kvarter utvecklats genom decennierna, men också de planer som publicerades för hundra år sedan om uppresandet av ett massivt monumentalbygge av Eliel Saarinen. Också grävde jag lite kring en av dem som står bakom många av de mest älskade husen i staden, en man som man tydligen inte vet så mycket om, eller inte bara publicerat kring. Men jag sammanställde en liten kavalkad av hans fina fasader.

Kalevalagården hade lämnat Nationalmuseet i sin skugga.

Filmerna på stadens många biografer var viktig kultur, fritidssysselsättning och media för helsingforsarna. En av de mest ikoniska figurerna under perioden är den helsingforsfödde Mauritz Stiller. Ett annat filmfenomen, tidens Harry Potter och James Bond kombinerat, var Tarzan, som också gick på bio denna sommar. Förutom film, kunde man förstås idka sport, och för hundra år sedan sökte ännu vår nationalsport sin slutliga form.

Tillbaka till kontoret?

I och med pandemin arbetar ungefär hälften av de finländska arbetstagarna mest eller helt på distans. Före corona var det bara under 15% som arbetade hemifrån ens varje vecka. Av dem som jobbade på distans på grund av pandemin var 44% mycket nöjda och 48% rätt nöjda. Siffrorna framkommer ur Arbetslivsbarometern 2020.

Just nu funderar man alltså febrilt på arbetsplatserna hur arbetet ska ordnas i framtiden. Det har väckt ont blod hos arbetstagare då man upplevt att man tvingats till kontoret utan ordentliga orsaker. Det har uppfattats som uttryck för bristande förtroende och rimmar också illa med den trend vi haft de av att arbetstagarna allt mer aktivt kan vara med om att utveckla verksamheten. Idag är det bara en liten minoritet av arbetstagarna som uppfattar att de inte blir hörda då de kommer med förslag. När man nu sett att sjukfrånvaron minskar och produktiviteten inte sjunker av distansarbete, måste arbetsgivare ha acceptabla orsaker för att förutsätta fysisk närvaro.  Enligt McKinsey bedömer en fjärdedel av de europeiska arbetstagarna, att de kommer att säga upp sig om de tvingas ge upp distansarbetet. Hesari publicerade i våras en dödsannons för Kontoret.

Ute i världen syns också en annan trend, som kraftigt förstärkts i och med pandemin: "the great resignation", det vill säga att folk faktiskt säger upp sig från sina arbetsplatser. En orsak anses vara en omvärdering av den egna livsstilen, kanske med ett skimmer av romantiskt downshiftande i och med pandemin. Men det finns troligen också mer krassa orsaker i bakgrunden: det är många kvinnor som varit tvungna att ge upp sina jobb, eller kanske äntligen haft möjlighet att minska på sina mångdubbla arbetsbördor tack vare extra stöd. Också arbetsbördan i sig inom hälsovården under pandemin har angetts som en möjlig orsak, men det verkar inte vara så i Finland. Ännu åtminstone. Symtomatiskt nog tas inte självuppsägning ens upp i Arbetsbarometern, utan avslutande av arbetsförhållande handlar i Finland endast om arbetsgivarens uppsägningar.

Själv tror jag vi inte ännu sett helhetseffekten av distansjobbandet. Många av de negativa följderna av isoleringen är svåra att mäta och de verkar också långsamt. Det sociala och kulturella kapitalet har tagit stryk, både för individer och organisationer. Svagare informationsgång och frånvaron av samvaro gnager på trygghet och förmågor. Vi har tappat i synergier och samordning, gruppdynamikens kreativa styrka och effektivitet och istället har det krupit in oro och osäkerhet inför möten och närvaro. Jag känner det själv, fast jag är en extrovert person, en viss nervositet för hur det ska vara att plötsligt mötas med tiotals och hundratals kollegor på en och samma dag. Fem dagar i veckan? Hm ... Vi har ju lärt oss fungera riktigt bra i skärmvärlden och den har också på sätt och vis fört alla närmare varandra och i vissa sammanhang gjort oss mer jämställda i arbetslivet. Samtidigt tycker jag att det har varit utmanande att skapa och föra framåt projekt från hemsoffan. Att värna om den viktigaste kommunikationen har tagit mycket tid och energi och jag har en känsla av att jag har hundra döda vinklar i min värld just nu.

I Finland är vi vana med flexibilitet i arbetslivet. 64% av arbetstagarna har flextid och nu vill också en majoritet ha flexrum, även om man i Europa är mer bekväm med att gå till arbetsplatsen än i andra världsdelar. I praktiken betyder detta förstås i slutändan hybridmodeller, där man kommer till kontoret vissa dagar och för vissa funktioner. Det som nu stressar både arbetsgivare och -tagare är övergången till de nya modellerna. Den kommer att bli svårare än övergången till distansarbete. Då hade vi ett gemensamt och klart mål: Vi behövde bara få allt att fungera på något sätt utan att gå till jobbet. Men nu är det många viljor och intressen att beakta, lärdomar att ta till vara och saker som måste lappas och byggas upp igen.

I Arbetslivsbarometern fastnade jag för en graf, som avspeglar ett mycket starkt särdrag i den finländska organisationskulturen. Om man tänker efter är siffrorna helt surrealistiska. Vilka de indirekta kostnaderna är vågar jag knappt tänka på. Men kanske det ändå är en sak som just nu kan vara en stor fördel.

Du kan klicka på bilden för att förstora upp den.

Minnesmärken och elektrisk storm i Helsingfors 1921

I början av maj 1921 begravdes professor Eliel Aspelin-Haapkylä. Han är en viktig person för vår kulturhistorias historia och i tråden kom jag också in på två skulptörer. Det hela slutade med att vi faktiskt var tre personer som samma dag sökte upp graven i Sandudd och kollade in skulpturen där, som inte så ofta noteras bland Emil Wikströms verk. 

Stadsbilden kom jag in på i tre trådar under de senaste veckorna. Ett annat minnesmärke restes vid samma tid på Elisabetsskvären, till minne av stupade på den vita sidan i Nyland. Kaserntorgets historia som torget lite på sidan om centrum med torghandel, militär och saluhall, under det dryga sekel torget funnits till, speglar ändå hela stadens historia på ett fint sätt. Den tredje tråden handlade om Drumsö och Julius Tallberg, en person som också haft stor betydelse för hur Helsingfors ser ut idag. Också han dog i maj 1921.

Till slut beslöt jag mig också för att ta i tu med att försöka skapa mig en bild av Paul Troupp, mannen som måste ha varit en av de mest kända namnen och ansiktena i staden. Han var otroligt populär och stod på scen i åratal nästa dagligen. Ändå fick jag verkligen leta för att hitta ett hyggligt foto av honom och det visade sig att han också hade en partner på scen, hustrun Yen, vars frisörsalong en tid låg vid Bronda.

Lydia Runeskog från Sverige, gifte sig med Troupp 1919. 
 Annons från 1915.

Jag tittade också lite på några andra företag. Magasin Elegant, som slog upp dörrarna i juni 1921 på Norra Espen intill Kino Palats och K.F. Hartells bageri och kafé i Rödbergen. Med tanke på hur länge det fanns och hur stort företaget var, finns det lite information. I båda företagen agerade också kunniga affärskvinnor. Liksom Hartells gjorde också restaurang Gourmand på Alexen remont. Också här finns i bakgrunden drivna affärskvinnor vid namn Selma Dahlin och Amanda Carlstedt. Tråden förde mig ändå vidare också till arkitekten Ole Gripenberg, mannen som ritade nuvarande Nordeas hus i hörnet av Senatstorget, som numera ersatt huset där Gourmand fanns 1921.

Oscar Furuhjelm har illustrerat en scen från restaurang Gourmand,
15.08.1926 Garm no 16 s. 6.

I staden märktes också under dessa vårveckor ett par naturfenomen. Dels oroades man av en mindre malariaepidemi, dels fylldes stadens himlar av ovanliga norrsken. Dessa var följden av ostadigt rymdväder, som hade dramatiska effekter på andra håll av världen.

Ytterligare två kvinnor som figurerade i pressen fångade mitt intresse: skådespelerskan och regissören Annie Sundman och väckelsepredikanten Maria Åkerblom, den senare i betalt innehåll. Jag hittade två adresser i Helsingfors med anknytning till Åkerblom.

En nyhet för mig var isbrytarnas användning som kryssningsfartyg under somrarna. Så trots att sommaren kom, skrev jag om isbrytaren Sampo och dess kapten som först var en stor hjälte, men vars karriär fick ett snöpligt slut.

Hörnet av Alexandersgatan och Unionsgatan 1934.
Stadsmuseet, Roos.

Reko forskning

 I veckan höll vi ett litet webbevenemang  i ett europeiskt forskningsinfrastrukturprojekt jag är med i. Det handlar om att stöda forskningen i att bli bättre på att hantera sina datamaterial och andra produkter så att de blir bättre dokumenterade och möjliga att utnyttja. På så sätt blir också forskningen bättre dokumenterad. Man talar ofta om FAIR-principerna; data och forskning ska vara möjliga att hitta (findable), möjliga att komma åt (accessible), enhetliga i format och semantik så att resultat och material är möjliga kombinera och jämföra (interoperable) och möjliga att återanvända (reusable). 

I praktiken handlar det om att man är mån om att skapa metadata, använda sig av existerande format och standarder när det är möjligt och göra sina forskningsprodukter tillgängliga för andra forskare och helst allmänheten då det går.

FAIR-principerna handlar förenklat om att forskningen ska göras maskinläsbar och tekniskt öppen, men det är inget enskilda forskare kan göra utan ansenliga insatser av hela forskningssamfundet och i förlängningen samhället. Det behövs såväl juridiska som tekniska kompetenser och omfattande, långsiktiga utvecklingssamarbeten och infrastruktur för att uppnå ett läge, då forskare enkelt kan återanvända andra forskares material. Det fungerar  redan i dag inom en del discipliner, inom andra kommer det knappast någonsin att vara möjligt, men inom många områden tar man steg mot bättre informationsförvaltning och det är här vi försöker bistå så gott vi kan.

Ofta handlar det om att ta fram rekommendationer, redskap och metoder som kan stöda både forskare och dem som professionellt arbetar med att hantera forskningsdata och -information och utveckla tjänster för forskare. En forskare kan till exempel inte på egenhand publicera sina data, utan behöver ett dataarkiv för det. Ett dataarkiv är inte heller ett system som fungerar för sig själv, utan det behöver proffs som tar hand om att data är dokumenterat, kan distribueras och uppdateras vid behov. Mycket av detta är nya processer och kompetenser, och de är inte billiga att ta fram. Alltså är det delvis en hård kamp som kräver omtänk och förändring på många håll. Och det är inte alltid enkelt. 

Ofta talas det om att forskare måste få syssla med det som är deras huvudsyssla och att det inte är meriterande att syssla med datahantering. En del forskare uppfattar det som hot och intrång på deras akademiska frihet att det ställs krav på datahanteringen. Det är givetvis sant att själva forskningen är det viktigaste, men det är nog en missuppfattning att det skulle vara bättre och viktigare för en enskild forskare att ha total kontroll och fullt ansvar för sina data och att det skulle göra det enklare i längden. Tvärtom riskerar man ju att göra både sin egen forskarkarriär och hela forskningen björntjänster om man frånsäger sig ordentlig datahantering och de tjänster som då finns att få. Att ansvara för backup och datasäkerhet, personregister och datahantering juridiskt, forskningsdatas dokumentation, bevaring och publicerande och i förlängningen forskningens kvalitet såsom reproducibilitet och hantering av digitala källhänvisningar är inte helt irrelevanta saker.  

Att se forskningsfinansiärers och -organisationers strävan att erbjuda delat ansvar, kompetenta tjänster och stöd för datahantering som någon sorts ond kupp mot den enskilda forskaren visar nog på lite bristande insikter om vad bra vetenskaplig praxis är, tycker jag. Det är enligt mig självklart att en ambitiös forskare vill kunna föra fram hela sin forskning, inklusive material och verktyg man tagit fram, på ett sätt som möter högsta kvalitetskrav. Idén att man inte skulle behöva framlägga sina data ter sig underlig, och att man skulle kunna göra det utan stödtjänster och delade resurser orealistisk. Frågor om bevarande och metadata kräver specialkompetenser. Lika väl som man vänder sig till ett förlag eller tidskrift för att ge ut sina resultat i text, bör man använda andra tjänster för andra produkter. Då tryggar man ju också sina egna intressen som upphovsperson.

Nåväl, FAIRsFAIR som ett hyfsat stort europeiskt projekt har varit en rätt god framgång, men mycket återstår att göra. Detta projekt har ett knappt år kvar och det har varit en intressant och fin erfarenhet att få jobba tillsammans med experter från många länder. Och det är alldeles jätteroligt att se hur fältet och kompetenserna växer i Finland med rasande fart. Det är fler och fler intresserade som dyker upp i olika nätverk och samarbeten och vårt lilla land är bra mycket större än sin storlek i branschen just nu tack vare det långsiktiga och breda samarbete vi haft redan i många år. Det kommer alldeles säkert att gynna också den forskning som görs här, tack vare att kvalitet och synlighet kan tryggas. 

Det viktiga är att se att också infrastrukturen och datahanteringen behöver resurser, så forskarna får det stöd de behöver då de behöver det, från planering av datahantering till publicering av data och metoder.

Persistens

 Idag hade vi vårens (sent omsider) PID-möte, där vi diskuterade beständiga identifierare. Måste säga att jag har svårt att tänka mig ett nördigare gäng. Underbart!

Det händer mycket på området nu, delvis på grund av att forskningen håller på att digitaliseras allt mera. Samtidigt finns det många praktiska utmaningar och filosofiska frågor att tackla, så det är svårt att inte fastna i alla finesser och politiska finurligheter. Det gäller att vara pragmatisk och handla, men med eftertanke. Då det gäller digital information är identifiering av olika saker så viktig på så många olika sätt. Diskussionen tenderar att domineras av forskning och bibliotek där det ter sig naturligt att diskutera frågor om versioner, metadata, autenticitet, auktoritet och relationer med stor passion. Lyckligtvis finns det också en del tjänstemän på olika håll som vet att det finns tekniska lösningar av olika slag och som därmed också kan bidra till diskussionen. Frågor om dokumenthantering  och identifiering osv. är också relevanta för vem som helst som har med myndigheter att göra. Man märker om det inte fungerar.

Bakom länken finns för eventuella intresserade presentationer (på finska).

"persistence of silliness and cynisism . ." 

by 'Fragments pictosophiques' is licensed under CC BY-NC-ND 2.0

Innanför studiodörrarna

 

 

Igår fick jag gå på teater. På riktigt, inomhus, i Black Box på Campus Allegro i Jakobstad. Studenterna i scenkonstpedagogik hade satt upp Wolfgang Borcherts pjäs Utanför dörren och det var en upplevelse. Trots att temat var dystert, verkligen dystert, var ungdomarnas arbete fullt av upptäckargläjde och kreativitet. Uppsättningen var lång, men mycket intressant. Den var nämligen resultatet av en kurs i regi och fungerade också för publiken som en spännande studie i scenkonstens medel. 

Uppsättningen bestod av 14 scener, varav flera var upprepningar av samma scen regisserade av olika personer. På grund av pandemin hade studenterna jobbat i små grupper, helt utan att ha insyn i vad de andra grupperna gjorde. Med tanke på det var helheten ännu mera imponerande. Trots längden var föreställningen hela tiden intressant och de olika tolkningarna av samma karaktärer och dialoger lyfte fram spännande kontraster och dimensioner i texten. Läraren Gabriela Alisch har gjort ett imponerande arbete då hon lotsat sina elever till något som framstod som en rätt helgjuten studie. Som disclaimer måste jag förstås säga att min son Peik är en av eleverna. Det är en del av rekvisitan ur hans scen på bilden, mardrömsxylofonen ur Beckmanns ångestdröm.

Det var en nyttig erfarenhet på många sätt. En dylik pjäs, som handlar om krigets fasor och ohyggliga konsekvenser, ger förstås perspektiv på ens egna små olägenheter med en besvärlig pandemivardag, men den understryker också själva vikten och betydelsen av den genuina teaterupplevelsen, närvaron och frånvaron av närvaro vi tampas med. Vikten av kultur, eftertanke och inlevelse och den enorma kraft mänsklig kontakt och mänskliga relationer ändå har. Åt helsike med zoom. Ett intimt, fysiskt rum, interaktion, kroppar, inte bara huvuden, ... Det är starkt.

Ständigt dessa identifierare

 I dag avslutades  Research Data Alliance halvårliga möte RDA17, denna gång igen helt virtuellt. Denna gång hade jag gett mig sjutton på att både få med kolleger och också själv delta. Så det kom synnerligen lämpligt att jag blev ombedd att delta i diskussionerna kring PID-strategier i olika länder. Jag hann också delta i ett antal andra sessioner, och vi gjorde rätt omfattande anteckningar som jag tror vi ännu kommer att ta till grundligare diskussion. På det hela taget kan man konstatera att RDA fortfarande är en livlig och extremt nyttig sillsallad av initiativ gällande forskningsdata. Viktiga saker är på gång till exempel vad gäller semantisk interoperabilitet samtidigt som jag fortfarande tycker mig ana att det finns subkulturer och nätverk som borde kommunicera ännu mera med varandra. Men till det erbjuder just dessa möten åtminstone möjlighet. Själv kollade jag förstås in dynamiska data. Ett annat hett tema just är reproducerbarhet som givetvis har en nära relation till det föregående.

Pid landscape in finland from Jessica Parland-von Essen

Bubblande affärer, film och stadens Pastuerinstitut

 

J. A. Murto var den finska vaccintillverkningens far.

En liten notis om några rabiesfall fick mig att utreda det finska Pasteurinstitutets tillkomst och tidiga verksamhet. Jag visste inte ens att det funnits ett sådant, och än mindre att det var tack vare en ung och aktiv läkare, som rabies kunde botas här och så småningom utrotas. Han vore kanske värd lite mer berömmelse.

En annan för mig tidigare okänd betydande förnyare var Alfons Hellström. Han var en av dem som tog fram tallsåpan, som då den lanserades för drygt hundra år sedan var både förmånlig och helt vegetarisk i motsats till sina föregångare. En annan konsumtionsvara jag tittade lite närmare på var puder, som såldes i stadens kemikalieaffärer. Det spåret ledde mig igen till Hanna Lappalainen, landets första kvinnliga apotekare, konstigt bortglömd kulturperson och affärskvinna.

Från konsumtion till kultur. Jag ägnade var sin tråd åt två sångerskor, Aino Acktés syster Irma Tervani  och Akseli Gallen-Kallelas brorsdotter Lullan Gallen, som både höll konserter våren 1921 i Helsingfors. Lite lättare underhållning kunde man bjudas på av Oskar Nyström, vars liv var nog så spännande, men gick mot ett sorgligt slut. Det är häpnadsväckande att man i samtiden tydligen inte förstod vad som hände, trots att det såhär på håll ser ganska klart ut. En annan underhållningsartist var Hugo Wieslander som förde mig in på den för mig tidigare okända Cirkusgatan på Broholmen och en berömd cirkusartist från Berghäll.

Wäinö Aaltonen fick barn och staden fick celebert besök då Knud Rasmussen kom på föreläsningsbesök och berättade om bland annat grönländsk konst.

De berömde antropologen kom till Helsingfors över Åbo.

Jag tog mig också igenom stadens biografer den 10 april och kollade in filmutbudet. En del av filmerna kan man se på nätet idag, så jag länkade dem. Själv skulle jag möjligen ha gått till Edison eller kanske Olympia ...

Kvällens film på Titania. (Wikimedia)

Ett par större företagshändelser ägde också rum under dessa veckor för hundra år sedan. Den ena var en företagsfusion med kopplingar till familjerna Huber och Herlin, den andra var skapandet av andelslaget Varuboden, en inte helt stilren svekomanoperation, som fick mig att titta lite på språkförhållandena i staden. Språkbråk förkom också i riksdagen och lagstiftningen sökte sin form i dessa frågor.  Det fick den gamle hövdingen Axel Lille att uppträda på ett stort folkmöte och jag hittade han sista tal i tidningen. Som huvudstad hade viktiga nationella frågor inte sällan effekt på livet i staden, men dessa protestmöten hölls faktiskt på många håll av landet samtidigt.

Sommarens tågtidtabeller publicerades så jag ville berätta lite om järnvägsinfrastrukturen och grävde fram en del härliga bilder på de två järnvägsstationerna, perrongerna och tågen.  Strax intill tågbanan fanns förresten en av stadens kägelbanor och det visade sig att det handlar om en gammal gren, som precis höll på att övergå i bowling. 

Kägelbanan i Kajsaniemi 1929. (Stadsmuseet, Rönnberg)

Sist men inte minst vill jag nämna en liten studie i Munksnäs historia, från 1700-talet ända till Amatörfotografklubbens utflykt dit 1921. Lite handlar tråden också om diskussionerna och verksamheten i klubben vid denna tid.

Gråa får

 Äntligen fick vi då ändan ur vagnen och deltog i ett streamat kulturevenemang. Det känns som att man ju borde göra det, sedan kan man uttrycka åsikter om att staten verkligen borde stöda kultursektorn omedelbart och generöst. Vi behöver verkligen kultur nu mer än någonsin känns det som.

Vi gick alltså på "teater" per webb och såg Det svarta fåret. Teaterfoajén ordnades per zoom. Det var trevligt och intressant, men förstås inte teater på riktigt. Det var något nytt. Eller nygammalt: någon gång i televisionens första barndom spelades också tv-teater live. Det är spännande, inte riktigt teater, inte riktigt film eller tv, så som vi är vana. 

Jag är ju inte kritiker eller ens tillnärmelsevis kunnig inom teater, men jag tycker det är otroligt fint att vi har nyskriven dramatik på svenska i Finland och att den uppförs. Att Fabian Silén dessutom ger sig på samhällssatir är värt uppskattning. Bitvis var texten mycket bra, en del scener var både mycket roliga och skarpa. Karaktärerna var i scenerna i huvudsak trovärdiga, nästa igenkännbara, en finlandssvensk förgången intellektuell elit. Texten hade i mitt tycke mått bra av en del strykningar och en viss åtstramning. Nu fanns det lite för många perspektiv och trots att det lyckades utmärkt med kronologiska förskjutningar, blev själva processen, utvecklingen, otydlig. Några darlings borde kanske ha fått stryka på foten. Men detta säger jag som sagt som glad amatör. Som helhet var det en bra och tänkvärd pjäs och bra uppsättning.

En hedervärd insats, alltså. Tacksam för att det finns människor som orkar vara så kreativa och jobba hårt för kulturen.

Föreställningen går att se ännu i dag och imorgon. Biljetter finns på tiketti.

Sirius Teatern & Teater Mestola: DET SVARTA FÅRET - trailer from Universum on Vimeo.

Hur pandemin förändrade vetenskaplig kommunikation

Det börjar vara tjugo år sedan Open Access-rörelsen för öppen tillgång till vetenskaplig information etablerade sig som en rörelse.  Att forskningens resultat, som forskare oftast själva skaffat finansiering för, tagit fram, och dessutom skrivit ut och granskat utan ersättning, sattes bakom betalväggar kändes inte rimligt. De första som reagerade var ofta de institutioner som fick punga ut med de stigande digitala prenumerationsavgifterna som kommersiella förlag skodde sig på. För forskare var det gamla systemet med kollegial förhandsgranskning och organiserad registrering av resultaten genom tidskrifterna kanske en frustration på grund av den extra tid det tog att få ut sina resultat. Väl ute gav artiklarna sedan en ansenlig och klar merit, som man förstås uppskattar och gärna håller fast vid. Etablerade forskare har kanske inte haft så stor motivation på att ändra på systemet, trots trögheten. Förhandsgranskningen och tidskrifternas roll har också fungerat som en sorts trygghet, ett granskat resultat i en ansedd tidskrift ställer sig vetenskapssamfundet bakom. Också det faktum att man inom en del områden sköter utgivningen själv, helt forskardrivet och med stort besvär, har gjort att kraven på öppen tillgång känts orimligt. Därför har man också sökt andra modeller för att finansiera vetenskaplig utgivning. Samtidigt har allt flera finansiärer börjat kräva att den forskning de finansierar inte ska stanna bakom betalväggar för att generera kommersiella aktörer vinst.

Från början har Open Access-rörelsen också påtalat behovet av att göra granskningen mer transparent. Under åren har det blivit allt vanligare att man inom åtminstone en del områden också publicerar resultat i öppna publikationsarkiv före de genomgått granskning. Dessa så kallade "preprints" har fått en enorm betydelse under 2020 på grund av den hårda tidspress pandemin orsakat. Forskare har velat snabbt dela med sig av sina resultat, även då de varit preliminära. Man har utgått från att kolleger kan vara tillräckligt kritiska vid vetenskaplig användning av dem. Faktum är ändå, att även allmänhetens intresse varit stort och också medier har använt sig av denna ogranskade forskning i stor omfattning. De ogranskade, öppet publicerade artiklarna ser ut att ha haft ett större genomslag än de etablerade tidskrifternas artiklar. Vi har alltså nu sett hur man de facto förbigått de traditionella tidskrifterna i processen både vad gäller kommunikationen mellan forskarna och allmänheten. Vad kan vi lära oss av detta? Hur stora katastrofer eller förändringar innebär det egentligen? 

Den kollegiala granskningsprocessen och de vetenskapliga förläggarna är onödiga?

Nej. Forskarna vill fortfarande hänvisa till forskning som är dokumenterat granskad. Detta "extra" steg är ett viktigt sätt att registrera ett specifikt arbete på ett sådant sätt att man kan hänvisa till det och bygga vidare på det. Oberoende hur denna process organiseras behövs vissa kanaler och processer som någon måste administrera. Det är inte heller gratis och hur de ska finansieras på ett sätt som skapar så litet kostnader och dröjsmål som möjligt kan vi säkert ännu jobba på. Det varierar beroende till exempel på forskningsområde, metoder m.m.

Det är farligt att sprida ogranskade resultat?

Nej. Webben är annars också full av smörja och påhittad vetenskap som ser skrämmande äkta ut. Om man påstår att det är farligt med ogranskade forskningsresultat på öppna webben, frånser man också vad som driver seriösa forskare: att söka sanningen, att göra världen till en bättre plats och även i de mest cyniska fallen benhård professionell ambition. Men andra ord vill seriösa forskare inte skada någon, inkluderat sig själva, sitt anseende och sin framtida karriär, genom att publicera undermålig forskning, ens som preprint. Det har också gjorts studier i hur mycket granskningsprocessen ändrar resultaten. Det verkar inte vara mycket, varken före eller under covid. Detta stöder antagandet om att forskare ogärna släpper ifrån sig resultat som riskerar kullkastas eller ifrågasättas hårt. Forskare publicerar inte om de själva tvivlar allvarligt på kvaliteten av vad de gjort.

Allmänheten förstår inte den vetenskapliga processen eller vad preprints är? 

Nja. Journalister vill och kan demonstrera trovärdighet genom att nämna att det handlar om preliminära resultat. Medan forskare drar sig för att citera eller hänvisa till preprints i sin egen forskning, är det inte en lika hög tröskel för medier.  Det verkar ändå som att man faktiskt oftast nämner just den preliminära karaktären av resultaten. Vilket, enligt min mening, nog innebär en betydande insats för främjandet av medialäskunninghet vad gäller forskning och förståelse för den vetenskapliga processen. Alltså baserar sig denna kritik på en ensidig och delvis föråldrad syn på media och dess diskurser.

Som helhet kan man säkert säga, att pandemin har påskyndat en utveckling mot öppen tillgång och många av de farhågor som förknippats med förändringen har kommit på skam. Den digitala kommunikationens styrka som betydande förenklare och försnabbare av forskningsprocessen på global nivå har påvisats. Dessutom är det en positiv sak, att material av seriösa forskare, må vara inte alltid perfekt, kan konkurrera med ovetenskapliga material om utrymmet i offentligheten, i stället för att vara bakom betalväggar. Också journalister nås bättre av forskningen.

Man kan läsa mera om öppen tillgång till exempel på SPARC Europes webbplats. 

Vintern i Helsingfors 1920 -- 1921

 

Drumsö vintern 1919 (Stadsmuseet, Strömsholm)

Det har blivit en del långa trådar den senaste månaden om vardagen i Helsingfors i början av 1900-talet.

Och jag har lärt mig mycket. Jag blev till exempel lite överraskad då jag insåg hur stark den militära närvaron varit i norra Kronohagen då jag började gräva i hur det egentligen såg ut med hästbeståndet i staden.  Så det blev en litet rolig tråd om bland annat manegerna i staden. Jag tittade sedan litet på snöröjning och vintersysslor i staden och på isen kring staden, varvid jag också kom in på skridskoåkningen och hur konståkningen kom till Finland och hamnade igen tillbaka på isarna vid Kronohagen.

Konståkningens uppfinnare Jackson Haines 

besök fick dramatiska följder. (Wikimedia)

Jag skrev om tre kvinnor verksamma i Helsingfors vid denna tid: sångerskan Jenny Spennert, danskonstnärerna Mary Paischeff och Bertha Corander. I synnerhet de två senare var det inte lätt att hitta information om, men det kröp fram ett och annat.

Sedan lärde jag mig att kremering överlag är en färskare tradition än jag trodde och skrev om hur Krematoriekapellet egentligen kom till. Två trådar handlade om svenska undersåtar i Helsingfors. Det var inte helt enkelt att hitta information om Föreningen Svenska Vikingen och så skrev jag lite om hur ordet rikssvenskar togs i bruk, efter evidens om att de tydligen själva tog det till sig senast 1921.

Nu senast ägnade jag en tråd åt mjölken i staden, dess roll och infrastrukturen kring det för stadsborna viktiga livsmedlet. Det var ingen liten business, då det fanns flera mjölkbutiker i varje kvarter, ser det ut som ...

Mary Paischeff levde ett spännande liv, 
med en del mysterier. (Museiverket)

En herreman, som annars också är aktuell nu stötte jag också på i ett kritiskt ögonblick dessutom. (Allan Hjelt)

Humanister och data än en gång

 Förra veckan ordnades ett för mig speciellt roligt och intressant evenemang, då proffs från arkiv, bibliotek och museer sammanstrålade med sakkunniga inom forskningsdata. Min arbetsgivare CSC arbetar ju med forskare och digitala forskningsinfrastrukturer inom alla domäner och producerar för undervisnings- och kulturministeriets räkning bland annat Fairdata-tjänsterna, som ger forskare möjlighet har utan kostnad publicera sina forskningsdata på ett tryggt sätt. 

Som jag skrivit tidigare har humanister särskilda behov och utmaningar, men på många sätt är de ändå mycket mera liknande än man kunde tro med andra discipliner. Inom naturvetenskaper har man inte nödvändigtvis mindre komplicerad ontologi eller terminologi, och många gånger tampas man med liknande problem. En sak som ändå borde vara förhållandevis enkel att fixa inom humaniora är att dokumentera proveniens och säkra dokumentationen av de digitala metoderna. Att arkivera och dokumentera kod är inte oöverkomligt. Det finns lösningar för att hantera databaser och dynamiska data och beständiga identifierare. Det borde gå att göra interoperabel data och länka material och digitala objekt mellan organisationer. Det handlar bara om att implementera FAIR-principerna ens på basnivå.

Att dessa frågor inte är relevanta endast för humanister, utan för hela samhället, hänger ihop med de nya möjligheter som maskininlärning och artificiell intelligens erbjuder. Allt som har med språk och samhälle att göra har att göra med människor. För att vi ska kunna jobba bra med dessa nya verktyg i vårt samhälle behöver vi på riktigt bra data och datahantering av just den typ av data som människor åstadkommer.  Vi behöver förstå den ordentligt. Därför är humanisternas data så viktig och kvaliteten av så stor betydelse. Så Nationalbibliotekets initiativ är välkommet och diskussionen och samarbetet fortsätter.

Fairdata-palvelut ja tutkimusaineistojen pitkäaikaissäilytys from Jessica Parland-von Essen

Intressanta personer i 1920-talets Helsingfors

Den senaste tiden har jag ofta ägnat mina historiska twittertrådar åt personer. Ofta försöker jag få tag i kvinnors liv och leverne i Helsingfors för 100 år sedan, men jag har också upptäckt en del intressanta män. Ibland öppnade sig fascinerande dimensioner, som till exempel i och med tråden om Emma Saltzman, som skapade sig en karriär som designer i en av de  nya marknader som kom till i och med moderniseringen av staden. Ett underbart exempel på hur teknologisk utveckling har effekter på konst, kultur, ekonomi och vardag.

Emma Saltzman som ung studerande i Italien

Museiverket.

Nyfikenheten på kolonialvaruaffärer förde mig in på Boulevarden 1, som faktiskt visade sig vara en adress med spännande historia. Också det nuvarande huset har haft en annorlunda, imponerande skepnad. Livsmedel handlade också tråden om Bastmans Ångbryggeri om. Jag tittade också litet på en restaurang, Runan, som visade sig vara flera. Steget till Karl Fazer var kanske inte långt och jag lärde mig en hel del nytt om både hans familj och vår stad.

Litet överraskande stötte jag också på en för mig tidigare okänd epidemi som väckte oro för hundra år sedan.

Alla personer var inte lika lätta att hitta information om, som Anni Swan.  Hon dök upp tack vare att hennes bok gjorts till en av de första inhemska ungdomsfilmerna, som också går att se på nätet. Den var riktigt rolig att se. Bland teater- och filmfolk med Helsingforsanknytning kom jag denna gång in på Åke Claesson, Mauritz Stiller och kanske mest intressant Naimi Kahilainen (f. Naëmi Stenbäck), som efter en hel del grävande explicit med egna ord bekräftade min aning om varför hon förblivit något av en doldis i vår teaterhistoria.

En annan som inte lätt avslöjade mycket om sig själv var textilhandlanden Josef Linder, som levde ett kort liv som det säkert finns mer information om i privata kretsar. En som däremot satte bestående spår i stadsbilden var Oiva Kallio. Häpnadsväckande hur jag plötsligt fick upp ögonen för ett hus som jag uppfattat som fult och tråkigt, men i själva verket är jättefint. Det gäller i själva verket flera hus.

Pohja var ett av de första moderna kontorshusen i staden.
Museiverket, Pietinen.

I närheten av Pohja finns en annan verksamhet, som har en koppling till Arthur Hjelt. Han var en vetenskapsman som är kopplad till ett litet mysterium, som förblev olöst för mig ... var finns den berömda Agnes Smith Lewis arkiv, om delar av det faktiskt kom till Finland?

Sist men inte minst titta jag på modevärlden och Augusta Blombergs bana.

Frihet, motstånd, uppror

 Var det rätt av Twitter och andra företag att stänga ute den amerikanska presidenten? Vem är det som borde reglera yttrandefriheten, är det staten eller företagen? 

Vissa gemensamma regler har man stiftat gällande vad man får säga i alla länder, också "fria" och demokratiska sådana. Man får inte fara fram med osanningar som skadar människor genom förtal och kränkningar, man får inte ljuga eller bedra då man gör avtal eller affärer. Utan förtroende är samhällen i problem, de blir ineffektiva och osäkra. Poängen är förstås att kontrollen sker retroaktivt. I fria samhällen har vi inte förhandsgranskning som görs av myndigheter, utan individerna förväntas ta sitt ansvar och konsekvenserna av brott mot dessa gemensamma lagar och samhällets gemensamma spelregler. Demokratiska samhällen skyddar ofta också sig själva genom att förbjuda offentligt tal och handlingar som är riktade mot att rubba det demokratiska systemet i sig. 

Då det gäller politik finns traditionellt en hög tröskel för att beskylla någon för att fara fram med lögn och osanning. Bedrägeri som gäller pengar eller affärer kan man i princip föra i bevis. Men förtroende i allmänhet är inte lätt att värdera eller mäta. Det är också riskabelt att utgå från att det finns endast en sanning eller korrekt tolkning av komplexa samhällsfrågor. Därför behövs det tolerans för olika uppfattningar om till exempel orsak och verkan på samhällsnivå. Vi har ändå de senaste åren fått en skrämmande demonstration på vad en dylik försiktighet inför att begränsa ren och skär lögn i politisk diskussion kan leda till.

Företag som erbjuder tjänster på webben har alla användarvillkor, som strävar till att försäkra att verksamheten är laglig och fungerande både tekniskt och i hänseende till företagets intressen i övrigt. Tjänsterna har en idé och syften som de strävar efter att förverkliga. Visionerna handlar förstås om att maximera vinsten, men också annat.

Twitters vision är t ex "We believe in free expression and think every voice has the power to impact the world." medan Facebooks är "People use Facebook to stay connected with friends and family, to discover what’s going on in the world, and to share and express what matters to them." Båda innehåller en idé om öppenhet och delaktighet.  Tyvärr har forskning visat inte bara att rekommendationsalgoritmer fungerar i motsatt riktning och driver folk in i bubblor av konspirationsteorier och lögner, utan att företag inte här tar sitt ansvar. Så det handlar alltså inte heller bara om vad som sägs, utan minst lika mycket om hur medierna hanterar informationen.

Lagstiftarna och samhället kan reglera för det första innehållet i det som sägs och dissemineras, vilket är etiskt mer problematiskt, och för det andra hur tjänsterna fungerar logiskt eller tekniskt, vilket i sin tur är utmanande eftersom algoritmerna klassas som affärshemligheter och är svåra att kontrollera. Dessutom  utvecklas teknologin och koncepten hela tiden och noggrann reglering riskerar därför att föråldras snabbt.

Själv tycker jag inte detta är en antingen eller fråga; det står klart att vi behöver reglering både genom lag och juridiskt ansvar också för konsekvenserna (det borde gå att pröva i rätten om företagen underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att förhindra allvarliga brott) och att företagen dessutom måste ha möjlighet att sätta upp användarvillkor så länge de inte är uppenbart diskriminerande eller förtryckande mot utsatta grupper. Det idealiska skulle vara att också de sociala medieplattformarna skulle sätta upp en egen etisk intern branschkontroll, liksom de traditionella journalistiska reglerna och råden, där man avtalar om spelreglerna an efter att branschen och världen utvecklas. En alltför splittrad offentlighet utgör också en risk för dessa företags egna intressen, något de borde inse och försöka avvärja i tid. Om nu deras visioner på riktigt betyder något för dem.

Gällande läget i USA är jag rätt pessimistisk. När man åstadkommit en situation där tiotals procent av befolkningen lever i en alternativ verklighet och är onåbar med alla rationella argument är läget mycket allvarligt. Att det inte hittills hänt några lynchningar eller politiska mord är mer tur en skicklighet. Händelserna på Capitol Hill var inte terrorism. Det var en våldsam politisk revolt, som gett resten av världen en väckning, förhoppningsvis i tid. I USA fortsätter utvecklingen i en oroväckande riktning idag. Jag undrar vad folk som inte tagit våldet på allvar egentligen tror att revolutioner och kupper är.

Tweet från den 17.1.2021

Digitalisering idag

De senaste tio åren har mycket hänt tack vare den informationsteknologiska utvecklingen. I takt med att dataprocessering blivit effektivare och lagring billigare  har frågor om datahantering och informationsförvaltning blivit viktigare. Men det intressantaste är enligt mig de samhälleliga förändringarna. 

Det första man tänker på är kanske mediefältet. I Finland hade kring 40% av den vuxna befolkningen registrerat sig på minst en socialmedietjänst år 2010. År 2019 använde redan 79% av vuxna finländare internet flera gånger om dagen och de flesta på mobilen och under 10% säger sig inte använda sociala medier. Samtidigt har användningen av Facebook och Twitter mattats av. Trenden har gått mot mer slutna rum och diskussioner. Störst är nu Whatsapp, som grundades 2009 och har över 3 miljoner aktiva användare i Finland. Whatsapp har i synnerhet sedan det köptes upp av Facebook utmanats av andra liknande aktörer. Illusionen om att alla är på Facebook har gett vika och de stora plattformarna har svarat på detta genom att köpa upp och utveckla nya plattformar och format. Den andra trenden är den förväntade, fortsatta förändringen av innehållet, som kunde sammanfattas som förskjutning mot mera audiovisuella, efemära och snuttifierade format.  Uttryck för denna utveckling är podcaster och nya tjänster som t ex TikTok, men också internet memen som är delar av större berättelser på webben. Själva idén är ju att de innehåller flera lager av betydelser och referenser och utnyttjar så väl (rörlig)bild som text,  ibland också andra element.

Trots att traditionella mediers lönsamhet sjunkit, har varken tidningarna eller journalistiken tillsvidare gått under. Frågor om tillit och kritik har ändå blivit viktiga, eftersom det är uppenbart att i synnerhet de äldre generationerna generellt inte har lika stark och utbredd mediekritisk kompetens som de yngre. Ett uttryck för detta är att yngre människor i Finland anser att så kallade influencers kommersiella samarbeten är okej, men de också kräver att kommunikationen är transparent. Då litar de på källan, medan äldre personer utgår från att man inte kan lita på "influerare" och att det är på något sätt ett korrupt förfarande i motsats till traditionell marknadsföring och reklam. I själva verket är den nyare synen mer etiskt medveten och kritisk till innehåll och ett bevis på bättre informationskompetens.

Det står ändå klart att journalistiken och de s.k. traditionella medierna inte har förhindrat spridningen av konspirationsteorier och felaktig information globalt, den politiska situationen i USA må vara det ultimata beviset på detta. Den offentliga debatten behöver stöd av utbredd och stark utbildning och samhällsstrukturer som möjliggör deliberativa samhällsdebatter. Som grund behövs en delad respekt för fakta och en insikt om att sakkunskap är något annat än lite egen research på webben eller vad kompisen delat på facebook. Utvecklingen visar att en allmän hög kompetens inte är något givet ens i västvärldens rikaste länder, utan något som måste försvaras målmedvetet och fortgående genom utbildning. 

Att det finländska samhället är digitaliserat kom tydligt fram i och med de stora förändringar som kunde göras mycket snabbt då pandemin nådde oss. Vi hade tillräckligt mycket digital infrastruktur för att kunna lägga om en stor del av vardagen. Att ärenden med banker och myndigheter och mycket annat kan skötas över nätet fanns redan på plats. Det fanns både strukturer, resurser och kompetens. År 2019 använde redan 85% av de vuxna nätbank. Våra förmånliga och snabba dataförbindelser fanns redan på plats. Även om vi drabbats på många sätt kommer vi att kunna resa oss ännu mer digitala, fast vi nu också fått ta oss en rejäl funderare över vad som är viktigast för oss. Och inte sällan verkar det vara människorelationerna och naturen.

Betydelsen av mjukvara och algoritmer har börjat bli synlig på intressanta sätt. Jag tror det är många som blivit chockerade och upprörda då de sett människor sugas in i konspirationsteoretiska resonemang på grund av de förstärkande effekterna av skvaller och ryktesspridning sociala medier som facebook och youtube producerar med sina rekommendationer och andra algoritmer. Coronapandemin har äntligen lett till några tafatta försök att korrigera detta. Samtidigt har effekterna av "artificiell intelligens" börjat synas inom forskning och annan utveckling, inte minst inom medicin. Forskningen har gått framåt med stormsteg under 2010-talet och därför har betydelsen av data, dess hantering och kvalitet blivit allt mer uppenbara. Jag ser i mitt eget arbete den enorma utveckling som har skett inom kompetenser och förmåga att hantera forskningsdata och på vilken hög nivå den finska förmågan är på området. 

Sist och slutligen är jag själv därför rätt lugn för Finlands del vad gäller samhällsutveckling och ekonomi på sikt, bara vi fortsättningsvis satsar på skola och forskning. Större problem är klimatförändringen och den verkligen allvarligt hotade biodiversiteten. Men också dessa kan delvis tacklas med samma metoder. Digitaliseringen är en process som nu mognat och blivit en del av vår värld.