lördag 5 juni 2021

Reko forskning

 I veckan höll vi ett litet webbevenemang  i ett europeiskt forskningsinfrastrukturprojekt jag är med i. Det handlar om att stöda forskningen i att bli bättre på att hantera sina datamaterial och andra produkter så att de blir bättre dokumenterade och möjliga att utnyttja. På så sätt blir också forskningen bättre dokumenterad. Man talar ofta om FAIR-principerna; data och forskning ska vara möjliga att hitta (findable), möjliga att komma åt (accessible), enhetliga i format och semantik så att resultat och material är möjliga kombinera och jämföra (interoperable) och möjliga att återanvända (reusable). 

I praktiken handlar det om att man är mån om att skapa metadata, använda sig av existerande format och standarder när det är möjligt och göra sina forskningsprodukter tillgängliga för andra forskare och helst allmänheten då det går.



FAIR-principerna handlar förenklat om att forskningen ska göras maskinläsbar och tekniskt öppen, men det är inget enskilda forskare kan göra utan ansenliga insatser av hela forskningssamfundet och i förlängningen samhället. Det behövs såväl juridiska som tekniska kompetenser och omfattande, långsiktiga utvecklingssamarbeten och infrastruktur för att uppnå ett läge, då forskare enkelt kan återanvända andra forskares material. Det fungerar  redan i dag inom en del discipliner, inom andra kommer det knappast någonsin att vara möjligt, men inom många områden tar man steg mot bättre informationsförvaltning och det är här vi försöker bistå så gott vi kan.

Ofta handlar det om att ta fram rekommendationer, redskap och metoder som kan stöda både forskare och dem som professionellt arbetar med att hantera forskningsdata och -information och utveckla tjänster för forskare. En forskare kan till exempel inte på egenhand publicera sina data, utan behöver ett dataarkiv för det. Ett dataarkiv är inte heller ett system som fungerar för sig själv, utan det behöver proffs som tar hand om att data är dokumenterat, kan distribueras och uppdateras vid behov. Mycket av detta är nya processer och kompetenser, och de är inte billiga att ta fram. Alltså är det delvis en hård kamp som kräver omtänk och förändring på många håll. Och det är inte alltid enkelt. 

Ofta talas det om att forskare måste få syssla med det som är deras huvudsyssla och att det inte är meriterande att syssla med datahantering. En del forskare uppfattar det som hot och intrång på deras akademiska frihet att det ställs krav på datahanteringen. Det är givetvis sant att själva forskningen är det viktigaste, men det är nog en missuppfattning att det skulle vara bättre och viktigare för en enskild forskare att ha total kontroll och fullt ansvar för sina data och att det skulle göra det enklare i längden. Tvärtom riskerar man ju att göra både sin egen forskarkarriär och hela forskningen björntjänster om man frånsäger sig ordentlig datahantering och de tjänster som då finns att få. Att ansvara för backup och datasäkerhet, personregister och datahantering juridiskt, forskningsdatas dokumentation, bevaring och publicerande och i förlängningen forskningens kvalitet såsom reproducibilitet och hantering av digitala källhänvisningar är inte helt irrelevanta saker.  

Att se forskningsfinansiärers och -organisationers strävan att erbjuda delat ansvar, kompetenta tjänster och stöd för datahantering som någon sorts ond kupp mot den enskilda forskaren visar nog på lite bristande insikter om vad bra vetenskaplig praxis är, tycker jag. Det är enligt mig självklart att en ambitiös forskare vill kunna föra fram hela sin forskning, inklusive material och verktyg man tagit fram, på ett sätt som möter högsta kvalitetskrav. Idén att man inte skulle behöva framlägga sina data ter sig underlig, och att man skulle kunna göra det utan stödtjänster och delade resurser orealistisk. Frågor om bevarande och metadata kräver specialkompetenser. Lika väl som man vänder sig till ett förlag eller tidskrift för att ge ut sina resultat i text, bör man använda andra tjänster för andra produkter. Då tryggar man ju också sina egna intressen som upphovsperson.

Nåväl, FAIRsFAIR som ett hyfsat stort europeiskt projekt har varit en rätt god framgång, men mycket återstår att göra. Detta projekt har ett knappt år kvar och det har varit en intressant och fin erfarenhet att få jobba tillsammans med experter från många länder. Och det är alldeles jätteroligt att se hur fältet och kompetenserna växer i Finland med rasande fart. Det är fler och fler intresserade som dyker upp i olika nätverk och samarbeten och vårt lilla land är bra mycket större än sin storlek i branschen just nu tack vare det långsiktiga och breda samarbete vi haft redan i många år. Det kommer alldeles säkert att gynna också den forskning som görs här, tack vare att kvalitet och synlighet kan tryggas. 

Det viktiga är att se att också infrastrukturen och datahanteringen behöver resurser, så forskarna får det stöd de behöver då de behöver det, från planering av datahantering till publicering av data och metoder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar