Tillbaka till kontoret?

I och med pandemin arbetar ungefär hälften av de finländska arbetstagarna mest eller helt på distans. Före corona var det bara under 15% som arbetade hemifrån ens varje vecka. Av dem som jobbade på distans på grund av pandemin var 44% mycket nöjda och 48% rätt nöjda. Siffrorna framkommer ur Arbetslivsbarometern 2020.

Just nu funderar man alltså febrilt på arbetsplatserna hur arbetet ska ordnas i framtiden. Det har väckt ont blod hos arbetstagare då man upplevt att man tvingats till kontoret utan ordentliga orsaker. Det har uppfattats som uttryck för bristande förtroende och rimmar också illa med den trend vi haft de av att arbetstagarna allt mer aktivt kan vara med om att utveckla verksamheten. Idag är det bara en liten minoritet av arbetstagarna som uppfattar att de inte blir hörda då de kommer med förslag. När man nu sett att sjukfrånvaron minskar och produktiviteten inte sjunker av distansarbete, måste arbetsgivare ha acceptabla orsaker för att förutsätta fysisk närvaro.  Enligt McKinsey bedömer en fjärdedel av de europeiska arbetstagarna, att de kommer att säga upp sig om de tvingas ge upp distansarbetet. Hesari publicerade i våras en dödsannons för Kontoret.

Ute i världen syns också en annan trend, som kraftigt förstärkts i och med pandemin: "the great resignation", det vill säga att folk faktiskt säger upp sig från sina arbetsplatser. En orsak anses vara en omvärdering av den egna livsstilen, kanske med ett skimmer av romantiskt downshiftande i och med pandemin. Men det finns troligen också mer krassa orsaker i bakgrunden: det är många kvinnor som varit tvungna att ge upp sina jobb, eller kanske äntligen haft möjlighet att minska på sina mångdubbla arbetsbördor tack vare extra stöd. Också arbetsbördan i sig inom hälsovården under pandemin har angetts som en möjlig orsak, men det verkar inte vara så i Finland. Ännu åtminstone. Symtomatiskt nog tas inte självuppsägning ens upp i Arbetsbarometern, utan avslutande av arbetsförhållande handlar i Finland endast om arbetsgivarens uppsägningar.

Själv tror jag vi inte ännu sett helhetseffekten av distansjobbandet. Många av de negativa följderna av isoleringen är svåra att mäta och de verkar också långsamt. Det sociala och kulturella kapitalet har tagit stryk, både för individer och organisationer. Svagare informationsgång och frånvaron av samvaro gnager på trygghet och förmågor. Vi har tappat i synergier och samordning, gruppdynamikens kreativa styrka och effektivitet och istället har det krupit in oro och osäkerhet inför möten och närvaro. Jag känner det själv, fast jag är en extrovert person, en viss nervositet för hur det ska vara att plötsligt mötas med tiotals och hundratals kollegor på en och samma dag. Fem dagar i veckan? Hm ... Vi har ju lärt oss fungera riktigt bra i skärmvärlden och den har också på sätt och vis fört alla närmare varandra och i vissa sammanhang gjort oss mer jämställda i arbetslivet. Samtidigt tycker jag att det har varit utmanande att skapa och föra framåt projekt från hemsoffan. Att värna om den viktigaste kommunikationen har tagit mycket tid och energi och jag har en känsla av att jag har hundra döda vinklar i min värld just nu.

I Finland är vi vana med flexibilitet i arbetslivet. 64% av arbetstagarna har flextid och nu vill också en majoritet ha flexrum, även om man i Europa är mer bekväm med att gå till arbetsplatsen än i andra världsdelar. I praktiken betyder detta förstås i slutändan hybridmodeller, där man kommer till kontoret vissa dagar och för vissa funktioner. Det som nu stressar både arbetsgivare och -tagare är övergången till de nya modellerna. Den kommer att bli svårare än övergången till distansarbete. Då hade vi ett gemensamt och klart mål: Vi behövde bara få allt att fungera på något sätt utan att gå till jobbet. Men nu är det många viljor och intressen att beakta, lärdomar att ta till vara och saker som måste lappas och byggas upp igen.

I Arbetslivsbarometern fastnade jag för en graf, som avspeglar ett mycket starkt särdrag i den finländska organisationskulturen. Om man tänker efter är siffrorna helt surrealistiska. Vilka de indirekta kostnaderna är vågar jag knappt tänka på. Men kanske det ändå är en sak som just nu kan vara en stor fördel.

Du kan klicka på bilden för att förstora upp den.