måndag 9 juli 2018

Miljögröna

I dagens Hesari fann en politisk kommentator det svårt att förklara varför det svenska Miljöpartiet har så mycket mindre understöd än de finska gröna. Själv har jag alltid tänkt, rätt eller fel, att det inte alls är svårt. Jag uppfattar att både den politiska kulturen och själva partifältet är förvånansvärt olika i de två länderna av historiska orsaker och detta förklarar galant skillnaden i understöd.

1. Jag tror att De gröna länge haft ett bredare politiskt stöd, inte gällande kvantitet, men kvalitet. Det har från början funnits mycket starka profiler med som drivande krafter, personer som helt klart inte varit vänster (taistoiter). Det har varit människorättsaktivister, naturskyddaktivister, fredsaktivister m. m. och ofta har de haft en akademisk och samhällsfilosofisk profil. I Sverige har Miljöpartiet enligt min uppfattning med tiden hamnat mycket längre vänsterut.

2. I Finland har man en stark tilltro till både rationalism och auktoritet vad gäller forskning/fakta och det akademiska. Även etiska frågor diskuteras hellre i fakta- och rationalitetskontext, än som en ren värdediskussion. Att börja prata om hur saker känns är förkastligt och diskvalificerar en direkt som seriös samarbetspart om det gäller samhällsfrågor. Det är därför mycket, mycket svårare att flumma. De finska gröna har tvärtom profilerat sig som ett parti som diskuterar utgående från forskning och fakta, en sak i taget, utan någon annan agenda än människovärde, värdeliberalism och miljöskydd. Man kan i regel utan hysteri diskutera frågor som GMO eller energipolitik både inom de gröna och utåt, med andra aktörer.

3. De gröna i Finland beslöt i slutet av 1980-talet att bilda ett politiskt parti som inte är en ensaksrörelse. Mot mångas förväntningar har det lyckats mycket bra. Det har skett tack vare ett antal mycket kompetenta personer, en bred klick väldigt duktiga politiker, och just genom att man helt kallt diskuterar varje fråga utan på förhand "programmerade" åsikter. Den hyperkritiska och analytiska partikulturen gör att varje ställningstagande måste basera sig på sakkunskap.

4. I Finland gör den extremt rationalistiska politiska diskursen det svårt för andra partier att lyfta upp miljöfrågor på samma sätt som t ex de svenska sossarna har kunnat göra. Det finns enstaka miljöaktiva i andra partier och lösrykta, pliktskyldiga skrivningar på alla håll, men ofta händer det att ekonomin går först när det kommer till kritan. Utom för De gröna. Dogmatiska miljöförespråkare väljare har därför egentligen bara ett val i Finland. Här är det bara populister (Sannfinnarna och moderpartiet Blå framtid) som spelar med irrationella känslor. Inte ens Vänsterförbundets lyskraftiga Li Andersson vädjar till känslor om rättvisa eller spär på om arbetarklassens elände utan hon argumenterar benhårt med att ständigt slå kalla fakta i bordet.

Urbaniseringen har gått långsammare i Finland än i Sverige och så har vi inte vant oss att dra långtgående slutsatser om block då det gäller koalitionsregeringar. Partifältet är jämnare utspritt och enformigt, eftersom vi haft ett så stort centerparti. De gröna har på många sätt lätt att samarbeta med vänstern, men samtidigt tror jag de egentligen uppfattar socialdemokraterna som konformistiska och förtryckande för individernas frihet och demokratiska rättigheter. De gröna har inte heller i princip något emot att samarbeta med högerpartier, eftersom liberala värderingar passar dem båda. Jag ser att det finska gröna partiet fyller en annan nisch (som faktiskt finns och är rätt stor) än det svenska Miljöpartiet som jag tror har svårare att profilera sig i det svenska partifältet och den flummigare debatten. Finska politiker är generellt högt utbildade och vana att analysera fakta. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar