Insikt och akademisk kunskap

I veckan löpte tiden för att ge utlåtanden om valfriheten i vården ut. Det kom in över 600 utlåtanden från olika intressenter och sakkunniga mest, får man anta. Både kommuner och akademiker har framfört kritik, som statsministern säger att beaktas. Det intressanta är att lagparagraferna borde vara klara nästa vecka, tycker han, för annars hotas tidtabellen. Och det vore ju för tråkigt.

Samtidigt som akademisk forskning nedvärderas och motarbetats mer öppet än någonsin tidigare på många håll i västvärlden (möjligen med undantag av den förra kanadensiska regeringen), sysselsätter sig många forskare med att verkligen fundera på hur de bättre ska kunna kommunicera forskningsrön och vetenskapliga fakta till beslutsfattarna. Man tänker sig att det allra viktigaste är tajmingen. När man en gång kommit så långt som att man tagit fram förslag, investerat tid och prestige i dem, är kognitiv bias ofta på den nivån att det är för sent att argumentera med fakta. Då gäller bara hårt politiskt spel.

Insikten om att vi har en massa kunskap som inte används och att det ibland leder till större eller mindre katastrofer har nog också drabbat vissa beslutsfattare. Riksdagens framtidsutskott har publicerat en modell för hur man kunde få tillgång till kunskap. Förslaget inleds med en lång, ytlig och enligt mig i grunden oanalytisk genomgång av "sakkunnighetens historia", dock utan att egentligen knyta an till någon av de mesta centrala teoretikerna. För det handlar ju om makt och det är det väl kanske också det det någonstans springer ur,  att den politiska eliten fjärmat sig från den akademiska eliten (doktorer och professorer börjar väl också hos oss bli allt ovanligare som riksdagsmän och ministrar eftersom man i dag måste vara antingen eller 110%). Den akademiska eliten kan man då börja betrakta med misstänksamhet. Dessa docenter vet och förstår ju faktiskt inte allt, utan de representerar "bara ett perspektiv".

Detta resonemang ligger som grund för den föreslagna Vastatieto-modellen, där man vill säkra en bred och nyanserad tillgång till information. Det finns absolut bra poänger med förslaget, inte minst i att betrakta det hela som en process, men som akademiker känner jag mig ändå lite obekväm med uppdelningen i olika typer av sakkunniga. De akademiska ställs delvis i kontrast till erfarenhetssakkunniga, sakkunniga från utsiktposter och visionära sakkunniga. Men visst, absolut bör framtidsutskottet höra personer från många olika områden med olika perspektiv på saker.

Men vad är skillnaden på en akademisk expert jämfört med andra sakkunniga? Det är en sak som man borde vara tydlig med idag. Att det finns en skillnad mellan att läsa på eller prova olika saker och akademisk sakkunnighet. Jag vill ingalunda förringa andra typer av sakkunnighet. Men det är något som gör att vad en läkare är mera kompetent att ge vård än någon som på egenhand läst samma litteratur? Eller att en utbildad historiker eller litteraturvetare kan uttala sig med större sakkunskap om något än en flitig och duktig amatör?

Det handlar om att man under en akademisk utbildning under många år övar sig att tänka och producera vetenskapliga resonemang. Att man blir granskad och kritiserad om och om igen, att man tänker om, skriver om och argumenterar självständigt och blir prövad i sina resonemang. Man lär sig kritiskt tänkande. Och det kan ju vara besvärligt.

Vetenskaplig kunskapsbildning bygger upp kunskap som är en del av ett stort gemensamt kunskapsbygge som är öppet för ständig prövning och omvärdering, i motsats till anekdotiska belägg eller tro som inte kan ifrågasättas. Det handlar om att hitta större sanningar än de som baserar sig på enskilda individers erfarenheter eller övertygelser.