Lillbritannien

Jag är verkligen ingen expert på internationell politik, men följer förstås med intresse med utvecklingen, som i historiskt perspektiv känns ganska oroväckande. Vissa tendenser och fenomen är mer oföränderliga och sega, så som geografin, som trots allt ännu har betydelse. Krim är åter igen ett stridsäpple. Andra saker har förändrats. Europa är ekonomiskt sett ännu en viktig aktör globalt, men Storbritannien är inte riktigt samma aktör som före andra världskriget. Inom EU har ändå liten varit stor, men i och med brexit förändras ju läget en del. UK söker nu sin nya plats inom världspolitiken. Den gamla rollen, som global kolonialmakt, är förlorad sedan 1960-talet. Samtidigt är det bra att komma ihåg att Storbritannien blev medlem i EEC först 1975 efter en hel del bråk också från franskt håll.

Hur som helst är det naturliga för Storbritannien i detta läge givetvis att knyta an till USA. Sedan andra världskriget har man gärna dragit på retoriken om "special relationship", där man anspelar på någon sorts kulturell och historisk gemenskap som tar sig i uttryck i synnerhet militärt och ekonomiskt. Så naturligt är ju att brittiske premiärministern Theresa May störtar iväg och hälsar på den nyinstallerade populistpresidenten i USA  såhär inför brexit. Att besöket i sig mest är pinsamt är kanske ingen överraskning. Själv tror jag att det nuvarande styret i USA kommer att bli ett relativt kort intermezzo. Den nuvarande presidenten kommer att göra sig omöjlig ganska snabbt. Frågan är hur mycket av de ärkekonservativa republikanerna han dragit med sig kommer att kunna hålla sig kvar vid makten. I värsta fall ganska hårt.

Vad som för mig ter sig ännu mera intressant är att May sedan direkt rusar vidare till Turkiet. Här blir de historiska parallellerna lite spännande. May är alltså färdig att klappa Erdogan på axeln för att stärka NATO, vilket väl också var ett av hennes viktigaste ärenden i USA, där hon uppenbarligen också förklarade varför man inte för lättvindigt ska lätta på sanktionerna mot Ryssland. Samtidigt har vi den oerhört spännande frågan om relationen mellan USA och Ryssland. Den kommer troligen inom ett par år att vara en konflikt, oberoende vem som är president i USA. Just nu är det dock läge för en "deal". Putin vill bli av med sanktionerna. Men som det påpekades på radio i veckan: vad har han att erbjuda i utbyte? Möjligen något gällande de arktiska områdena. Å andra sidan, om Putin generöst vill erbjuda "fri lejd" på Ishavet borde han först krångla till det på den fronten, vilket han inte gjort hittills. Frågan är, om det blir någon deal, eller om det hinner strula till sig före det. En annan möjlighet är att det kommer att handla om Asien.  Sittande amerikanska presidenten struntar troligen i de långsiktiga effekterna av sin politik. För honom kan det vara helt okej om statsskulden exploderar, bara ekonomin växer och pengarna rullar. Helst i vissa riktningar, förstås.

Den eviga tillväxtens ekonomi är nu väl knappast allena saliggörande och en evig lösning för all framtid. De politiska och sociala effekterna av en krackelerande global struktur med gemensamma avtal för internationell rätt på olika områden är mycket värre än lite ekonomisk depression. Till exempel att fri rörlighet begränsas, begränsar också samarbeten på alla områden.

Företag får det ännu svårare att skaffa sig och värna om kompetent personal. Att försvåra immigration slår tillbaka. Forskningen kommer också att drabbas. Också här är oförutsägbarhet och otrygghet riktigt illa. Vågar man ta med duktiga britter i fleråriga EU-forskningsprojekt? Tanken gör mig sorgsen. Vi kommer alla att bli lidande av slutna sinnen på längre sikt.

Valfrihet

Justitia, Heliga Trefaldighetskyrka i Kristianstad, RAA (K 1 C: 364 Kristianstad Gr 1)

Det skrivs en del om valfriheten i samband med den förestående stora (social- och) hälsovårdsreformen (Sote). Om kundens rätt att välja var man söker vård. Staten betalar. Jag ser en hel del potentiella problem med hela konceptet, men även att det i vissa situationer kan gynna t ex dem som vill ha vård på svenska eller andra språk. Man har också tänkt sig, att för att valfriheten ska förverkligas måste människor har tillräcklig information om vården på olika ställen.

Fördelen med detta resonemang är kanske att det i viss mån tvingar fram transparens i verksamheterna. Å andra sidan finns det också många stora problem med hela idén. För det första är finländare inte särskilt aktiva som konkurrensutsättare ens gällande marknader där det är verkligen enkelt både att jämföra priser och produkter och att byta leverantör. Då vi börjar diskutera försäkringar är det hela redan väldigt svårt. Hur ska en lekman kunna jämföra hälsovårdens produkter eller pris- och kvalitetsförhållande? Finns det någon som helst realism i en sådan idé? Redan då det gäller att jämföra skolor är det till exempel viktigt att hålla i sär elevens enskilda behov, den relativa och "absoluta" kvaliteten. Att stirra på vitsord och medeltal säger något, men verkligen inte allt. Och inte heller det mest relevanta, som kan handla om sociala nätverk, värderingar, miljö och mycket annat.

Den upplysta, aktiva konsumenten behöver alltså objektiv och fullständig information. Frågor som läge, öppettider och språk är ganska enkla parametrar att ta ställning till, men sedan blir det svårare. Och gällande komplexa frågor om kvalitet är informationen omfattande och det gäller att ställa de rätta frågorna. Relevanta frågor kunde vara hur väl läkarna följer dels forskning och utveckling, dels god praxis. Och hur stor integritet de har. Man kunde också tänka sig att man skyltar med kundrespons, som man kan påverka mycket genom att vara vänlig, bjuda på kaffe och skriva ut alla mediciner och undersökningar patienten ens har hört om och gärna vill ha.

Hur mäter vi kvaliteten på vården och vårdresultaten? Det finns säkert etablerade sätt inom medicinen, men i detta sammanhang är det viktigt att betänka att på samma sätt som "elevmaterialet" dvs utgångspunkterna kan variera stort mellan skolor, kan också "patientmaterialet" vara mycket olika - och vilket är då ett bra sätt att jämföra olika "leverantörer"? Statistiskt sett uppnår knappast en läkare eller hälsocentral på något sätt signifikanta mängder av patienter/vård för att kunna säga något vettigt. Hela tanken att börja granska i värsta fall enskilda läkare på detta sätt ter också motbjudande och orimligt för mig, när det i verkligheten handlar om att försöka hålla ett administrativt system som helhet (= Finland) på en optimal nivå.

I slutändan ingår det alltid många förbehåll och mänskliga tolkningar i varje dataset. Att tro att det skulle gå att enkelt få fram entydiga, objektiva siffror som på riktigt är jämförbara för en enskild individ i en dylik enormt komplex fråga är naivt enligt min mening. Varifrån ska man ens ta alla objektiva, normaliserade data och hur ska man kunna presentera dem på ett sätt som är klart men samtidigt kan visa på graden av pålitlighet för varje enskild parameter? Om det dessutom är en bråkdel av folk som kan, vill eller orkar sitta och analysera och aktivt välja (om man dessutom är sjuk) tycker jag att det är legitimt att fråga om det är värt att försöka sig på något sådant. Kanske det helt enkelt skulle vara bättre att försöka åstadkomma ett så heltäckande, välfungerande och rättvist system som möjligt med någon annan metod är genom konkurrens.

AnkSoMe är årets pupsigaste buzz

Något försenat samlades fjolårets AnkSoMe igår på Maria 01. Som vanligt var det Reidar Wasenius som fick ändan ur vagnen och sammankallade till den finlandssvenska socialamedievärldens årliga nätverks- och kunskapsdelningsträff. Vår första målsättning var givetvis att få vår hashtag att trenda, vilket inte brukar vara så svårt. Det säger i och för sig mera om twitteroffentligheten i våra trakter, än om träffens eller nätverkets storlek. Betydelsen är däremot stor för dem som deltar, det framkom igen. Nätverket är kollegialt, men påfallande mångfaldigt, förtroligt, seriöst, generöst och positivt. Och finlandssvenskt och skönt informellt. (Nästan så man väntar sig att Choko Lindgren ska dyka upp ...) Och varje gång lär man sig mycket.

#anksome #lunch (?!)

Ett filmklipp publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Jan 14, 2017 kl. 2:10 PST

Vi saknade i år flera av det gamla gardet som oturligt nog var förhindrade,  men å andra sidan dök det igen upp nya spännande personer med intressanta idéer, kontakter och kompetenser.

Man kan i Storifyn se närmare vilka presentationer som gavs och en del av diskussionerna. Generellt var det några poänger som för mig var viktiga, som vi egentligen tjatat om till lust och leda de senaste åren, men som fortfarande är kraftigt pågående förändringar. Den första är ekonomin och "framtidens" yrken. Vi diskuterade en hel del affärsverksamhet och businessmodeller med poddar, bloggar och tjänster inom sociala medier. Ekonomi finns, arbetsmöjligheter finns, men marknaden mognar sakta. Folk kan och förstår inte alltid vad det handlar om och hur man kan utnyttja de nya medierna och tjänster som erbjuds av proffs. Att kunna köpa tjänster kräver också här sakkunskap och förtroende.

Den andra saken som återkom var den om "brytning" och "förändring", något som det redan tjatats om i åratal. Men faktum är att det handlar om en stor förändring som också tar åratal. Delvis tangerar denna poäng den föregående. Under dagen ifrågasattes både strategi och t ex storytelling som vettiga redskap. Vi diskuterade i stället strukturer i arbetet, vad som är framgångsrika arbetsmetoder men också vikten av att hålla fokus på verksamhetens strategiska målsättningar, (sociala objekt nämndes) och inte fixera sig på clicks eller ens direkt brand-bygge. Vi benade bland lyckade och mindre lyckade kampanjer och jag tror vi enades om att det ibland är mycket olyckligt att finansiärer grälar om vems logga som ska synas och hur, i stället för att fokusera och följa upp den egentliga målsättningen med mera kvalitativa metoder. Vägarna till framgång är sällan så enkla och entydiga. Alla klick är verkligen inte lika värda, till exempel.

Samarbete och dialog var också, fortfarande, på tapeten i olika vändor. Det handlar om att dela och att kommunicera. Att vara öppen och generös. En intressant diskussion handlade också om behovet av det långsamma innehållet (av vilka poddar är en viktig del) och svårigheterna kring marknadsföringen av dem.

Vi diskuterade också nätverket och dess verksamhet. Vi var ganska överens om att det informella, "pupsiga" formatet, är det som ger mervärde, men att vi också kunde fokusera på att ha ett lite tätare samarbete och kanske också mer aktivt försöka skapa gemensamma projekt bland deltagarna.

Och ja, vi blev ju förstås ett av lördagens "virala fenomen" på twitter. Allt annat vore ju synd och skam, proffsiga som vi är.

Mänsklighet

Jag har inte särskilt svårt att få kontakt med min inre Filifjonka. Katastroferna ha rasslat på de senaste åren och även om privatlivet repat sig och jag fortfarande kan konstatera att även om jag kan vara både mycket arg och långsint, är bitterhet ingenting jag sysslar med. Ilskan och sorgen är starka och tröttande känslor men de söndrar mig inte.

Ilskan över orättvisor och dumhet känner jag dagligen. Jag ser hur inte bara socialdemokraterna råkat i stora svårigheter med sin ideologi (vart försvann solidaritet och internationalism?), utan nu har också högern dränerats på sina ideal (all konservatism, fosterlandets väl och bildning har gett vika för rabiatkapitalism och en sällan skådad enögd historielöshet och obildning). 

Demokratins offentliga debatt har förbytts i en total oförmåga hos de politiska beslutsfattarna att kommunicera och föra en diskussion. Antingen kastar man ur sig fullständigt lösryckta påståenden i bloggar eller på twitter eller också förbigår man all kritik med tystnad. Tyvärr tillåts denna genre alltför ofta också i tv. Diskussionen är död. Man hör inget, man låter bli att läsa både medborgares brev och proffsiga medier, man lyssnar inte till sakkunniga. Man är så säker på sin sak, så maktfullkomlig, att all kritik, i stället för att vara ett tillfälle att förkovra sig och testa sina tankar, är besvärande slöseri med tid. Hurdan information man tar in vill man bestämma själv. Helst vill man diktera och forma den själv från början också. I stället för att använda sig av etablerade system för överföring av kunskap och information, grundar man egna "bättre" system, som levererar enligt beställning (eftersom man själv från början ändå vet hur saker ligger till). Ambitionsnivån är beklämmande låg och handlar endast om kvantitet. All diskussion utgör hinder, som bromsar maktutövningen. Också då frågorna lyfts upp av viktiga aktörer, och handlar om viktiga värderingar som laglighet och mänskliga rättigheter, ignorerar man dem in i det sista. Hur det ser ut spelar ingen roll, eftersom man väljer sin egen bubbla, dit inga obekväma kritiska röster når. Eller när de av misstag berör, reagerar man med barnsligt raseri. Vår statsminister och den blivande amerikanska presidenten har en del gemensamt. Men det har inget med medielandskapet att göra. Det är beprövade makttekniker sedan sekler tillbaka. (Det brukar sluta illa.)

Människovärdet är inget som uppfunnits i och med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är också äldre än upplysningen och den franska revolutionen. Slaveriet upphörde i Europa redan under tidig medeltid. Under antiken var etiken utvecklad. Även om tolkningarna och implementeringen har varit högst varierande genom seklerna, har idén funnits där, idén om att se den andra, att mötas. Det har alltid funnits människor som har sett, som har förstått. 

Det har också alltid funnits dåliga ledare. Jag tror att vi nu ser thatcherismens sista suckar i Finland och EU. Vi kommer att komma lindrigare undan än många andra här i periferin, också om vi ekonomiskt får ta stryk. Hur länge efterverkningarna syns beror på hur länge den nuvarande linjen tillåts fortsätta, hur mycket man hinner förstöra. I Europa kan det ännu gå lite längre innan populisterna tvingas tillbaka. För det kommer de att tvingas, förr eller senare. 

Filifjonkan ser katastroferna komma och känner lugnet som infinner sig när oron blir meningslös. Det är ändå inte så, att lugnet innebär förlamning. Det finns saker vi kan göra. Vi kan värna om diskussionen, vi kan skapa möten. Vi kan fortsätta att fråga. Även om vi har en regering som i bästa diktatorsstil vägrar ta till sig kritiska synpunkter, har vi ett par hundra riksdagsmän som kan fatta beslut mot regeringen. Vi har många andra beslutsfattare och tjänstemän. Vi har ett kommunalval på kommande, där alla partier ger sig ut på fältet. Det gäller att utmana dem, att diskutera, att nyansera, att konkretisera, att visa att en handfull rasister inte representerar någon opinion av betydelse. Det gäller att mötas ansikte mot ansikte och ställa de där följdfrågorna man irriteras på att alltför sällan ställs. Vattnet urholkar också stenen.

Alla ni, som sagt er själva att nu räcker det, det går för långt:

Möts. Möt varandra. Tala om detta. Möt beslutsfattarna. Tala om detta. Värna om diskussionen. Den väger fortfarande mera än pengar.