Finlands forskning 2030

Undervisnings- och kulturministeriets pågående vetenskapsstrategiarbete drog igen till sig min uppmärksamhet, då två forskare skrivit ett skeptiskt inlägg i Suomen Kuvalehti. Jag reagerade allra först på deras starka försvar för den enskilda forskarens självständiga arbete. "Betydelsefulla vetenskapliga idéer är ofta resultat av ensamt arbete", skriver de utan dess mer belägg. Själv är jag benägen att tänka att även om detta historiskt sett kan vara sant, är det sannolikt allt mer sällsynt att forskare inte skulle vara i ständig samverkan och ständigt samarbete med varandra och idéer födas just i samarbete. Vetenskapen har helt enkelt blivit så komplex. Men visst är det viktigt att erkänna och räkna med ett det också behövs uppslag och insikter som faktiskt föds i skallen på enskilda individer och ibland säkert som resultat på långa tider av grubblande och funderingar. Bara att formulera en tanke eller fråga kan vara väldigt svårt.

Det andra jag reagerade på i skrivelsen var den negativa inställningen till medborgarvetenskap (eller medborgarforskning). Det känns ibland som om forskare medvetet missförstår öppenheten. Intressant läsning utgör på denna punkt också utlåtandena om det nya förslaget till en ofråntagbar rätt till parallellpublicering, en lag som redan finns i bland annat Frankrike. Det är helt klart att det finns lägen då öppenhet är problematiskt eller oetiskt, men dylika halmdockor som snarast känns som försvar av elfenbenstorn, gör mig lite ledsen. Att som skribenterna i SK påstå att främjande av medborgarvetenskap skulle innebära att "forskning behöver allmänhetens acceptans" och att en sådan tanke skulle vara både "absurd och farlig", gör mig bekymrad över skribenternas uppfattning om vad de håller på med och vilken position de har. Vad är det för vits att hålla på med klimatforskning om den inte har någon som helst acceptans, om vi inte behöver kämpa för att den får det? Behöver inte till exempel medicinsk forskning förhålla sig till allmänhetens etiska uppfattningar? Jag blir lite förbryllad.

Samtidigt måste jag medge att håren nog lite reser sig i nacken på mig också, då jag läser konsulternas sammanfattning av den öppna brainstorming som ordnats på webben. In smyger sig tendentiösa frågor om val av "fokusområden" och "spetsar" för forskning. Är det inte lätt i praktiken lika med politisk styrning? Det är något man inom det Europeiska forskningsrådet varit mån om att ta avstånd från. Även Finlands Akademi talar tappert om kvalitet som det enda kriteriet för finansiering. Man borde också akta sig för att börja dilla om kommersialisering och innovation i sammanhanget. Det är alldeles på riktigt företagens uppgift. Ministeriet och staten bör värna om grundforskningen, alldeles så som Jeff D. Sachs med eftertryck sade på Open Science Fair nyligen. Och den måste vara fri och så öppen som möjligt.