 |
| Artilleriviken, Sveaborg c 1760 av Adolf Geete [Public domain], via Wikimedia Commons |
Överste Jacob Magnus Sprengtporten landsteg med sina mannar på natten den 16 augusti 1772 på Sveaborg och lyckades snart arrestera kommendanten general Björnberg. Sedan Sprengporten fått stöd av manskapet, lät han kalla samtliga officerare till kommendantshuset och framförde hälsningar från den unge Gustaf III, nu skulle en ny regim ta över. Det var avgörande skeden av den upplyste tredje Gustavens maktövertagande som ägde rum den natten på Sveaborg utanför Helsingfors.
Efter en diskussion var de flesta villiga att avlägga en trohetsed till kungen. Bland officerarna fanns ändå en mycket ansedd person, major Granatenhjelm, som vägrade avge den nya eden. Sprengtporten insåg att han inte skulle vinna på att konfrontera denna officer. Han handlade därför raskt och diplomatiskt: han omfamnade Granatenhjelm och sade, att om alla konungens undersåtar tänkte och handlade som han, skulle inga eder behövas. Det är Granatenhjelms grav som finns i Kajsaniemi park och går under namnet ”Frimurarens grav”, trots att han inte var frimurare, utan en religiös karolin som idkade mycket välgörenhet i staden.
Gustaf III:s kupp kom att få många konsekvenser för Helsingfors och Sveaborg. Den unge monarkens strålglans och nåd sträckte sig till räntmästare Anders Hellenius familj, eftersom hans söner hörde till dem som adlades. Familjens hus står ännu i dag vid Senatstorgets södra kant i hörnet vid Sofiegatan. Hellenius blev af Enehielm främst tack vare sonen Pehr som också medverkat i revolutionen som officer.
Så snart Gustaf III gripit makten genomförde han på eget bevåg ett antal stora reformer som fick konkreta följder för livet i Helsingfors. Av stor betydelse blev förstås kungens höga prioritering av krigsmakten, vilket livade upp Sveaborg igen.
Två andra stora förändringar som påverkade staden var länsreformen och brännvinspolitiken. Båda ledde till åtgärder som genomfördes 1776. Länsreformen innebar att man flyttade länets huvudstad till Tavastehus 1776. Det betydde att landshövdingen och hans närmaste tjänstemän flyttade från Helsingfors.
Flyttningen av länets huvudort hade både för- och nackdelar för Helsingfors. Å ena sidan kunde man ta sig större friheter än förut och magistraten och borgerskapet kunde själv mer påverka vilka saker som kom till landshövdingens kännedom eller som underställdes hans beslut. Å andra sidan var det oundvikligt att landshövdingen inte längre skulle vara lika insatt och engagerad i stadens affärer som tidigare, vilket kunde vara en nackdel då man behövde vända sig till myndigheterna i Stockholm för att driva sina egna intressen.
Reformerna inom alkoholpolitiken var inte mindre. Efter ett misslyckat försök med att arrendera ut brännerirättigheter hade kungen beslutat sig för att införa ett statligt monopol genom kronobrännerier. Alkoholpolitiken hade en längre tid varit snårig och fungerade dåligt. Från 1772 rådde under flera år dessutom till och med en situation då bönder och borgare var tvungna att betala brännskatt samtidigt som förbud att bränna brännvin rådde. Situationen var absurd och ohållbar, men kungens försök att bringa reda i systemet och samtidigt tjäna pengar fick snarast förödande effekt, åtminstone enligt Ilkka Mäntylä, som har gjort en både grundlig och intressant undersökning om det hela. Enligt Mäntylä resulterade kungens inkonsekventa politik – som i stort sett på några år gick från förbud till tvångsförsäljning – till allt mer bristande respekt för lagen och ökande superi.
Kronobrännerier skulle inrättas genast 1776 och i Helsingfors köpte kronan det tjugo år gamla Bryggerihuset i Ulrikasborg. Övermasmästare Bengt Bengtsson Qvist ledde ombyggnadsarbetet, som stötte på många problem, och verksamheten skulle övervakas av major Reinhold Ulrik von Post. Dessa två blev åtalade i kämnersrätten på grund av oklarheterna vid köpet av byggnaden. Till att börja med var huset mindre än vad som uppgetts då man köpte det.
De aktiva bröderna af Enehielm var också engagerade i kronobränneriets affärer. Den äldste brodern Carl Gustaf, som arbetade som lanträntmästare, sålde 1777 ett hus till bostäder och lager för färdigt brännvin. Säden som skulle brännas förvarades i kronomagasinet fram till dess att man 1783 fick ett eget magasin. Detta resulterade i ett nära samarbete mellan bröderna af Enehielm och den mäktiga proviantmästaren Weckströms familj i grannhuset, ett samarbete som inte alltid var friktionsfritt.
Bränneriverksamheten arrenderades 1777 av major Blåfield, men han hade stora problem med kvaliteten. Brännvinet var odugligt och illasmakande – att bränna så stora mängder krävde skicklighet. Dessutom klagades det på att mjölet som användes var blandat med sand. Brännmästaren byttes ut och följande år då sekreteraren vid arméns flottas överrätt Fabian af Enehielm (alltså en av sönerna till räntmästare Hellenius) tagit över arrendet tillsammans med Blåfield, blev både avkastningen och brännvinet betydligt bättre. Fabian, som i ålder stod mellan bröderna Carl Gustaf och Pehr, övertog arrendet själv på hösten 1779.
Weckström skötte importen av utländskt brännvin till soldaterna som beräknades behöva över 40 liter brännvin var om året. Bränneriet i Helsingfors var ett av landets största och som mest brände man över 6 200 tunnor säd år 1782, då skörden var bättre än den var både året innan och året efter, då missväxt och stor brist på säd rådde. Bränneriet hade kring 50 anställda.
Texten är ett lätt omarbetat utdrag ur min bok Affärer, allianser och anseende. Konsten att tillhöra eliten i Helsingfors ca 1740 – 1820.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar