Wikipediafolket

Uppmuntrad av min duktiga kollega Gunilla Peräsalo testade jag lite olika verktyg för webbanalys. Det var faktiskt rätt så roligt. Under leken upptäckte jag en intressant sak: finländarna verkar vara flitigast i världen på att googla "wikipedia". Det är väl sannolikt också ett tecken på att vi inte är särskilt bra på att spara eller använda bokmärken. Googlandet upplevs som enklare än andra sätt att ta fram en specifik sida.

Men Wikipedia är nog viktigt för finnarna. Snabbanalys visade att finska Wikipedia har över en och en halv miljon sidor och inlänkarna till sajten är nästan en miljon. Det betyder att knappt var tredje finne skrivit en sida i genomsnitt, medan motsvarade siffra i Sverige närmar sig var femte. I svenska Wikipedia är inlänkarna en och en halv miljon. Fast i verkligheten är det ju förstås så, att de allra flesta artiklarna skrivs av en liten men mycket aktiv krets. Men denna krets och folk i allmänhet verkar i Finland ha ett stort förtroende inte bara för auktoriteter, utan också på den gemensamma interna kvalitetskontrollen.

Och jag kan nog inte annat än hålla med. Tanken om att ett dylikt projekt inte skulle ackumulera kunskap är för mig förnuftsvidrig. Förstås måste Wikipedia användas med viss försiktighet som källa, men folk som fnyser åt Wikipedia av princip tycker jag närmast visar sin egen okunskap om dagens informationslandskap och samhälle. Och har man nu dessutom hittat så många fel så varför har man då inte korrigerat dem? Jag tycker inte det finns nån ursäkt egentligen. Säger jag fräckt, utan att själv ha bidragit med ett enda ord. Men kanske en vacker dag ...

Om strategier och mätbarhet

Jag blev oerhört inspirerad av ett nytt förslag till kvalitetskriterier för allmänna bibliotek(fi). Som det mycket tydligt kom fram i senaste nummer av Finsk tidskrift är kvalitetsmätning mycket svårt då det gäller vetenskaplig verksamhet och bildning. Lyckligtvis kan vi alltså läsa om hur sådant ska göras ... ungefär så här försöker man resonera:

Alla framgångsrika organisationer har en strategi, som innehåller en mission och en vision. Efter att man arbetat fram en sådan, måste man förstås sätta den i verket, dvs implementera den. Den kan t ex lyda: I vår verksamhet utvecklar vi kompetens, arbetskultur och organisationsmetoder, höjer synergieffekten och skapar målgrupper. Strategin ger redskap att styra en organisation i önskad riktning och att mäta uppnådda resultat. Det är viktigt att ha kontroll över verksamheten, så att man kan styra den i önskad riktning. Kontroll av utvecklingen, sk styrning, kräver i praktiken utvärdering och mätbarhet.

Alla framgångsrika organisationer utvärderar också därför sig och sin verksamhet. För ändamålet behövs kvalitetskriterier och rekommendationer dvs mål. Det är av högsta vikt att kvalitetskriterierna är mätbara, så att resultaten kan utvärderas och styrningen förbättras. Framför allt måste ribban höjas och personalens kompetens förbättras. Kvalitetsmätning och utvärdering är svårt, i synnerhet inom kultur- och bildningsbranschen. Därför måste man beakta att man inte kan mäta alla områden eller uppge kvalitetsrekommendationer för alla områden. Undervisning- och kulturministeriet har i sin utredning om kulturens framtid konstaterat att kulturen har ett egenvärde, i synnerhet som underlag för kreativa verksamheter och innovationer, varför det är samhällsnyttiga verksamheter som kan beaktas endast på en allmän nivå, eftersom den framtida utvecklingen påverkas av många föränderliga faktorer.

Kvalitet kan mätas på två sätt: antingen genom hur nöjda användarna är eller genom att vinna ett pris, så att man får diplom på väggen som man kan räkna. Vad personalen själv anser om huruvida den lyckats hålla god kvalitet eller uppnått sina mål kan man få veta vid utvecklingssamtal. Dessa förs individuellt och i förtroende, varför resultaten inte kan beaktas. I alla fall bör personalens kompetens utvecklas. Kundernas bedömning av nytta kan mätas i kvantitet (dvs användningsfrekvens) eller deras subjektiva bedömning av erhållen nytta.

Nyttan hänger organiskt ihop med verksamhetens effektivitet. Effekten av verksamheten eller förbättringar (vaikuttavuus) kan mätas på följande sätt: Har man uppnått sina mål? (ja/nej) Har åtgärder haft effekt? (t ex på en skala från 1-10) Står effekterna till någon relation till behoven? (ja/nej) Vilka mekanismer finns i effekten? (vad fan betyder det?) Hur omfattande är effekterna? (i procent eller antal) (fritt efter Rajamäki 2006). Man kan på detta sätt få en kartläggning med en hel del siffror som ser bra ut. Huvudsaken är dock att siffervärdena är högre än vid föregående mätning. Om något värde har sjunkit är det skäl att se över kriterierna.

För att mäta kvalitet bör man göra analytisk tolkning gällande hur väl objektet för evaluering motsvarar kvalitetskriterierna. Det är viktigt att kriterierna är valida och beskriver målsättningar som kan påverka kvaliteten av den verksamhet som evalueringen gäller. De måste också vara sådana att man med hjälp av dem kan skilja på god och dålig kvalitet. Kriterierna bör också beakta organisationens, expertens och kunden/användarens perspektiv.

Aah, man kunde hålla på hur länge som helst!!

Den privata erfarenheten

När jag var liten dånade huset dagligen av klassisk musik. Det var framför allt genom min pappa jag lärde mig något om den musik som var helt främmande för största delen av mina jämnåriga kamrater. På 1980-talet kom sedan walkmannen. Men den var ju förhållandevis klumpig. Först med dagens ipodar och mp3-spelare har musikupplevelsen blivit privat.

Jag kan inte låta bli att jämföra med det tysta läsandets genombrott. Det var mycket, mycket långsammare, från medeltiden till 1700-talet, eller kanske senare. Först när läskunnigheten blev norm och både tidningar och skönlitteratur blev vardagsmat blev högläsningen förpassad till barnkammaren. Och en del tråkigare föreläsningar. (I dag måste man ju dessutom i värsta fall både lyssna till högläsning och samtidigt läsa en massa text på erbarmliga powerpointar. Multitasking, minsann.)

Läslusten, romanmanin, som spred sig på 1700-talet ansågs av en del kretsar moraliskt tvivelaktig. I synnerhet kvinnor som läste massor av böcker blev ju lite suspekta: vad stod det egentligen i böckerna som trollband dem så, att de inte ägnade sig åt handarbete och andra nyttigare sysslor lika mycket längre? Det måste väl vara lågt och förkastligt. Framför allt var det utom kontroll. Den tysta läsaren som stänger ut omvärlden provocerar genom sin privata erfarenhet.

I dag är den skrivna texten inte lika hemlighetsfull längre. Vi skriver många gånger mer än vi läser. Åtminstone sätter vi lika mycket tid på det: e-post, sms, statusuppdateringar, bloggar. Vi skriver för varandra och skummar andras texter.

Musiken tenderar däremot att bli en mer privat upplevelse. Mina egna barn har gått miste om att bli bombarderade med klassisk musik, för den har jag i min ipod. Men vad lyssnar alla dessa människor på, alla som går omkring med knappar i öronen. Jag brukar undra det ibland. Även om det inte är moraliskt indignerande i dag, kan det kännas lite sorgligt också. Att musiken blivit så privat. Fast det är väl bra att den blivit så vardaglig också, att alla i dag kan ta del av den på egna villkor.

En generös och fåfäng manisk samlare

Tuija Laines efterlängtade bok om Carl Fredrik Fredenheim (1748-1803) och hans boksamling har kommit och äntligen har jag också hunnit läsa den. Det är en fin liten bok, skriven med en för Tuija typisk minutiös noggrannhet. Alla som haft med äldre bok- eller konstsamlingar att göra borde läsa den. Och alla andra som är intresserade av historia också.

Boken har tre delar. Den första är en biografi över Fredenheim, den andra delen består av två textfragment av Fredenheim där han beskriver sina samlingar och den sista delen är en faksimilutgåva av katalogen för bokauktionen där hans efterlämnade samling såldes.

Åbogossen som gjorde karriär i Stockholm levde ett spännande liv som fylldes av ett passionerat samlande av både böcker och antika föremål. Han var också en av skaparna av de antika konstsamlingarna i Sverige och den som drev på grundandet av ett museum. Under slutet av 1780-talet reste han själv ner till Rom och utförde djupa arkeologiska utgrävningar vid Forum Romanum. Något att tänka på, nästa gång man inspekterar Basilica Julia, att det var en biskopsson från Finland som först grävde fram denna byggnad.

Fredenheim, född Mennander, utmärkte sig också genom att donera flera mycket värdefulla verk till biblioteket vid universitetet i Åbo. Han blev också adlad för sina insatser i Sverige. Men han har inte intresserat forskare särskilt mycket hittills. Författaren tänker sig att det kanske beror på att han verkar ha varit rätt självupptagen och osympatisk. Men hon skriver fint om honom: "Bakom den slösaktiga och fåfänga fasaden uppenbarar sig en frikostig donator; bakom egoismen skymtar äkta intresse för och kärlek till antikens skulpturkonst, dess arkitektur och medaljer samt beundran och respekt för fadern och farfadern."

Framför allt är boken enligt mig intressant för att Fredenheims egen text på ett otroligt bra och upplysande sätt beskriver hur och varför han (man?) samlade och hur han såg på samlingarna och förtecknandet av dem. En riktig nyhumanist var han, sannerligen, och en äkta upplysningsman i sin nit. En nätt och spännande bok alltså.

Om mål och medel

Det råder en rätt sorglig begreppsförvirring kring ordet informationsförvaltning i Finland. Den har att göra med att hela fältet och problemområdet är mycket komplicerat och i allmänhet underskattat. Man talar om liknande saker ur olika utgångslägen inom olika discipliner. Det som vid Åbo Akademi undervisas under rubriken informationsförvaltning motsvarar långt det som i den anglosaxiska världen går under rubriken Library and Information Science (LIS) och i Sverige Biblioteks- och informationsvetenskap. Typiskt för ämnet är att det är mångdisciplinärt och innehåller element från både humanistiska ämnen och system- och datavetenskap. Vid Åbo Akademi har man gärna betonat Information management-ansatsen och på det sättet velat lyfta fram att det handlar om utbildning för moderna informationsspecialister, som också har kompetens att sköta projektplanering, marknadsföring etc. av informationssystem och -tjänster inom organisationer av olika slag.

Det akademiska området heter Informaatiotutkimus på finska och har numera t ex vid Tammerfors universitet ett starkt inslag av nymedia och användbarhet. I ÅA:s informationsförvaltningsstudier ingår dessutom kunskapsförvaltning (tiedonhallinta, Knowledge Management). Problemet med termen informationsförvaltning är att den lätt sammanblandas med det som på finska heter tietohallinto, en funktion vars uppgift brukar beskrivas som att man i samråd med den som äger en process utvecklar, skaffar och förverkligar informationssystem som stöder processerna. I klartext handlar det alltså om ICT, dvs ren teknik. Denna verksamhet har inget att direkt göra med kunskapsförvaltning eller substans, utan det handlar om att leverera tekniska system på beställning. Det är alltså frågan om att leverera ändamålsenliga arbetsredskap.

Problemen uppstår då själva informationen är den största resursen i en organisation och utvecklingen av de kunskapsbärande och -skapande processerna på ett essentiellt sätt påverkar inte bara systemen, utan systemen utgör själva produkten och påverkar kunskapen i sig själv. Jag avser system som till exempel forskare använder. I sådana fall måste kopplingen mellan teknik och substans vara sammansvetsad på ett sätt som är svårt att uppnå med en separat ICT-avdelning som fungerar som stödfunktion. Det behövs nödvändigt en länk som skapas av personer som både har substanskunnande och utbildning i informationsvetenskap eller genom att tekniskt och socialt mycket kunniga personer inympas i organisationens enheter där systemen används och utvecklas. Det ligger en mycket stor fara i att tro att informationsförvaltning är detsamma som systemutveckling. Det är väldigt lätt att glömma bort att det ingår viktiga steg av analys och behandling av själva informationen, som är både krävande och arbetsdryga, och som dessutom på verkar själva kunskapen och dess kvalitet.