Kreativitet

Inför den lilla konferensen kring barndomens historia The Political Child läser jag papers av mycket varierande slag. Den amerikanska kulturhistorikern Amy F. Ogata skriver om den efterkrigstida amerikanska leksaksinsdustrin och om de pedagogiska strömningar den anammade: utvecklandet av kreativiteten. Eller snarare, som den femtitalstext hon citerar: "creativity was in each one of us as a small child. In children creativity is universal. Among adults it is almost nonexistent. The great question is: What happened to this enormous and universal human resource? This is the question of the age and the quest of our research." (Harold H. Anderson 1957-58). Denna rousseauanska tankegång utmynnade i mängder av pedagogiska och "kreativa" leksaker för barn. Fröbelklossarna utvecklades vidare till nya varianter som förändrades med tanke på att stärka barnens kreativitet. De danska legoklossarna är bara en av många varianter, men en som lyckats särskilt bra på lång sikt.

1950-talets pedagoger och kreativitetsivrare, ivrigt påhejade av en växande industri, hade stora ambitioner gällande arkitektur, design och konstfostran. Framtidstron efter kriget är imponerande. Kreativitetsfostran stöder förstås också individuell utveckling och fungerar bra med värderingar som frihet och demokrati. Man kan undra vilken betydelse hela denna trend hade för händelserna 1968. Dessa ungdomars medelklassföräldrar hade till lust och leda fått höra om vikten av kreativa sysslor för barnen. Visste de att de kreativa klossarna de gav sina barn nästan skulle resultera i revolution?

I dag förväntas också vuxna vara kreativa och innovativa till lust och leda. Vad det nu kan betyda i praktiken. Och numera är det inte så viktigt att skolbarn är kreativa, man säljer hellre märkesleksaker som stöder underhållningsindustrin. Det är i stället de allra minsta babyna som är offer för all världens "pedagogiska" leksaker. De större barnen är väl redan för självständiga och "kreativa" (och utsatta för reklam) för att finna sig i vad deras föräldrar har för sig att är bra för dem.

****

Förlagsjätten Elsevier har verkligen ställt till det för hela branschen. Det har framkommit att man förmedlat (till svindyra priser, som vanligt) en "vetenskaplig" tidskrift som de facto inte alls innehåller riktiga forskningsresultat utan närmast är att betrakta som reklam. Härmed faller hela argumentationen om varför man kan förväntas betala astronomiska summor för Elseviers och dess gelikars tjänster.

Open Access-rörelsens skadeglädje är påtaglig. Och visst kan man resonera så: ju större öppenhet och offentlighet, desto bättre kvalitetskontroll. Men det kräver nog att forskarsamfundet är på alerten.