Mötet i f.d. Ryssland
Vad händer om man sätter två notoriska lögnare att förhandla fram ett avtal på tumanhand? Utgången av mötet i Alaska var troligen den bästa möjliga. Det andra alternativet hade varit att man kommit med en luddig deal med tidsgränser långt i framtiden, som sedan snabbt glömts bort. Nu har Trump tydligen lärt sig att han inte kan lita på Putin, och peppad av europeiska ledare hade han en idé om hur ett avtal kunde se ut i verkliga världen. Han undgick således att göra bort sig lika mycket som i Helsingfors. Båda kunde nu resa hem och framstå som starka ledare i respektive propagandamaskineri. Ingendera gjorde en enda eftergift, men Trump får ännu vänta på sitt Trump Tower i Moskva. Och i det stora ser han allt svagare ut, fast alla visste ju redan att Putin i alla tider sopat golvet med honom.
Sjunkande kriminalitet - hot eller möjlighet?
Förutom att ösa skattepengar på att barockt förgylla Vita Husets interiörer och lägga stenplattor på rosengården, fortsätter palatsbygget med planer på en groteskt stor tillbyggnad (och inte för personalen som har de vansinnigt trångt, utan för skryt) ska presidenten också nu försköna den omgivande staden. Parkerna behöver nya gräsmattor och vem är större expert på gräs än den golfande presidenten? Vidare är graffitin och de hemlösa störande faktorer i glansen hos den kungliga huvudstaden. Att sedan en person som Trump kände till (en av DOGEbags) blev offer för bilkapning blev tydligen triggern för att ta över ordningsmakten i staden och kommendera FBI och andra ut på gatorna för att bekämpa den "stigande" brottsligheten. Där dräller agenter och soldater nu utan att ha något att göra. En månad har presidenten möjlighet att styra Washingtons ordning. Den demokratiska borgmästaren har lyckligtvis inte gått i fällan att börja disputera saken för aggressivt i offentligheten. Kriminaliteten är lägre än på decennier, och sjunkande. Efter tidsgränsen på 30 dagar kommer Trump förstås att kunna påstå att han nu gjort underverk och bör få fortsätta styra och ställa. Staten har också låtit bli att betala ut stora summor till staden, som den borde. Så från Washingtons perspektiv är det bättre ju mindre väsen det blir av denna intervention och man hoppas på att några pengar faktiskt ska komma staden till godo.
Kapa städer
Washington D.C. är som huvudstad annorlunda än andra städer, men det är ändå en oroväckande upprepning av Trumps tilltag att sända armén till Los Angeles i juni. Trump har också igen hotat Baltimore, Chicago, Los Angeles, New York och Oakland med att "hjälpa" dem med "ordningsproblem". Självklart handlar det om demokratstyrda städer med borgmästare av icke-europeisk bakgrund (utseende). I Kalifornien har guvernören Gavin Newsom gått till hårda attacker mot republikanernas försök att ordna en valseger i mellanårsvalet 2026. Newsom siktar nog på nästa presidentval, och hans bakgrund är lämplig. Han framstår som en konsekvent progressiv demokrat, och kan nog bli en svår motståndare för Harris om hon ställer upp igen. Sannolikt är hon chanslös, då hon vek sig för Bidens ledarskap i synnerhet då detsamma helt ebbade ut med den stigande åldern, i stället för att träda fram. Då Harris i juli meddelade att hon inte ställer upp i guvernörsvalet i Kalifornien tolkade en del det ändå som att hon förbereder sig för 2028.
Det rör sig alla möjliga teorier om motiven med Trumps intramp i städernas självstyre. Implicit är det förstås också intramp i delstaternas dito (utom D.C.) och en aspekt av den militarisering och de våldsstrukturer som finns inbyggda i en diktatur. Det handlar om att metodiskt normalisera en odemokratisk regim. Samtidigt ser Trump till att störtfloderna av nyheter och rättsprocesser är tillräckliga för att förhindra grundfunktionerna i en västerländsk demokrati.
Vissa kopplar utvecklingen också till målsättningen att skapa fristäder som ägs och styrs av företag. Jag har sett påståenden om att Trump tänker ge eller sälja New York eller Washington till den mindre mysige Peter Thiel. Det låter galet nu, men vem vet vad läget är om ett år.
Inflationen sätter in
Ekonomin reagerar på tullpolitiken med fördröjning. Först byggde företag upp lager, så allt såg kanske bra ut, men nu börjar priserna ohjälpligt stiga. På torsdagen kom officiella siffror som bekräftade detta, och nu diskuteras priser allmänt (utom i MAGA-vänliga medier, förstås). Trumps random tullar på Brasilien, som precis trädde i kraft, kommer att få kaffe- och köttpriserna att stiga ännu mera. Det är inga små prisstegringar vi talar om. Börsen reagerade och nu viskas det till och med om räntehöjning. Trots att Trump verkar ha gett upp tanken på att kunna sparka Fed-chefen Powell har hoten om åtal fortsatt. Spekulationerna om vem Trump tillsätter 2026 då Powells period löper ut är i full svang. När den oengagerade amerikanen inte tycker att inflationen är på perfekt nivå såsom presidenten påstått, återstår att se. Trumps understöd har i alla fall nått nya bottennivåer.
Tullarnas laglighet och presidentmaktens gränser
Bland andra Utrikeshandelsdomstolen har dömt att Trumps tariffer är olagliga och ärenden om presidentens mandat i frågan har sedan snurrat i olika domstolar, för att sedan överklagas till högsta domstolen. Presidenten hävdar att han har agerat enligt IEEPA som antogs 1977, ger befogenhet att reglera handeln för att hantera en nödsituation. En slutlig dom väntas inte förrän långt in på nästa år.
Om presidenten anses ha överskridit sina befogenheter, borde pengarna betalas tillbaka. I veckan lämnade regeringen en inlaga där man förklarade att detta skulle störta hela den amerikanska ekonomin i fördärvet. Man skulle vara tvungen att betala tusentals miljarder ur statskassan. I verkligheten har man tagit in cirka 130-150 miljarder. Tullarna står för cirka 2% av inkomsterna, och underskottet har fortsatt att öka i rask takt i juli. Eventuellt skulle en återbetalning också avslöja den pinsamma detaljen, att det hela tiden varit amerikanerna som fått punga ut med pengarna.