Tankar efter PIDfest

Gissa staden.

 

Det där med man ska dokumentera och publicera evidensen för sin forskning enligt FAIR-principerna (Findable, Accessible, Interoperable, Reusable) eller för att vi ska ha "spårbar och identifierbar information [som]...   tillförlitligt [kan] länkas nu och i framtiden" överhuvudtaget,  behövs det ännu rätt mycket målmedvetet arbete. Allra mest samarbete. Det var därför helt fantastiskt att igen träffa experter från hela världen efter några års avbrott på en gemensam konferens.

Det är alltid väldigt nyttigt med globala konferenser, för man blir snabbt påmind om hur lätt det är att bli insnöad i europeiska projekt och västerländska perspektiv. Och att glömma hur vi fortfarande har strukturer som är orättvisa mot kolonialiserade områden. Det vill säga väldigt stora delar av vår planet.

I mina egna presentationer lyfte jag fram nyttan av att fokusera på att metodiskt utveckla de sociala och administrativa strukturer som behövs för att bygga förtroende och beständighet. I Finland har vi gjort ett enormt arbete just kring detta. 

Inom den standardisering av teknologi som är nödvändig för att nå våra mål, har vi nämligen ett inbyggt problem: en standard som funkar för alla är så generisk, att den knappt kan ge en fingervisning om hur man ska implementera den. Slutresultatet är att vi har liten nytta av standardiseringen, eftersom förmågan att samverka förblir minimal. Alla gör ändå på olika sätt och interoperabiliteten förblir liten. Om man å andra sidan utvecklar en konkret och detaljerad standard blir upptagandet lätt litet, då standarden i slutändan i praktiken passar få eller ingen. Dessutom är det dyrt att ändra existerande system och funktioner så att de är förenliga med nya standarder. 

Då det gäller att flytta eller samordna information finns goda tankar kring att låta folk göra som de vill och behöver, och i stället bygga ett nytt lager av tjänster och tekniker som kan länka samman de olika "bubblorna". Som idé tror jag absolut på detta, men min analys är att vi ännu verkligen kämpar med att våra lösningar och standarder är alldeles för generiska och de implementeras (om alls) på vilt olika sätt. Och vad värre är, inom forskningsinfrastrukturerna sker detta ofta på projektbasis, vilket effektivt saboterar långsiktighet och övergripande teknisk planering. Dessutom behöver detta lager ansenliga mängder förvaltning och en fungerande affärsmodell. Det är något som är svårt att organisera. Vem har mandat och vem har resurser (utom de förbenade projekten)?

I varje fall tror jag benhårt på de metoder vi valt i Finland för att tackla problemen.  De ger möjligheter att organisera arbetet utan att gå in på detaljnivå. Tillräckligt fokus sätts på samordning och strategi. Det betyder att  t ex forskningsfältet har möjlighet att organisera sig själv, bara man säkrar tillräcklig kompetens. Och nu talar vi inte om kompetens hos forskarna, utan om hela systemets, inklusive beslutsfattarnas, förmåga att styra digital kunskapsutveckling.

EU har beskrivit samordningen med en ofta framställd graf, som jag ritade om
för att förtydliga betydelsen av just  "governance", som ofta underskattas,
fast den i själva verket utgör grunden för allt.