I början av maj 1921 begravdes professor Eliel Aspelin-Haapkylä. Han är en viktig person för vår kulturhistorias historia och i tråden kom jag också in på två skulptörer. Det hela slutade med att vi faktiskt var tre personer som samma dag sökte upp graven i Sandudd och kollade in skulpturen där, som inte så ofta noteras bland Emil Wikströms verk.
Stadsbilden kom jag in på i tre trådar under de senaste veckorna. Ett annat minnesmärke restes vid samma tid på Elisabetsskvären, till minne av stupade på den vita sidan i Nyland. Kaserntorgets historia som torget lite på sidan om centrum med torghandel, militär och saluhall, under det dryga sekel torget funnits till, speglar ändå hela stadens historia på ett fint sätt. Den tredje tråden handlade om Drumsö och Julius Tallberg, en person som också haft stor betydelse för hur Helsingfors ser ut idag. Också han dog i maj 1921.
Till slut beslöt jag mig också för att ta i tu med att försöka skapa mig en bild av Paul Troupp, mannen som måste ha varit en av de mest kända namnen och ansiktena i staden. Han var otroligt populär och stod på scen i åratal nästa dagligen. Ändå fick jag verkligen leta för att hitta ett hyggligt foto av honom och det visade sig att han också hade en partner på scen, hustrun Yen, vars frisörsalong en tid låg vid Bronda.
Lydia Runeskog från Sverige, gifte sig med Troupp 1919. Annons från 1915.
Jag tittade också lite på några andra företag. Magasin Elegant, som slog upp dörrarna i juni 1921 på Norra Espen intill Kino Palats och K.F. Hartells bageri och kafé i Rödbergen. Med tanke på hur länge det fanns och hur stort företaget var, finns det lite information. I båda företagen agerade också kunniga affärskvinnor. Liksom Hartells gjorde också restaurang Gourmand på Alexen remont. Också här finns i bakgrunden drivna affärskvinnor vid namn Selma Dahlin och Amanda Carlstedt. Tråden förde mig ändå vidare också till arkitekten Ole Gripenberg, mannen som ritade nuvarande Nordeas hus i hörnet av Senatstorget, som numera ersatt huset där Gourmand fanns 1921.
Oscar Furuhjelm har illustrerat en scen från restaurang Gourmand, 15.08.1926 Garm no 16 s. 6.
I staden märktes också under dessa vårveckor ett par naturfenomen. Dels oroades man av en mindre malariaepidemi, dels fylldes stadens himlar av ovanliga norrsken. Dessa var följden av ostadigt rymdväder, som hade dramatiska effekter på andra håll av världen.
Ytterligare två kvinnor som figurerade i pressen fångade mitt intresse: skådespelerskan och regissören Annie Sundman och väckelsepredikanten Maria Åkerblom, den senare i betalt innehåll. Jag hittade två adresser i Helsingfors med anknytning till Åkerblom.
En nyhet för mig var isbrytarnas användning som kryssningsfartyg under somrarna. Så trots att sommaren kom, skrev jag om isbrytaren Sampo och dess kapten som först var en stor hjälte, men vars karriär fick ett snöpligt slut.
I veckan höll vi ett litet webbevenemang i ett europeiskt forskningsinfrastrukturprojekt jag är med i. Det handlar om att stöda forskningen i att bli bättre på att hantera sina datamaterial och andra produkter så att de blir bättre dokumenterade och möjliga att utnyttja. På så sätt blir också forskningen bättre dokumenterad. Man talar ofta om FAIR-principerna; data och forskning ska vara möjliga att hitta (findable), möjliga att komma åt (accessible), enhetliga i format och semantik så att resultat och material är möjliga kombinera och jämföra (interoperable) och möjliga att återanvända (reusable).
I praktiken handlar det om att man är mån om att skapa metadata, använda sig av existerande format och standarder när det är möjligt och göra sina forskningsprodukter tillgängliga för andra forskare och helst allmänheten då det går.
FAIR-principerna handlar förenklat om att forskningen ska göras maskinläsbar och tekniskt öppen, men det är inget enskilda forskare kan göra utan ansenliga insatser av hela forskningssamfundet och i förlängningen samhället. Det behövs såväl juridiska som tekniska kompetenser och omfattande, långsiktiga utvecklingssamarbeten och infrastruktur för att uppnå ett läge, då forskare enkelt kan återanvända andra forskares material. Det fungerar redan i dag inom en del discipliner, inom andra kommer det knappast någonsin att vara möjligt, men inom många områden tar man steg mot bättre informationsförvaltning och det är här vi försöker bistå så gott vi kan.
Ofta handlar det om att ta fram rekommendationer, redskap och metoder som kan stöda både forskare och dem som professionellt arbetar med att hantera forskningsdata och -information och utveckla tjänster för forskare. En forskare kan till exempel inte på egenhand publicera sina data, utan behöver ett dataarkiv för det. Ett dataarkiv är inte heller ett system som fungerar för sig själv, utan det behöver proffs som tar hand om att data är dokumenterat, kan distribueras och uppdateras vid behov. Mycket av detta är nya processer och kompetenser, och de är inte billiga att ta fram. Alltså är det delvis en hård kamp som kräver omtänk och förändring på många håll. Och det är inte alltid enkelt.
Ofta talas det om att forskare måste få syssla med det som är deras huvudsyssla och att det inte är meriterande att syssla med datahantering. En del forskare uppfattar det som hot och intrång på deras akademiska frihet att det ställs krav på datahanteringen. Det är givetvis sant att själva forskningen är det viktigaste, men det är nog en missuppfattning att det skulle vara bättre och viktigare för en enskild forskare att ha total kontroll och fullt ansvar för sina data och att det skulle göra det enklare i längden. Tvärtom riskerar man ju att göra både sin egen forskarkarriär och hela forskningen björntjänster om man frånsäger sig ordentlig datahantering och de tjänster som då finns att få. Att ansvara för backup och datasäkerhet, personregister och datahantering juridiskt, forskningsdatas dokumentation, bevaring och publicerande och i förlängningen forskningens kvalitet såsom reproducibilitet och hantering av digitala källhänvisningar är inte helt irrelevanta saker.
Att se forskningsfinansiärers och -organisationers strävan att erbjuda delat ansvar, kompetenta tjänster och stöd för datahantering som någon sorts ond kupp mot den enskilda forskaren visar nog på lite bristande insikter om vad bra vetenskaplig praxis är, tycker jag. Det är enligt mig självklart att en ambitiös forskare vill kunna föra fram hela sin forskning, inklusive material och verktyg man tagit fram, på ett sätt som möter högsta kvalitetskrav. Idén att man inte skulle behöva framlägga sina data ter sig underlig, och att man skulle kunna göra det utan stödtjänster och delade resurser orealistisk. Frågor om bevarande och metadata kräver specialkompetenser. Lika väl som man vänder sig till ett förlag eller tidskrift för att ge ut sina resultat i text, bör man använda andra tjänster för andra produkter. Då tryggar man ju också sina egna intressen som upphovsperson.
Nåväl, FAIRsFAIR som ett hyfsat stort europeiskt projekt har varit en rätt god framgång, men mycket återstår att göra. Detta projekt har ett knappt år kvar och det har varit en intressant och fin erfarenhet att få jobba tillsammans med experter från många länder. Och det är alldeles jätteroligt att se hur fältet och kompetenserna växer i Finland med rasande fart. Det är fler och fler intresserade som dyker upp i olika nätverk och samarbeten och vårt lilla land är bra mycket större än sin storlek i branschen just nu tack vare det långsiktiga och breda samarbete vi haft redan i många år. Det kommer alldeles säkert att gynna också den forskning som görs här, tack vare att kvalitet och synlighet kan tryggas.
Det viktiga är att se att också infrastrukturen och datahanteringen behöver resurser, så forskarna får det stöd de behöver då de behöver det, från planering av datahantering till publicering av data och metoder.
Idag hade vi vårens (sent omsider) PID-möte, där vi diskuterade beständiga identifierare. Måste säga att jag har svårt att tänka mig ett nördigare gäng. Underbart!
Det händer mycket på området nu, delvis på grund av att forskningen håller på att digitaliseras allt mera. Samtidigt finns det många praktiska utmaningar och filosofiska frågor att tackla, så det är svårt att inte fastna i alla finesser och politiska finurligheter. Det gäller att vara pragmatisk och handla, men med eftertanke. Då det gäller digital information är identifiering av olika saker så viktig på så många olika sätt. Diskussionen tenderar att domineras av forskning och bibliotek där det ter sig naturligt att diskutera frågor om versioner, metadata, autenticitet, auktoritet och relationer med stor passion. Lyckligtvis finns det också en del tjänstemän på olika håll som vet att det finns tekniska lösningar av olika slag och som därmed också kan bidra till diskussionen. Frågor om dokumenthantering och identifiering osv. är också relevanta för vem som helst som har med myndigheter att göra. Man märker om det inte fungerar.
Bakom länken finns för eventuella intresserade presentationer (på finska).
