Oskrivna historier

Det var unga och tunga namn som idag under historiekommitténs seminarium presenterade idéer för att skriva Helsingfors historia 1863-1945. Nivån på presentationerna var faktiskt hög, på plats fanns Jyrki Paaskoski, Samu Nyström, Kati Katajisto, Aaro Sahari, Matti Hannikainen, Reetta Hänninen, Nuppu Koivisto, Eeva Kotioja, Katja Tikka, Marianne Vasara-Aaltonen, Anja Kervanto Nevanlinna och sist men inte minst kommitténs förra, långvariga ordförande Matti Klinge. Alla gav synpunkter på vad de tyckte borde ingå och det var ett fyrverkeri av iakttagelser och tankar. Trevligt var att många hade bemödat sig om att både förbereda sig väl genom att t ex gräva fram intressanta bildmaterial och att alla kunde föreläsa ledigt med ad hoc referenser till de andra talarna.

Längre ner i backen fanns förr
 Flaskfodret eller "Hôtel de Ruck[l]et", studentkrog på Fabiansg. 22.Signe Brander, 1907.

Seminariet hölls på Fabiansgatan 26, f.d. Kauppaopisto, byggt 1905-1907. 

Tiden som behandlades är en tid av enorma förändringar. Förutom att Helsingfors blev huvudstad i det självständiga Finland, växte staden tiofalt till invånarantalet och både på höjden och till ytan avsevärt. Dessutom bytte staden i praktiken språk, industrialiserades och genomlevde tre krig. Nationalismen och förbudslagen bidrog kanske till att de kulturella banden med kontinenten och storstäderna i Europa försvagades. Staden blev mer finsk på många sätt.

Hubers gjuteri på Repslagaregatan, Eric Sundström 1920. Stadsmuseet.

Det har forskats mycket, men när man ska skriva stadens Historia, ställs man ju inför många frågor. Det finns både massor av individer och deras öden, men det finns också de stora berättelserna om modernisering, urbanisering, inflyttning, utbildning, infrastruktur, stadsmiljöer, vardag, kommunalpolitik, kultur, rättsväsende och administration, sjöfart och ekonomisk utveckling.

Lydia, Hjördis och Thyra på Myntgatan på Skatudden en aprilförmiddag 1898. Museiverket.

Från att ha varit en stad dominerad av militär och universitetet blev det en storstad med en övervägande majoritet kvinnor, av vilka många också försörjde sig med lönearbete. Under denna tid organiserade sig kvinnorörelsen, den allmänna rösträtten kom till och kvinnorna fick tillträde till både högre utbildning och tjänster.

Helsingin Pukutehdas, 1924. Stadsmuseet.

Mycket är skrivet, men mycket finns ännu att skriva. Historien blir ju som tur aldrig färdig.

Maktens konstanter

Senast i dag läste jag i tidningen att mängden makt är konstant. Om man tar makt av en instans, och ger till en annan, så ökar den senares makt med samma mått som den andras minskat.

Principen har en mycket begränsad och teoretisk bärvidd. Makt- och demokratiutredningar som gjordes i Sverige, Danmark och Norge kring sekelskiftet och det finska forskningsprojektet ett decennium senare, sprang väl ur nationalstatens förändrade situation. I utredningarna och forskningen har man belyst inte bara demokratins och den politiska samhällsordningens maktstrukturer, utan även andra dimensioner såsom ekonomisk makt och kontroll över det offentliga, mediala rummet. I synnerhet det sista har förändrats ännu under de senaste åren på ett ganska radikalt sätt. Samtidigt som man kan fråga sig om tiden gått förbi dylika mastodontanalyser av typ förklara-hela-världen, kunde man kanske ändå tänka över om det skulle vara en idé att försöka sig på en samlande analys igen? De politiska partierna har inte hämtat sig från det drastiska fallet i medlemsantal och mediefältet lever också kraftigt. Vi har nu dessutom en regering som mycket aktivt försökt utöva makt genom att röra om hela det politiska systemet. Den politiska och ekonomiska makten och dess strukturer har blivit synliga på ett nytt sätt med en rätt aggressiv högerregering.

Makt handlar om att kunna kontrollera utveckling. Om att förhindra den eller styra den. Om att få saker gjorda. I den svenska maktutredningen fanns ett stråk av att alla aktörer upplevde att deras makt minskat, att det blivit svårare att genomdriva eller påverka saker. Det kan handla om att makten fördelats så att den blivit oöverskådlig eller att den är osynlig, dold. Att strukturerna blivit så komplexa att de bromsar allt eller att olika aktörer blockerar varandra.

Maktlöshet är en farlig sak. Naiv är jag, som säger att alla bör ha makt, inflytande över sitt eget liv och delaktighet i ett samhälle som är större än den närmaste kretsen meningsfränder. Det handlar om att vi inte som individer eller samhälle ska driva vart det råkar. Vi måste kunna ta ställning, ha en åsikt och tillsammans kunna påverka vartåt utvecklingen går. Det är inte ett nollsummespel utan det handlar om att ha strukturer som fungerar. Det är rätt viktigt om vi ska hantera klimatförändring och annan global utveckling som redan är i full gång. Det finns inget riktigt bra ord på svenska för inertia i det här sammanhanget. Tröghet är en risk som bäddar för ensidig maktutövning när förändringen blir oundviklig.

Infrastruktur schfrinfrastruktur

Under den gångna veckan har jag bidragit till två seminarier för superspecialister vad gäller forskningsdata och infrastrukturer. En gång i Stockholm och en gång i Helsingfors. Det har varit mycket bra diskussioner och vad som gör mig jätteglad är bland annat att vårt arbete med olika datatyper har tagits emot positivt. Vi har nämligen jobbat med frågan länge och väl och nu håller vi faktiskt på med de första implementeringen i den nationella infrastrukturen. Det känns fantastiskt. Efter att i flera månader också ha kämpat med beständiga identifierare både på ett teoretiskt och praktiskt plan känns det nu som att vi fått bekräftelse.

Trots att det är både tekniskt och abstrakt det hela mycket meningsfullt och den senaste veckans diskussioner gör att det till och med kan ha praktiska konsekvenser, som för utvecklingen åt ett bra håll. Jag känner mig otroligt privilegierad att få arbeta med ett team som klarar av att inte bara hänga med, utan också hela tiden vara både drivande och kreativa i sitt arbete och också tålmodigt förklara saker för mig när jag inte hänger med. Något lite kan man läsa i vår blogg på finska. Och fast allt är nytt, är det ändå exakt samma saker som jag har arbetat med och för i många,  många år. Ett decennium, faktiskt. Saker realiseras sakta men säkert.

Isflak och hundvalpar

Idag kinesade jag på Digitalhistorikernas Roadshow i Åbo. Jag valde att försöka hålla tyst och lyssna på dem som vet bättre. Aktiva, sakkunniga forskare, historiker berättade om digitala metoder och aktuell forskning. Inte illa, ska jag säga, mycket intressant. Min arbetsgivare CSC var med tillsammans med Språkbanken. Kollegan Tero Aalto presenterade hurdana intressanta saker man kan göra med Språkbankens material och verktyg (han hann förstås bara med en del, men jag tror det var både illustrativa och inspirerande exempel han gav).  Det är inte så många historiker som känner till hurdana tjänster vi erbjuder och vilka kompetenser vi har. Efteråt hade vi en lustig diskussion om hur vi på CSC ser på oss själva: vi faciliterar, erbjuder stöd och uppmuntrar hundvalpar att våga bege sig ut och simma mellan de trygga isflaksinstitutionerna på det stormande datahavet. Och isflaken är ingalunda smältande, utan avsikten är att få dem att växa samman, bygga broar. Allegorin var en minst sagt haltande sammanblandning av olika associationer och sinnebilder, men vi hade ganska roligt.  Kanske är roadshowen med sina workshoppar som den lilla bollhavspoolen i korridoren? I grunden handlar det ändå om att vi brinner för att hjälpa forskarna att göra nya spännande saker.

Ett tema som dök upp var igen hur svårt det är att arbeta med modernare digitala material. Det är svårt att hantera dem och ännu svårare att arkivera eller publicera dem. Historikernas insikter skulle dessutom verkligen behövas ännu mera då det gäller att välja hurdana material som borde bevaras för eftervärlden. Jag hoppas på upprop, manifest, artiklar, motioner, diskussioner och debatter där forskande humanister, vana vid källkritik och komplexa frågor kan säga sitt och lyfta fram viktiga frågor om urval och gallring. Också då det gäller administrativa material eller data från t ex naturvetenskaper. Man borde vara med och diskutera. Det är mycket i det långa perspektivet som en forskarutbildad historiker kan bidra med i diskussionen. Och det borde vara en bred och grundlig diskussion.

Risker med Open Access

Jag fick här om dagen en kommentar om hur Open Access är ett djävulens påfund för att beröva forskarna all dignitet (inte med de orden, men tanken var den). Ibland ser jag ju själv potentiella risker i Open Science-tanken med att folk utanför forskningen kanske inbillar sig att kvantitativt mätande är ett vettigt instrument för styrning. Ändå blir jag nervös när folk aktivt missförstår saker kring öppenhet. Som när en del blev rasande över förslaget att forskare skulle fråntas rätten att avstå från rätten att parallellpublicera sin forskning. Tanken att man inte skulle få "sälja" (utan ersättning förstås) sina artiklar till förläggare var tydligen kränkande för vissa. Var det svårt att hänga med i det föregående? Det visar bara hur galen hela den vetenskapliga kommunikationen blivit i och med digitaliseringen. Om en generation torde allt vara annorlunda. Bättre, tror jag, som optimist.

De flesta forskare jag har att göra med är ändå fullständigt fokuserade på att forska, göra rätt och bra  och de förstår utan vidare värdet av både sina data och av att dokumentera och publicera hela sin forskning. En annan sak är sedan att det faktiskt kräver mycket kompetens och resurser. Det finns alldeles förskräckligt rysliga historier om skurkaktiga förlag som utnyttjar forskarnas och systemets bristande kompetens. Det är viktigt att forskningsinstitutionerna kan stöda forskarna, utbilda dem och ge dem stöd då det gäller att hantera sina material och publicera dem. Ett bidrag är den nya direktiven för avtal om upphov som nyligen blev klara. Dessa borde ingå i grundkursen i samtliga ämnen på uni.