Oskrivna historier

Det var unga och tunga namn som idag under historiekommitténs seminarium presenterade idéer för att skriva Helsingfors historia 1863-1945. Nivån på presentationerna var faktiskt hög, på plats fanns Jyrki Paaskoski, Samu Nyström, Kati Katajisto, Aaro Sahari, Matti Hannikainen, Reetta Hänninen, Nuppu Koivisto, Eeva Kotioja, Katja Tikka, Marianne Vasara-Aaltonen, Anja Kervanto Nevanlinna och sist men inte minst kommitténs förra, långvariga ordförande Matti Klinge. Alla gav synpunkter på vad de tyckte borde ingå och det var ett fyrverkeri av iakttagelser och tankar. Trevligt var att många hade bemödat sig om att både förbereda sig väl genom att t ex gräva fram intressanta bildmaterial och att alla kunde föreläsa ledigt med ad hoc referenser till de andra talarna.

Längre ner i backen fanns förr
 Flaskfodret eller "Hôtel de Ruck[l]et", studentkrog på Fabiansg. 22.Signe Brander, 1907.

Seminariet hölls på Fabiansgatan 26, f.d. Kauppaopisto, byggt 1905-1907. 

Tiden som behandlades är en tid av enorma förändringar. Förutom att Helsingfors blev huvudstad i det självständiga Finland, växte staden tiofalt till invånarantalet och både på höjden och till ytan avsevärt. Dessutom bytte staden i praktiken språk, industrialiserades och genomlevde tre krig. Nationalismen och förbudslagen bidrog kanske till att de kulturella banden med kontinenten och storstäderna i Europa försvagades. Staden blev mer finsk på många sätt.

Hubers gjuteri på Repslagaregatan, Eric Sundström 1920. Stadsmuseet.

Det har forskats mycket, men när man ska skriva stadens Historia, ställs man ju inför många frågor. Det finns både massor av individer och deras öden, men det finns också de stora berättelserna om modernisering, urbanisering, inflyttning, utbildning, infrastruktur, stadsmiljöer, vardag, kommunalpolitik, kultur, rättsväsende och administration, sjöfart och ekonomisk utveckling.

Lydia, Hjördis och Thyra på Myntgatan på Skatudden en aprilförmiddag 1898. Museiverket.

Från att ha varit en stad dominerad av militär och universitetet blev det en storstad med en övervägande majoritet kvinnor, av vilka många också försörjde sig med lönearbete. Under denna tid organiserade sig kvinnorörelsen, den allmänna rösträtten kom till och kvinnorna fick tillträde till både högre utbildning och tjänster.

Helsingin Pukutehdas, 1924. Stadsmuseet.

Mycket är skrivet, men mycket finns ännu att skriva. Historien blir ju som tur aldrig färdig.