Runebergs

Midsommarros i Fredrikas trädgård

Fick i dag orsak att besöka Borgå, vilket var ganska roligt, eftersom det är decennier sedan jag senast varit i Runebergs hem och dessutom nyss ägnat mig lite år Fredrika. Efter ett antal år som anställd vid SLS då jag bland annat katalogiserade Runebergs bibliotek, fick jag en liten överdos av den gode J.L. och den tillhörande personkulten (som dock vid SLS görs med tillbörligt analytiskt sinne, och inte sällan med glimten i ögat av åtminstone en del, gudskelov). I släkttraditionen finns en del personer som anses ha varit av den besvärligare sorten som privatpersoner och nationalskalden är en av dem. En ställning som dyrkad nationalhjälte och geni är kanske inte något som gör en människa väldigt gott i längden.

Men Fredrika Runeberg tyckte mycket om sin svärdotter, sonen Walters hustru Lina, tror jag. Fredrika är också definitivt en av min idoler på många sätt (inte alla). Hon var egentligen kvinnosakskvinna före det knappt var påhittat, samtidigt som hon på något underligt, närmast vansinnigt sätt, helt gick med i personkulten kring sin man. Fast det var kanske det rationella sättet att fungera som skrivande kvinna kring mitten av 1800-talet.

Walter och Lina 1868. Museiverket.

Sonen, skulptören Walter hör definitivt till snällisarna. Han var min farmors älskade farfar, som förekommer ofta i Edelfelts brev, vilket är jätteroligt. Båda befann ju sig i Europa under långa tider och bland annat nämner Edelfelt hur sonen Nino Runebergs tvåårsdag firats med choklad i Rom, där Runebergs bodde och Edelfelt var på besök.

Walter och Nino 1874. Bild Museiverket.

Walter förlorade flera av sina barn och också Nino var tydligen sjuklig och en missnöjd baby. Nino, min farmors far hör till de där besvärligare personerna, kanske en orsak till att farmor gärna tydde sig till sin farfar. Nino arbetade liksom sin hustru som lärare, men han skrev också själv och översatte, förutom Baghavad-gita och Alice i Underlandet bland annat Max och Moritz, vilket kanske kan vara beskrivande för varför min mycket sensitiva farmor hade svårt för honom vad jag förstått.  Han var tydligen en person som verkligen gick sina egna vägar, ivrig frimurare och en av dem som lanserade esperanto i Finland.

En del funderade jag, medan jag nu äntligen läste Merete Mazzarellas Fredrika-biografi, över hur J.L.s och Fredrikas barn reste och bodde vitt och brett på olika håll av Europa, men alla sedan återvände hem till slut igen. Det gjorde mig lite trösterik, när jag nu lite våndas över hur en ansenlig del av mina bekanta ungdomar flyr Finland. Kanske det ändå blir bra till slut, trots misären just nu.

Walter på äldre dagar. Signe Brander. Museiverket.

Finlandsdemokrater

Det är på många håll man gläds över hur det gick i sannfinnarnas partiordförandeval. Två av tre ordförande är dömda för hatbrott. Alla partiledare är hårda linjens "invandringskritiker", som fortfarande anser att vi har en för liberal asylpolitik. Själv har jag svårt att se hur den kunde bli mer omänsklig än den är.

Folk som värderar mänskliga rättigheter och människovärdet högt har också kommenterat läget i positiva ordalag. Sannfinnarnas transformation till Finlandsdemokrater är nu slutförd och man kan ta i rasismproblemet i partipolitiken på ett nytt sätt.

Populismen har ätit sina barn. Det lär den väl alltid göra till slut. Just nu är man lättad över att den nya partiledningen kan anses politiskt dålig, mer löjlig än kompetent. Fast så tänkte man väl en gång förut också i historien om ett annat parti.

Visst har vår regering gått i denna fraktions ledband vad gäller att deportera människor eller tvinga dem under jorden utan mänskliga rättigheter. I vårt Jubileumsfinland. Det är en skam som inte får göras osynlig eller förringas.

Bild BNF.

På väg mot digital historia

I går hade vi ett riktigt intressant seminarium inom digital humaniora, närmare bestämt digital historia. För första gången, kändes det som, var forskarna tiotals gånger flera än arkiv- och biblioteksfolk. Det var ett kick off-seminarium för vårt fortsatta projekt, lett av Mats Fridlund vid Aalto och med brett engagemang också från Helsingfors och Åbo universitet och även från Tammerfors.  Målsättningen i det inledande projektet var att klarlägga nuläget inom digital historia och det nya projektet har som målsättning att främja kompetenser och samarbeten. Det kommer att ske bland annat genom en serie seminarier på olika håll i landet. Liksom förr twittrades det under hashtaggen #digihistFi, denna gång inte så mycket, tyvärr.

Keynote-talare var Jo Guldi, som lyfte fram olika sätt att använda digitala metoder bland annat för att identifiera brytningspunkter, aktörskap, händelser eller perioder. Hon påpekade att historiker inte egentligen använt sig av dessa, eftersom de inte anpassats till våra forskningsfrågor. Det är mest andra, t ex litteraturvetare, som använt dem och då blir både frågor och svar ofta konstiga ur historikerperspektiv. Ändå skulle historiker kunna ha mycket att tillföra vad gäller just det kronologiska perspektivet, kontext och hjälpa oss att se den större helheten. Guldi presenterade sedan närmare topic modeling, som är en ypperlig metod i det att den möjliggör ens ett litet lyft från den språkliga nivån till en mer begreppslig dito. Hon visade också hur hon undervisar historiker i metoden och berättade om intressanta verktyg som är på kommande.

Andra intressanta saker som lyftes fram var bland annat den kommande nya Diplomatarium Fennicum och den evigt återkommande frågan om digital humaniora som en omständlig process där kommunikation och gemensamt lärande är oändligt viktiga. För en humanist är det till exempel ofta svårt att från början se och inse att det i den delen av arbetet som inte är "historia", ofta kan ingå mer enkelt it-hantverk, avancerad programutveckling och datavetenskap och inte minst kunskap inom statistik. Det är inte alltid samma människor som kan och vill göra alla bitar och det är viktigt att man har alla nödvändiga kompetenser om man ska göra bra forskning. I praktiken innebär det att projekten borde vara långsiktiga. Som historiker borde vi också inse att perspektivet inte kan vara några år, eller ens årtionden, då det gäller våra egna resultat och produkter. Det frågade också Jo Guldi sin publik: Vad är det viktiga de finska historikerna bidrar med nu, de närmaste decennierna, som kommer att vara av betydelse långt in i framtiden?

Figurin, Skulptur, Figurine -  Östasiatiska museet. CC BY

Personligen anser jag att en viktig sak åtminstone är att guida digitaliseringen av vårt kultur och vårt samhälle. Det handlar alltså inte bara om att forska fram nya kunskaper utan också om att aktivt ingripa och forma samhället. Det låter på ett sätt radikalt och nytt, men samtidigt är det i linje med vad historiker alltid gjort: att berätta igen, omforma och anpassa bilden av vem vi är, varifrån vi kommer, enligt samtidens kontext. Rent konkret tänker jag dels att vi borde se till att rätt resurser digitaliseras, så som riksdagsprotokoll eller historisk statistik, dels se till att det görs på ett hållbart, rikt och långsiktigt sätt.

Finska historiska samfundet har också grundat en sektion för digital historia. Denna saknar tyvärr ännu medlemmar från Östra Finlands och Jyväskylä universitet samt Åbo Akademi.