Att göra omelett

I dag ordnade Finna ett seminarium om användbarhet. För dem som arbetar med informationssystem och forskare är materialet säkert värt att bekanta sig med. Som väntat var seminariet både intressant och givande, eftersom man arbetat mycket och framgångsrikt med dessa frågor inom Finna. Seminariet inleddes med en genomgång av användningen av Finna, som har ett flertal olika gränssnitt, både det nationella, som ger tillgång till samtliga material, och organisationers anpassade egna vyer, såsom Helsingfors stadsmuseums eller Jyväskyläs universitets. Konceptet är enligt min mening lysande.

Heikki Sarvamaa presenterade en grundlig undersökning som gjorts om hur forskare från olika områden söker information i Finna. Generellt konstaterade Sarvamaa att forskare beter sig som gemene googlare då de söker: man börjar med att testa sig fram, utvärdera sökresultaten och avgränsa och specificera söktermerna an efter. Det fanns uppenbara skillnader mellan olika discipliner vid kartläggning av potentiella forskningsområden och -frågor: medan forskare inom de exakta vetenskaperna söker luckor att fylla, rotar humanister och samhällsvetare i forskningen för att genom att mer på måfå bläddra igenom forskning och söka efter frågor som verkar erbjuda intressanta nya infallsvinklar. Han konstaterade också att forskare känner stor osäkerhet eftersom det finns så många olika söktjänster (som dessutom kan ge radikalt olika sökresultat); man undrar över vilka material som egentligen finns var och i vilken mån de t ex överlappar varandra och vilka skillnaderna egentligen är.

Liksom Sarvamaa konstaterade också följande talare, Annikki Roos, att forskare är mycket nöjda med Google Scholar och man använder både Google och Wikipedia flitigt. Roos har forskat i medicinares informationsbeteenden och konstaterar att de i stort sett 100%:igt använder sig av PubMed, andra tjänster har mycket litet att erbjuda. Till mer allmänna sökningar duger Google Scholar och Wikipedia, som faktiskt kan innehålla färskare information än etablerade vetenskapliga kollegialt granskade tidskrifter. Yngre forskare tenderar dessutom strunta i att följa med "viktiga tidskrifter", utan använder sig i stället av bevakningstjänster (vilket, som randanmärkning sagt, ytterligare torde tära allvarligt på de överprissatta tidskrifternas fortsatta monopol). Vidare uttryckte också hon en hel del oro för forskarnas kompetenser vad gäller hanteringen av forskningsdata. Hon hade noterat samma sak som undertecknad: att ingen frågar bibliotekarierna, utan man gör som handledaren säger att man ska göra. Roos gick till och med så långt att hon sade att man borde satsa sitt krut på att utbilda äldre forskare snarare än bibliotekarier. Det finns inget effektivare sätt att påverka kulturen inom en forskningsdisciplin. Och förstås: bibliotekarierna måste ut och arbeta med forskarna.

Den efterföljande diskussionen handlade bland annat om hur Finna egentligen borde profilera sig. Jag uttryckte tanken om att det inte är vettigt att försöka tävla med tjänster som PubMed, utom möjligen som resurs för inhemsk forskning, utan snarare betjäna humanister och samhällsvetare. Dessa har en redan stor del av sina relevanta material sökbara via Finna i och med att man samlar arkiv-, muse- och biblioteksresurser där. Dessutom pläderade jag i ganska kraftiga ordalag för att man borde öppna för crowdsourcing i mycket högre grad. I synnerhet i arkiven finns så mycket material som inte är beskrivna med ämnesord, att arkivpersonal aldrig kommer att kunna göra dem sökbara på det sätt som dagens och i synnerhet morgondagens "bekväma" forskare kräver. Dessutom erbjuder Finna som samlade resurs en möjlighet att på ett värdefullt sätt länka relaterade material som finns i olika samlingar. Jag påpekade också att det skulle vara en bra lösning att dessutom använda sig av Wikidata och Wikipedia som medel för denna länkning. Man berättade att man testat på att ta fram artiklar om upphovsmän från Wikipedia, men att man tagit bort funktionen, eftersom det kommit klagomål om att man visat felaktig information. I det skedet blev jag lite nervös och påpekade att sådant enkelt kunde korrigeras genom att ge användarna möjlighet att bekräfta eller dissa förslag på relaterade Wikipediaartiklar. Lite spydigt kommenterade jag att det säkert varit någon bibliotekarie som klagat på saken. Det var på sätt och vis orättvist, eftersom det förstås är deras jobb att värna om kvaliteten på metadata. Men samtidigt har vi absolut ett ägg som behöver krossas här, för att vi ska kunna få till stånd en omelett.

Att "släppa in" metadata av sämre kvalitet i systemen innebär nämligen inte att man dissar vikten av professionella människors kompetens och arbete. Tvärtom. Det behövs absolut kvalitetskontroll, yrkesstolthet och en viss tröghet i systemet. Också. Men vi behöver samtidigt desperat utnyttja den sakkunskap och det engagemang som finns utanför väggarna på dessa ärevördiga och viktiga institutioner. Man kan absolut hålla i sär olika kategorier av metadata på ett sätt som också en lekman förstår. I själva verket kunde Finna, men sitt goda kunnande gällande användbarhet, just precis lansera ett koncept för hur detta görs. Man kunde också målmedvetet börja bygga upp Finna till en mycket rik och länkad, crowsourcead, resurs. Därifrån kunde organisationer sedan hämta tillbaka den information de vill, om de vill. Då kunde man också befria arkiv och museer, åtminstone de minsta, från våndan och besväret att testa sig fram med dylika saker. Nationalbiblioteket har också utvecklat konceptet på ett bra sätt för sina digitaliserade material.

Så jag hoppas att man inte missförstod min kritik och vilka ägg det är jag vill slå sönder. Men som Annikki Roos också sade, bibliotekarierna behöver bädda in sig och delvis se över sin roll i forskningssamfundet. Den är nämligen viktigare än någonsin förr.

Nationalbiblioteket har utvecklat ett system
som stöder användaren att indexera på ett välstrukturerat sätt.