Känslan och tanken

Saska Saarikoski skriver i dag i en läsvärd kolumn om äckel och obehag. Att en civiliserad människa kan kontrollera denna primitiva känsla med sitt förnuft. I det långa perspektivet har känslan fyllt ett viktigt syfte, men den är faktiskt också till mycket stora delar inlärd och kulturbunden. Det betyder att man kan reflektera och inse att saker inte är obehagliga. Och framför allt att det inte är rätt att uttrycka ett obehag om saker, som faktiskt inte är skadliga för någon. Ibland kan obehaget vara själva faran, som till exempel då det gäller homosexualitet.  Saarikoski har rätt: obehag är inte något man behöver uttrycka. Någonsin. Om man rationellt kan argumentera mot säg pedofili, då ska man göra det. Tanken bör styra känslan.

Till saken hör att man också kan vänja sig vid saker och känslorna kan ändras över tid. En känslomässig reaktion kan vara överilad. Därför bör man lita mera på tanken. Äckel är en känsla att se upp med. Den bör därför bekämpas också inombords. Den kan också övervinnas. Man kan utvecklas.

Moral handlar om hur vi förhåller oss till andra och deras och våra egna handlingar. Dessa kan och ska granskas rationellt, inte emotionellt. En dylik tudelning är förstås på sitt sätt föråldrad, men den är viktig att göra för tydlighetens skull. Jag känner mycket väl igen allt detta från min egen forskning i 1700-talets kultur och livssyn. På den tiden ansåg man inom både kultur och vetenskap att känslorna var oerhört viktiga och värdefulla, men de borde alltid styras av förnuftet. För detta behövdes bildning, som bestod av både kunskap och moralisk och estetisk(!) fostran. det var i själva verket det huvudsakliga syftet med all fostran. Under upplysningen ansåg man det mycket möjligt att fostra fram etiskt handlande, och lyckliga, samhällsnyttiga individer. Genom förnuftet kunde man - och skulle man - tygla sina passioner. Det viktiga var att tjäna sitt samhälle och gud. Det var ett livslångt projekt att bilda sig. Det är inte en slump att den explicita idén om bildningsuniversitetet föddes under denna tid.

Ibland är det svårt att inte låta känslorna ta över. För mig själv gäller det speciellt rasism och andra kränkningar av människovärdet. Sådant gör mig rasande. Men när man är arg gör man lätt misstag. Och man ska inte låta känslorna bli argument, för känslor kan ljuga. Som Anu Koivunen pekat på, blir argumentationen lätt helt irrationell, vilket är vad populister utnyttjar, både medvetet och omedvetet. Man måste bemöta lögner med rationella argument. Kritiskt tänkande är viktigt. Vad som fascinerar mig med 1700-talet är hur naturligt man sist och slutligen kunde infoga kultur och estetik i det etiska som en så integrerad del. Samtidigt är det självklart. Vad kunde bättre hjälpa oss att växa som människor än litteraturen, konsten, filmen ...? Det är sådana erfarenheter som kan förändra oss och hur vi ser på andra människor. De kan göra oss klokare.

Nyckeln är som Saarikoski så tydligt framhåller bildning. En bildad människa visar inte sitt obehag. Men det handlar inte som populisterna skriker om att man "måste" tiga och "inte får vara kritisk". Det handlar om att man faktiskt kan växa och utvecklas som människa. Och att man inte agerar utgående från irrationella känslor. Och att man är öppen för att växa som människa och alltid söka sanningar.