Vad fonderna måste

För någon tid sedan blev jag uppringd av en journalist som ville ha mig till ett tv-program för att diskutera Guggenheimmuseet med Kulturfondens direktör Leif Jakobsson. Jag svarade direkt nej. Det kanske kunde tolkas som feghet på grund av Brages Pressarkivs trängda situation, att jag inte skulle vilja stöta mig eller kritisera en penningstinn institution och potentiell finansiär. Men det var nog inte orsaken. 

Orsaken var den, att jag helt enkelt har väldigt svårt att ha några bestämda synpunkter på vad de finlandssvenska fonderna och stiftelserna ska göra med sina pengar. Dessutom känner jag en stor osäkerhet och okunskap inför hela Guggenheimprojektet. Jag har absolut ingen aning om hur man "borde" gå till väga då man grundar ett konstmuseum eller ordnar en arkitekttävling. Jag har inte ens som privat medborgare en välformulerad åsikt om vi borde ha ett Guggenheimmuseum eller inte. Frågan känns alldeles för komplex och svår att ha en åsikt om, utan att verkligen ha satt sig in i alla aspekter. Helt klart rör det sig om stora pengar, vilket gör att man måste vara på sin vakt och jag har en vag känsla av att det skulle kännas bättre att understöda och lyfta fram inhemska aktörer. Men jag vet ingenting om saken. I det läget ville jag inte gå med i något debattprogram där man borde ha ett hum om vad man talar om.

Den andra sidan av saken, alltså vad Kulturfonden och andra dylika finlandssvenska aktörer borde göra med sina pengar, är kanske något man som medborgare i "den finlandssvenska republiken" förväntas ha en åsikt om. Men det är också något jag på senare år, då jag arbetat närmare dessa frågor, blivit allt mer försiktig med. Det är nämligen inte en finlandssvensk republik vi har, det är inte skattemedel som ska fördelas på demokratiska grunder, utan det handlar om privata medel som är donerade för specifika ändamål. Frågan om till vem olika organisationer är redovisningsskyldiga är därmed inte enkel. Jag är ganska säker på att ledningen i åtminstone alla de större finlandssvenska fonderna har ett genuint och uppriktigt intresse av att så gott det går uppfylla de syften som finns stadgade för dem. 

Inom Kulturfonden använder man ett system med sakkunniga inom olika områden då man delar ut pengar. Det handlar om en process som lite liknar den akademiska kollegiala granskningen. Inom traditionell peer review för vetenskapliga tidskrifter är anonymiteten en viktig faktor. Det gör man för att motverka den s k Matteusprincipen om att den som har, ska få mera och den som har lite, ska bli av med det lilla han har. Det är ett fenomen som är väldigt tydligt inom t ex litterära priser (också internationellt): prisregnen faller skurvis över vissa författare, på ett sätt som ibland ter sig nästan löjligt. Att kretsarna är små kan man försöka motverka genom en viss grad av anonymitet. Å andra sidan blir det kanske mer rättvist om det inte är anonymt? Vem som ska vara anonym och när är ett ämne som tål att fundera på.

Frågan om anonymitet är också kopplad till frågan om transparens. Öppenheten är en norm som slår igenom allt kraftigare inom den offentliga sektorn på grund av den digitala utvecklingen och medvetna politiska beslut både inom EU och i Finland. Inom några år kommer total öppenhet att vara norm inom all offentlig förvaltning och allt beslutsfattande i Finland. Hur ter sig då i sådan miljö allmännyttiga organisationer som inte är maximalt öppna gällande allt sitt beslutsfattande? Detta är något man borde tänka ingående i genom redan nu, i lugn och ro: med vilka motiveringar kan man låta bli att öppna upp information? Sådana skäl kan finnas, men de bör motiveras väl. 

Man kan igen se till det akademiska där alla ansökningar och utlåtanden är offentliga utom då det gäller den kollegiala förhandsgranskningen (som möjligen är på väg ut, eftersom de vetenskapliga förlagen får allt svårare att motivera sin business). Varje sakkunnig förväntas kunna försvara sina beslut och utvärderingar offentligt. Klarar Svenskfinland av en sådan transparens: att alla ansökningar och alla utlåtanden, alla protokoll finns öppet på webben? Vad kan man vinna och vad kan man förlora? Helsingfors stad är redan där: allt ligger enkelt sökbart på webben. Det som är viktigt att tänka på är att öppenheten också skyddar: den skyddar för ogrundade misstankar och beskyllningar.

Svenska Kulturfonden har uttalat sig för öppenhet och man har också varit väl framme med en visualisering för att hjälpa allmänheten att få en uppfattning om utdelningen. Frågan är nu kanske närmast om man vill gå vidare själv som en föregångare i öppenhet, eller vill man koordinera sig med andra aktörer (även finska) och skapa en gemensam linje för hur allmännyttiga organisationer hanterar transparens? Kanske har vi om några år en tydlig indelning mellan dem som uppfattas som öppna och förtroendeingivande, som därför levererar kvalitet, och dem som är hemlighetsfulla och slutna, kring vilkas egentliga utdelningsprinciper man fritt kan spekulera?

Hur som helst är jag själv inte färdig att ställa mig upp och säga hur "fonderna måste göra". Angående Brages Pressarkiv anser jag att det som hör till den offentliga sektorn - som viktig forskningsinfrastruktur som stöder hela landet  - helt klart ska skötas just med statens pengar. Fast en synpunkt har jag på vad Kulturfonden borde göra med sina pengar: Kulturkarnevalen för skolungdomar hör till det finaste projekten jag sett, och jag hoppas verkligen att den får fortsätta och växa i framtiden. Den glädje, iver och skaparglädje jag uppfattat att finns där skulle jag unna varje ungdom i vårt land åtminstone en gång i livet.