söndag 16 september 2012

Vem ska syssla med pedagogik?

Jag satt här i veckan på Undervisnings- och kulturministeriet och diskuterade finansieringen för Brages Pressarkiv. En grundlig genomgång av fördelningen av tipsmedlen är på gång, vilket inte alls är illa. En viss svårighet finns i det enorma arbete som görs inom tredje sektorn, i den bristande överskådligheten och splittringen. Det är otroligt många viktiga funktioner i vårt samhälle i dag som fungerar tack vare de verksamheter tippningsvinstmedlen bidrar till att finansiera. Frågan är om och hur man kan rationalisera systemet utan att det får följder som är ännu mer oöverskådliga.

Det som slog mig under förhandlingarna var svårigheten att argumentera för att man gör ett arbete som både är ett bildningsarbete och som samtidigt på viktiga sätt stöder forskningsverksamhet. Det finns en administrativ gräns, en mental mur, mellan utbildnings- eller bildningsverksamhet (som inte är på högskolenivå) å ena sidan, och forskning å andra sidan. De facto håller gränsen på att tränga in sig också i högskolorna, eftersom undervisningspersonalens absurt stora undervisningsplikt numera oftast omöjliggör forskning, varmed man försvagar grundidén om på forskning baserad undervisning (det borde vara samma människor som gör både forskning och undervisning). Forskningen riskerar kopplas loss från utbildningen.

På samma sätt motverkar administrativa gränser samverkan mellan det som kallas den allmänbildande undervisningen och verksamheterna inom kultur (museer) och bibliotek. Både forskning, kultur och bibliotek borde verka också för att stöda skolor och alla andra läroinrättningar och även självstudier på plats och på webben. Samma beklagliga strukturella miss har i åratal gjort att man har kommunala bibliotekarier och samlingar på en adress och skolor med ofta underresurserade skolbibliotek på en annan, istället för att försöka integrera dessa verksamheter.

Pedagogisk verksamhet har inte ofta varit något som förväntats av personal på arkiv och museer, vilket har gjort att det ibland har varit svårt att få igång verksamheter, och det finns fortfarande, tror jag, på en del håll en tanke om att samlingar och bevaring finns till endast för forskare eller solenn och seriös folkbildning för individer som aktivt söker sig till lokalerna och vördnadsfullt läser små lappar och studerar föremål i vitriner eller studerar mikrofilmade arkivdokument. I alla fall blir pedagogisk verksamhet och marknadsföring (usch?) något man lätt gör sist, om man har resurser "över". Jag tillspetsar här, medveten om att det finns mycket fina verksamheter och projekt också.


Det finns en politisk vilja för öppenhet. Men jag tycker egentligen att man kunde kräva mera aktiv öppenhet och pedagogisk verksamhet av arkiv, museer och bibliotek, liksom av forskningen. Det finns otroligt mycket resurser, både personer med fantastiska kompetenser och fina samlingar, som är finansierade med skattemedel och tippningsvinstmedel, som står till förfogande för att främja bildningsverksamheter av olika slag. Det är inte riktigt hållbart att säga att målgruppen är forskare och syftet forskning och sedan inte bry sig. Det är klart att en del verksamheter lämpar sig bättre än andra för folkbildning.  Men alla borde vara öppna. Och alla borde syssla med pedagogik, åtminstone lite.


2 kommentarer:

  1. Asian Civilisations Museum i Singapore är ett exempel på en institution som placerar den pedagogiska verksamheten i centrum http://www.acm.sg/education/education.asp.

    SvaraRadera
  2. Oj, det ser faktiskt fin ut. Nordiska museet är också ganska duktiga, tror jag. http://www.nordiskamuseet.se/default.asp

    SvaraRadera