Demokrati

Redan 2011 sade finansminister Jutta Urpilainen att hon ser ser tre primära mål med regeringens kommunreform: ekonomisk hållbarhet, jämlika tjänster och förstärkning av demokratin. I dagens HBL säger Carl Haglund samma sak, att SFP närmar sig kommunreformen genom teserna om att en hållbar ekonomi är förutsättningen för att alla kommuninvånare ska få sin lagstadgade service oberoende av hemkommun och om att närdemokrati med reellt inflytande ska utvecklas.

Resonemanget bör granskas en aning, tycker jag. Det första är illusionen om skalfördelar. Man utgår från att större enheter ger större effektivitet oberoende av verksamhetens art. Problemet är att en mycket stor del av de kostsamma verksamheterna kräver personal som inte kan rationaliseras bort: det behövs lika många sjuksköterare och lärare oberoende hur stor kommunen är. I en större kommun behövs kanske i själva verket mera administration för att få saker att rulla. Ska man slå ihop administration måste man dessutom slå ihop datasystem. Det är mycket svårt att beräkna kostnaderna för detta, men det kan ofta bli dyrt och besvärligt. Till saken hör dessutom att man inte utan vidare kan välja det bästa systemet från de tidigare enheterna, utan man måste upphandla alltsammans på nytt. Det kan också lätt uppstå oförutsedda kostnader på grund av bristande kommunikation och olika organisationskulturer. Sådant är svårt att beräkna.

Ett minst lika suspekt drag är enligt mig att blanda in detta med demokrati som argument. Demokrati är verkligen inte samma sak som jämlikhet och rättvis tillgång till service.  Man utnyttjar en sammanblandning av dessa begrepp som ofta förekommer. Som exempel kan nämnas att min hemkommun Sjundeå i dag har ett kommunfullmäktige med 27 medlemmar. Om Sjundeå hade slagits ihop med Lojo, hade Sjundeås befolkning representerats av fyra eller fem medlemmar i Lojos fullmäktige med över femtio medlemmar. Hur kan någon ärligt påstå att detta skulle stärka demokratin?

Jag har inte hört några som helst konkreta förslag från regeringshåll hur man i de nya storkommunerna skulle trygga närdemokratin. Logiken är lika tvivelaktig som i skalfördelsresonemanget: att små kommuner leder till ekonomiska svårigheter, som leder till försvagad kommunal autonomi, som leder till sämre demokrati. Jag tycker inte riktigt man kan köpa ett sådant resonemang med hull och hår. Framför allt ska man nog inte låta påskina att demokratin skulle stärkas av större enheter, färre beslutsfattare, större geografiska och internt mer heterogena kommuner. Min uppfattning är att större kommuner, med större distans mellan invånare och beslutsfattare, ger mer möjligheter för toppstyrning inte minst inom och genom partierna. Tänker de på vad de säger? Tror de på vad de säger? Har de belägg för vad de påstår?