Det gällde hur som helst Kjell Ericsons kommentar apropå ateism: "Det är ju ändå kristendomen som räddade oss från vikingarnas barbari och som ligger bakom vårt kunskapsbaserade samhälle, modern vetenskap, vår effektiva skatteindrivning, den himmelska klassiska musiken, vår hälsovård … " Som historiker blir jag provocerad av en sådan utsaga. Framstående vetenskapsmän och "utvecklade" samhällen har det väl minsann funnits under andra tider och kulturer. Hur mycket vår kultur de facto präglats av ren kristendom kan man ju också diskutera, egentligen. Det "kunskapssamhälle" Ericson talar om uppstod ju egentligen i och med renässans och upplysning, som i grunden inte är särskilt religiösa eller kristna ideologier eller fenomen. Iain McGilchrist har dessutom en rätt annorlunda syn på vad som hände - och om det har varit en bra eller dålig sak ...
Det jag allra mest reagerade på var ändå uttrycket "vikingarnas barbari". Efter att det första avsnittet av tv-serien Anno Domini 1790 visades i tv uppstod några ganska intressanta diskussioner mellan forskare på Facebook. Som historiker vill man ju ogärna offentligt uppträda som tråkig glädjedödare och peka på felaktigheter eller anakronismer i historiska romaner, filmer eller skådespel.
Man inser ju att det rör sig om konstnärliga alster, vars primära syften är helt andra än att presentera information om historiska skeenden eller samhällen. Men man inser också, att dessa verk ofta har en otroligt stark genomslagskraft och snabbt präglar allmänna uppfattningar om historiska personer och deras tid. Dessa verk får ofta en spridning som forskare endast kan drömma om för sina egna alsters del. Men det är nog inte avundsjuka som driver en att påpeka om felen, det är den orättvisa man upplever att ens forskningsobjekt utsätts för då de framställs på ett så oförstående sätt. Man gör dem helt enkelt inte rättvisa, och det känns oetiskt, trots att våra forskningsobjekt kan vara döda för hundratals år sedan.
Diskussionerna mellan historikerna handlade just om hur svårt det är att få igenom budskapet om att medeltiden till exempel inte alls var ett fruktansvärt kaos, då det enda som fanns var krig, svält och häxbål. Lite samma gällde ju bilden av 1700-talet som man fick ur AD 1790. Trots att den förstås var möjligt att dylika saker hände i enstaka fall, känns det inte bra för mig som i åratal arbetat med att försöka sätta mig in i hur man levde och tänkte vi denna tid, att man fick samhället att framstå så grymt. Det är klart att livet på många sätt var hårdare, men samhället var ändå inte rättslöst. Barn sattes exempelvis inte i fängelse. Allra minst för en liten stöld.
Den utvecklingsoptimism som finns inbyggd i många resonemang, inte minst sådana som utgår från ett helt västerländskt och kristet perspektiv, är enligt mig kolonialistisk och chauvinistisk. Att tala om andra kulturer som irrationella eller outvecklade, vare sig man gör det om samtida eller historiska människor, är helt enkelt inte rätt. Det är oetiskt och farligt. Dömer man ut andra människor som barbarer är man på sjufamnars vatten. Människovärde hör även till historiska personer och man bör ge akt på hur man behandlar dem. Annars är det lätt hänt att man också börjar uttala sig oaktsamt om samtida kulturer och människor.
Bilden är från Yles webbsida - ett citat ur marknadsföringen för AD 1790.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar