Jag ser trötta och stressade ungdomar omkring mig. Det är gymnasieelever som är helt, fullständigt slut. De slutar med alla sina hobbyer för att hinna med skolarbetet. Är det så här vi ska ha det? Jag minns min egen gymnasietid som en ganska vild, social och rolig period. Jag lyckades skriva nästan högsta vitsord i alla ämnen, utan att bränna ut mig. Lärde mig alldeles tillräckligt.
Vad är det som har hänt med gymnasiet och skolan, samhället, ungdomarna och oss vuxna? Har Pisa stigit oss åt huvudet? Ungarna ska snabbt ut ur skolan, snabbt börja studera, effektivt och fort och snabbt ut i arbetslivet. Minsann inte för sin egen skull, utan för makthavarnas kortsiktiga intressen: hellre piska ihjäl ungdomarna än ta strid om pensionsåldern, om ett eller två år längre arbetskarriär för dem som är många och friskare än sina föräldrar för sin ålder. Bäst att inte reta upp de stora åldersklasserna som kan se fram emot två decenniers lugnt eller aktivt pensionärsliv.
Men det är dumt, kortsiktigt och omänskligt. De yngre, de är färre och utelämnade åt alla dårskaper i vårt samhällssystem som de kommer att få på sitt bord: ekonomiskt ohållbara system, skulder, miljöförstöring och klimatförändring. Är det rätt att pressa dem så också i skolan och under studietiden?
"Det värsta är grupparbeten", säger en "Det säger alla, att de är de tyngsta. Det värsta är att alla mår så här ibland." Det skär i hjärtat. Och jag blir arg. Lärarna verkar använda grupparbeten som pedagogisk metod (som också lär de unga "att ta ansvar" och "lära sig att samarbeta"). Men man har ju för sjutton ingen undervisning i teamarbete? Var finns den pedagogiska metoden och handledningen?
"Grupparbete" ska inte behöva betyda samma sak som det gjorde när jag gick i skolan: att läraren ger en rubrik eller ett ämne åt en grupp elever och sedan lämnar dem åt sitt öde. Eleverna delar snabbt upp uppgiften i olika delar och var och en sköter sitt, alternativt "pluggisen" gör allt för att rädda sitt vitsord, de andra inget. I dag har vi pedagogiska metoder, såsom problembaserat lärande, med vilka man kan lära ut genuint teamarbete och öka motivationen och samarbetsförmågan hos eleverna. Men det kräver deltagande av handledaren och ett metodiskt tillvägagångssätt. Det är den typens samarbete som faktiskt föder ny kunskap och insikt, både hos dem som jobbar med ett projekt och i allmänhet. Det kräver närvaro, dialog, handledning av läraren. I förlängningen kräver det mer lärarresurser. Det borde varje lärare inse: att ha elever att göra "grupparbete" i säg fem grupper i stället för att ge katederundervisning kräver ungefär fem gånger mer arbete av läraren. Men det är också roligt och givande.
Snälla nån, hjälp våra ungdomar. Har någon undersökt de ungas depressioner och deras orsaker? Man läser som problemen, men vad kan vi göra? Så här kan vi inte ha det.
Linkkejä leikkeihin
21 timmar sedan
Kirjoitan vaihteeksi vähän väsyneenä suomeksi. En tiedä, onko kyse samasta asiasta, mutta pedagogisten opintojen eri vaiheessa mieleeni tuli, että kyse ei ollut niinkään pedagogisten metodien opettamisesta kuin heitteillejätön mallintamisesta.
SvaraRaderaPedagogiikassa tunnutaan ihannetasolla hellivän kuvaa, jossa opettaja on jonkinlainen rajattomasti rakastava ja oppilaansa kaikessa hyväksyvä yli-ihminen, jonka hyväksynnän loisteessa oppilaat kasvavat itseohjautuviksi ja kaikenymmärtäviksi olennoiksi ja ohjautuvat hakemaan juuri itseleen sopivan ja tarpeellisen tiedon.
Tämä ymmärtääkseni ns. rogersilainen malli on kehitetty terapeutti - asiakas -asetelmaa varten, mutta opettaja ei ole terapeutti eikä hänen pidä olla terapeutti. Opettaja ihannetasolla ohjeistetaan olemaan rajattoman hyväksyvä "kaikki ratkaisut ovat hyviä" -tyyppinen ohjaaja, mutta tämä ei toimi tiedollisella tasolla samoin kuin ehkä tunne-elämässä, ja käytännössä opettaja jää vaille eväitä sen suhteen, miten asettaa kohtuullisia rajoja ja evästyksiä oppilaille, kun nämä niitä oikeastaan sittenkin tarvitsisivat. Niinpä opettaja käytännössä voi olla hukassa, kun tarjottu "rakasta ehjäksi" -malli ei toimi eikä ole kunnolla opetettu muutakaan, arjen käytännöissä sitten oppii mitä oppii.
Tämä nyt oli minun mielipiteeni enkä tarkoita moittia opettajakuntaa kokonaisuutena, pedagoginen opetus tosin mielestäni on välillä vähän hakoteillä siltä osin kuin olen sitä seurannut.
En siis tarkoita etteikö opettajan olisi hyvä tarjota oppilaille hyväksyntää, vaan että rogersilaiseksi ymmärtämäni pedagogisen koulutuksen lähtökohta on opetuksen lähtökohtana, ehkä terapiassakin, epärealistinen ja tekee tilanteesta vaikeamman, ei helpompaa. Selkeämmin strukturoidut opettamisen tavat voisivat ehkä auttaa rajaamaan oppilaillekin turvallisempia, vähemmän uuvuttavia kokonaisuuksia.
SvaraRaderaTack, Anu. Jag har faktiskt inte själv studerat dess mera pedagogik, vilket faktiskt delvis berott på de negativa omdömen jag hört av kolleger om utbildningen i universitetspedagogik. Jag har däremot jobbat en hel del med problembaserat lärande och team, och jag ser att det är bra och viktiga metoder också för humanister. Men de är transparenta arbetsredskap för både elev och lärare, dvs det finns en explicit metod för hur man går tillväga.
SvaraRadera