Uppföljning 21.3.2026

Kriget

Kriget har eskalerat den tredje veckan i takt med att båda sidor har bombat i synnerhet olje- och naturgasindustri på olika håll. Israel har varit aktiv på den fronten och stödet för Israel, som länge varit på nedgående i USA, kommer sannolikt att ta en allt hårdare stöt ju längre kriget pågår, vilket kan komma att vara en av de mest bestående politiska följderna av detta krig. USA har inlett förflyttningar av både trupper och vapen från Asien. Sydkorea blev ett, tu, två av med delar av sitt anti-missilsystem, vilket omedelbart firades av Nordkorea med uppvisningar i deras senaste missilteknologi. Från Japan flyttas över 2000 man. Eftersom Kuba och västra halvklotet borde vara i fokus flyttar man knappast trupper därifrån, och väljer att försvaga närvaron i de kinesiska faggorna. Marginellt förstås, men ett signifikant tecken.

 
Den amerikanska presidenten, vars telefonnummer nu är allmänt känt av journalister, pratar en det ena, än det andra, till reportrar som ringer upp oavbrutet. Än ska han trappa ned kriget, än ska han eskalera. Svaren verkar variera från minut till minut. Det spekuleras i att Trump är fixerad vid Kharg, Irans viktigaste oljehamn, en liten ö inne i Persiska viken. Hormuzsundet, den smala infarten till Persiska viken, är öppet för kinesisk olja och andra som betalar i kinesisk valuta. Trump, som flyttade sitt Kinabesök framåt, försöker lappa de skadade relationerna till sina allierade i Mellanöstern. Han har påstått att attackerna mot dem kom som en total överraskning. Tji fick de för alla miljarder de donerat till trumpska företag, när de nu tvingas trappa ner sina exportindustrier och deras turism kraschar.

Trupperna kommer sannolikt att användas för att försöka öppna Hormuz, antingen direkt eller genom att ta Kharg och försöka med utpressning. Ingendera kommer troligen att lyckas. Följande avledningsmanöver kan sedan bli att försöka hämta ut det anrikade uranet. I teorin kunde Trump förstås backa när som helst och hitta på någon segerhistoria, men så länge han kan nära ett hopp om att visa mera styrka och kanske ändå vinna kommer han knappast att retirera. Han har dessutom i sin krets sakkunniga hökar, som skickligt kan lägga fram argument om varför man ska gå vidare och inte backa när man nu kommit så här långt. Dessutom skulle det se konstigt ut om USA drog sig tillbaka, medan Israel fortsätter, vilket åtminstone Netanyahu torde vara motiverad att göra ett bra tag till.

Handeln

Iran har hotat med att de tänker fortsätta pressa upp oljepriserna ännu länge, till samma extrema nivåer som under kraschen 2008. Ett problem för Trump är att även om Hormuz öppnades i dag, kommer det att ta veckor att få igång oljeproduktionen igen. Investeringsbanken Goldman Sachs gick ut med att säga att det bra kan ta över ett år för marknaden att hämta sig. Även om Trump viftar bort prishöjningen, som nu gjort att bensinpriset stigit mycket snabbt, kommer ekonomin att påverkas mer omfattande. Priset på bensin är mest en politisk fråga, eftersom USA numera exporterar mer olja än de importerar tack vare frackning-tekniken. Men indirekta kostnader och andra effekter kommer att pressa priser uppåt också USA.

Dessutom finns andra viktiga råvaror som passerat Hormuz, inte minst naturgas och konstgödsel som tillverkas med hjälp av densamma. Det lär vara en tredjedel av världens konstgödsel som passerar Hormuz i normalläge. Eftersom jordbrukare på norra halvklotet precis ska så, orsakar situationen en hel del huvudbry. Sojabönor, aluminium och järnmalm är andra produkter som berörs. I Mellanöstern hotar livsmedelsbrist. Under coronapandemin lärde vi oss hurdana följder problem med logistiken kan åstadkomma för både industri och konsumenter, då det var brist på en den ena, än den andra produkten ännu långt efter det mer akuta skedet. Marknaden är pessimistisk just nu. Trumpregimen fortsätter tydligen att lätta på sanktioner mot åtminstone Iran, Ryssland och Venezuela för att bekämpa stigande priser. Vem som är stark och vem svag är inte svårt att se.

Pengarna

Den amerikanska statsskulden slår nya rekord och knackar stadigt på mot 40 000 000 000 000 dollar. Under 2026 har man redan ett underskott på över tusen miljarder. Så visst kan man resonera som Trump att kostnaderna för kriget är småpotatis. Pentagon, som har en årsbudget på tusen miljarder, planerar nu att anhålla om 200 miljarder till för kriget, vars kostnader har antagits ligga någonstans mellan en och två miljarder om dagen. Det är dylika manövrar som tyder på att man inte kommer att lättvindigt avblåsa hela operationen inom en snar framtid. Hegseth har för roligt och Trump har svårt att krångla sig ur. De flesta, men inte alla, demokrater är förstås rasande. Också bland republikanerna finns det splittring i leden.

Den andra penningstriden som fortfarande är på gång är finansieringen av inrikessäkerheten, där demokraterna kräver oerhörda saker, som att ICE ska följa lagen. Den partiella nedstängningen av administrationen börjar nu märkas, då flygsäkerhetspersonal inte längre vill arbeta utan lön och köerna har exploderat på många flygfält runtom i landet. Demokraterna kan troligen vara trygga i att folk ser makthavarna som skyldiga till detta. Mitt i den intensiva krigspropagandan finns det inte riktigt utrymme för republikanerna att konstruera mer invecklade allt-är-demokraternas-fel-argument.

Politiken

Det tredje lagstiftningsärendet som är på gång i kongressen är den nya vallagen, där den federala staten försöker lägga sig i valen, den så kallade SAVE (America) Act. Trump har meddelat att han inte tänker skriva på en enda lag förrän denna lag är godkänd. Problemet är att den inte kommer att passera i senaten, utan att republikanerna ändrar filibuster-regeln, som i praktiken gjort att det krävs tre femtedelar av rösterna för att godkänna en lag. Eftersom det finns en reell risk att republikanerna faktiskt förlorar majoriteten också senaten redan i höst, är man inte särskilt pigg på att införa omröstningar med enkel majoritet där. Hur som helst är det få som räknar med att lagen kommer att gå igenom, men den kommer troligen att få en lång och dramatisk behandling och när republikanerna sedan förlorar valet kan de skylla på att demokraterna inte godkände det enkla och populära kravet på bevisande av medborgarskap då man röstar.

Det ändå mer oroväckande med tanke på valens integritet är de andra försöken att undergräva mellanårsvalet i november. I synnerhet försöken att komma över väljardata och FBI:s "utredningar", som den konstiga beslagtagandet av valsedlarna i Georgia, skapar oro. MAGA förbereder sig för en utdragen kampanj av rättsprocesser och utredningar kring valet, som troligen kommer att göra att det tar månader för valresultatet att helt träda ikraft. Samtidigt sår man misstroende och ger en bild av att hela valsystemet är superkorrumperat, och valresultatet därmed illegitimt. Trump kommer sannolikt dessutom att hitta på allt mer galna tilltag för att få stå i fokus som handlingskraftig aktör, och inte på de åtalades bänk, dit han sannolikt snabbt förpassas den dag demokraterna har majoritet i representanthuset.

Tondövhet

Trump och hans patrask har trampat i klaveret rätt friskt på senaste tiden. Pressen från kriget, som nog inte går så enkelt som presidenten såg det hela framför sig, och tempot med den i ett ringande telefonen är utmattande. Narcissisten kan inte låta bli att svara, att prata på och ljuga. Även om den amerikanska kulturen är vad man kanske kunde kalla tolerant för girighet och ibland brutal opportunism, har amerikaner himlat sig över smaklösheten och taktlösheten på sistone.

Inrikes har det handlat om hur Trump förvandlat tillställningar för de stupades hemkomst till personlig marknadsföring, vilket är både olagligt och oetiskt. Bland annat skickade han ut epost i personligt penninginsamlingssyfte med bilder från ceremonierna. Det är oklart till vad han ens samlar pengar till längre då han inte kan ställa upp för omval, med det har han gjort kontinuerligt. Hur som helst har missbruket av de stupade kraftigt fördömts.

En annan allvarligare groda var när Trump skämtade med den besökande japanska statsministern om Pearl Harbor. Detta var ett brott mot ett tabu som fick stora delar av amerikanerna som tagit del av den lilla lustigheten att bli heta av skam.

Det är inte häpnadsväckande att Irans ledning inte viker sig inför ett stort militärt hot. Det är inte heller häpnadsväckande att europeiska allierade som precis hotats av Trump med ockupation, inte rusar till hjälp då han såsat till det för sig. Jag vet inte om det är häpnadsväckande att Trump och hans närmaste uppenbarligen inte verkar inse att andra människor har kunskap de saknar och att de kan agera utifrån andra, mindre simpelt egoistiska värderingar än de själva. Den genomgående tondövheten är hur som helst slående.

Uppföljning 14.3.2026

Trump

Trumps normala taktik att prata vad det råkar, i detta fall om varför man startat ett krig på andra sida jorden, har lett till att attacken på Iran inte har några klara målsättningar. Även om en del försöker projicera rationalitet på Trumps babbel, är min personliga åsikt att det bara är en metod som har funkat för honom i affärsvärlden. Trump själv har också talat om att han fattar beslut på basis av sin "magkänsla". Han har explicit sagt att beslutet om när han tänker avblåsa sin så kallade exkursion sker “when I can feel it in my bones”. Att det här handlingsmönstret lett till den ena konkursen efter den andra stör inte narcissisten, som enkelt hittar syndabockar för sina motgångar.

 
Trumpregimens logik är således, som vanligt, att det inte är ett problem att kommunikationen om kriget är en evinnerlig kakofoni. Det gör, tänker en del kanske, att man när som helst kan utropa seger och dra sig tillbaka utan att förlora ansiktet. Man bara väljer en för ögonblicket lämplig inramning, en passlig målsättning man uppnått. Beslutet fattas alltså inte baserat på reella händelser, utan på hur berättelselandskapet för stunden ser ut, och om det ger en möjlighet till en personlig vinst.

Nu när regimskiftet klart verkar gå helt i putten, är den starkaste berättelsen den om kärnvapen. Problemet, eller möjligheten för hökarna, är att det kräver användning av marktrupper om storyn ska levas fullt ut. Det anrikade uranet finns nämligen ännu någonstans på okänd ort. Att hämta bort det verkar vara en omöjlig uppgift, men icke desto mindre flyttas nu amerikanska marktrupper till området. Det kan vara för att lösa problemet med det stängda Hormuz-sundet, men eftersom det är fantasilandskapet i presidentens förvirrade hjärna som avgör, är ingenting säkert kring vad som kommer att ske.

Vance

Vice presidenten är inte fullt så frikopplad från verkligheten som hans chef. Efter att han hållit låg profil har nu anonyma källor från Vita huset gått ut i offentligheten med att vice presidenten var kritisk och skeptisk i möten inför attacken. I rapporteringen understryks också att Vance själv är veteran vilket förstås ska läsas i kontexten att Trump med söner slingrat sig ur all militärtjänstgöring. Vance bygger upp för alla tiders Vad-var-det-jag-sa-tal, som han kan ta till så fort Trump är tillräckligt svag eller ur spel. Trots att Vance har långt ifrån samma karisma som chefen, kan det eventuellt göra att en stor del av MAGA, som nog har svårt att svälja militära exkursioner, kan ta honom till sig och förlåta denna kameleont som gjort sig till kompis med Trumps söner.

Rubio

Utrikesministern anses vara den andra potentiella efterträdaren till den nuvarande presidenten. Han är den enda som har erfarenhet och någon sorts kompetens vad gäller utrikespolitik. Tyvärr har han varit i rubrikerna den senaste veckan för en löjlig skoincident. Det sägs att Trump gått omkring och frågat folk om deras skonummer och sedan köpt skor åt dem, med den följden att en hel massa män nu klafsar omkring i Vita huset i för stora skor, framför allt då Rubio. Han har också hållit förhållandevis tyst om Iran och ligger troligen bättre till just nu hos presidenten, då han siktar på att få resa till Kina med Trump.

Hegseth

Den som mest är i strålkastarljuset är "krigsministern", som spyr hat och våld i sin retorik med samma mått som de mest aggressiva islamistiska galjonsfigurerna. Han har sagt att alla löjliga woke-regler i militära sammanhang ska avskaffas och explicit att ingen nåd ska visas under några omständigheter i Iran. I klartext: "Det här var aldrig tänkt att bli en rättvis match. Vi slår dem medan de ligger, precis som det borde vara." Det före detta Fox tv-ankaret använder ett starkt språk, som är typiskt inom militären då man förbereder soldater för att döda människor. Retoriken är full av dominans, våld, kvinnoförakt och hat. Avsikten är att avhumanisera motståndaren. Inte heller hänvisningar till korståg har saknats. "Vår allsmäktige Guds försyn finns där och skyddar dessa trupper" har han sagt, medan han talar om att låta död och förstörelse regna över motståndaren, som ska jagas och utrotas.
Hegseth fokuserar allra mest på sin image. Han iscensätter sig själv som den perfekta, oslagbara krigsledaren och hjälten. Således förbjöd Pentagon publicering av fotografier av ministern som är "ofördelaktiga". Vilket alltså inte handlade om graverande fotografier, utan foton där han inte ser bra ut.

Propagandan

Pentagon visade ändå en kanske överraskande ärlighet, då de avslöjade att bombningen av flickskolan i Iran faktiskt var ett misstag. Trumps reaktion var givetvis att han inte vet något om det. Felet är med andra ord någon annans, inte högsta chefens. I praktiken var felet Hegseths, då målet valdes på basis av föråldrade uppgifter. Det var alltså inte ett tekniskt fel eller nåt AI-system som felat. Den banala orsaken var mänskliga beslut, av Hegseth att avskeda 95% av personalen som ska minimera civila offer, och av de officerare som gick till attack utan att kolla kvaliteten på underbyggande data. Det säger sig självt att över ett decennium gamla uppgifter borde kollas, innan man skickar iväg en missil.

Eftersom berättelserna är så centrala för regimer som baserar sin legitimitet på lögner, ursäkta alternativa fakta, är det förstås viktigt att försöka forma dem. Särskilt då verkligheten är obekväm. I synnerhet CNN har varit en nagel i ögat för Hegseth.

En av Trumps favoritjournalister, Kimberley Strassel på Wall Street Journal, författare till bland annat boken "Resistance (At All Costs): How Trump Haters are Breaking America", skrev en ledare om hur USA visst förberett sig för stängningen av Hormuz. Tyvärr handlar ändå texten mest om hur illvilliga demokraterna är och hur katastrofal politik Biden förde. Att man beslutat tömma delar av de strategiska oljereserverna ses som en fin sak. Fin förstås för oljeoligarker som kan casha in också i det sämsta scenariot som ser ut att förverkligas. Historiskt har priserna nämligen sjunkit i liknande situation endast då marknaden trott på att prisstegringen är tillfällig. Nu har priserna inte gått ner. Men hej vad gör det, när man kan fylla lagren igen till toppriser! Och givetvis länkar Vita huset till Strassels text i sin egen nyhet där man attackerar CNN för att sprida falska nyheter.

Den mesta propagandan är ändå ännu mer pinsam och oroande. Kriget marknadsförs med hjälp av klipp ur och hänvisningar till actionfilmer och videospel. Grejen är att det inte verkar funka ens på målgruppen. Dagens unga män är lite förbi Top Gun och 20-år gamla wii-spel. I sociala medier sprids videoklipp från spel om vartannat med riktiga bilder och det är inte alltid lätt att skilja dem från varandra. Verkligheten och spelvärlden flyter samman.

Uppföljning 7.3.2026

Vittring

Irans reaktion blev som väntat kraftig. Det var sannolikt en överraskning för Trump som säkert väntade sig en upprepning av förra sommarens händelser i bara lite större skala. Man var inte förberedd. Precis innan attacken framskred förhandlingarna hyfsat, inte bara mellan USA och Iran utan också mellan Israel och Syrien. Det fanns inga planer på evakuering av alla de amerikaner som nu sitter fast i hela Mellanöstern. Det fanns inte någon koordinering med allierade och inte ens inom regimen kring vilket narrativ man skulle driva. Man hade inte berett allmänheten eller förberett och försett sina propagandakanaler med vilken story man skulle gå ut med. 

Följden blev en katastrof: man svarade på ett omedelbart hot som funnits i 47 år och egentligen är allt Israels fel och det är ju inte ett krig fast USA är i krig och Irans kärnvapen var plötsligt precis klara ett halvår efter att man totalförstörde hela kärnvapenprogrammet. Att Trump tyckte det räckte att han förklarade saken i en videosnutt på sin egen privata socialamedieplatform och sedan inte hördes av på över ett dygn visar inte bara vilken bubbla han lever i, utan enligt mig också på att hans grepp om makten håller på att släppa. Krigsminister Hegseth sade i sin tv-show, som skulle föreställa presskonferens, att kriget slutar endast när Trump bestämmer att det ska sluta. Vilket nog betyder att det också började med Trumps infall. Men Trump kan inte längre styra ens den inkompetenta apparat han byggt upp och nu springer statsledningen omkring som en huvudlös höna.

Olja på vågorna

Inte heller verkar Trump ha tänkt igenom vad det hela betyder för ekonomin. Bensinpriserna i USA reagerar väldigt snabbt på oljepriserna. Väljarna reagerar i sin tur väldigt snabbt på bensinpriserna. Ur den synvinkeln finns det nu två scenarier: ett kort krig då väljarna hinner glömma den lilla incidenten före valet i november, eller ett längre krig som enligt en del kvalificerade gissningar kan komma att avslutas i september, då fredspresidenten kan deklarera seger lämpligt inför valet. Det första scenariet har i verkligheten stora problem. Inte minst att kriget redan nu spritt sig över hela regionen och upp till tio länder har blivit utsatta. Dessutom finns det krafter som försöker få igång ett inbördeskrig i Iran för att få det regimskifte man önskar, bland annat genom att försöka få kurderna att ta till vapen. Trump har hur som helst extremt små chanser att hitta en liknande lösning som i Venezuela, det vill säga en ledare som är färdig att svära personlig lojalitet och göra råvarubusiness.

Så vad gör då Vita huset? Lättar på sanktionerna mot Ryssland så att de får sälja olja till Indien för att försöka åtgärda pristrycket. Transporterna blir ju lite krångliga förstås då det inte bara är krig till havs, utan nu också mellan Pakistan och Afghanistan, vilket kanske inte rymts i rubrikerna den senaste veckan.

Fredsrådets livstidsordförande spelar endimensionell schack

Hur ytterligt korkat det hela är, visas också av att Ryssland självklart nu gått in för att stöda Iran med underrättelseuppgifter. Samtidigt vädjar USA om hjälp av Ukraina för att kämpa mot de iranska drönarna. En drönare kostar kanske 100 000, medan försvarsmissilerna mot dem kostar miljoner. Så även om den iranska arsenalen blir allt knappare, förblir situationen asymmetrisk till deras fördel. Försvaret i de omkringliggande länderna, som hittills fungerat bra, har redan bränt av med flera års produktion av försvarsmissiler. Så trots att de inkommande drönarna och missilerna blir färre, kommer troligen allt flera av dem att komma fram till sina mål. Ukraina besitter en relevant bricka i USA:s förhandlingsspel.
USA har den senaste veckan bombat "narkoterrorister" i Ecuador tillsammans med landets egna trupper i "Operation Total Extermination". Nu senast användes helikoptrar, flygplan, flodbåtar och drönare nära den colombianska gränsen. Trump förklarade också att Marco Rubio snart kan inleda sitt vänliga övertagande av Kuba.

Alla vet att det här kostar vansinnigt mycket pengar. Det är därför man måste ha ekonomiska businessmässiga argument då man utropar seger för att kunna dra sig ur. Gemene väljare inser förstås att de dealarna går till företag i Trumps krets, snarare än att ge någon nytta för amerikanen som kämpar med höga levnadskostnader eller den skadade krigsveteranen.

Trump kan inte styra utvecklingen i Mellanöstern, även om han kan besluta om att dra tillbaka de egna trupperna. Hans alliansfria politik mot alla och med ingen utom Israel har försatt honom i en situation där han antagligen kommer att ta allt färre beslut. Hans tal har den senaste veckan varit mycket förvirrade. Han spelar hellre golf och planerar inredning, än lyssnar på svåra frågor av sina underhuggare och medier.

Kvinnor i ljuskäglan och i skuggorna

Soppan med FBI-chefen Kash Patel och säkerhetsminister Kristi Noems svaga prestationer inför kongressen pressade slutligen Trump till ett beslut som han undvikit in i det sista. Vid denna tid under första perioden hade han sparkat nästan 40 personer av sin närmaste ledning och sina rådgivare. Denna gång valde han personer han räknade med att åtminstone i media kan uppföra sig och aldrig skulle ställa till med problem för hans auktoritet och image. Aldrig medge fel, aldrig be om ursäkt, alltid stöda Trump var de enda kraven. Nåväl, nu började bilden ta väldigt mycket stryk av hur dessa säkerhetschefer betett sig. En kanske måste offras. Givetvis blev det kvinnan, som dessutom offentligt påstod att Trump sagt något han inte kom ihåg att han sagt. Den tilltänkta efterträdaren är en minst lika otrevlig person, men karl. Pudelns kärna är att Trump är svagare, värre saker har passerat utan uppsägningar förr. Trump svek sin egen princip och det avslöjar att han tappar greppet.

Trump gick till val med att inte inleda några krig. Allra minst onödiga krig långt borta. Medan Trump själv kommer undan med det mesta, gäller knappast samma sak för någon annan. En av dem som nu är i en verklig klämma är vice presidenten. Han har i och för sig också kommit undan med att i tiden ha kallat Trump för något jag inte vågar skriva ut här, men har med 1930-talets Tyskland att göra. Men nu sitter Vance illa i klistret, då han mycket kraftigt ridit på en anti-krigslinje. I praktiken har han gått under jorden och bedöms i media närmast som politiskt död. I Vita huset lär personalchefen desperat ringa upp oljebolagen för att försöka hitta på sätt att pressa oljepriserna. Förresten var hon, Susie Wiles, en av dem som tyckte riktigt illa om Noem.

Molnen drar ihop sig

En klar majoritet av republikanerna stöder tills vidare kriget. De har kanske inte tankat de senaste dagarna. Men till höger finns också starka kritiska röster, som till exempel mediepersonligheten Tucker Carlson. Till och med extremhögergalningen Fuentes gick ut och uppmanade folk att inte rösta, eller om de röstar, rösta på demokraterna. Och visserligen röstade både obundna och republikaner i valet om den demokratiska senatorskandidaten i Texas. Segern gick till den kristne James Talarico, som representerar en total motpol till den nationalistiska, exkluderande och hårda kristendom som predikas av de flesta republikaner. Talaricos retorik handlar om kärlek till nästan, om ödmjukhet och medmänsklighet. Alltså totalt gift för den rådande MAGA-retoriken. Således har högermedia gått helt i spinn av uttalanden som "Gud är både maskulin och feminin och allt däremellan. Gud är icke-binär. Transbarn är Guds barn, skapade till Guds avbild." Så här kan man ju inte säga. Eller att Jesus var feminist.

En av huvudideologerna bakom de fascistoida regimen, Stephen Miller försökte gå ut med att slagordet "America First" i själva verket betyder att USA ska bli starkast i världen. En tolkning som knappast kommer att slå igenom.

I slutändan kommer åtalen och förhören allt mer att fylla MAGA-ledarnas kalendrar, och tära på energi och mediabild. Hur snabbt USA än slingrar sig ur situationen i Mellanöstern, kommer de ekonomiska konsekvenserna att vara kännbara. Risken för stagflation har ytterligare ökat. Trumps allt svagare omdöme och maktbruk gör att vi, kanske, kommer att få se en trasa till president på besök i Kina senare i vår.