Kulturarvets fruktkorgar

Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.

Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.

Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen. 

Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem? 

Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.)  Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.

Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna. 

De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor. 

Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.

Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.

Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande,  tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.

Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn. 

För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom  arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar. 

Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till. 

Bilder: 

nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.

Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.

decade_null flickr CC BY 2.0.

Från scenen till affärslivet

Det finns en viss typ av tuffa affärskvinnor i Helsingfors historia och åtminstone fyra av dem har kontakter till Svenska Teatern i slutet av 1800-talet, vilket jag tycker är lite intressant. Överlag fanns det alltid funnits affärsverksamma kvinnor i staden. Historiskt sett var hantverks- och handelshushåll genuina familjeföretag, där fruarna ofta hade goda insikter i verksamheten och också deltog i arbetet. I synnerhet var förstås krogar och serveringar något som kvinnor kunde försörja sig på, till och med helt självständigt.

Efter att Helsingfors blev huvudstad 1812 drog staden allt mer konst- och kulturverksamhet till sig, den växande staden och den växande medelklassen blev en tacksam publik för konst och teater. Den inhemska utbildningen på området var ju  inte särskilt omfattande, vilket innebar att man i praktiken importerade mängder av artister och också reste ut i Europa ännu i början av 1900-talet. I synnerhet kulturlivet var alltså i praktiken väldigt internationellt. Till teatern var det ju naturligt att importera svenskar. 

En av dem som kom var Svea Gradin, som var skådespelare vid Svenska Teatern 1893 - 1894. Hon gifte sig redan följande sommar med direktör Knut Tilgmann. Men hon grundade också en framgångsrik smörgårsaffär på Norra Espen.

Signe Brander, 1907. Stadsmuseet.

Senare flyttade Svea sin populära affär från Norra Esplanaden till Bulevardens och Skillnadsgatans hörn, där hon under under 1910-talet drev en av stadens mest populära restauranger som fortfarande bar hennes namn.

Gradin 1913. Hotell och restaurangmuseet. 

Personalen på terassen, Eric Sundström 1913.
Hotell- och restaurangmuseet.

Det finns fina bilder på interiörerna i stadsmuseets samlingar

Förbudslagen 1919 åstadkom förstås besvär för restaurangbranschen och kanske var det därför Svea slutade med restaurangen. Den blev sedermera fast för alkoholförsäljning och stängde under namnet Gradin. Men Svea Tilgmann hade nya affärer. Hon öppnade Tesalong på Alexandersgatan 17 en trappa upp.  "Med energi och sakkunskap leder fru Svea Tilgmann sitt företag. Salongen har sin stora uppgift att fylla även därmed, att damer utan manlig eskort lugnt kunna intaga sina måltider där" kommenterades det  i tidskriften Våra Kvinnor 1925.

 Sveas tesalong, i bakgrunden järnvägsstationen. 
1920. Stadsmuseet.

Bertha Corander (1864-1955) var faktiskt född i Helsingfors och anses vara den första tådansaren i Finland. Hon gick i lära hos den tyskfödda Elise Littson som höll balettskola på teatern. Bertha uppträdde som yngre inte bara i Finland utan också vid Hamburgs stadsteater. När hon kom tillbaka hade hon en egen dansskola och jobbade också något tag med Apollo Brunnsteatrarna och Svenska Teatern. Länge fanns fröken Coranders dansskola på adressen Annegatan 8, i tredje våningen. Bertha Corander undervisade också i sällskapsdans och hon ordnade en kurs i tango redan 1913. Berthas syster Sigrid var också dansös och sedan företagare.

Bertha bodde med sin syster Siri, som också hade en egen affärsrörelse,
Signe Brander, 1909. Stadsmuseet.

I Elise Littmans trupp av smådansöser ingick också den lilla Emma Krüll. Högst sannolikt var hennes pappa musiker i teatersorkestern. Emma verkar ha förlorat både sin mamma och sin syster våren 1887 och hon försvinner från scenerna, kanske för studier, för att dyka upp igen 1894. Som modist. Samma  år gav hon upp sitt preussiska undersåteskap och blev finsk medborgare.

Hufvudstadsbladet 20.9.1894. Nationalbiblioteket.

Glogatan 3 något senare, då Emma redan flyttat sin affär.
Signe Brander, 1907. Stadsmuseet.

År 1898 blev igen en brytningstid för Emma, då hon gifte sig med bokhållaren Wilhelm Wickström. Också hennes kompanjon hade gift sig och Emma tog över verksamheten, men fortsatte under sitt flicknamn. 

Sorgehatt tillverkad av Emma troligen kring sekelskiftet.
Stadsmuseet.

Några år senare flyttade Emma Wickström sin butik till Norra Esplanaden 37 där den sedan kom att finnas i över två decennier. Det var först 1935 som hon fick allvarliga svårigheter och sålde sitt företag, som ännu en tid fanns kvar som Atelier Krüll, åter på Glogatan.

Emmas hattaffär 1903.
A.E. Bergius. Stadsmuseet.

Skepticismen behöver ingen falsk balans

 

UFO numera UAP.

Sedan Pentagon tvingades släppa sina material om okända flygande föremål 2021 har diskussionen utvecklats och enligt min mening lite spårat ur.  Det amerikanska försvaret kan kanske ha nytta av  avstigmatisering av dylika observationer  och rätt snabbt har det också uppstått ett kommersiellt intresse i att samla in information. Myndigheterna har också kontrat konspirationsteoretiker med öppenhet och kommunikation. Vid NASA höll man opportunt tungan väldigt rätt i mun i UAP-rapporten som kom för snart ett år sedan. Mycket handlar narrativen om att man vill förhålla sig sakligt  och ta observationer på allvar. Budskapet fyller en funktion både mot misstro (berätta vad ni ser) och mot rena konspirationsteorier (vi kommunicerar öppet). Man har lärt sig att ett överlägset tonfall snabbt slår tillbaka.

Det är ändå ett problem med det hela. Det har snabbt uppstått en konstellation där skeptikerna utgör en enögd ytterlighet som inte kan acceptera att det finns fenomen som vi inte kan förklara (t ex i The Economist och Last Week Tonight med John Oliver). Jag måste medge att jag är extremt besviken på att dylik falsk balans har genomslag inom journalistiken ännu 2024. Det är inget nytt med att kritiskt granska UFO-material och att utmåla granskningar av UFO-observationer som vinklade är helt befängt. Som om det nu idag plötsligt skulle ha uppstått någon ny seriös och objektiv forskning, och ännu värre, att skeptiker skulle vara oförmögna till objektivitet eller kritiskt tänkande är ju helt galet. Eller att myndigheter inte tidigare skulle ha använt vetenskapliga metoder i sina efterforskningar.

Forskning och skepticism bygger på samma metodiska, systematiska kunskapsbygge där man inte tar något för givet utan söker bevis. Det betyder inte att det inte kunde finnas saker vi inte kan förklara för närvarande. Däremot betyder det just precis att man med öppet sinne undersöker saker och inte gör antaganden i flera led som är långt utanför vad vi faktiskt kan belägga.

Tyvärr har vi dessutom just mist en av vår tids stora skeptiker, Daniel Dennett. Vad vi behöver är inte polarisering där forskare och vetenskapliga metoder utmålas som något extremt. En sådan diskurs bara  möjliggör det att kalla det alarmism att kommunicera forskningsresultat, i en tid då vi behöver lyssna på forskare noggrannare än någonsin. Det är inte någon god "medelväg" att tro på forskningen sådär passligt lite grann, och med andra örat lyssna på charlataner som kommer med "fakta" om vacciner eller s.k. klimatskeptiker, som ger en fribiljett att förstöra vår planet för kommande generationer.