Digitalisering som värdeskapare

I går var det igen dags för en disputation, då Heli Kautonen försvarade sin avhandling på Aalto uni. Heli har jobbat med Finna i många år och hårt drivit på planering och utveckling som utgår från användaren. Under årens lopp har hon prövat olika metoder för att försäkra sig om att investeringen faktiskt genererar nytta både för samhället och den enskilda användaren. Nu är arbetet samlat i pärmar och granskat, vilket är en mycket bra sak. Även om opponenten påpekade att ett arbete som i första hand utgått från vetenskapliga premisser varit mindre spretigt, tror jag alla är överens om att det också har ett stort värde att man producerar forskning utgående från praktiska behov. Det gör både själva utvecklingsarbetet mer kritiskt och leder till att man dokumenterar vad man gjort och varför, båda mycket värdefulla saker.

Avhandlingens titel kunde översättas BAIST - en referensmodell för användarcentrerad planering av digitala tjänster som generar offentligt värde. Det nya elementet i referensmodellen är T:et, Time, vid sidan av Benefits (B), Activities (A), Investments (I) och Stakeholder engagement (S). Det  understryker ytterligare att planeringen, liksom styrningen eftersom här ingår ett starkt strategiskt element, är processer med en viktig tidsdimension. Fokus låg under själva disputationen ändå på bland annat det offentliga värdet och hur det förhåller sig till nytta. Frågan är mycket viktig, eftersom den offentliga sektorns digitalisering är helt beroende av ledningens kompetens då det gäller att investera i lösningar som faktiskt genererar något positivt överhuvudtaget.  Medan kommersiella aktörer är tvungna att beakta användbarhet på grund av konkurrensen, kan den offentliga sektorn i värsta fall helt förbise användbarheten i de digitala tjänster de producerar eller skaffar (även om den nyligen godkända lagen ställer en del nya krav). Det mervärde för samhället som produceras av en användbar och välfungerande digital tjänst är inte alltid lätt att peka på och ännu svårare att mäta, eftersom det ofta är indirekt och syns först efter en längre tid. Hur värderar vi en bra skola, vård eller tillgång på information?

Enklast kunde man kanske se på saken genom att studera den mängd ansträngning som behövs för att få saker gjorda i samhället. Om vi till exempel sätter in inte bara tid och pengar utan också lite ansträngningar på att göra tjänster som faktiskt fungerar väl så som användarna önskar, behöver alla (och då vi talar om offentliga digitala tjänster betyder det faktiskt alla) investera mycket mindre effort i att få saker väl gjorda då de använder tjänsten. Kvalitetsförhöjande i varje skede, kort sagt, och nyttan torde ju växa nästan exponentiellt. Saken är pinsamt självklar: det lönar sig alltid att utgå från användaren och att göra grundlig, engagerande och omfattande planering. Allt annat är, om inte annat, en bortkastad chans att skapa värde för hela samhället.

Poeten är borta

I går nåddes vi av budet att Peter Sandelin dött. För mig, och jag tänker mig också min syster Stella, var han något av urbilden av en konstnär. Sedan barndomen fanns han i vår krets, som en manifestation av konstnärsskapet. I honom förenades poesin och bildkonsten också med den för honom otroligt viktiga musiken i ett; en idé om konsten, samtidigt oerhört känslig som den var stark och kompromisslös. Jag tänker att han var en viktig förebild för min syster, som stöddes av honom också efter att hon övergav centrallyriken.

På ett häpnadsväckande sätt är hans konst och poesi samtidigt klassiska och på något sätt, i sin renhet och uppriktighet, före sin tid. Många teman är genomgående, återkommande. Här en dikt som jag förknippar med Peter som mest:

Snö dalar ner
berg sjunker undan
tåg anländer inte
förstäder slocknar ...
... djuren som vi inte tänkt på
ser vi nu framför oss
fast de gömmer sig någonstans
och mer än förut någonstans
i de djupa skogarna
där rymden dalar och dalar ...

(ur Var det du, 1973) 

En annan dikt ur samma verk visar en sida hos honom som jag älskar, som bejakar:

För att nå fullständig klarhet
gick jag ut i luften
lade mig vågrätt i regnet
klädde av mig
först stövlarna
sedan byxorna
slutligen skjortan
och huvudet

Ibland blir det direkt björlingskt:

Sol viner ur träden
ur måsarnas vingar ——
men där jag går
där människorna
där en sol omkring
och alla
i ett solljus centrum
nu
och nu —

(ur En solig vanlig dag, 1965) 

Jag uppfattar Peters verk ofta som självbiografiska. I synnerhet Vägen upphör men jag fortsätter från 1982 är en alldeles underbar betraktelse över poeten-konstnärens liv som nästan karnevalistiskt pendlar mellan det prosaiska och det eteriska. I texten syns också samspelet mellan de olika konstnärliga uttrycksformerna i hans liv. Hans tavlor är lika känsliga och meditativa som hans dikter, de ger utrymme, utmaningar och ro.

Vid stranden. Peter Sandelin 2004. Foto Rabbe Sandelin, CC BY-SA.Wikimedia.

Rättigheter och det digitala

Wäinö Aaltonen: Gryningen 1954.

"Data är den nya oljan" är ett mantra som styrt mycket av tänkandet kring den digitala ekonomin de senaste åren. Tanken är en konstruktion av en förgången tid. Jag ska här försöka förklara varför jag tänker så och hur man kunde närma sig ämnet från ett annat håll.

Data är visserligen en resurs, men som vara eller produkt är den problematisk. Konceptet med att äga data är i grunden bekymmersamt. I verkligheten handlar det om ett helt knippe av rättigheter. Det handlar om tillgång och kontroll, som vi i dag försöker tackla och reglera med traditionella begrepp, så som upphovsrätt eller personintegritet.  De fungerar endast delvis i de nya teknologiska sammanhangen och det verkar finnas dimensioner man inte riktigt kommit åt.

Då jag för några år sedan ledde ett arbete med rekommendationer för metadata gällande rättigheter försökte vi till exempel skilja på immateriella rättigheter (upphovsrätt och andra rättigheter som handlar om att man kan förhindra andra att använda material man skapat eller köpt eller på annat sätt skaffat dessa rättigheter till) och andra typer av begränsningar för vem som kan komma åt information, kopiera den eller ändra den. Alltsammans blev direkt så komplicerat att få (om några alls) av dagens informationssystem i praktiken klarar av hantera dem samtidigt och snyggt, än mindre kan det enkelt och smidigt hanteras som ett standardiserat system och t ex länder emellan.

I den digitala sfären, där allt är kopior och inget är ett original i traditionell mening, riktas rättigheter och reglering på informationsinnehållet som man "äger". Till skillnad från böcker eller patent, är de som äger rättigheter i ett dataset i praktiken ofta många. Till exempel genom att var och en (åtminstone i Europa) har vissa rättigheter i förhållande till information som gäller dem själva är parter som i teorin har något att säga till om många. Vem som har rätt att ge tillstånd att ge åtkomst, rätt att kopiera, redigera och återpublicera och vilka delar av ett innehåll blir lätt ohanterligt utan antingen juridiska ramar eller företagens inte sällan fräcka användarvillkor. Fräckheten kommer sig inte bara av snikenhet, utan har ofta också pragmatiska skäl: man måste försäkra sig om maximala rättigheter för att inte binda sig för evigt i en oförutsägbar framtid. Följaktligen förklarar sig företag lika väl som myndigheter sig "äga" data, vilket ger både ansvar, rättigheter och förpliktelser. Men vad ägandet egentligen består i är i slutändan egentligen oklart i förhållande till innehållet och andra rättighetsinnehavares rättigheter.

Otaliga texter ha skrivits om allmänninge och gemensamt ägande inom data, liksom om egna data.  MyData bygger på att var och en tar ansvar och kontroll över data om sig själv oberoende var de ligger. Men de viktiga frågorna och det stora mervärdet har lite att göra med upphovsrätt eller om vi godkänner cookies eller inte. Frågorna kopplas just nu i synnerhet till användningen av artificiell intelligens och etiken kring det. Möjligheten att kontrollera egna data är visserligen en bra och viktig sak, men den löser inte alla problem. Majoriteten av människorna kommer knappast att engagera sig tillräckligt. Vi kan inte helt blockera till exempel samhällsviktig forskning som görs (utan att koppla profiler till verkliga individer) genom att alltid kräva explicit tillstånd till allt. Registerforskningen är en oerhörd tillgång i Finland. Vi behöver också andra lösningar.

Kärnfrågan handlar inte om metoder, utan om hur vi greppar frågor om rättigheter och friheter i en digital kontext.  Det finns mycket kunskap att vinna på att arbeta med stora datamängder, där den enskilda personens intressen kan beaktas eller inte. Och verkligheten är redan den, att vi är där. Gruvdrift i data och profilering är vardag. Individens skydd kan inte endast basera sig på allas egna aktiva kontroll av data. Det måste finnas andra rättigheter vi har, och som är oberoende av dem som baserar sig på persosondataskydd eller upphovsrätt.

Som historiker och en som följer med forskarnas ofta svåra sits oroar jag mig mycket över att det idag är tryggt att anonymisera och förstöra information, medan möjligheterna att bevara den och använda material som innehåller personuppgifter för samhällets och människornas eget väl ofta är orimligt svårt i jämförelse med vad kommersiella aktörer kan ta sig för, bara för att de med ett litet klick skaffat sig totala rättigheter till data som de "äger". Utan någon reell transparens och insyn på grund av "affärshemlighet".


Martin Tisné, som länge arbetat med frågor om öppenhet och data, har föreslagit en ny ansats, som jag tycker är mycket tänkvärd. Han menar vi behöver stifta om nya digitala rättigheter som innebär:

• frihet från övervakning
• frihet från manipulation
• frihet från diskriminering (utgående från profilering)

Jag tror Tisné har rätt i att vi på sätt och vis har förlorat loppet gällande kontrollen av data. Pandoras ask är öppnad och det ger oss möjligheter vid sidan av hot. Världen blir inte längre vad den varit och vi måste se att digitalseringen inneburit ett paradigmskifte. Det finns för mycket data för att vi ska kunna tackla det genom "ägande" eller persondatareglering. Vi måste nu i stället fästa uppmärksamheten vid hur vi kan säkra traditionella mänskliga rättigheter i den digitala miljön. Det handlar mycket om transparens och just att skydda inte data, utan människor. Att behandla data som handelsvara var nu inte lösningen. Vi försökte lösa fel frågor, då vi fokuserade på ekonomi och ägande.

Historiska synteser i fokus då Villstrand fick pris

I går var det dags för seminarium och prisutdelning av Gösta Mickwitz pris. Priset gick denna gång till Nils Erik Villstrand, som är fantastisk både som skribent och föreläsare. Temat för seminariet var synteser inom historieskrivningen och föreläsarna var prominenta professorer: Henrik Meinander, Jens Olesen och Lars Magnusson. Tyvärr missade jag Meinanders inlägg, men trots det var diskussionen både på dagen och senare på kvällens prismiddag otroligt intressant.

Det finns ju ett stort behov av de stora (förenklade) berättelserna om det förflutna och frågan om vilka aspekter och vändpunkter man lyfter fram är alltid lika svår för den som är ute i seriöst syfte. Utgångsläget är ju ett myller av fakta och källor, en hel uppsättning av olika kanon och traditioner, som var och en har sina egna paraplybegrepp och termer, som i sig innehåller en samtidskontext att förhålla sig till. Varje val, varje ord blir följaktligen, fullt av betydelse. Man måste samtidigt täcka allt, och kan explicit ofta förklara väldigt litet. Inte heller fiktionens betydelse ska underskattas, då man vill sprida kunskap om historien.

Så vi diskuterade också vikten av filmatisering och hur man förutom att då regelbundet göra om Okänd soldat (för övrigt ett ypperligt exempel på varför historien aldrig blir färdig, utan ständigt måste berättas på nytt) också borde göra bra historiska tv-produktioner. Blir spännande att se om den nya Schauman-serien känns rätt.

Postkort från storstrejken. Museiverket.