Digital humanist-syndromet

I går körde forskarseminariet i digital humaniora igång för vårterminen här i Helsingfors. Det började med en lämplig övergripande diskussion om vad digital humaniora är, ett ständigt återkommande ämne. Kvällens talare var Eetu Mäkelä från Aalto uni, en av våra mest erfarna och tekniskt kompetenta digitalhumanister utanför språkteknologin. Han hade tydligen blivit riktigt provocerad av de diffusa begreppen och nu bestämt sig för att ordentligt sätta sig in i hela fältet och diskussionen. Det var därför ett värdefullt och analytiskt inlägg han kom med. Hans poäng var att det är viktigt att de som ger sig ut för att vara digitalhumanister faktiskt reflekterar över vad de egentligen sysslar med. Digital humaniora är ju, som ofta konstaterats, egentligen ett begrepp som bygger på familjelikhet. Det handlar om flera olika innebörder, som kan finnas närvarande. Frågan är om det egentligen handlar om ett "syndrom", som kräver att flera än ett av kriterierna uppfylls?

Själv är jag nästan benägen att anse det det. För att vara en äkta digital humanist bör man, som Mäkelä uppmanar oss, nämligen reflektera över vad man arbetar med och hur man förhåller sig till "digital humaniora" - vilket jag tycker direkt för en till den metanivå, som digital humaniora innebär.

Eetu hade vaskat fram sju olika former av digital humaniora och han presenterade också en fin exposé över utvecklingen över tid, DH 1.0 och 2.0 vs metod eller objekt osv. Jag försöker nu citera ur minnet vilka definitionerna var mot slutet av diskussionen:

1. Computational Sociology
2. Computational Humanities
3. Information Science as DH
4. Multimodal (and disciplinary?) DH
5. Digital Culture, New Media Studies, Internet Studies etc
6. Open Humanities
7. Postcolonial DH

De två sista är mer ideologiska ansatser eller rörelser, nummer sex handlar om Open Science inom humaniora och sjuan om normkritik i digitalkultur.  Det som får mig att luta mot att det faktiskt handlar om ett "syndrom" där flera delar alltid bör vara närvarande är att jag anser att det är ett absolut krav att det finns en analytisk och kritisk inställning till det digitala och man kan därför inte göra digital humaniora utan att informationsvetenskap och medieteori finns med åtminstone i bakgrunden. Men jag vill inte definiera trean utgående från forskningsobjektet/materialet/syftet kulturarvsmaterial eller -institutionen som kontext och objekt, vilket Eetu gjorde, delvis baserande sig på Patrik Svensson, delvis tänker jag, baserande sig på sitt eget värdefulla arbete med digitaliserade material och metadata, om jag vågar tolka hans tankegångar.

Själv tycker jag nämligen inte att digitalisering per se är digital humaniora, inte heller skapande av digitala resurser, om man gör det utan att reflektera över medieformat, informationsstrukturer och deras konsekvenser, vilket ofta är fallet i digitaliseringsprojekt. Det är först då man reflekterar över dem på ett kritiskt sätt som man kan tala om forskning i humaniora. Och då tycker jag man tagit steget in i studier av digital kultur, hur mening är uppstår och fungerar i digital miljö. Om man arbetar med digitala kulturarvsmaterial på det sätt det oftast sker vid minnesorganisationer handlar det i bästa fall om tillämpad forskning. Jag säger därmed inte att inte är mycket värdefullt och viktigt, men jag skulle inte sträcka mig till att kalla det forskning i digital humaniora om det handlar om rent teknisk utveckling av t ex en digitaliseringsprocess eller ett användargränssnitt. Om man arbetar medvetet med datamodellering och semantik är man väldigt nära studier i nya medier (jfr Manovich) och då gör man forskning i digital humaniora. Att det sker i anslutning till en minnesorganisation ändrar inte på den saken och det tillför egentligen ingenting. Jag anser det därför vara ett överflödigt kriterium. Eller möjligen kunde kriteriet omformuleras på något sätt?

En fråga jag fortfarande tycker är mycket relevant är hur mycket man egentligen kan forska uteslutande i digitala material och med digitala metoder, utan att medvetet relatera det till omvärlden. Är det inte i själva verket ett kriterium, att man bör relatera till människan (samhället, kulturen) i DH-forskningen? Det är kanske det som skiljer en digitalhumanist från en idkare av ren datavetenskap. Är det kanske så att Information science as DH i själva verket handlar om semantik, datamodellering eller semiotik, snarare än att man arbetar med kulturarv? Och vad som slår mig är, att alla som arbetar med semantik kanske är digitalhumanister utan veta om det?

Jag rekommenderar varmt att ni tar del av Eetus utmärkta genomgång via hans presentation, där det finns mycket mera insiktsfulla funderingar än dessa mina småvirriga tankar. Jag hoppas kunna reda ut mina tankar senare i vår för bl a Historia i en digital värld.

PS. Upptäckte igen en ny etymologifunktion i googles sökfunktion. Testa "syndrome"