Anno 2012

Jag hörde att man måste skriva en sammanfattning av det gångna året i sin blogg. Lyckligtvis behöver ingen läsa den, men jag fullgör härmed min plikt.

Professionellt var detta mitt första hela verksamhetsår som arkivchef på Brages Pressarkiv. Under året lanserades två nätverk/projekt Pondus och Inkludera Flera. Dessutom inledde vi viktiga samarbeten med andra aktörer gällande arkivering och långsiktigt bevarande av tryckfiler inför nästa års projekt, Presstanda. Mycket glad är jag också för #m12i-seminariet, som lyckades väl trots alla äventyr. Mer om verksamhetsåret kan man läsa i Pressarkivets blogg.

Jag hade också nöjet att göra comeback på Uni då jag höll min kurs Digitalkultur inom humaniora. Undervisning är både otroligt roligt och mycket svårt, tycker jag. Jag lärde mig själv en hel del som jag har nytta av. Chefsjobb, föräldraskap och undervisning har sina gemensamma utmaningar många gånger, fast de också är mycket olika. Men alla gånger handlar det om att motivera och stöda. Och i alla dessa värv måste man också våga ta egna misslyckanden och motgångar, samtidigt som man inte prutar på ambitionerna.

Förutom i min blogg har jag fått skriva i en vänbok till Panu Pulma, vilket vara en rolig omväxling, även om jag själv känner som att min 1700-talsådra lite rostat. Jag har helt enkelt inte haft tid och möjlighet att syssla med historisk forskning; arkivchefsjobbet, undervisningen och projekten har tagit för mycket tid och energi. Sjuttonhundratalsforskningen hänger lyckligtvis verkligen inte på min insats, vilket är skönt att se. Sveaborgsprojektet är helt enkelt fantastiskt. Under året fick vi också Henrik-databasen lite framåt, trots att vi inte ännu publicerat Åbomaterial, som borde bli klarat nästa vår. För övrigt har jag skrivit kolumner i FAILI, varit med om att göra Nya Argus biblioteksnummer och hållit en presentation på Nordiska arkivdagarna. Mycket spännande har det också varit att följa med tillkomsten av det första finska historiska bloggpriset, planeringen av det nationella digitala långsiktiga bevarandet, utvecklingen vid Riksarkivets AHAA-projekt och på ett ännu lite större avstånd de efterlängtade besluten kring de nationella ontologierna.

Under året har jag i familjekretsen kunnat glädas över barnens framgångar, men också sörjt bortgången av Lars Lundkvist. Den kalla sommaren gjorde att semestern inte rikigt blev så avkopplande man hoppats. Hösten präglades av ett hårt kampanjarbete och kommunalpolitik, där jag inte direkt själv varit så aktiv, men nog följt med på nära håll. Jag är verkligen imponerad av det omfattande och osjälviska arbete som gjordes och görs av så många människor. Mina egna små insatser har jag främst gjort som ny ordförande i Sjundeå Marthaförening.  Tack vare extremt aktiva och duktiga marthor, inte minst unga sådana, genomfördes under året fina projekt i Sjundeå.

Under året har jag också blivit riktigt besviken och förvånad några gånger. Väldigt ledsen faktiskt, över oginhet och högmod jag stött på, lyckligtvis inte i avgörande saker. Sådant hör väl livet till. Jag har också fått mycket stöd från för mig viktiga personer och instanser. Det gör ju att jag gärna vill och orkar kämpa vidare. Med fötterna stadigt en meter ovanför marken får man räkna med att ta både bakslag och framgångar med jämnmod. Jag kan knappast göra mer än mitt bästa och jag försöker att inte heller ställa orealistiska mål. Att driva på utveckling av både verksamheter och mig själv trivs jag med. Under nästa år ska jag i alla fall inte lansera några nya projekt. Tror jag.

Digital humaniora - kursförberedelser

Nu sitter jag igen med min grundkurs i digital humaniora. Den börjar i mitten av januari och denna gång har jag två föreläsningar i veckan, vilket innebär att jag borde förbereda mig långt nu under julen. Nu tänkte jag helt skippa tenten och i stället ställa högre krav på uppgifterna under kursens gång. Och också ge flitigt med individuell respons under kursen. För att tvinga mig själv att utkristallisera mina pedagogiska målsättningar har jag gett varje föreläsning några explicita frågor som studenterna ska kunna svara på efteråt. Tänkte att jag inte släpper ut dem, innan de kan svara ...

Några revideringar har jag gjort i innehållet, bland annat har jag skippat informationssökningen och helt gjort om avsnittet om databaser. Dessa två föreläsningar fyllde inte alls sin funktion förra året, märkte jag. Som förut bli början asteoretisk och sedan blir det allt mer praktiskt och konkret. Här är mina frågor för i år:

1. Humanisten och datorn. Vad är digital humaniora och varför är det viktigt?
2. Vad är information, kunskap och kommunikation? Vilken betydelse har mediet - och vad är betydelse?
3. Hur har den tekniska utvecklingen gått till och hur har den påverkat samhället?
4.Vad är viktigt att veta om man tänker digitalisera text eller vill använda digitaliserad text i forskning?
5. Vad är viktigt att veta då man använder eller skapar digitala audiovisuella material?
6. Vad är det för skillnad på digitaliserade och digitalbaserade material? Hur kan man bevara digitala material för eftervärlden och hur kan man kontrollera autenticiteten hos digitala material?
7. Informationsstrukturer och strukturerad data - vad är det och hur jobbar man med dem? Vad är metadata och ontologier?
8. Text i digital form inbjuder till användning av kvantitativa metoder (computational turn) också inom humaniora. Vad kan man göra och vilka metodiska utmaningar finns?
9. Tredimensionella modeller och kartor erbjuder också möjigheter för humanister. Hur kan historiker använda sig av dessa metoder och vilka metodiska utmaningar uppstår?
10. Hur gör man rent praktiskt när man vill använda ett digitalt material som källa? Hur gör man källkritik och hur hänvisar man?
11. Hur kommunicerar man sin kunskap på ett effektivt sätt?
12. Hur skapar man en webbprofil? Hur kan man få tyngd för vetenskapliga resultat när alla kan publicera sig fritt?

Den goda viljan

Min extremlångsamma läsning av Understanding Digital Humanities fortsätter. Den tröga läsningen beror inte på att boken skulle vara svårläst eller ointressant. Tvärtom. Det har helt enkelt berott på att läsande överlag har varit något jag haft lite tid och energi för de senaste veckorna, då höstens arbete, virusar och mörker tagit ut sin rätt. Lyckligtvis ser julen ut att bli lugn och skön. Till och med ett litet jullov vågar jag mig på i år. Vilket klart är en förutsättning för att vårterminen ska bli nånting alls.

Nästan varje text i boken har gett mig något att bita i. Nu senast var det Melissa Terras text som på ett verkligen bra sätt beskrev humanioras utsatta läge i Storbritanniens hårda, nästan bildningsfientliga politiska och ekonomiska atmosfär. Humaniora är utsatt och i Storbritannien har man visat vägen för hur nedskärningar drabbar den del av universiteten som, trots att de utgör grunden för all kunskap, har svårast att hävda sin nödvändighet och "nytta".

I Finland har ett hårresande exempel utgjorts av Åbo Akademi, som av för utomstående svårbegripliga skäl verkar ha drabbats mycket hårt av svåra ekonomiska problem. Humanistisk bildningsmässig bredd, spetskunnande eller grundforskning verkar inte vara lika mycket värda som enskilda områden inom vilka man enkelt kan peka på ekonomiska "resultat".  Är det bara litenheten som gör ÅA särskilt sårbart eller är det frågan om något annat? I alla fall illustreras idiotin i resultattänkandet perfekt genom hyreshöjningarna, som gör att verksamheten blir lidande. Och mindre effektiv. Hur länge kan dylikt accepteras? Sorglustigt är det ju att man i en svensk utredning tydligen kommit till att man borde freda universiteten från för mycket extern inblandning och nyttopiskande för att säkra forskningens kvalitet.

Jag skrev själv en text om nyttan av arkiv i senaste Faili (kolumnen är på svenska, men texten finns tyvärr inte på webben, däremot en intressant ledare av Osmo Palonen, nr 4/12, på finska, dock). I grunden rör detta samma frågor: vilken är nyttan av humaniora och hur ska vi kunna kommunicera den? Delvis handlar det om ett egenvärde: kulturen är en del av vår identitet och har en viktig funktion som skapare av gemenskap i samhället och som grund för delade värderingar som gör att ett samhälle över huvudtaget kan fungera. Som att vi till exempel har något som vi kallar demokrati eller finsk litteratur eller en historia osv som vi kan relatera till.  Men det finns också många indirekta värden och indirekt nytta av humaniora. Ofta sammanfattas dessa i politiska dokument med några floskler om "bildning" och "kreativitet" (eller ännu värre: "innovation") som förutsättningar för ekonomiskt och annat välmående. Tyvärr stannar sedan resonemanget många gånger där.

En stor del av problemet, eller snarare lösningen, som jag tycker Terras sätter fingret på, är samarbete och öppenhet. Humanister kan inte vidhålla den traditionella professionella auktoriteten och självtillräckligheten som präglar en del kretsar.  Världen har förändrats. Humaniora gäller också alla. Kultur har alla, den tillhör alla. Trots att "alla inte förstår hur svår och krävande humanistisk forskning är". Samma problematik lyfter bland andra Jonas Tana fram, då han skriver om bibliotek och bibliotekarier i Nya Argus biblioteksnummer. Det funkar liksom inte att bibliotekarierna sitter på sitt bibliotek och säger att det är förskräckligt att folk söker information på "fel" sätt eller på "fel" ställen (dvs inte kommer till biblioteket, utan googlar).  På samma sätt kan inte heller humanister förvänta sig att de besitter den enda rätta sanningen och metoden och högmodigt avfärda "dilettanter". En sådan illusion om akademiskt tolkningsföreträde leder käpprakt till humanioras undergång.

På många sätt har man inom biblioteksvärlden tampats med dessa frågor tidigare än inom arkiv eller universitetsvärlden. Bibliotekarier har från början vanligen varit samhällstillvända och pragmatiska idealister. Man har länge fokuserat på hur man kan bidra till samhällets och individers välmående. I min text i Faili visade jag på hur man kunde utnyttja detta ansats inom arkiv. Men när jag läser Terras, inser jag att det samma gäller också forskare. Därför kanske vi kunde ha något att lära oss av hur man resonerar inom bibliotek i dag. I biblioteksvärlden har USA länge varit ett föregångsland och i de rådande ekonomiskt kärva tiderna har man också där fått fundera på hur man kan definiera sig och sin uppgift, "nyttan".

I USA pågår en diskussion om vad man ska kalla bibliotekets "kunder". User, patron, customer ...?Dessa begrepp anses avspegla hela verksamhetsideologin på ett avgörande sätt. I Finland räknar vi "fysiska besök" och lån i statistiken. Jag har för mig att man oftast hänvisar till "kunder" eller "låntagare" då man vänder sig till människor som använder bibliotekets tjänster på sätt eller annat. Låntagare måste anses något föråldrat i dag. Jag tror också införandet av begreppet "kund" har stött på mer eller mindre motstånd inom hela den offentliga sektorn.  I USA har man fört fram samfundsmedlemmar ((community) member), som ett alternativ. Själv anser jag det vara en fruktbar ansats. Detsamma kunde med fördel utsträckas till universiteten, där man dels har den egna akademiska gemenskapen - som tidigare gärna begränsats till den egna disciplinen som en klubb av inbördes beundran - men nu som Terras visar måste vidgas åtminstone delvis. Men dessutom kunde forskarna och de akademiska pedagogerna seriöst reflektera över vad de har att ge samhället, som de är en del av, i en öppen dialog utan von oben-attityder. Många akademiker är på god väg, men ännu borde man som helhet och på strategiskt plan fundera över på vilket sätt det akademiska samfundet utgör en del av det övriga samhället, och hur man kunde skapa så stora kontaktytor som möjligt mellan i synnerhet humanister och det övriga samhället. Det handlar både om attityder och kutymer inom universiteten.

Om kränkthet

Reflekterade i morse när jag läste Hbl över formuleringar i juttun om sociala medier och nätmobbning. Heini Varjonen på IRC-galleria säger: "Oftast är det ändå inte frågan om mobbning, det kan till exempel handla om att någon som gillar Justin Bieber blir sårad över att att någon säger att han är en urusel sångare." Varjonen har antagligen använt det finska ordet "loukkaantua", ordagrannt sårad. På finska finns inget ord för att bli kränkt. Skogberg har valt ordet sårad, medan man i en rikssvensk text nästan hade förväntat sig ordet kränkt. I Sverige har en hel enorm diskurs vuxit upp kring kränkthet, yttrandefrihet och politisk korrekthet. Även om man också i Finland gjort halvdana försök att få igång en likadan indignerad debatt har det inte riktigt lyckats. Antagligen för att vårt land just nu i många avseenden på många håll är en enhetskultur utan riktiga kulturmöten, men också för att själva ordet kränkning saknas. Vi har inte heller en likadan retorisk tradition kring rättigheter.

En snabb twittergallup gav vid handen att folk tycker att kränkt är betydligt mycket starkare än sårad. Skillnaden är förstås den att kränkning också är en juridisk term; det kan vara ett brott mot någons rättigheter eller värdighet (dignity). Är man kränkt har man inte bemötts med den respekt man förväntar sig. I lagen används ordet exempelvis om att "på ett integritetskränkande sätt iakttar eller avbildar en person som vistas i en sådan byggnad eller lokal eller på ett sådant omgärdat gårdsområde som avses i 3 § och dit allmänheten inte äger tillträde" eller i texten om brott mot trosfrid: "offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen ...". Mattias Åsvik formulerade det bra på twitter:  "Så här tänker jag. Man sårar känslor och kränker integritet." Typiskt för den rikssvenska diskussionen är att alla människor har rätt till väldigt mycket och om man inte får det man förväntar sig har man rätt att bli kränkt. Något som är ganska främmande för många finnar. Kränktheten är kanske inte ens en känsla, såsom Bertil Rolf påstår, utan möjligen bara att man blir indignerad, upprörd.

Skillnaden mellan att känna sig kränkt och att känna sig sårad är nämligen också en subjektiv, känslomässig skillnad. Den kränkta är (möjligen) upprörd eller arg, medan den sårade är ledsen. Här är kanske pudelns kärna: den kränktas värdighet har sårats av förolämpning, skymf eller intrång, medan den sårade "bara" reagerar emotionellt med att bli ledsen. Den sårade sörjer inte sin heder eller sin stolthet eller brist på respekt, utan brist på förståelse och medkänsla. Därför tycker jag själv bättre om det tankesättet, det är mer ödmjukt och medmänskligt.

Skola och IKT

I dagens Pappershusis fanns ett uppslag om IT i skolan. I Pedersöre gymnasium har man liksom i en del andra skolor delat ut iPads i skolan. Det finns en hel del material som funkar bra på läsplatta, även om de inte är särskilt skrivvänliga. I Sverige används till och med en särskild hashtag på twitter #paddagogik för att diskutera användningen av detta verktyg i undervisningen. Eleverna i Pedersöre verkar nöjda med sin nya pryl.

Själv är jag lite skeptisk till om det faktiskt är detta man ska satsa resurser på.  Skolan blir kanske "digitalare" av att man jobbar med en pekdator och mera med exempelvis video och bild. Men höjer det kompetensen hos eleverna? Tveksamt.

Så här står det om IKT på lärarsajten KänGuru:

Förståelse för logiken kring hur informations- och kommunikationsteknik används och fungerar skapar en grund för användning av datateknik i undervisningen och lärandet. Utgångspunkten för att eleverna ska tillägna sig grundläggande färdigheter är att de på riktigt förstår funktionsprinciperna och de olika arbetsmomenten när de använder data- och verktygsprogram. Endast då kan läraren handleda eleverna på den nivå som behövs.

I praktiken gäller det enligt sajten:

Grundläggande färdigheter i informations- och kommunikationsteknik består av följande färdigheter:

• Förmåga att förstå användargränssnittet – kunna uppfatta de olika delarna av skärmen 
• Förmåga att förstå den allmänna program- och användningslogiken 
• Förmåga att använda slutlednings- och problemlösningsstrategier 
• Förmåga att använda instruktioner och handböcker som hjälp

Vilka av dessa som man inte lära sig på egenhand, lär man sig genom att använda iPad i skolan? Enligt mig inget. Användbarheten, i synnerhet på iPad är verkligen inte den stora tröskelfrågan idag. Jag hade i går tillfälle att intervjua en elev i en skola i huvudstadsregionen som berättade att de har två timmar obligatorisk it-undervisning. Excel hade hon aldrig hört om i skolan. Det gjorde mig rätt beklämd.

Jag anser att man egentligen borde ta något helt annat som utgångspunkt. Utgående från Mozillastiftelsens white paper i ämnet kunde man i stället tänka så här kring vad man behöver kunna i ett informationssamhälle:

• Att söka och använda information
• Att skapa information
• Att samarbeta
• Att skydda sig och sin information

För varje del bör man till möjliga delar lära sig dessa gällande den egna hårdskivan, lokala nätverk och molnet/webben. Vad barnen behöver förstå? Hur filer är arrangerade i systemet på en dator, hur de lagras, att använda olika vyer exvis trädstruktur, vad det olika värdena betyder i listvyn (filformat, storlek, datum) ikoner etc, att man kan ordna dem, hur man söker, flyttar, kopierar, vad är en alias, “spara som “ bestäm var du sparar, etc. Skillnad mellan egen hårdskiva, server, ftp, molnservers, webb. Vissa allmänna saker som är “ren IT” borde ingå varje år i skolan, men många mjukvaror och informationshantering kunde man lära sig i samband med ämnesstudier. Dessutom borde barnen lära sig maskinskrivning. Därför tycker jag man borde satsa på bärbara datorer eller bordsdatorer hellre än på pekdatorer. IT borde ju rimligtvis vara en integrerad del av undervisningen, men det förutsätter att en majoritet av lärarna är bekväma med att använda IT i undervisningen och inte minst att eleverna får jobba med olika verktyg och göra arbeten som infografik, video, webbsidor, presentationer, databaser osv. Dessutom om man i huvudsak går tillväga på detta sätt blir själva IT-biten en sorts problembaserat lärande. Som sig bör i detta fall.

En viktig sak tycker jag är att läraren inte behöver kunna allt. Eleverna kan lära varandra. Man kan ge eleverna ett verktyg: gapminder, prezi, seamonkey, excel - de kan lär sig genom att testa, och kan sedan lära sina kompisar och läraren vad de hittat på … “Wow, hur gjorde ni detta?”.  Det borde också finnas “ambulerande” skolinformatiker som kunde gästspela i undervisningsgrupperna och svara på frågor under dylika projekt. Detta är sådant jag tycker (skol)bibliotekarier borde syssla med, hjälpa med informationssökning och -hantering i själva arbetsprocesserna. Vilket förstås förutsätter att vi har utbildade informatiker i skolorna. Till att börja med kanske man kan arrangera så att de mest webbkunniga lärarna kunde få sätta lite av sin arbetstid på sådant om man inte får stöd från (skol)bibliotek?

Det känns rätt oroande att man prackar iPads (som är allt annat än öppen programvara) på skolorna, i stället för att fundera över själva IT-kompetensen. Att dela ut senaste teknik är inte en lösning, utan kan tvärtom försena att man tar i det viktiga kompetensfrågorna.

Bibliotekarien är död - länge leve bibliotekarien!

Äntligen, äntligen är Nya Argus bibliotekstemanummer klart. Det har varit otroligt spännande att jobba med detta nummer, bara kolla i innehållsförteckningen vad som finns om ämnet och vem som skrivit:

Mikael Böök: Några allmänna reflektioner om biblioteket ◆ Sunniva Drake: Biblioteket i dagens värld: ­exemplet Entresse ◆ Jonas Tana: Bibliotekarien – den felande länken mellan information och användare? ◆ Päivi Jokitalo: E-böcker och bibliotek: vad finns för låntagarna? ◆ John Augustsson: E-böcker och bibliotek i Sverige ◆ Anders Ericson: Noreg: Nasjonalbibliotekets digitalisering møter ikkje e-bokbehovet ◆ Rainer Knapas: Ur bibliotekets nyare historia ◆ Annikki Roos: Tankar kring vetenskapligt arbete och bibliotek

---

Panoptik / Jessica Parland-von Essen: Om hur kunskapen reducerades till information ◆ Trygve Söderling: Varken alarmist eller hajpare

Ok, det är sannolikt branschfolk som får mest ut av denna lista, men min poäng är att detta är ytterst viktiga och intressanta frågor på både kulturell och politisk nivå. Vi har inte råd att förpassa dessa frågor till branschinternt käbbel, utan detta handlar om saker som på ett djupgående sätt påverkar oss och vår framtid.

Här ett utdrag ur min inledande kommentar:

Journalistiken och tidningarna har en central roll i vårt demokratiska system. Vi behöver någon form av den (med)borgerliga of­fentlighet Jürgen Habermas skrivit om.

För att ett demokratiskt samhälle ska fungera och folk kunna ta del av offentligheten ens behjälpligt behövs allmänbildande undervisning och folkbildningsverksamheter. Grunden till denna offentlighet utgjordes länge av trycksaker och bibliotek, vid sidan av städernas gemensamma rum. Nu har böcker och tidningar dramatiskt ändrat format – därmed absolut inte sagt att de gamla formaten helt skulle försvinna – men offentligheten har förändrats i takt med att medierna har förändrats. I dag kan vem som helst publicera sig. I dag behöver man inte längre ta sig till ett bibliotek för att fylla informationsbehov eller hitta gratis eller lättillgänglig underhållning. Majoriteten av folket har den i sitt hem, eller till och med i sin ficka. Över fyrtio procent av finländarna har smarttelefon. Tryckta böcker och tidningar som har format vårt samhälle under flera hundra år har åsidosatts som huvudsakliga förmedlare av information och kunskap och som ensam hemvist för den offentliga medborgardebatten. En skenbart sekundär följdfråga är om vi längre behöver bibliotek och bibliotekarier?

För att kunna svara på frågan måste man närmare analysera vilka olika funktioner biblioteken och bibliotekarierna fyllt de senaste hundra åren. Biblioteket har varit ett ställe där information och kunskap har lagrats och tillhandahållits alla medborgare.

Hela inledningen finns också på webben.  Jag har skrivit av mig ordentligt i detta nummer. Det görs mycket fantastiska saker på området, men det råder också hel del frustration och vilsenhet på många håll. Frågorna tangerar också på ett mycket relevant sätt den humanistiska forskningen. Jag hoppas att vi kan föra en konstruktiv, bred och livlig diskussion om mänsklighetens minne. Nu måste vi tala om värden, på riktigt.

Public service och tidningar - några tankar om konkurrens och mediekonvergens

Yles vd Lauri Kivinen berättar i dag i en intervju i Hbl att den nya Yleskatten gör att man i bolaget anser sig motiverad att särskilt jobba på att nå en större del av unga vuxna.  Målsättningen hög: man vill att fyra av fem finländare ska ta del av Yles produktion varje dag. I dag når Yles  tv 61% och radio drygt 40% av över tioåringarna. Det man särskilt bör beakta, i synnerhet då det gäller just de yngre som är flitiga webbkonsumenter, är det ökande webbtittandet (frågan inställer sig om Finnpanel också borde beakta Netflix, YouTube etc som konkurrenter ...?)

Fritiden har ökat och TV-tittandet har också ökat de senaste åren, medan datoranvändningen har ökat explosionsartat.  Statistikcentralen har ändå inget svar på hur mycket av tiden vid datorn används för att titta på film och tv-program. Jag ser att mina egna ungdomar dessutom följer en del youtubekanaler med nyheter och andra videoseriepublikationer med varierande innehåll. TV-tittandet kommer i allt högre grad att flytta över till webben. Det handlar om mediekonvergens: i framtiden kommer alla medier att konkurrera om sin kunder och deras tid på webben. Det är denna utveckling som fått de privatägda mediehusen att rasa på de nya public service-arrangemangen. I en annars också extremt pressad ekonomisk situation förväntas de konkurrera med public service i samma medium, en uppgift som ter sig omöjlig vid ett första ögonkast.

I den svenska public service-utredningen (som jag måste tillstå att jag fortfarande bara skummat i, trots att den rekommenderats varmt av många) sägs att public service bör ha ett tydligt uppdrag. Det är alldeles klart att det finns program och tjänster som aldrig kommer att tas fram av företag som opererar på marknadsvillkor, i synnerhet program och innehåll för små minoriteter av olika slag. Också tillgänglighet, så som kvalitetsöversättningar eller beaktande av olika typer av funktionshinder som ger producenten extra kostnader skippas rätt snabbt av kommersiella bolag, då konkurrensen eller vinstbegäret blir för stort. Vi ser också i dag hur de kommersiella TV-kanalerna dag ut och dag in visar samma bokstavs- och realityserier och hur kvaliteten på översättningar eller produktion av kvalitetsdrama redan närmast intresserar Yle. Ändå säger nu Yle att målsättningen är att nå alla, att upprätthålla en gemensam offentlighet, fri från politik och ekonomiska intressen. Det är en hedervärd målsättning, som ingen borde sura över.

I Finland har det starka Sanomat-Fyran inlett ett arbete för att förverkliga tanken om att samma innehåll distribueras genom samtliga olika kanaler, nu senast genom att slå ihop tv-nyhetsredaktionen med Helsingin Sanomats redaktion. Att kunna göra ett sådant drag kräver att man har en egen tv-kanal, vilket är få tidningshus förunnat. Om man ser till det finlandssvenska fältet är läget ett annat: konkurrensen mellan Yle och tidningshusen ser värre ut. Vid ett första ögonkast. Om de unga vuxna bara använder sig av skärmar och ska välja mellan betalmaterial från tidningshusen och gratismaterial från Yle är det väl rätt klart vad de väljer?

Själv tycker jag inte bilden är alls så dyster, utan ser tvärtom att det finns alldeles tydliga nischer här. Jag tror att det kunde vara bra för alla parter om man klart och tydligt fördelade uppdragen mellan de olika aktörerna och samtidigt explicit definierade vad som hör till public service. Fördelningen blir tycker jag paradoxalt nog bäst baserad på historiska orsaker. Trots att det kanske verkar motsägelsefullt, tror jag nämligen att uppdelningen delvis har med format att göra.  Fastän mediet blir webb gäller fortfarande: Yle gör radio och tv, det vill säga audiovisuella material, tidningarna gör text. Folk vill också läsa. Längre, granskande analytiska texter är något som absolut behövs. Gratis nyhetssnuttar svämmar webben över av, dem behöver vi inte ha mera av. Vi vill ha kontext, analys och förklaringar. Den traditionella texten är ofta oslagbar som redskap då det gäller att förklara komplexa sammanhang. Till tidningarna hör också fotografiet, stillbilden. Dessa är den röda tråden för tidningshusen, trots att den kan och bör berikas med dynamiska element och mindre element av audiovisuella material. Yle gör tvärtom. Den skrivna texten är sekundär, en biprodukt och ett kompletterande element. Här klarar sig nog stora bolag som Sanoma konkurrensen med Yle.

Det enda område där jag ser reell hård intern konkurrens och känner en riktig oro för tidningshusens kompetens är gällande datajournalistiken. Den är ett område som tidningspressen absolut inte har råd att bli så långt efter som de har blivit (med undantag igen av HS som har vision och fyrk att sätta på det området). Det är också ett område som nämns i betalversionen av intervjun med Kivinen. Visualisering och analys av de allt större mängder öppen data som står att få är en av journalistikens allra viktigaste uppgifter i framtiden, liksom crowd sourcing-projekt kring dessa. Databaser innehållande sammanställningar av noggrannt utvalda data med tillhörande gränssnitt är viktiga material i framtiden. Det är också journalistiska produkter som kan och bör ingå oberoende av redaktionens historiska eller samhälleliga status och tidigare kompetenser gällande arbete i olika format. Det är modernt journalistiskt hantverk. Medan man på Yle utvecklat fina kompetenser inom datajournalistik, saknas där ibland den textuella längre analysen utan man gör analys i tv. Och nu säger jag att det egentligen är korrekt. Yles data ebjuds öppet och kan fungera som råmaterial för kommersiella mediers djupanalyser i textform. Inget borde få hindra exempelvis HBL+ att länka till eller till och med integrera Yles data i sitt material och komplettera det med sakkunniganalys, intervjuer eller andra dataresurser? Detta innebär att Yle explicit bör licensera sina datamaterial på rätt sätt, dvs som öppen data eller CC-BY. Men jag säger också, att man inte kan lämna all teknisk datajournalistiska kompetens på public service. De steg mot infografik man tagit i pappersform borde av tidningarna fortsätta med steg mod dynamiska digitala material. Även tidningarna bör lära sig detta omgående, om de vill klara sig i längden och erbjuda fullgoda digitala material.

Medan jag skriver detta märker jag att jag funderar på själva orden tidning och tidningshus. Är de föråldrade?  KSF Media och HSS Media signalerar båda med sina namn att de vill vara mer än "tidningar", eftersom man associerar tidning med tidningspress, dvs papperstidning. Men egentligen betyder ju tidning nyhet. Så tidningar kanske inte är ett dumt namn på vad dessa mediehus sysslar med. E-tidning och papperstidning och webb ....? Kanske man kunde tänka att tidningar betecknar just den typ av nyheter som i huvudsak består av text?

Nätverk

När jag skrev sammanfattningen av det gångna året för firman, insåg jag än en gång, hur fantastiskt roligt och viktigt nätverkande är för mig. Under året har jag jobbat mycket med två nätverk: Pondus och Inkludera Flera. Jag när en mycket stor tilltro till nätverkande som lösning på många problem och som den verkliga motorn i utveckling och framgång. Den bästa effekten får man genom informell kommunikation, enkel och utan alltför strikta strukturer, mellan professionella personer som arbetar med substansfrågor. Det förutsätter organisationer som är flexibla och där alla medarbetare har mandat att använda sina egna kontakter, sitt omdöme och inflytande för att föra saker framåt. Organisationer där man kräver extremt noggrann planering och rapportering låser sina egna möjligheter till dynamisk utveckling, förutom att man avmotiverar personalen på ett effektivt sätt.

De starkt hierarkiska organisationerna är dömda att bli marginaliserade och efterblivna i längden. Som en vän till mig kommenterade över lunch i veckan: "Vi har en fantastisk skola och grundutbildning, men vad i all världen händer med alla dessa potentiellt framgångsrika duktiga människor sedan? Vad är det för fel på den högre utbildningen, på cheferna och ledarna i vårt land?" Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Jag är övertygad om att vårt lands framgång avgörs mer än något annat av om vi lyckas utveckla ledarskap och organisationskulturer på ett sådant sätt att våra sakkunniga, välutbildade människor kan och får använda sina kompetenser på ett maximalt sätt. Också den högre utbildningen bör medvetet utvecklas mot större öppenhet. Under mina projekt har jag stött både på "modiga" och dynamiska organisationer och på hierarkiska och försiktiga dito. Det är lätt att se var utvecklingen sker. Ibland finns båda kulturerna inom samma organisation. Det är spännande.

Trots att detta med nätverk och social och emotionell kompetens är så uttjatat att man mår illa, är det viktiga saker. Man hoppas förstås de snabbt skulle bli så självklara att vi slapp tala om dem.