Debattbrist

Forskaren Juhana Vartiainen pekar i dagens Hufvudstadsblad på ett anmärkningsvärt fenomen i vårt lands politik, nämligen det faktum att man låter tjänstemännen presentera och diskutera sinsemellan och med media principiella frågor som rör landets ekonomiska politik. Inget fel med att tjänstemännen för fram sin sakkunskap, men var blev politikerna och deras ansvar? Markus Jäntti, också han numera från en svensk horisont, försökte redan tidigare puffa på politikerna: vi skall inte låta oss luras, att det inte skulle ingå värderingar, då man gör politiska beslut. Det intressanta är att man i Finland väldigt sällan diskuterar värderingar, då man diskuterar politik. Beklagligt ofta bedriver man i stället intressebevakning.

Jag noterade detta under de föregående valdebatterna på tv i Sverige och Finland. I Sverige bollade man till lust och leda med frågor om värderingar, man talade om solidaritet, demokrati, jämställdhet och dylikt, så att faktaunderlag och konkreta politiska frågor ibland blev nästan helt bortglömda. I Finland tog ingen sådana ord i sin mun, sådana ord är inga seriösa politiska argument för seriösa politiker. Här diskuterar man vad som är förnuftigt. Tjänstemän och forskare tar fram fakta, varpå man börjar diskutera vad som lönar sig bäst att göra. Det är nog också ett sätt att göra det lite väl lätt för sig, måste jag säga.

Och som värst blir det, när det går som Antti Blåfield skiver på ledarsidan i dagens Helsingin Sanomat: det finns bara en sanning, en väg framåt och en sak att göra. Just nu är mantrat att vi måste förlänga tiden i arbetslivet för alla. Det är säkert helt rätt och riktigt, men hur man än vänder sig har vi en ekonomisk kris för händer precis nu. Det är svårt att se hur man skapar fler arbetsplatser för unga genom att höja pensionsåldern ...