HumanistIT-nätverket

HumanistIT-nätverket fick sin början för snart tre år sedan, då Alex Snellman kom in på mitt arbetsrum på Historiska institutionen vid Helsingfors Univeristet och vi började tala om databaser och historisk forskning. Båda höll på var sitt håll på med databasutveckling, Alex för sin forskning i den finska adeln och jag själv med den bokhistoriska HENRIK-databasen. Vi beslöt att försöka samla folk som hade liknande intressen till ett seminarium. Genast från början var intresset stort inom olika sektorer.

Målsättningen har sedermera allt tydligare blivit att försöka skapa dialog mellan humanister och kulturarvsinstitutioner och it-utvecklare. It-kunnandet är ofta svagt bland humanister och det är svårt att se vilka goda möjligheter datatekniken faktiskt har att erbjuda, om man inte känner till ämnet alls. Och som läget är i dag, har man svårt att få finansiering även om man har en idé. Humanisters kostnader för it-utveckling existerar inte inom sektorns forskningsfinansiering. I undervisningministeriets utredning om vetenskaplig infrastruktur omnämns rent humanistiska ämnen endast i samband med samhällsvetenskaplig forskning. Kontentan i rekommendationerna är att forskarnas tillgång till material skall ökas och att digitalisering inom kulturarvsorganisationerna (abm-sektorn och Focis) skall ökas och det interna samarbetet utvecklas.

Detta visar än en gång hur stor okunskap och hur lite insikt det finns i den humanistiska forskningens behov. Bättre tillgänglighet i form av större mängder digitaliserat material och bättre sökbarhet räcker inte. Man missar poängen. I synnerhet som forskarna i praktiken haft mikroskopiska chanser att påverka vad som digitaliseras inom abm-sektorn.

Hur ser det ut från abm-sektorns sida idag? Även här är it-kunnandet och -resurserna förhållandevis små i vårt land. Man har denna vår blivit dränkt i pengar för digitalisering (dock endast högst 20% för utveckling!). Pengarna måste användas med snabb tidtabell. Det nationella digitala projektet, KDK, piskar på: digitalisera snabbt, mycket! Det behövs material och kompetensen måste höjas på fältet!

Vad väljer man då att digitalisera nu med racerfart? Material som hotas av förstörelse (och som ofta är dåligt förtecknat och känt av institutionerna själva), dvs video- och ljudinspelningar, samt material som man vet att används mycket. Jag misstänker tyvärr att få haft tid att föra några ingående diskussioner med forskarsamfundet och sy ihop välgenomtänkta forskningsprojekt på den tid på mindre än en månad som beskärdes för att göra upp digitaliseringsplaner. Det fortsätter alltså som förut: abm-sektorn digitaliserar material för sig själv, för att bevara och kunna ta kontroll över de egna materialen. Samtidigt svarar man på ett demokratiskt, politiskt mantra om ”tillgång till information för alla”. I bakgrunden finns en idé om att ”alla centrala delar av kulturarvet skall digitaliseras”. Jösses, här om någonstans skulle det behövas reflekterande vetenskaplig och intellektuell diskussion: Vad exakt är det för material??

För den stora publiken leder dylik massdigitalisering knappast till större ”upplysning”, ”högre bildning” eller mer påverkningsmöjligheter. Snarare tvärtom. Tror man att ”allt finns på webben” och att några sökningar faktiskt tar fram allt relevant material är man nog illa ute! Abm-sektorn borde verkligen se upp här och ta sitt ansvar. Man får inte skapa en dylik vilseledande illusion! Man borde se till att t ex integrera kataloger över odigitaliserad material i sökningarna. Digitaliserat material behöver dessutom mycket kontext för att kunna förstås.

Dylika mer pedagogiska material, som faktiskt kanske kan vara till gläjde och nytta för allmänheten och t ex skolor är viktiga och sådana har redan producerats. Men de tröstar inte forskarna. I stället kunde man tänka att sådana material med fördel kunde bli biprodukter av ”riktiga” forskningsprojekt.

Man kan alltså digitalisera för abm-sektorn och för ”allmänheten”. Men hur gör man för att gynna forskningen? Forskare är oftast skickligare på att söka material än vanliga användare. Problemet är att de sällan är nöjda med den digitaliserade versionen då det gäller textdokument. Digitaliseringen kanske underlättar en del eftersom man kan bilda sig en uppfattning om mmaterialet utan att gå till arkviet och beställa fram det. Men det har visat sig att digitalisering ökar användningen av material. Så den skyddar det inte, utom då det gäller ljud och bild.

Rakt upp och ner digitalisering ger alltså sökhjälp, men är då metadata tillräcklig för forskarna? Funkar sökningarna? Här måste forskarna själva aktivt ge respons!

En tänkbar lösning på sök- och kontextualiseringsproblemen ger semantiska sökningar. Därför är utvecklingen av ontologier och den semantiska webben så viktig, även om den som utmaning känns svår och väldigt teknisk. Men här borde både forskarna och abm-sektorn modigt gå med.

Till exempel genom att använda geografisk information kan man tekniskt bemöta forskningsfrågor som uppstått genom den s k spatial turn inom historieforskningen. Det att varje händelse eller fenomen i historien faktisk har hänt någonstans har faktiskt betydelse. Att kunna länka forskning till en ontologi ger ju dessutom synlighet och öppnar för spännande möjligheter för forskningen.

Vi behöver flera gemensamma projekt för humanister och it-utvecklare. Och då gäller det genuint samarbete, teamarbete. Det är då innovationer föds. Att bara lämna in en it beställning på vad man tror man vill ha till en extern instans och sedan sitta och vänta på leverans ger inga goda resultat. Abm-sektorn och humanistiska forskare måste modigt närma sig it-kunniga personer och presentera sin forskning för dem. De it-kunniga och abm-sektorn måste ge sig tid att lyssna på vad humanisterna egentligen behöver. Genom att samarbeta kan vi alla lära oss och skapa mervärde för de pengar och resurser som finns för digitalisering och forskning.