Andlighet, religion och dialog

Jag vet i och för sig inte vad "andlighet" är. Något med religion har det säkert att göra, men det kan väl vara rätt flummigt. En motsats till materialism? Eller ateism? Nja.

I gårdagens Stiller gjorde i alla fall biskop Teemu Laajasalo en bra distinktion gällande religionsfrihet, som åtminstone jag fann klargörande: religionsfrihet handlar om rättigheten och friheten att utöva en religion, inte en rättighet eller frihet från att utsättas för någon form av religionsutövning av andra människor eller dess kulturella spår och uttryck i omgivningen. Jag tror att denna tanke kan hjälpa oss i de ibland mycket förvirrade diskussionerna om till exempel kristna traditioner i dag.

En annan sak som jag tänkt på på sista tiden är den psykologiska klokskap som finns i traditionell religionsutövning, som återkommer i dag i populära och till och med vetenskapliga råd för välmående: meditation och så kallade tacksamhetsdagböcker. Vad är det annat än ritual och bön?

Då det gäller barn och skola är situationen förstås mer komplicerad, men som Stiller sade, har han som jude inte farit väldigt illa av kristendomsundervisningen i skolan och det samma kan jag säga som ateist. Även om säkert de flesta kan hålla med om att den är rätt generöst att kalla grundskolans religionsundervisning åtminstone på 1970- och 1980-talen konfessionslös. Vi fick lära oss Fader vår och det vara bara en vikarierande hankeit som på rellatimmen påpekade apropå någon berättelse om Jesus, att "ja, det här är ju bara såna här sagor". Att jag minns detta ännu idag, säger en del. Annars gick all undervisning i helt samma format som allt från matematik till biologi. Läraren berättade hur saker var, och det var nog ingen som högt ifrågasatte uppstigandet på den tredje dagen som fakta ....

Själv har jag ändå svårt att förhålla mig neutralt till stark "andlighet" eller religionsutövning, och till och med till religiös tro av alla slag. Det kräver ärligt sagt ansträngning att inte provoceras, vilket är lite pinsamt att medge. Därför tycker jag inte heller att tolerans är ett helt dåligt ord i sammanhanget. Det innebär inte att jag på något sätt vill ställa mig ovanför troende eller anse att jag besitter en större sanning. Men faktum är, att jag medvetet måste bestämma mig för att tolerera religionsutövning och tro och inte ge efter för en spontan reaktion att bli upprörd. Och det tycker jag det handlar om, att kunna reflektera och föra en inre dialog om saken, vad som är acceptabel trosutövning i förhållande till andra människor och vad som kanske inte är det. Och här inbegriper jag ateismen i tro. Jag vet också att människor som varit närmare destruktiv religionsutövning eller utsatta för sådan, inte nödvändigtvis vill göra denna ansträngning att vara toleranta. Och det tycker jag också är begripligt och på sitt sätt rätt. Vi behöver bromsar och kontroll åt alla håll för att hållas inom ramar där toleransen kan existera. 

Mångfald och frihet kräver nog också tolerans tycker jag, trots att begreppet numera tolkats som negativt laddat. Jag tycker det handlar om att kunna tänka långsamt. Att förneka att man har fördomar eller spontana känslor inför i synnerhet gällande för en själv obekanta eller obekväma fenomen är nog inte heller klokt i längden. Gör man det är det också svårare att förstå dessa känslor och reaktioner hos andra. Och det måste man ju göra om man ska kunna föra dialog. Jag önskar ändå att det skulle vara dialog. Jag blir lite trött av allt "herreguud, nu har det gått för långt med det här tjafsandet om xxx" (fyll i lämplig jul- eller annan kristen tradition), vilket helst görs i en krets av garanterat likasinnade, där man tillsammans kan himla sig, utan att ens vänta sig att någon genuin diskussion kunde föras eller intellektuella analyser göras. Varför är det så svårt att oaffekterat säga hur man tycker det borde vara i stället för att hacka på andra?  Har detta en annan funktion än att man får sin egen upprördhet bekräftad? Det är en intressant kulturell meme. Jag försöker tolerera även den.

Ett litet lands styrka

Diktonius skrev någonstans att "Kraften är det som brakar, styrkan är berget där inne". Liknelsen beskriver fint skillnaden mellan de två. Finland är visserligen litet i europeiska och globala sammanhang, men vi är starkare än vad man kunde tro. Styrkan härstammar i själva verket ofta från just litenheten, som ger oss ett samhälle där tilliten är stark. Att makten är relativt nära, beslutsvägarna korta, insyn och transparens nästan oundvikliga, och att tillgångarna, åtminstone hos oss, är begränsade, har bidragit till en utveckling mot ett samhälle där man kan bygga upp och tillgodogöra sig starka kompetenser och utnyttja dem flexibelt och effektivt genom täta samarbeten. Vi har inom forskningsvärlden lyckats vinna fördelar genom att tillsammans satsa på infrastrukturer och öppenhet. 

Det har varit relativt lätt att samarbeta här hemma. Vi har i Finland länge haft ett gemensamt arbete för att främja öppen forskning. Det har gjorts målmedvetna statliga investeringar på öppen, modern forskningsinfrastruktur. Det är inte en slump att vi har en av världens snabbaste superdatorer här eller att Finland är med i flera internationella forskningsinfrastrukturer i tunga roller. Det har varit en positiv spiral av växande kompetenser och goda, belönande samarbeten, som hämtat resurser till Finland. 

Öppenhet har i Norden generellt inte varit något som behöver särskilt legitimeras eller förklaras. Det är för oss ett modus operandi, som också forskare kunnat omfatta. Allmänning är för oss ett positivt laddat begrepp, trots att ekonomiska och kulturella hinder uppstått i forskningen under förra seklet och gjort att en del av hållningen och framför allt systemet drabbats. Forskarna har historiskt velat bygga upp vårt land, främja folkets välmående, utveckla samhället och ekonomien. När världen blivit mer sammanlänkad och forskningen allt mer internationell och institutionaliserad har ethos funnits kvar och mänskligheten och planeten som helhet kanske fått en mer framträdande roll. Men fortfarande finns en stor tilltro till forskning och innovation som en positiv, till och med räddande styrka för vårt land.

Det lilla, kalla landet i periferin har alltid fått vända på sina slantar. Då har det varit klart, att det är smart att söka skalfördelar framom intern konkurrens och försäkra att investerade medel utnyttjas effektivt. Man har aktivt hämtat kunskaper i omvärlden. I det lilla landet har man också investerat i kunskap. Kunskap är kapital som är svårt att förslösa eller förgöra. Det växande nätverket av universitet och högskolor har dels månat om sin frihet, dels sökt samarbete då man haft förhållandevis små organisationer och små resurser för de växande kraven på stöd för allt mer avancerad forskning.

Open Science-vågen fick sitt genombrott under 2010-talet, som en naturlig utveckling av Open Access-rörelsen. Denna rörelse hade tagit sig an den djupt obalanserade publikationsmarknaden, som dränerade forskarvärlden på betydande resurser – en problematik som dessvärre fortfarande består. Då den öppna vetenskapens mer omfattande och uppdaterade idéer kom, var finländarna klara att på vanligt vis organisera sig i ett starkt nationellt samarbete, som fortfarande kan uppfattas som banbrytande. Jag hade den enorma turen att få vara med och ägna mig heltid åt detta, då jag 2014 fick anställning vid CSC.

Öppenheten är en en stor styrka, men idag är den under stor press. Trycket kommer från starka yttre krafter: i öster har vi en politisk makt som skapar reella hot för vårt samhälle genom hybridkrigföring som får varje demokratiskt land att se över hur man kan försvara grundläggande fri- och rättigheter, inkluderande öppenhet, utan att ge vapen i hand åt fientliga, illvilliga aktörer. I USA ser vi en annalkande aktivt vetenskapsfientlig ny regering, som dessutom kommer att riva ner så mycket reglering som möjligt på så många områden den kan, för att röja väg för digitala jättar som hänsynslöst slukar data och resurser för kommersiella intressen hos en begränsad ägarskara. Vad innebär det att vetenskap eller data är öppna, och vad är de "nödvändiga" begränsningarna i praktiken? Den öppna vetenskapen måste igen ses över, uppdateras och gå vidare. Hur kan vi gå vidare på ett sätt som erbjuder delaktighet, mångfald och ny kunskap för människor och vad är Finlands roll med vår starka kompetens?

Först av all ska vi hålla fast vid vår styrka och ytterligare stärka vår förmåga än mer: satsa på kompetenserna, nätverken, infrastrukturerna och inte minst samarbetet och tilliten. För det andra måste vi samarbeta med våra nordiska grannar, utvidga våra samarbeten och stärka skalfördelarna till en nordisk skala. Det här kräver långsiktiga samarbeten, där man vågar satsa på samarbetet och där man spelar rent spel tillsammans och inte konkurrerar mot varandra i onödan. Finland kan också verka på det europeiska planet, där vi tack vare våra styrkor redan har möjligheter att påverka. Vi kan dela med oss av vår kompetens och i samarbeten lära oss av andra, för vi har minsann också en hel del att lära oss fortfarande. Vi kan verka för välfungerande, gemensamma europeiska forskningsinfrastrukturer och vi kan stöda lagstiftning som hindrar att storföretagens kommersiella intressen kör över allmännyttiga intressen och människors rättigheter. 

Det är ändå viktigt att minnas att det sällan är klokt att reglering fokuserar på teknologi. Det är bättre att reglera hur den används och processerna kring det. Det blir ofta helt galet om man till exempel förbjuder vissa tekniska lösningar eller går in på väldigt detaljerad nivå. Vi har god kompetens kring hur man skyddar data och hanterar rättigheter. Men eftersom världshandeln inte fungerar enligt några etiska regler är den europeiska positionen rätt svår. Just därför är det extra viktigt att lyssna till finsk expertis. Också på europeisk nivå måste vi kunna samarbeta smart och mycket effektivt om vi ska ha en chans att klara oss. Jag vill tro på att det går för EU att konkurrera på ett etiskt sätt, men då har vi inte råd med slöseri eller stora misstag.

Det är också viktigt att minnas, att det finns andra länder i världen som är mycket goda partners för oss redan idag. Bland dem Australien, Japan och Kanada. Det finns länder som är starka inom öppen vetenskap och infrastruktur, som också ser värdet av samarbete som inte är transaktionellt eller direkt kommersiellt. Som ett litet land kan Finland implementera och testa nya idéer snabbt. Det ger möjligheter att visa på konkreta framgångar som kan skalas upp internationellt. Vi har många lösningar som kunde tåla upptagning på europeisk nivå. Vår höga nivå av tillit och transparens ger oss konkurrensfördel. Genom att bygga vidare på dessa värden kan vi skapa och exportera modeller för hur man navigerar känsliga frågor, som datasuveränitet och etiska gränsdragningar, utan att offra öppenhet.

Känns lite tassigt att jag fick ett pris för att ha haft privilegiet
att arbeta med öppen vetenskap. Men det betyder kanske
att min starka övertygelse haft betydelse.
Vilket gör mig mycket glad och rörd.

 

Diplomati och fosterländskhet – en historisk variant

Hbl 1.12.1924.
Nationalbiblioteket

 

På 1920-talet verkade Werner Söderhjelm som Finlands minister i Stockholm. Han var involverad i de intrikata förhandlingarna om Ålands ställning och representerade den unga finska staten under många år. Men han var inte i grunden politiker, utan litteraturvetare med bred bildning. Med sin viborgska bakgrund hörde han till de finska medborgare som byggde broar till kontinenten. Han arbetade för att införa den finska litteraturen som en likvärdig part i den europeiska kultursfären. Han var en brobyggare, som efter studier på olika håll i Europa, kunnig i så väl tysk som fransk litteratur, etablerade sig som akademisk storhet genom en biografi över nationalpoeten, men därefter översatte Juhani Aho till svenska och marknadsförde Johannes Linnankoski internationellt. Han var alltså följaktligen vitt respekterad över språkgränsen och känd för en bildad allmänhet både som flitig litteraturrecensent och inspirerande föreläsare (det gjorde inte saken sämre att han liknade Georg Brandes).

Werner Söderhjelm, (1859–1931).
Goodwin, 1928. Museiverket.

Söderhjelm drev på utbildningen av moderna språk vid universitetet under 1880- och 1890-talen och lyckades också så småningom skapa nya tjänster. Språk, litteratur och kultur går hand i hand inom den akademiska filologin, och man kan läsa en rätt förtjusande liten minnesberättelse av sedermera rektorn Hanna Asp i Hopeapeili från 1937 om hur Söderhjelm på traditionellt sätt höll seminarier i sitt hem i Brunnsparken. Han var också mån om att introducera den yngre generationen i kontinental kultur och dess nätverk. Han fick en extraordinarie professur i romansk filologi 1894 och blev senare professor i litteratur. Söderhjelm ansåg det viktigt att det fanns tillräckligt mycket språklärare i landet. Det var avgörande för att finländare skulle kunna ta del av det europeiska arvet och kulturen och vara aktiva medlemmar av denna gemenskap.

Söderhjelm blev student 1877 i Viborg, varefter 
han kom till Helsingfors. Efter magisters examen 1885 jobbade han en tid som lärare i franska,
Franska och tyska hade han lärt sig redan i hemmet. 
Fritz Hjertzell, Museiverket.

Söderhjelm älskade uppenbarligen att föreläsa. Albert Edelfelt berättar i sina brev om en julafton i Paris i mitten av 1880-talet som inte slutade väl efter att Söderhjelm börjat föreläsa vid julbordet och åhörarna inte visade tillbörlig respekt och uppmärksamhet. Annars också tyckte Edelfelt att Söderhjelm inte behandlade sin hustru, den bildade Sigrid f. Lönnblad, särskilt bra. Söderhjelm kom också med åren på kant med sin syster, professorn i historia Alma Söderhjelm. Privat var han kanske inte en lika avgudad brobyggare, som i offentligheten. Någonstans var han som person även dyster och ibland osäker. Efter självständigheten blev Söderhjelm först blev skickad till Köpenhamn och sedan till Stockholm. 

Söderhjelm kring mitten av 1920-talet.
Detalj. Museiverket.

Under sin tid i Stockholm verkade Söderhjelm för ett mångsidigt och intensivt kulturutbyte, eller snarast kulturexport, till Sverige. Men som litteraturvetare och driven akademisk lärare ställde sig ambassadören fortfarande gärna framför publik och föreläste om Finlands litteratur.

Detta väcker rätt många tankar hos mig när jag läser tidningen hundra år senare.