 |
| A.E. Geetes karta från 1763. Boijes odlingar uppe till höger. |
Erik Edbom fick 1763 i uppdrag av landshövding Hans Henrik Boije att anlägga en plantage väster om Kronohagen i Stadshagen, alltså borgarnas hage. Landshövdingen arrenderade där ett område utan att behöva erlägga något arrende i praktiken. När Boije lämnade Helsingfors övertog Edbom arrendet 1773, ansökte om burskap och kom sedan, med sin son, att utvidga odlingarna. Skörden kunde säljas till stadsborna. Man kan läsa mer om perioden i den utmärkta boken Fästningsstaden från 2021.
Då den gamle, fromme karolinen major Granatenhjelm dog klockan sex på morgonen den 13 december 1783 eftersände man genast Nils Schillmark från Lovisa för att avporträttera honom. Följande dag ingavs en underdånig supplik att som en utmärkelse för den avlidna få begrava honom i den så kallade Edbomska trädgården, där avsikten också var att resa ett monument. Kapten Jan Anders Jägerhorns ansökan beviljades av magistraten för att bevara äreminnet av Grantenhjelms "exemplariska dygdevandel". Liket flyttades enligt Ehrenström till den Edbomska plantagen, fastän resandet av monumentet förblev ogjort denna gång. Den natursköna platsen ett stenkast från Granatenhjelms hem lämpade sig bättre som en slags minneslund för den uppskattade majoren, snarare än stadens överfulla gravgård. Platsen påstås senare också ha varit viktig för honom. Trähuset han bott i var ett av stadens äldsta, då det revs i slutet av 1800-talet. När Helsingfors blev huvudstad 1812 planlade Ehrenström området som stadspark. När universitetet kom, anlades den botaniska trädgården i parken och senare det botaniska museet.
Porträttet har jag tyvärr aldrig lyckats lokalisera, men Granatenhjelms grav i Kajsaniemi har en viktig funktion i Helsingfors historia. Det namnlösa minnesmärket är känt som Frimurarens grav och om den närmast mytiske välgöraren berättades anekdoter bland helsingforsarna under hela 1800-talet. Karolinen och den namnlösa graven var viktiga reminicenser av den gamla, svenska tiden i den kraftig växande moderna staden.
Till saken hör att Grantenhjelm inte alls var frimurare. Området, som låg nära Uni var populärt bland studenter, liksom dess servering som kom att ge parken dess nuvarande namn. Första maj, som inte bara var Granatenhjelms födelsedag var också Kajsa Wahlunds dito, och traditionen för studenterna att samlas i parken och sjunga intill graven och serveringen fick också vissa subversiva drag under slutet av ryska tiden, då frimureriet var förbjudet av kejsaren.
