Igår fick jag gå på teater. På riktigt, inomhus, i Black Box på Campus Allegro i Jakobstad. Studenterna i scenkonstpedagogik hade satt upp Wolfgang Borcherts pjäs Utanför dörren och det var en upplevelse. Trots att temat var dystert, verkligen dystert, var ungdomarnas arbete fullt av upptäckargläjde och kreativitet. Uppsättningen var lång, men mycket intressant. Den var nämligen resultatet av en kurs i regi och fungerade också för publiken som en spännande studie i scenkonstens medel.
Uppsättningen bestod av 14 scener, varav flera var upprepningar av samma scen regisserade av olika personer. På grund av pandemin hade studenterna jobbat i små grupper, helt utan att ha insyn i vad de andra grupperna gjorde. Med tanke på det var helheten ännu mera imponerande. Trots längden var föreställningen hela tiden intressant och de olika tolkningarna av samma karaktärer och dialoger lyfte fram spännande kontraster och dimensioner i texten. Läraren Gabriela Alisch har gjort ett imponerande arbete då hon lotsat sina elever till något som framstod som en rätt helgjuten studie. Som disclaimer måste jag förstås säga att min son Peik är en av eleverna. Det är en del av rekvisitan ur hans scen på bilden, mardrömsxylofonen ur Beckmanns ångestdröm.
Det var en nyttig erfarenhet på många sätt. En dylik pjäs, som handlar om krigets fasor och ohyggliga konsekvenser, ger förstås perspektiv på ens egna små olägenheter med en besvärlig pandemivardag, men den understryker också själva vikten och betydelsen av den genuina teaterupplevelsen, närvaron och frånvaron av närvaro vi tampas med. Vikten av kultur, eftertanke och inlevelse och den enorma kraft mänsklig kontakt och mänskliga relationer ändå har. Åt helsike med zoom. Ett intimt, fysiskt rum, interaktion, kroppar, inte bara huvuden, ... Det är starkt.
