Förkyld människa

Efter att ha kämpat mig genom valdagen (med en i och för sig synnerligen snabb och enkel rösträkning) fick jag ge vika för förkylningen och har nu, då jag inte orkat sova längre men inte heller orkat läsa, tittat på en del som webben haft att erbjuda. Sist och slutligen blev det hela en ganska intressant helhet, inte minst för att jag äntligen just påbörjat Hararis bok Sapiens. En fin dokumentär av Pär Fjällström om Hans Rosling höll dessutom just på att gå ut på SVT Play. Pricken, eller snarare arbusen, på i:et blev Yann Arthus-Bertrands film Human. Vad det innebär att vara människa på vår jord blev således en ytterligare huvudvärk för dagen.

Bahawalpur, Punjab, Indien.
©Human. Goodplanet Foundation.

Harari anser ju att samlar-jägaren var en lycklig och välmående människa, som sedan gick i jordbruksfällan. Vi blev visserligen flera, men mycket mer utsatta. Arbetsmängden som krävs för överlevnad är flerfaldig och om skörden slår fel är man snabbt illa ute. Sjukdomar sprids och kosten är mycket mer ensidig för jordbrukaren.

Abuna Yemata Guh-kyrkan i Etiopien.
©Human. Goodplanet Foundation.

Arthus-Bertrand är för sin del fascinerad av naturen och så är det också dess skönhet han filmar, vid sidan av människorna. Ofta är det jordbruksmiljöer Human-filmen presenterar och de interfolierade starka intervjuerna av anonyma människor från olika samhällen och kulturer handlar om livets stora frågor. Flera talar om jordbruket, om skörden som ger lycka, men också torkan och fattigdomen, beroendet av den jord man besitter, om hopplöshet och svårigheter.

Flyktingläger i Kenya.
©Human. Goodplanet Foundation.

Lite berörs också industriarbetarnas elände och urbana fenomen, men med tanke på hur stor del av världens befolkning som bor i städerna (det är numera en majoritet) blir bilden nog en aning skev. Samtidigt är vi ju utan vidare beroende av hela vårt ekosystem. Hans Roslings optimism ger ändå hopp och tröst.

Human är ingalunda en dyster film, tvärtom. Den är vacker och fin. Och livets mening, som den framstår för mig (också i denna film) är skönheten och kärleken. Jag läser in ett starkt budskap om gemenskap, om att mänsklighet handlar om att göra tillsammans. I många scener är det samarbete som syns, hur människor tillsammans får saker gjorda. I intervjuerna talas det om att en ensam människa kanske inte lämnar spår eller blir ihågkommen länge. Underförstått är livet här och nu, och tillsammans med andra blir saker meningsfulla och verkningsfulla. Fast det behövs folk som Rosling, som kan få igång folk när världen blivit för komplex att överblicka. Det fanns flera fina tankar om meningen med livet i Human-filmen. Ändå är Roslings rationella och samtidigt genomempatiska livshållning underbar. Övertygelsen om att två går att kombinera. Han var anti-cynismen personifierad.