Tid att tänka

“Alice in Wonderland” by Samantha Marx is licensed under CC BY 2.0

Som alltid när en massa parlandare samlas, i går för att minnas syster Stella på hennes födelsedag, blev det en hel del diskussioner om politik och samhällsfrågor. I flera av diskussionerna nämndes den hets och ständiga brådska som råder på många håll. Som utväg och hjälp mot utmattning erbjuds trendigt just nu "mindfulness" och häpnadsväckande till och med "tillräckligt med sömn". Saker som visserligen bevisligen hjälper en att orka prestera mera. Men man kunde ändå fästa uppmärksamhet vad det är man inte gör då man mediterar eller sover: tänker kritiskt.

Dessa snabbuppladdningar och återställare av energinivån innebär inte egentlig reflektion eller att man rationellt, kritiskt och analytiskt skulle gå igenom vad man egentligen sysslar med, varför och hur de hela ser ut t ex ur ett etiskt eller längre perspektiv. De hjälper en inte heller direkt att se saker ur nya perspektiv, att vidga förståelsen.

Ett mycket stort problem på alla nivåer i samhället är, som jag ser det, att människor har alldeles för lite tid att ordentligt sätta sig in i saker. Att ta in och smälta information, att begrunda vad den innebär, vad som är viktigt och meningsfullt. Och varför. Och sedan att tänka på något helt annat sätt, ur ett annat perspektiv, bara på prov.

Tur i alla fall att vi har film och teater, som kan hjälpa den stressade på traven. Det är jag tacksam för, när jag är för trött för att ens läsa. För litteraturen och läsandet är kanske det mest effektiva stödet för långsamt, djupare tänkande.

Om att mäta öppen vetenskap

En arbetsgrupp har för EU-kommissionen gjort en översikt om hur man kunde utveckla det citatindexhelvete dagens forskare brottas med. Förutom att kvantitativt mätande av citat och publikationer och ojuste användning av det som någon sorts indikator på hur duktig en forskare är (alltså på ren sifferbasis!!) det ett system som många gånger blir skevt och orättvist, är det ju ett system som bara reflekterar vad som funkat tidigare inom forskningen. På så sätt blockerar det tyvärr ganska effektivt t ex unikt tvärvetenskapligt arbete.

Författarna har kommit med ett antal resultat, som borde läggas bakom örat vid varje organisation som arbetar med eller finansierar forskning. Vid mätning av forskning och dess öppenhet gäller:

1. Öppen forskning borde alltid bedömas också med sakkunnig insikt och kvalitativa kriterier. Kvantitativa mätare kan endast användas som stöd och med övervägande av kontext.
2. Transparens och exakthet är viktiga. Mätarna bör vara robusta, ödmjuka (det kvalitativa ska väga mera), transparenta, flera och olika och de ska gå att revidera.
3. Skapa bättre mätare för öppenhet och mät den öppna forskningen.
4. Bygg på öppen länkad data.
5. Räkna relevanta saker.

Jag vill verkligen skriva under dessa råd. De digitala miljöerna har fört oss på förskräckliga avvägar, som hindrar forskningen och vetenskapen att utvecklas och framskrida på bästa möjliga sätt.

Rapporten avslutas med en hög konkreta förslag på åtgärder, som sannolikt inte kommer att klinga för döva öron. I sådana här stunder ser man att EU är en riktigt bra grej. Extremt synd bara att man inte vet hur det ska gå med många värdefulla samarbeten om brexit blir verklighet. Det är riktigt synd om brittiska forskare idag och också synd om oss inom EU, för i Storbritannien är man faktiskt jätteduktig på många saker inom t ex forskningsdata. Man hoppas att bra avtal för forskningssektorn prioriteras.

Interoperabilitet

Dagens Vieraskynä handlade om en rätt viktig sak: att interoperabilitet är en förutsättning för att digitalisering ska leda till någon effektivering för förvaltningen eller kunden. Att skribenten, Janne Viskari, är färsk chef för Befolkningsregistercentralen är glädjande, eftersom den uppdaterade Suomi.fi-tjänstens nya utvidgade version just nu växer fram hos myndigheten, har en nyckelroll vid förverkligandet av samordningen av digitala tjänster, som är ett av regeringens viktiga mål. Man har lovat att medborgare inte ska behöva lämna samma uppgifter åt myndigheter mer en en gång. Och det, ska jag säga er, är ingen lätt sak.

Det kräver inte bara att man drar en massa kablar mellan olika datorer och bygger några snygga portaler  - och vips är allting integrerat. Lådor med pilar kors och tvärs vimlar det av i powerpoint-presentationerna. Men det behövs mycket, mycket arbete med att analysera informationen i de olika systemen för att få dem att matcha ens behjälpligt. Och det lönar sig inte att ad hoc bygga nya nytt gränssnitt på traditionellt vis varje gång man kommer på att man behöver flytta information från system A till system B. För då har vi snart ett sådant trassel och datakaos, att inget fungerar.

Det som behövs är grundliga, systematiska semantiska analyser av all information på en hög abstraktionsnivå. Det blir mycket definierande av begrepp och beskrivande av informationsresurser. Filosoferande och tandagnisslan. Men när det sedan är gjort finns det förutsättningar att få informationen att löpa och skapa tjänster som faktiskt är smidiga och underlättar saker. Men det är verkligen viktigt att det inte fuskas nu, utan att arbetet görs ordentligt. Samtidigt finns här otrolig potential, massor av resurser som kan frigöras genom bättre system och integration.

Informationssystem skapar alltid begränsningar. Är de inte planerade för öppenhet och interoperabilitet (vilket t ex kommersiella system av naturliga skäl inte så ofta är) sitter man väldigt lätt fast med den verksamhetslogik man råkade ha då systemet sattes upp. Att beräkna vad det kostar att bygga nya system eller bygga om gamla är väldigt svårt. Ofta glömmer man, misstänker jag, helt bort att ens beakta sådana kostnader när man gör stora omorganiseringar.

Det lönar sig därför att arbeta med små steg, målmedvetet och omsorgsfullt. Och det som är viktigt, och impopulärt kanske, är det faktum att ska man göra bra, ska det göras med mycket långsiktig planering. I själva verket blir system aldrig "färdiga", de ska underhållas och de kan och ska kunna utvecklas kontinuerligt. För i takt med att världen ändras, förändras också behoven och kraven ständigt.

Open Scholarship

I början av veckan fick jag åka till Bonn och diskutera öppen vetenskap med representater från fem andra europeiska aktörer förutom CSC, nämligen CNRS från Frankrike, Deff i Danmark, DGF i Tyskland, JISC i Storbritannien och SURF i Nederländerna. Dessa bildar tillsammans Knowledge Exchange-nätverket för främjandet av vetenskap. På plats fanns också sakkunniga från andra organisationer, såsom DataCite. Målsättningen var att planera verksamheten för de kommande åren.

Man har tillsammans valt två tyngdpunktsområden för verksamheten: Den öppna vetenskapens ekonomi och Öppen forskning ur forskarens perspektiv. Det var en mycket givande träff med många intressanta diskussioner. En konklusion var att det finns en mellannivå mellan policynivån och forskarens vardag, en lucka som man borde försöka överbrygga. I den lucka finns enligt mig både kulturella faktorer och frågor som gäller rent praktiska saker som inte sällan hänger samman med tillgängliga tjänster och infrastruktur,

Att främja öppenheten inom forskningen handlar om ett mycket komplext åtagande. Det handlar dels om strukturerna, såsom just de ekonomiska, och om att ändra den akademiska - i vid bemärkelse - kulturen. De stora förändringarna är oftast ohjälpligt tröga och långsamma, men de är också oundvikliga och redan på gång. Ett praktiskt problem är att forskning och utvecklingsarbete ofta sker i projektform, vilket gör det utmanande att arbeta med långsiktiga strategier på ett effektivt sätt. Mycket diskuterade vi också frågor kring indikatorer och utvärdering, områden där genuin kvalitetsfokus är svår att hålla i synnerhet i en tid där resultatstyrning slår högt och mycket kvantitativa data finns tillhands. Det skulle vara mycket viktigt att kunna diskutera andra värden än de ekonomiska.

Följa med

När mannen som vet bättre än alla andra, inser att saker är mer komplicerade än han trott är det plötsligt "ingen som visste att saken är så komplicerad". Dunning-Kruger-effekten har blivit ett modeord och inte utan orsak.

Det är viktigt att inte blanda ihop frågan om hur mängden kompetens/kunskap i ett ämne och dess inverterade förhållande till korrekt självutvärdering om saken, med frågan om intelligens. Att man övervärderar sin kompetens ju mindre man kan eller vet om en sak är mänskligt och har inte direkt med intelligens att göra. För ingen kan och vet allt.

Vad det handlar om är ju visdom. Att hela tiden försöka hålla i minnet att ju tvärsäkrare man är på något, desto större är risken att man inte inser hur komplex saken är. Om något ser väldigt svart-vitt eller enkelt ut, är det med stor sannolikhet så, att man saknar en hel del information.

För mig är det lite oklart hur mycket Trump på riktigt lider av Dunning-Kruger och hur mycket han medvetet utnyttjar fenomenet. Trygg i vetskapen om att hans egna falska och snedvridna uttalanden sprids och sjunker in bland många anhängare med större effektivitet än korrigeringarna, kan han slänga ur sig vad som helst. Själv undrar jag ändå inte om det finns folk i bakgrunden som matar honom med valda fakta (eller "fakta") eftersom de vet att han inte håller tätt utan kan slänga ur sig vad som helst  - och dessutom komma undan med det. En intressant sentimentanalys av Trumps senaste tal har förresten nyligen gjorts av George Elliot Morris.

Jag har själv valt att inte följa den amerikanska presidentens twitterkonto eller twitter. Däremot försöker jag spräcka min bubbla genom att regelbundet göra sökningar bland tweets och kolla in både kategorin "främsta" och "senaste". Det är typ det enda sättet att få fram pro-trumpister. Och det är nyttigt. Ännu för några veckor sedan fanns det riktigt mycket sådant. Men för mig ter det sig som om det är en allt mindre andel av twittret som hyllar presidenten. Däremot verkar #trumpgrets, #trumregrets #trumpageddon och inte minst #resist växa sig allt större. Presidentens twitter arkiveras och analyseras också på ett bra sätt. (Är det bara jag som tycker att "the only one to fix the infrastructure of our country is me" låter lite ... , öh,  messianskt?)

Populisten som rider på folks intellektuella lättja, okunskap och känslor har en lätt väg att gå. Till en viss punkt. Någonstans finns också rätt starka historiska strukturer både i samhället och kulturen, i folks sinnen. Någonstans kommer sanningen emot, när man inser att man förlorar på att följa med den svart-vita versionen.