söndag 27 november 2016

Open Science Forum och 1700-talet revisited









Denna vecka samlades närmare 200 personer från de nordiska länderna i Helsingfors för att diskutera öppen forskning och vetenskap. Under tre intensiva dagar behandlades allt från hänvisningar till och länkning av data, strategier för främjande av öppen vetenskap, medborgarvetenskap till och med planering av tjänster och kommunikation med forskarperspektiv. Sanningen är ju nämligen, att om man misslyckas med det sista, misslyckas man med alltsammans, eftersom pointen med allt liksom är att man ska göra det lättare för forskare att göra forskning av god kvalitet som dessutom bidrar till att göra världen bättre att leva i.

Samtidigt har digitaliseringen av samhälle och kommunikation ohjälpligt inneburit att vissa saker inom forskningen förändras och det är förstås alltid också mer eller mindre jobbigt. Man måste korva om i både arbetssätt och strukturer, utan att tappa det viktiga: forskarens och forskningens frihet.

I samband med Forumet presenterades vissa utredningar och evalueringar om hur fältet ser ut idag i Norden och Finland samt hur själva Initiativet för öppen forskning och vetenskap har framskridit. Kort sagt ser det ganska bra ut i Finland, dvs utvecklingen går åt rätt håll. Vi har goda förutsättningar att fortsättningsvis hålla oss i täten tack vare det breda samarbete som byggts upp inom forskningssektorn och bra infrastruktur. Själv tycker jag det är anmärkningsvärt och hoppingivande att så många ser styrkan i öppenhet och samarbete, trots stora utmaningar som lika väl kunde bädda för en negativ och splittrande konkurrens. I stället har vi ett gemensamt mål och en positiv tävlan, som faktiskt bär oss framåt.

Till exempel har vi i Finland på mindre än en vecka samlat nästan 2000 forskarnamn på en skrivelse, där man kan ta ställning för bibliotekens kamp mot de internationella mastodontförläggare, som med hjälp av sitt monopol ytterligare vill pressa forskningsresurserna. Forskarna är rätt långt färdiga att vända dessa kommersiella aktörer ryggen om de fortsätter med sina ojuste metoder, som bygger på forskarnas gratisarbete och inlåsandet av allmänfinansierade forskningsresultat bakom betalväggar. Jag har inte stött på en enda forskare ännu, som skulle försvara Elsevier, trots att vi nu löper en reell risk att bli utan prenumerationer vid universiteten. Måttet börjar helt enkelt vara rågat. De som idag forskar gör det nog oftast som ett kall. Motstånd mot kvantitativt mätande och förvridna och föråldrade strukturer gror på många håll. Forskarna vill forska och skapa ny kunskap. Få gör det och vill göra det för att producera kvantitativa resultat i citatindex, oberoende vad beslutsfattarna säger. Också de snikna kommersiella förlagens stil leder, tror jag, i längden bara till att allt färre orkar bry sig. Jag tror på att de djärva kommer att segra i det lite längre perspektivet. De som är öppna och generösa och som kanske också vågar ta risker i dag. De som är kreativa och hittar på nya sätt att forska och kommunicera sin kunskap.

Pdf-filer bakom betalväggar är faktiskt inte något effektivt kommunikationsmedel. Jouni Tuomisto har som ett alternativ presenterat en idé om kunskapskristaller (tietokide), som en sorts dynamiska sampublikationer där man sammanställer den aktuella kunskapen om ett ämne. Jag rekommenderar varmt att de som förstår finska kollar in Jounis presentation (33 min). Inom miljöhälsofrågor har man redan börjat på konceptet. Jag tror på hans idé. Det måste gå att bygga kunskap tillsammans. Det betyder inte att alla gamla lösningar skulle försvinna, men det behövs absolut nya, effektiva medier och metoder när mängden information exploderar.


Handelsmän och tjänstemän lät bygga sig fina hus
under senare delen av 1700-talet.
Följande sekel fick de fasader i empire.

På lördagen kunde jag åhöra Juha-Matti Granqvists efterlängtade disputation om borgerskapet i Helsingfors under tiden för Sveaborgsbygget 1748 - 1809, en del av det fina Sveaborgsprojektet.

Han har gjort ett verkligen grundligt arbete och utrett även det mindre borgerskapet och borgaränkorna under perioden. Hans poäng är att man inte bara kan skriva om handelsmän och elit utan att se helheten och dess dynamik. Detta är särskilt tydligt i Helsingfors, som växte mycket snabbt (Granqvist talade om kaos på 1750-talet) och som tack vare militärens starka närvaro hade en speciell näringsstruktur med stark polarisering mellan de förmögna handelsmännen (inklusive många av kronans tjänstemän) som hade möjlighet att förtjäna storkovan på det stora bygget å ena sidan och småborgarna som å sin sida kunde sälja t ex öl, sprit och enklare hantverk åt tusentals soldater.

En viktig diskussion fördes under disputationen också om änkornas ställning. Opponenten Kirsi Vainio-Korhonen betonade, att borgarens rättigheter ingalunda i utgångsläget upphörde då husfadern dog, utan änkan kunde gott och väl ta över dem. Juha-Matti Granqvist höll med om att änkorna berövades sina politiska rättigheter först 1758, men att näringsrätten hängde kvar längre. Också den politiska rätten fanns det ju vissa tillräckligt handlingskraftiga och förmögna änkor som vidhöll. Lagar tolkades ju ofta ganska pragmatiskt överlag. Som helhet var disputationen intressant och välbalanserad. Anu Lahtinen samlade tweets.

Både under och efter disputationen diskuterades också hantering av forskningsdata, som är utmanande på många sätt för historiker. Lite samma ämne tangerades i veckans revidering av Historia i en digital värld.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar