Å yrkets vägnar (joo, joo ... , säger kören ironiskt här hemma) har jag den senaste veckan ägnat mig åt att jaga Pokemons. Dels blev jag nyfiken på ett fenomen som på några veckor går om både twitter och facebook i användning, men dels handlar det om att jag verkligen ville förstå hur detta med den förbättrade verkligheten fungerar, vad som är så annorlunda. Annorlunda är det ju visst. Men ärligt talat är jag egentligen mest förvånad att konceptet, som är enkelt, inte tidigare utvecklats. Spelet är baserar sig på Googles geodata (
Niantic är ett dotterbolag i det som numera heter Alpha) och data som spelare i firmans tidigare spel
Ingress fyllt i om olika monument och platser. I grunden är det en kombination av ett vanligt mobilspel och geodata, som man visserligen satsat en vacker slant på att göra välutarbetat, användarvänligt och stabilt. Mängden data som systemet hanterar måste nog kräva en aktör som Google i bakgrunden. Kanske det är just det, som gjort att inte en dylik självklar produkt för den riktigt stora marknaden kommit förrän nu. Ingress är ändå en hel massa snäpp nördigare till både upplägg och grafik.
Under mina vandringar i bland annat Helsingfors har jag uppmärksammats på otaliga konstverk och minnemärken jag inte förut noterat. I det avseendet anser jag att de är fel att påstå att spelare inte bryr sig om eller noterar sin omgivning. Konceptet kunde med fördel användas i kulturarbete och undervisning, och man funderar förstås på det redan
inom kulturarvssektorn. Vissa historiska minnesmärken har ändå
ansetts olämpliga för spel. Till exempel Sandudds begravningsplats har flera Pokestops, men de jag kollade in tyckte jag var gjorda på ett bra och respektfullt sätt. Man behövde inte kliva bland gravarna, men gjordes uppmärksam på vackra skulpturer som var synliga på långt håll.
 |
En Pokestop finns faktiskt vid min systers grav, men
den är i själva verket placerad en bit ifrån, på ett vackert ställe
där inga gravar finns i närheten. Man skymtar skulpturen bara om
man vet vartåt man ska titta. Personligen är jag ändå glad att skulpturen
förärats med en bild i spelet. |
Är en plats för helig och varifrån kommer då den heligheten? Jag kommer att tänka på min professor Klinges positiva inställning en gång, då en journalist frågade om skejtarna vid Snellmans staty vid Finlands bank, möjligen med förhoppning om en fördömande kommentar om bristande respekt. Klinge kontrade med att ungdomskulturen är en del av det urbana, av den levande staden.
Den virtuella världen lägger sig som ett osynligt lager på världen och den som inte vill se den slipper. Till det urbana hör just det att man tolererar andra människor i sin närhet, i sin stad, även om de ser på den och upplever den på ett annat sätt. Pokestoppen har också redan i sig själva ibland blivit historiska avlagringar, då vissa konstverk förstörts eller tagits bort. Så gick det för smurfmålningen i Grankulla centrum. Pokestoppen där blev ett minnesmärke över det färgglada målningarna på planket runt byggplatsen som nu rivits.
Spelvärlden lägger nya betydelser på platser, de befolkas av nya andar och fantasifigurer. De läggs till, de länkas till de gamla och hänvisar till dem. Förlorar platsen något av sin gamla anda och sina gamla betydelser genom detta? Jag är inte säker. Som helhet öppnar sig här ändå nya möjligheter att berika våra kulturella miljöer.
I alla fall är jag nu på level tretton och stolt ägare till ganska många skojiga Pokemons. Och så har jag gått en massa och lärt mig en del om hur mycket konstverk det finns omkring mig.
En kort
introduktionsvideo finns att se, där man kan se vad spelet går ut på.
