För det första är det så, att vi inom digital humaniora behöver fundera ordentligt på hur den kollegiala förhandsgranskningen ser ut. Det är förhållandevis lätt att arbeta med R, men för ett icke-proffs är det inte alls särskilt enkelt att granska vad som gjorts och hur data behandlats. Eftersom plattformen och de delade kodbiblioteken är stora, är det lätt att ladda ner olika snuttar som gör allt möjligt med ett dataset och t ex kan presentera det på olika sätt. Men om det är rätt tänkt, om man valt smarta algoritmer och bra logik, eller gjort saker snårigt och klumpigt eller till och med helt galet, är inte lika enkelt att avgöra. Ofta görs forskningsprojekt dessutom som samarbete mellan folk med olika kompetenser, vilket är mycket bra, men det skulle också absolut kräva att granskning görs av människor med olika kompetenser.
Vi behöver lära oss kommunicera över tidigare disciplingränser. Lyckligtvis finns det många nyfikna människor som nosar på andras kompetenser både kors och tvärs. Just så tror jag mycket nytt kunnande kan uppstå. Men det är inte bra att tro att någon kan allt på toppnivå. Samarbete behövs genom hela processen, inte bara under forskningen utan också vid granskning och utvärdering.
Av R Foundation, from http://www.r-project.org [GPL (http://www.gnu.org/licenses/gpl.html)], via Wikimedia Commons |
Den andra tanken som väcktes under kursen var att programmering absolut är värt att undervisa i skolan. Till exempel just R kunde bra ingå i matematikundervisningen i högstadiet. Det handlar om modern matematik, om hur man räknar i dag helt enkelt. Så här se matte ut idag, desto konstigare är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar