Fölisön är helig

Herrar på utflykt 1900. F.A.V.Hjertzell, Stadsmuseet.

På 1890-talet fick Fölisön en status av folkpark för helsingforsborna. Kring sekelskiftet var ön ett populärt utflyktsmål för stadsborna året om. Familjer firade lediga dagar med picnic. Ångsluparna trafikerade flitigt och sportigare personer kunde ta sig till ön på vintern på skidor eller  om sommaren på cykel ända fram sedan bron byggts. Bron hade även en social dimension, eftersom alla hade inte råd att åka ångslup.  Friluftslivet i folkparken var en viktig möjlighet till avkoppling för befolkningen i den växande och trångbodda staden.

Fölisön, 1890. Nils Jakob Wasastjerna, Stadsmuseet.

Sportplanen på 1890-talet. A. Niiniluoto, Stadsmuseet.

Restaurangen drevs liksom Högholmens av stadens bolag.
Gustaf Sandberg, SLS. 

Bron och restaurangen kom till kring 1890. Värdshuset var ett "nykterhetsvärdshus", man ville ju trots allt att folket skulle leva sunt och umgås städat. Folkparken var mycket populär och ångbåtarna ofta överfulla. Också därför var bron viktig, även om den snart ledde till en mångårig rätt bitter debatt om cyklandet på ön, som snart förbjöds.

Bron, ritad av arkitekt Miertz, som också ritade restaurangen, 
sattes på entrepenad sommaren 1891 och byggdes redan samma år.
K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet.

 

Ångbåtsbryggan ligger nedan om restaurangen på västra sidan av ön.
Karta från 1920. Stadsmuseet.

Det var bland de upprörda skriverierna i dagspressen om cyklandet på Fölisön  kring sekelskiftet jag hittade det fantastisk roliga kåseriet från 1897. (Klicka på bilderna för förstoring)

I början av seklet firade också Brage fester på ön och intresset för folkkultur stod i topp. Man sneglade med avund på Skansen i Stockholm och diskuterade hit och dit kring grundandet av ett friluftsmuseum. Fölisön ansågs vara ett bra och skyddat ställe för dokumentation, bevarande och tillgängliggörande av den finländska folkkulturen. 1909 blev det slutligen slag i saken, då man kom över ett torp från det inre av Finland som var "... primitivt så det vattnades i mun på en etnograf."

Arkitekt Yrjö Blomstedts hittade Niemelä torp i Konginkangas. Museiverket

Yrjö Blomstedt dricker "malörtskaffe" med folket på Niemelä. Museiverket.

Friluftsmuseet utökades i rask takt med andra byggnader från olika håll av landet. Mannen bakom förverkligandet var Axel Olai Heikel (1851-1924), som gjorde sitt livsverk inom det som kom bli Museiverket.

Axel Olai Heikel (1851-1924). Museiverket.

Idag är det fortfarande förbjudet att cykla på ön, men till fots kan man få beskåda det omfattande och unika arbete som under mer än 100 år gjorts av proffs på ön. Åtminstone utifrån då.

18.08.1907 Hufvudstadsbladet no 223 s. 16
Nationalbiblioteket.

18.05.1901 Hufvudstadsbladet no 132 s. 2
Nationalbiblioteket.

Finlandsvänner på äventyr i Argentina 1920

 

Hbl 20.10.1924.
Nationalbiblioteket

I oktober 1924 återkom Vilhelm Hansson från sin Finlandsturné för en andra föreställning i Helsingfors. I september hade han förevisat filmen På indianstigar vid Pilcomayofloden på Bio Bio under en så kallad provvisning av sin film, som han reste runt med i Sverige, Tyskland, Italien och Frankrike under många år. Den en timme långa filmen hade haft premiär i Stockholm 1922 och nu var den på turné i Finland. Dylika exotiska resedokumentärer var en egen genre vid denna tid.* Den väckte också förtjusning denna gång: "I synnerhet tycktes den närvarande skolungdomen sentera denna form av geografisk åskådningsundervisning."

I förgrunden t.v. reseledaren Mauricio Jesperson, som
tillbringade en stor del av sitt liv området. 

På 1920-talet hade det uppstått ett visst intresse för Argentina i Finland. Landet var ekonomiskt intressant eftersom det var en starkt växande ekonomi och handelspartner. Till dem som reste till Argentina för att stanna hörde, tror jag, min mormors äldsta bror, som aldrig återkom utan försvann spårlöst. Det handlade ändå aldrig om någon massutvandring, då det rörde sig som mest om några hundra personer per decennium som flyttade trots mer eller mindre permanenta båtförbindelser. Vardagen blev rätt knaper för emigranterna så vitt vi vet. 

En annan aspekt av Argentina, som troligen var minst lika viktig och som lockade var det "vilda" outforskade Argentina, ett tema som blivit känt i Finland genom antropologen Rafael Karsten. Under sina resor på 1910-talet besökte han Qom-folkets (äv. Toba) områden som sträckte sig från Argentina till Bolivia och Paraguay. Denna ursprungsbefolkning betecknades som "krigisk", då de gjorde envist motstånd mot den kolonialism som då fortfarande frodades och just vid dessa tider var blodigt. Kampen är inte över i denna dag. Huvudstaden i argentinska Chaco heter Resistencia, är inte helt säker på vems motstånd som åsyftas.

Karsten puffade Hanssons filmföreställning på Bullan:

Filmen sätter åskådaren i tillfälle att följa resenärerna under hela den spännande färden allt från Buenos Aires ända upp till de öde trakter, där de vilda indianerna ännu kunna betrakta sig som oinskränkta härskare. Huvuddelen av filmen skildrar också de krigiska toba-indanernas liv och seder, deras hemindustri, lekar, dryckeslag, krigsdanser m.m.

Vidare underströk han det faktum att Hansson faktiskt lyckats fånga autentiska bilder under den tid han stannade ensam under några veckor på ett samhälle. Men det fanns också andra säljargument för evenemanget. Flera av expeditionens medlemmar var sedan tidigare finlandsvänner, inte bara skådespelaren Hansson som stod för film och foto. Hansson hade, liksom många svenska skådisar, spelat på finlandssvensk scen.

Vilhelm Hansson, C. Emil Haeger och Per Svanbeck i december 1920.

Expeditionen, som redan tidigare rapporterats i finlandssvensk press med ett fint bildreportage, hade både ekonomiska och vetenskapliga motiv. Ledaren var yrkesmilitären Haeger, som utmärkt sig som frivillig vid strider i Karelen och slaget om Viborg 1918. Per Svanbeck som fungerade som kartograf under expeditionen hade deltagit som frivillig pilot 1918. Och Hansson hade förutom på Åbo Teater bland annat spelat huvudrollen  i Mauritz Stillers svenska film Hämnaren från 1915. 

Emil Haeger, foto av Vilhelm Hansson 1920.

Under den tre-fyra månader långa expeditionen sysslade Jesperson, Haeger och Svanbeck troligen mest med jakt och rekognosering i hopp om att finna värdefulla mineraler. Hansson hade troligen från första början som avsikt att kunna förtjäna en slant på den dokumentation han gjorde och han stannade också i samma område, där han så småningom kunde ta fram kameran för att filma.

I filmens början visas på traditionellt vis rutten på en karta.

Under resan drabbades alla svenskar utom Jesperson av malaria. För Haegers del var den så allvarlig att den sannolikt bidrog till att han slutligen dog i Berlin 1922. För övrigt var väl expeditionen rätt lyckad åtminstone för Hanssons del. Hur som helst blev en ordenlig, nyklippt version av filmen klar först ett par år efter hans död, år 1950. Den gjorde han i samarbete med Jesperson, som under 1940-talet började publicera memoarer. Tyvärr verkar det mesta av filmerna vara nedtaget på youtube, men man kan se den första rullen, som visar början av resan. Det finns material från resan också i Finland, tack vare donationer av Hansson till Karsten.

Kulturarvets roll i framtiden

Ode. Foto: Merja Wesander, Stadsmuseet.

 

I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion.  Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet. 

Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?

Fyrken

Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå. 

Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag. 

Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här. 

Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.

Förtroendet

För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen. 

Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna  och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.). 

Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!

Framtiden

Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016.

Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har. 

Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.

I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna. 

I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.

På flygtur över 1920-talets Helsingfors

Hbl 5.10.1924.
Nationalbiblioteket

Det nygrundande Aero ordande små flygningar för allmänheten under 1924. Någon väldigt bra affär var det knappast för flygbolaget, eftersom priset var så pass förmånligt. Det handlade troligen mest om marknadsföring. Flygolyckor var inte en ovanlighet - även detta år hade flera plan fallit. Det var ändå militärplan som var osäkra, medan de kommersiella flygningarna var säkrare. Det ville man förstås att allmänheten skulle förstå och uppleva.

De första planen var Junkers, som också var delägare i Aero.
Harald Rosenberg, 1924, Stadsmuseet.

***

Nedan följer några vyer från flygplan på 1920-talet. Om bilderna är för små kan man klicka upp dem. Bakom länkarna i bildtexten finns originalen, som har riktigt bra resolution för den som vill zooma in på detaljerna.

Här ser man tre flygplan som lagt till vid Skatudden.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

Järnvägsstationen och Tölöviken.
Lahden museot.

Sörnäs från sydost.
Somersalo,  Stadsmuseet.

Runebergsgatan, Främre Tölö. Nere t.h. Kolerabarackerna.
Martikainen&Kni, Stadsmuseet.

Sveaborg.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

Tillbaka vid flyghamnen.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

"En bil ögonblickligen till Riddaregatan 7!"

Hbl 29.9.1924.
Nationalbiblioteket.

De första automobilstationerna fanns vid torgen, där hyrkuskarna sedan länge plockat upp kunder. Den mest använda var kanske den vid Salutorget, där trafiken var särskilt livlig kring sekelskiftet 1900. Hyrbilar, vad vi idag skulle kalla taxibilar, blev snart en viktig del av stadens infrastruktur.

Hyrbilar på rad på Södra espen 1912.
Sakari Pälsi, Stadsmuseet.

Ofta använde man i talspråk ordet "birs", vilket kunde beteckna både automobilstationen och själva skjutsen.  Redan på 1910-talet fungerade ett system där man kunde ringa till en automobilstation och beställa en skjuts. Staden reglerade taxorna enligt resans längd, antal passagerare och bilens art. Från att ha varit mest nöjesåkning i början, blev hyrbilarna ett mycket vanligt och populärt sätt att ta sig runt staden.

Annons från 1911, Fyren.
Nationalbiblioteket.

I november 1914 beklagar sig en skribent i dagstidningen: ”En af de senaste dagarna, som icke utmärkte sig genom någon speciell värme, ville jag göra en automobiltur genomstaden. Dock naturligtvis utan risk att få mina ben förstörda af reumatism. I den avsikten gjorde jag en rond rundt de flesta automobilstationer i det lovvärda syftet att finne en automobil, som skulle ha varit försett med en fäll eller filt att lägga över knäna. Men min vandring blev lång och tröttsam. Överallt möter jag af hånfulla chaufförleenden, när jag frågade efter en dylik öfverflödesartikel. Vad skulle jag med dylikt, när så många andra före mig kommit till rätt utan. Och svaret kunde icke bli annat än att den automobilåkande allmänheten antingen måste vara ovanligt oemottaglig för köld eller också ha ett sällsynt gott hjärta, som tvingade den att hellre lida än besvära de stackars chaufförerna med utgiften för en fäll.” Inte ens på 1920-talet var det klart att en bilskjuts var varm.

Hyrbil 1923. Eric Sundström, Stadsmuseet.

Automobil är ju inte ett så enkelt ord, men språket sökte ännu sin form vid denna tid. Man stöter inte sällan på den nog så logiska kortformen "biler" vid denna tid.

Vid Kapellet på 1920-talet.
Nurmijärvi museum.

Ännu år 1920 utgjorde hästfordonen tre fjärdedelar av alla registrerade fordon, men bara fem år senare hade andelen rasat till en femtedel.  Antalet hyrbilar ökade i rasande fart i början av 1920-talet. Nästan varannan personbil på stadens gator var en hyrbil.*  I mitten av 1920-talet var marknaden så stor att bolagen själva bad om sänkta taxor. I slutet av 1927 fanns det cirka 900 hyrbilar i Helsingfors.

Fordhyrbilarna var både billiga och bekväma.
Kalle Havas, Stadsmuseet.

Eftersom hyrbilarna utgjorde en så stor del av bilparken, och dessutom sannolikt var i bruk mer mycket mer än privata personbilar utgjorde de en synlig del av trafiken. Och följaktligen också olycksstatistiken.

12.07.1928 Nyland no 79 s. 3

De nya stationerna inrättades vid bl. a. Skolstorget och Fredrikstorget.

 

Från Societetshus till Stadshus

Hbl 28.9.1924. Nationalbiblioteket

I inlägget ovan från 1924 framkommer att Helsingfors stadshus drätselkammare vid denna tid fungerade i Societetshuset festsal. Det måtte vara ett av de ståtligaste kontoren någonsin i stadens historia. Men hur kom det sig, egentligen, att inte stadsfullmäktige var de som fyllde salen?

Helsingfors stadsfullmäktige, som formellt kommit till 1873, sammanträdde första gången 1875 i det gamla rådhuset, som emellanåt fått fungera som bland annat generalguvernörens hus. Byggnaden, också känd som Bocks hus, uppfattades ändå tidigt som oändamålsenlig och trång. Redan den första fullmäktige ordföranden Leo Mechelin ansåg att Societetshuset skulle vara mer lämpligt.

Sederholms och Bocks hus, 1866. Eugen Hoffers, Stadsmuseet.

På 1890-talet utreddes olika möjligheter för att bygga ett nytt stadshus på södra kanten av Senatstorget. Man ville från stadens sida bevara empiretorgets symmetri och balans, vilket gjorde planeringen lite kvistig. Också nu figurerade i diskussionen ett förvärvande av Societetshuset. En annan plats, förutom de Tempelplatsen och Observatorieberget, som förekom länge i planerna för lämplig placering för ett nytt stadshus, var tomten för det gamla packhuset vid Västra (numera Södra) kajen.

Packhuset till vänster.
 K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet. Detalj.

Även om Senatstorget ansågs ge ett stadshus en värdig miljö, tyckte man också att stadens hamn var ett ställe där byggnaden skulle bli ”ett af de främsta föremål som skulle tilldraga sig den sjöledes till stadens ankommandes blickar, bättre egnad att framhäva kommunens altmer växande merkantila betydelse samt dess ställning såsom landets förnämsta sjö- och handelsstad.” Till visionen hörde att Societetshuset skulle rivas, Sofie- och Katrinegatorna skulle breddas och ett administrativt palats resas på tomten.

Stadens ansikte utåt var länge Södra hamnen. 

Dekorationer vid Salutorget inför Alexanders II besök sommaren 1863.

Eugen Hoffer, Åbo Akademis bibliotek.

Societetshuset övergick också i stadens ägo redan i början av 1900-talet, då man fick möjlighet till en förmånlig affär. I början av 1910-talet ordnade man sedan en tävling för ett nytt stadshus på tomten, men lyckades inte hitta någon tillfredställande lösning. Men man hade nu i alla fall kommit fram till att Salutorget i sig var ett bra läge, då Societetshuset flyttat sin verksamhet från Södra hamnen närmare järnvägsstationen 1913. Järnvägens dragningskraft var större för affärsmännen.

Etikett från Nya Socis. Stadsmuseet.

Stadens ämbetsmän kunde alltså nu flytta in i gamla Societetshuset medan rådstugurätten och magistraten fick tillbaka Bockska huset. Men det var fortfarande mycket trångt, och man måste verka på olika adresser.

En del av stadens administration fanns under en 

längre tid vid Kaserngatan 21, en f.d. skola, t.v.

A.E. Rosenbröjer, Stadsmuseet.

Stadsfullmäktige sammanträdde vid den här tiden, sedan början av 1910-talet, i Börshuset på Fabiansgatan. Några av stadens förmögna handelsmän hade låtit bygga huset, som anses vara ett av Lars Soncks bästa verk.

Börshuset.

Eric Sundström, Stadsmuseet.

Man insåg ändå på 1920-talet att det, förutom att vara estetiskt utmanande, också skulle komma att bli mycket dyrt att bygga nytt vid Salutorget. Ännu mot slutet av 20-talet närde man hopp om att bygga nytt, men verkligheten (priset) kom emot. 1930 gjorde man slutligen en insats för att lösa utrymmesproblemen en gång för alla genom renoveringar och följande år inleddes en verklig flyttrumba. Under omorganiseringarna 1931 byggdes också en bro över Sofiegatan från stadshuset till Helsingfors Aktiebanks hus, som köpts för drätselkammarens behov. Senast nu blev stora salen ledig.

Hugo Sundström, Stadsmuseet.

Slutligen flyttade också stadsfullmäktige efter en kort mellanlanding i Vita salen in i stadshuset 1931, som ett drygt halvsekel senare helt demolerades invändigt, med undantag av festsalen och några andra mindre delar av byggnaden.

Nästa år får vi fira 150 år sedan stadsfullmäktiges första sammanträde 1875. Vi kan se fram emot en del festligheter för att fira den demokratiska ordningen i Helsingfors, som spelat en viktig roll också nationellt. Inte minst under kristider har man lyckats relativt väl med att skydda samhällsordningen och välfärden lokalt på ett sätt som också gett hela landet stabilitet. En huvudstad är ändå en huvudstad.

Maria, Maria ... En meningslös liten berättelse om en försnillerska

 

Hbl 22.9 1924. Nationalbiblioteket.

Någon känner kanske till Osk. Huttunen, en affärsman som kom till Helsingfors från Kuopio c. 1908 och blev en inflytelserik person fram till sin död. Han testamenterade som barnlös sina pengar att användas för bildning och konst. Idag för hundra år sedan hade han blivit utsatt för ett brott, men en ung kassörska beskyllde på honom för att ha förfalskat bokföring då ansenliga summor försvunnit. Trots att någon vänstertidning sympatiserade med henne, var hon nog rätt chanslös i rättegången.

Maria Fredrika Karri var uppvuxen i Viborg och således antagligen språkkunnig. Hon hade arbetat som kassör för skyddskåren i Björneborg, där hon också utbildat sig till sjuksköterska. När hon börjat sin anställning hos Huttunen och hur hon slutligen blev avslöjad har jag inte hitta information om.

Med sig på flykten ville Maria ha sin mor, Fredrika Karri, som reste med hennes fästman Otto Mikael Seppälä till Oslo. Av någon orsak kom hon antagligen inte iväg, utan båda återvände till Helsingfors. Maria själv lyckades som framkommit ta sig ända till Halifax, men blev genast skickad tillbaka.

Fartyg i Halifax, Nova Scotia 1912. Wikimedia.

Vittnen berättade att man hos Karris sett tomflaskor, delikatesskonserver, kexpaket och annat som pekade på att man fört ett leverne som hade "en anstrykning av lyx". Dessutom förundrade man sig över den överdådiga livsstilen, till vilken hörde långa bilresor. Ett vittne intygade att hon redan 1911 fått dyrbara gåvor av Karri.

Vilken "fästmannen" Otto Seppäläs andel varit, diskuterades mycket. De två grafologerna hade här olika åsikt: den svenske grafologen Abraham Langlet ansåg att Karri hade gjort 10 förfalskade checker, medan Jalmari Finne, författaren och historikern som var kompis med polischef Riekki, ansåg att Seppälä hade undertecknat åtminstone en del. 

Modern, Fredrika Karri, var sjuklig under rättegången och dog i november. Maria Karri var troligen förtvivlad. Då diskussionen om Seppäläs andel gick som häftigast och Finne framförde sina misstankar om Seppäläs skuld och man ville anhålla också honom, kunde inte Karri längre hålla sig samman, utan störtade fram till domaren, bad på knä om nåd för sin fiancé och föll till slut medvetslös till golvet.

När domen sedan föll i februari 1925 dömdes Karri till 3 och ett halvt års fängelse i tukthus. Seppälä, som företräddes av f.d. senator Brofeldt, blev emellertid helt frikänd.  En reporter i publiken studerade den dömda: Skulle hon sänka huvudet och börja gråta? Nej, det gjorde hon inte. Istället log hon försiktigt mot publiken "som ett barn som blivit fast för tjuvstreck." Efteråt gick reportern fram för att intervjua henne. Hon är upphetsad, talar och skrattar fort för att inte brista i gråt. Hon bedyrar sin oskuld och beskyller Osk. Huttunen för oärlighet. Svenska och finska blandas i ett nervöst sammelsurium. Hon stannar tvärt upp, tårarna börjar rinna och säger att hon är glad att det är över och att hennes mamma inte levde för att se detta. Slutligen hotar hon med att gå i hungerstrejk i fängelset. 

Arthur Brofeldt. Museiverket. Detalj.

Rättegången väckte uppmärksamhet och trots att domen förkunnades samma dag som Maria Åkerbloms, var salen proppfull. Eller kanske just därför.