Mobbaren viker bara för kraftigt motstånd

I februari 2020 gjorde Trumps regering en deal i Qatar med talibanerna i Afganistan om att dra tillbaka de amerikanska och i praktiken NATO:s trupper. Den afganska regeringen var inte med i förhandlingarna. Vi vet alla vilka katastrofala följder detta avtal hade för det afganska folket. Nu förbereder sig USA och Ryssland för att diskutera Ukraina i Saudi-Arabien inom kort.

Det senaste fredsavtalet mellan Ukraina och Ryssland 2015 förmedlades av Tyskland och Frankrike. I dag står det rätt klart att Putin aldrig tog det på allvar. Den amerikanska envoyén Kellogg sade igår att "det var för mycket folk runt bordet" då och att man inte nu tar med andra europeiska aktörer än lite kanske Ukraina i förhandlingarna. De europeiska länderna har däremot av USA fått en förfrågan om hur mycket trupper m.m. de kan bidra med för att trygga freden. 

Macron störtade iväg till Storbritannien för att säkra brittiskt stöd, och en annan ledare som snabbt uttalade sig skarpt var den polska utrikesministern Sikorski. När Tyskland är svagt finns det utrymme för andra röster. Inför måndagens möte i Paris har ytterligare en röst som hörts rätt tydligt varit den finska presidenten Stubb, som uttalade sig snabbt och klart inför kameror redan i München och fick ett visst genomslag. 

Stubb har sagt, tydligare än många andra, att det inte är några förhandlingar om inte Europa är med vid bordet. När många av ledarna i de stora europeiska länderna sitter mer eller mindre löst, ger ett starkt nordiskt-baltiskt samarbete en genuin möjlighet till inflytande. Den estniska kommissionären Kallas första uppdrag inkluderar Ukrainafrågan. Numera är inte heller Sverige en neutral aktör, utan är förbunden och lika berörd av till exempel säkerheten på Östersjön som Finland. Att Finland representeras av presidenten i dessa säkerhetspolitiska sammanhang bidrar troligen till att Stubbs uttalanden har en viss tyngd åtminstone i offentligheten. Vi borde nu tillsammans leverera det stöd vi utlovat Ukraina på EU-scenen.

Kan USA och Ryssland tvinga Ukraina till vapenstillestånd och fred? Experter har sagt att Trumps "förhandlingstaktik" har varit usel, han lade alla kort på bordet från början. Ukraina är en sak han vill ha undanstökad så fort som möjligt, så han verkar inte ha någon särskild målsättning eller intresse, utom att bli dyrkad som den store fredsmäklaren. Enklast då att ge Putin vad han vill ha, försäkra sig om att inte några amerikanska soldater hamnar illa ut och sedan ge lämpligt antal tv-intervjuer och tal för att ställa sig i kö för Nobels fredspris. Zelenskyj har i och för sig försökt få den amerikanska presidenten att se att det också kan finnas ekonomiska intressen i Ukraina, vilket skulle ge USA skäl till att hålla området stabilt. Zelenskyj spelar här ett högt, men skickligt, spel. Förutom storrysk ideologisk imperialism är det nämligen bland annat efterfrågan på lithium som driver Putin. Fyrk är ett språk som också Trump förstår.

Effekterna av Trumps kaotiska och halvt planlösa hotfulla utspel i USA:s inrikes- och utrikespolitik är mycket annorlunda, som det mycket riktigt påpekades i Hesaris ledare idag. Inom utrikespolitiken är trovärdighet, diplomati och pålitlighet reellt kapital som man kan förstöra, eftersom vi i slutändan har att göra med ett mer skört regelverk, som är mycket enklare att förbigå och skada. Makten består till stora delar av ord och avtal. Trump vill ogärna använda militär makt, så det han i slutändan troligen tar till är ekonomisk makt. Hans förhandlingar handlar alltid egentligen om pengar, som Zelenskyj förstått. Det enda som får Trump att backa är impopularitet eller att han kan framstå som svag. Om något ser ut att misslyckas överger han det åtminstone tillfälligt för att fylla allas flöden med följande sanslösa drag. Därför är hårt motstånd det enda som biter.

Så kan USA och Ryssland tvinga Ukraina till vapenstillestånd och fred? Politik är ord. Stubb drog snabbt upp rätt klara principer som Norden och Baltikum säkert kan enas kring och föra fram i Parismötet i morgon och senare i förhållande till USA. Om man till exempel låter bli att svara på USA:s förfrågan om stöd, förnekar man de bilaterala förhandlingarnas legitimitet. Om Europa och Ukraina bara vägrar gå med på en rysk-amerikansk deal, blir det nog intressant att se hur Trump reagerar. Hot om ekonomiska sanktioner kommer säkerligen att följa, men om EU mycket tydligt från början signalerar att man inte kommer att vika sig, finns en stor risk att börsen börjar darra och sedan Trumps manschett. Nu gäller det sannolikt att våga ta detta chickenrace och stå med Ukraina in i det sista. Detta är något som jag misstänker är klarare för oss i nordost, förhoppningsvis inklusive Polen. 

Trots att USA:s utrikespolitik verkar helt kaotisk och vrickad, är den i själva verket skrämmande enkelspårig. Den utmärks framförallt av kortsiktighet och inkompetens. Rysslands utrikespolitik är också enkel. Är det inte Ukraina igen senast om några år, är det troligen Georgien eller något annat land med stora naturresurser, som får smaka på lite "specialoperationer". Det är inte heller helt uteslutet att de finska mineralerna i kombination med en större kontroll över Östersjön någon gång kunde framstå som ett lockande alternativ för en dement despot i Kreml. Undrar förresten om det finns någon Musk i Kreml?

De två, tre följande veckorna kommer att bli mycket spännande. Personligen hoppas jag att Stubb och Kallas lyckas piska EU till motstånd, för tar vi inte striden nu, återkommer den att sannolikt etter värre inom ett decennium. Det är möjligt att det kommer att kosta oss en hel del, men det blir nog ändå billigare och tryggare i längden att sätta ner foten genast.

Dränkta medier

Steve Bannon gav i tiden det goda rådet att skapa tre stora rubriker varje dag. Eller goda och goda. Fungerande snarast. Det skulle ge utrymme att genomföra vilka förändringar man vill och skapa tillräckligt mycket kaos och oordning, för att medierna inte skulle kunna hålla fokus eller få spridning för analytiskt innehåll. Metoden har fungerat skrämmande väl. Men därtill pågår ett metodiskt krig mot fakta, sanning och bildning just nu.

Utbildningsdepartementet i USA hörde till de första myndigheter där Musk och hans "doge bags" marscherade in för att inte bara ta hand om datasystemen, utan också lägga ned program som stöder transsexuella eller hemlösa elever.

Programmen för inklusivitet har kritiserats från många håll redan länge,
men fokuseringen på språket är värd att notera.

Men det är inte bara myndigheter som rättar sig efter den nya regimen. Google Maps var snabba med att ändra namnet på Mexikanska golfen. Söktjänstens resultat har inte heller varit helt pålitliga. Wikipedias balanserade innehåll har lett till attacker av Musk, som anser sig vara en stor förkämpe för yttrandefrihet. Det är svårt att avgöra vad som egentligen sker med algoritmer och innehåll på de olika plattformarna för sociala medier. Att många av ägarna understött Trump ekonomiskt och närvarade vid hans installation ökar förstås inte på förtroendet. Det är svårt att säga hur långt döljandet av s.k. olämpligt innehåll sträcker sig. Däremot vet man att it-miljardärerna strävar till att expandera användningen av artificiell intelligens och att Musk lyckades tillgång till ansenliga mängder sensitiv information om de amerikanska medborgarna. 

Tusentals webbsidor med myndighetsinformation för amerikanska medborgare har tagits bort de senaste veckorna. 3000 av dem är borttagna från folkhälsomyndighetens CDC:s sidor. Bland de borttagna sidorna finns mycket forskning och forskningsdata. Myndigheten har också beordrats att ta bort information om fågelinfluensan från sina rapporter. De senaste siffrorna uppger att smittan påträffats i 16 delstater. Flera delstater testar inte ens för smitta.

Forskning och vetenskap är också övrigt under attack. Finansieringen är allvarligt hotad. All finansiering för forskning som innehållet förbjudna ord, så radikala som t ex "kvinna" eller "historiskt",  blir synad i sömmarna. Över hela administrationen försöker man nu bli av med "fläsk" med hjälp av riktig angivarmentalitet. I verkligheten kommer sannolikt många av de mest ansvarskännande och kompetenta att söka sig bort. Även kulturverksamhet är uppenbarligen suspekt och under lupp. Till saken hör att informationen från presidenten är kaotisk och osaklig. Ju sämre administrationen fungerar, dess bättre för ytterhögern. Att de flesta anställda, om man frånser från armén, jobbar inom hälsovården, är något folket sannolikt kommer att känna av.

Vad som är häpnadsväckande är att det hela verkar så fruktansvärt korkat och kortsiktigt. USA:s starka ekonomi har baserat sig på immigranter, ett flexibelt samhälle, framstående forskning och livlig handel. Den nya regimens politik slår precis exakt mot alla dessa grundpelare. Själv ser jag bara en förklaring. Eftersom det är dömt att misslyckas att skapa välstånd med detta recept, kan det enda motivet vara att säkra en maktposition som är håller, oberoende av kommande val. Tyvärr tror jag alltså att USA:s framtid kommer att bestämmas inom de närmaste månaderna eller veckorna. Allt handlar om hur långt den nya ledningen hinner befästa sin makt och vem som eventuellt kan stoppa den. Kongressen verkar inte göra det, domstolarnas framgång är osäker. Endast börsfall eller en känsla av impopularitet verkar bromsa Trump ens i någon mån. Musks & co släpper knappast lätt sitt momentum. Att han blivit satt att gå igenom Pentagons kostnader verkar som ett skämt, då hans egna bolag är leverantörer. Att man samtidigt påstår sig bekämpa korruption är direkt ut läroboken för fascistisk propaganda.

Kampen förs nu om språket, om sanningen och mot bildning och kunskap. Det är därför extra viktigt att hålla huvudet kallt. Också här hemma nås vi av nyheter om att kulturtidskrifter blir utan understöd. Det handlar i statsbudgeten om struntsummor. Vi står mycket stadigare i Finland, men också vi måste vara på vår vakt.

Hur man administrerar fram ett kaos

Trump öppnar arkiven kring Kennedymorden, något Robert J. Kennedy länge krävt. Så nu fick han något han eftersträvade, för han kommer antagligen att nu bli överkörd ordentligt. Som vaccinmotståndare och påhejare av ekologisk odling  sitter han i en prekär situation. En hotande fågelinfluensa,  drickandet av opastöriserad mjölk, huvudet-i-sanden-politik i delstater med bristande testande och det senaste av Trump "kapade" AI-jätteprojektet Stargate, där sannolika framgångar ligger precis inom vaccin skapar förutsättningar för kriser som en del kallat chock-metod, andra disruption. Vi kan alltså se en framtid där vi om några år har en pandemi som kunnat bromsas, men fått löpa amok (gärna om cirka 4 år), varefter vi har en fantastisk marknad för vaccin. Lägg därtill att varken kemisk industri eller jordbruksindustrin är lockade av Kennedys politik, så kan man väl se att han kommer att hamna under bussen förr eller senare. 

Att använda snäv AI, vilket är fallet inom vaccinutveckling, är förutom sannolikt framtidens business också påkallat av den brist på skolningsdata för stora språkmodeller som påtalats i media sedan förra sommaren. Det öppna nätet är så att säga använt och copyright har nu blivit en förhandlingsbar tillgång för dem med stora datamassor, men också förhoppningsvis för enskilda artister.

Musks roll utom administrationen är ett sätt att skapa oordning. Oklara ansvar och roller är ett utmärkt sätt att skapa spelrum. Musk är en spelare av samma kaliber som Trump. Snabbt gjorde han sig av med sin kollega satt att leda samma hitte-på-myndighet som han. Kollegan var troligen dit satt av samma orsak, för att skapa oklara ansvar och spänningar. Musk kan, liksom Putins hejduker, agera som fria aktörer vars företagande makthavaren synbart kan ignorera eller till och med ta avstånd från. Så länge det stöder eller inte direkt skadar makthavaren får de hålla på. Till exempel är Musks attacker på den brittiska regeringen eller stöd för den tyska ytterhögern sannolikt åtminstone delvis drivna av en strävan att försvaga Europa och den Europeiska Unionen, som strävar efter att reglera it-jättarnas monopol och marknadsstörande metoder. Det står alltså helt klart att Musk och Putin har samma mål. 

Hela den nya administrationen är full av dylika spänningar. Då folk drivs av starkt egenintresse men intressena är i konflikt med varandra, som t ex i frågan om invandring, är risken för öppna och svåra konflikter stor. Frågan är om Trump i längden kommer att lyckas i sitt spel eller om kaoset blir för stort för snabbt.

Stämningar i tiden

De senaste veckorna har jag sett två fina norska filmer som behandlar slutskedena av andra världskriget och uppgörelsen med nazismen och nazisterna: Quislings sista dagar (på bio) och Nr 24 (på Netflix). Båda filmerna är välgjorda, stora satsningar, med nyanserade och mycket intressanta perspektiv på och diskussioner kring frågor om ansvar och skuld. Jag rekommenderar alltså båda filmerna. Jag uppfattar att båda handlade om extrema situationer där individer är tvungna att välja till vilken grad de står upp för sina värderingar, med mycket stora konsekvenser. Manuskripten är baserade på historiska material och "verkliga händelser", som det brukar heta, vilket bidrar till att de känns viktiga.

Jag ser också fram mot att gå och se den nya filmen om Abraham Stiller, en finsk motsvarighet. Samtidigt pågår diskussionen om brädspelet Afrikas stjärna fortfarande i sociala medier. Människor som blivit kränkta och irriterade på att något de upplevt som trevligt som barn, nu av en del lyfts fram som gammalmodigt och föråldrat, diskuterar mest sinsemellan med stort patos. "Men visst är det jätteviktigt att kunna tala om historien och lyfta fram hur saker har varit!" och "Det är ju bara trevliga bilder, inte har jag någonsin tolkat dem som att afrikaner på något sätt är mindre värda" (påhittade citat). Säkert sant. Men det är ju inte någon (väl?) som sagt att det skulle vara så. Poängen är en annan.

Jag har en liten misstanke om att ungar numera hellre spelar andra spel och frågan snarast är hur mycket en äldre generation ska gräva fram spelet för att visa hurdana spel som fanns när vi var små. I mitt stilla sinne undrar jag hur många barn och unga idag som genuint tycker att Afrikas stjärna som spel är jättespännande eller intressant. Utbudet och kulturen var rätt annorlunda för t ex 50 år sedan, då tidigare generationer skulle spela sällskapsspel.  Nu blir ju kontexten rätt av sig själv, när fammo eller mofa tar fram spelet idag. Framför allt tycker jag att det är en fråga som var och en måste reflektera över själv och i olika situationer. Man behöver inte skriva om historien genom att putsa bort och städa historiska material. Men det är inte heller fel att efterfrågan och nya upplagor av böcker förändras och anpassas till nya kontexter. Många saker behöver uppdateras när tiden gått om dem eller så överges de helt enkelt. I dag är vi kanske uppmärksammare på att inte kränka våra medmänniskor, som idag också ofta har annorlunda bakgrund än för 50 år sedan.

Som bokhistoriker har jag väldigt svårt att se varför en utgåva av Pippi borde se exakt likadan ut 1948 som 2025. Kulturen är, liksom språket, inte alls ett statiskt fenomen, utan det hör till dess essens att den hela tiden lever och förändras. Böcker revideras, översätts och editeras ständigt och man kan och ska kunna vandra fritt mellan olika varianter. Idén om att en bok är en produkt av en ensam författare vid en tidpunkt i en cementerad version är en konstruktion: Det handlar om större och otydligare system än så. Med detta vill jag förstås inte förringa författarens betydelse och upphovsrätt, men lyfta fram att en utgåva inte uppstår i ett vakuum. Det samma gäller brädspel. Vi kan, utan att fördöma Afrikas stjärna på 1950-talet eller 1990-talet, konstatera att vårt samhälle idag ser annorlunda ut och spelet också därför ser annorlunda ut i våra ögon. (Den som tycker att spelet ser likadant ut nu som när man var liten, borde eventuellt ta sig en liten funderare, dristar jag mig kanske ändå säga.) Därmed inte sagt att Afrikas stjärna måste brännas på bokbål och är förkastligt eller att man är en dålig människa om man tycker om att spela det. Det är nyanserna jag saknar i den affekterade debatten, och förmågan till inkännande. 

Kort sagt: Internet-trollen har lyckats slå split och hetsa upp människor för något så trivialt som ett brädspel. Och jag har alltså själv nu gått i fällan då jag ödat en massa tecken på att skriva om detta. Ordet "woke" brukar vara den första röda flaggan. En saklig debatt innehåller inte dylika begrepp, de är tecken på diskussion som är infekterad och förgiftad av avsiktlig påverkan, möjligen bara anammad av oförsiktighet. Var uppmärksamma.

De senaste decennierna har ju utvecklingen i huvudsak varit positiv. Vi har gått mot en större respekt för medmänniskor och natur. Men nu har jag en obehaglig känsla av att vi nu hamnat i en situation som är genuint farlig, där vi måsta vara beredda på att på riktigt stå upp för våra värderingar på ett mer svartvitt sätt. Sätta ner foten helt enkelt.

Vi har inte bara en galen diktator i öst, utan nu en annan från och med i morgon på andra sidan Atlanten. Plötsligt känns all den enorma mängd data och personuppgifter som senast nu snart besitts av den regeringen ännu mer oroväckande. Det otroligt kallt kalkylerande maktspelet, där en klick oligarker styr och ställer, är otroligt för oss, osannolikt, obegripligt. Lika otroligt som mycket av nazisternas planer tycktes vara för hundra år sedan. Hur kan och vill myndigheter i USA övervaka gravida kvinnor eller invandrare? Och inte bara övervaka, utan också brutalt ingripa i deras liv och kränka deras integritet och frihet? Rensa nu bort snacket och iaktta vad som händer. Jag vill inte bli stämplad som alarmist (f.ö. ett annat begrepp som odlas av diverse propaganda-apparater och som genast bör väcka extra kritisk hållning hos läsaren), men jag är nog orolig för den tröghet att tro på annalkande katastrofala problem som vi har, gång på gång. På riktigt orolig.

Tillbaka till brädspelsdebatten. Glöm den. Vilka värderingar står var och en av oss för idag, just nu och vad sker i vår värld? Jag tror de aktuella filmerna om 1940-talet handlar om detta, därför kommer de nu och därför behövs de nu. Låt oss diskutera dem istället. Vad annat det kan komma att innebära att göra motstånd idag återstår att se.

Kortfilm.

På AI-vågen: Hur bättre datahantering kan gynna oss alla

Rubriken här ovan är påhittad av OpenAI:s gratisversion av ChatGPT baserad på GPT-4-teknologi (2025) efter en stunds chattande hit och dit om vad jag tänkt blogga om. Man kan chatta en stund gratis med GPT-4, innan man blir förvisad tillbaka till en äldre version, som nog är hackigare. 

Det intressanta jag upptäckte nu var att appen meddelade mig vilken information om mig den sparade i sitt minne, t ex att jag tycker att "hajp" inte funkar för mig på finlandssvenska och att jag tycker att artificiell intelligens (AI) bara är en teknologi bland andra. (Det senare bad jag nog om ursäkt för, eftersom jag hört och också konstaterat att man får bättre resultat om man är artig ...) Självklart kändes det lite otäckt att se hur systemet profilerade mig, samtidigt som jag vet att det är just tack vare det den kan tjäna mig bättre. Och därför är det också bra att berätta för systemet vad man vill, varför och annan kontext, pladdra på och diskutera, gå i dialog, för att uppnå bästa resultat. 

Poängen är, att OpenAI i detta fall är transparent. Profilering görs ju av alla (bra) tjänster idag. Att visa när och hur det sker är däremot inte självklart, i synnerhet inte så här tydligt.

Som sagt, anser jag, att AI är ett verktyg bland andra. Jag tror inte på hotet från någon singularitet, däremot kan säkerligen enskilda AI-system löpa amok om man inte utvecklar och använder dem ansvarsfullt. Jag tror inte heller på någon noggrann teknisk reglering. Det är samma etiska principer som gäller som med vad som helst annat. EU:s reglering är därför rätt tänkt. Ansvarsfull användning av AI kräver att man beaktar många dimensioner och gör etiska avvägningar gällande värderingar, risker och också nytta. Redan nu har AI hjälpt oss att lösa otaliga problem (se t ex Alphafold , cancerscreening, extrema väderförhållanden, klimatförändring, logistik). Det skulle snarast vara oetiskt att inte försöka lösa allvarliga problem med AI. De etiska problem som oftast verkar diskuteras i samband med risker handlar dels om integritet, dels om upphovsrätter. Åtminstone i EU är de lätt dessa aspekter som väcker oro och krav på reglering.

En sak som ofta också väcker oro är att de avancerade modellerna anses vara svarta lådor, vars funktion eller logik man inte nödvändigtvis kan förstå eller reproducera. Den här oron är på sätt och vis lite lustig tycker jag: hur många av oss förstår hur telefonen eller datorn eller webben fungerar, även frånsett AI? Vi litar på att sakkunniga och leverantörer handlar ansvarsfullt. Men vad är tillräckligt ansvarsfullt? Mycket handlar om förtroende, som kan byggas med transparens och pålitlighet gällande verksamheten. Då det handlar om AI-baserade eller -nyttjande tjänster, handlar det om hur man skapat och underhåller systemen och modellerna. Här är datahanteringen en inte obetydlig del av processen.

I dag förbättrar och anpassar man AI-modeller och -system för specifika syften. Ett företag eller en organisation har alltid (förhoppningsvis) ett problem de vill lösa med AI, en viss kontext och vissa material och processer som är aktuella. Inlärningen kan göras endast med data, och häri ligger en praktisk utmaning för många: man måste ha dokumenterad och bra data som man vet vad det är. Börja alltid med data, är ett återkommande råd. Data måste vara representativ och fungerande. Många gånger är det i detta skede man inom företag och organisationer på allvar inser betydelsen av informationsförvaltning. Ska du ha ett AI-system, måste du dessutom kunna hantera inte bara dataströmmar utan även följa och anpassa uppdatering av modellerna med hjälp av konstant kvalitetsuppföljning. AI-system är inte något man en gång sätter upp och sedan lämnar åt sitt öde. Världen förändras, därmed förändras också data och AI-system tickar på enligt en logik som med tiden kan bli snedvriden den också. Om man inte är på sin vakt har ens AI-system plötsligt drivit iväg och delar glatt misinformation eller pratar strunt.

Vad är då bra data för AI? Datas kvalitet definieras helt utgående från vad de ska användas till. Det samma gäller här: vad AI-modellen eller -systemet ska användas till är helt avgörande för val av data. Oftast är mera data bättre än mindre data, data från flera källor bättre än data från en enda källa. Att kombinera dataset är också en konst och kan göras på olika sätt, med olika noggrannhet. Och förutom de enklare juridiska frågorna om personuppgifter och upphovsrätter finns också frågor om till exempel representativitet. Man måste genuint förstå sina data, de måste vara dokumenterade. 

Dessutom är det viktigt att skilja på träningsdata och testdata, annars har man ingen verklig uppfattning av hur väl systemet funkar. Det blir snabbt uppenbart att man måste hålla reda på sina data för att klara av att få nån verklig nytta av AI för mer omfattade processer. Dessutom krävs det aktiv styrning av själva användbarheten och skapandet av etiska lösningar i systemen, eftersom de inte uppstår av sig själva om man bara närmar sig uppdragen som ett tekniskt problem.

Nu har man alltså på många håll vaknat till att datahantering och informationsförvaltning är nyckelområden i en effektiv och ändamålsenlig och "AI-färdig" organisation. För att bli "AI-färdig", dvs "kunna använda AI", som en majoritet av företag idag vill, måste man satsa på interoperabilitet, planering, dokumentation och utbildning samt kvalitet gällande data och processer. Allt detta är saker som gynnar organisationer och i slutändan oss alla som medborgare och kunder. Mindre yrande, effektivare system, beslut fattade på basis av korrekt evidens, rätt info på rätt plats vid rätt tid. Det är inte osannolikt att denna bieffekt av AI-boomen blir stor den också. En positiv effekt, vare sig man sedan i slutändan specifikt använder AI, eller inte.

Andlighet, religion och dialog

Jag vet i och för sig inte vad "andlighet" är. Något med religion har det säkert att göra, men det kan väl vara rätt flummigt. En motsats till materialism? Eller ateism? Nja.

I gårdagens Stiller gjorde i alla fall biskop Teemu Laajasalo en bra distinktion gällande religionsfrihet, som åtminstone jag fann klargörande: religionsfrihet handlar om rättigheten och friheten att utöva en religion, inte en rättighet eller frihet från att utsättas för någon form av religionsutövning av andra människor eller dess kulturella spår och uttryck i omgivningen. Jag tror att denna tanke kan hjälpa oss i de ibland mycket förvirrade diskussionerna om till exempel kristna traditioner i dag.

En annan sak som jag tänkt på på sista tiden är den psykologiska klokskap som finns i traditionell religionsutövning, som återkommer i dag i populära och till och med vetenskapliga råd för välmående: meditation och så kallade tacksamhetsdagböcker. Vad är det annat än ritual och bön?

Då det gäller barn och skola är situationen förstås mer komplicerad, men som Stiller sade, har han som jude inte farit väldigt illa av kristendomsundervisningen i skolan och det samma kan jag säga som ateist. Även om säkert de flesta kan hålla med om att den är rätt generöst att kalla grundskolans religionsundervisning åtminstone på 1970- och 1980-talen konfessionslös. Vi fick lära oss Fader vår och det vara bara en vikarierande hankeit som på rellatimmen påpekade apropå någon berättelse om Jesus, att "ja, det här är ju bara såna här sagor". Att jag minns detta ännu idag, säger en del. Annars gick all undervisning i helt samma format som allt från matematik till biologi. Läraren berättade hur saker var, och det var nog ingen som högt ifrågasatte uppstigandet på den tredje dagen som fakta ....

Själv har jag ändå svårt att förhålla mig neutralt till stark "andlighet" eller religionsutövning, och till och med till religiös tro av alla slag. Det kräver ärligt sagt ansträngning att inte provoceras, vilket är lite pinsamt att medge. Därför tycker jag inte heller att tolerans är ett helt dåligt ord i sammanhanget. Det innebär inte att jag på något sätt vill ställa mig ovanför troende eller anse att jag besitter en större sanning. Men faktum är, att jag medvetet måste bestämma mig för att tolerera religionsutövning och tro och inte ge efter för en spontan reaktion att bli upprörd. Och det tycker jag det handlar om, att kunna reflektera och föra en inre dialog om saken, vad som är acceptabel trosutövning i förhållande till andra människor och vad som kanske inte är det. Och här inbegriper jag ateismen i tro. Jag vet också att människor som varit närmare destruktiv religionsutövning eller utsatta för sådan, inte nödvändigtvis vill göra denna ansträngning att vara toleranta. Och det tycker jag också är begripligt och på sitt sätt rätt. Vi behöver bromsar och kontroll åt alla håll för att hållas inom ramar där toleransen kan existera. 

Mångfald och frihet kräver nog också tolerans tycker jag, trots att begreppet numera tolkats som negativt laddat. Jag tycker det handlar om att kunna tänka långsamt. Att förneka att man har fördomar eller spontana känslor inför i synnerhet gällande för en själv obekanta eller obekväma fenomen är nog inte heller klokt i längden. Gör man det är det också svårare att förstå dessa känslor och reaktioner hos andra. Och det måste man ju göra om man ska kunna föra dialog. Jag önskar ändå att det skulle vara dialog. Jag blir lite trött av allt "herreguud, nu har det gått för långt med det här tjafsandet om xxx" (fyll i lämplig jul- eller annan kristen tradition), vilket helst görs i en krets av garanterat likasinnade, där man tillsammans kan himla sig, utan att ens vänta sig att någon genuin diskussion kunde föras eller intellektuella analyser göras. Varför är det så svårt att oaffekterat säga hur man tycker det borde vara i stället för att hacka på andra?  Har detta en annan funktion än att man får sin egen upprördhet bekräftad? Det är en intressant kulturell meme. Jag försöker tolerera även den.

Ett litet lands styrka

Diktonius skrev någonstans att "Kraften är det som brakar, styrkan är berget där inne". Liknelsen beskriver fint skillnaden mellan de två. Finland är visserligen litet i europeiska och globala sammanhang, men vi är starkare än vad man kunde tro. Styrkan härstammar i själva verket ofta från just litenheten, som ger oss ett samhälle där tilliten är stark. Att makten är relativt nära, beslutsvägarna korta, insyn och transparens nästan oundvikliga, och att tillgångarna, åtminstone hos oss, är begränsade, har bidragit till en utveckling mot ett samhälle där man kan bygga upp och tillgodogöra sig starka kompetenser och utnyttja dem flexibelt och effektivt genom täta samarbeten. Vi har inom forskningsvärlden lyckats vinna fördelar genom att tillsammans satsa på infrastrukturer och öppenhet. 

Det har varit relativt lätt att samarbeta här hemma. Vi har i Finland länge haft ett gemensamt arbete för att främja öppen forskning. Det har gjorts målmedvetna statliga investeringar på öppen, modern forskningsinfrastruktur. Det är inte en slump att vi har en av världens snabbaste superdatorer här eller att Finland är med i flera internationella forskningsinfrastrukturer i tunga roller. Det har varit en positiv spiral av växande kompetenser och goda, belönande samarbeten, som hämtat resurser till Finland. 

Öppenhet har i Norden generellt inte varit något som behöver särskilt legitimeras eller förklaras. Det är för oss ett modus operandi, som också forskare kunnat omfatta. Allmänning är för oss ett positivt laddat begrepp, trots att ekonomiska och kulturella hinder uppstått i forskningen under förra seklet och gjort att en del av hållningen och framför allt systemet drabbats. Forskarna har historiskt velat bygga upp vårt land, främja folkets välmående, utveckla samhället och ekonomien. När världen blivit mer sammanlänkad och forskningen allt mer internationell och institutionaliserad har ethos funnits kvar och mänskligheten och planeten som helhet kanske fått en mer framträdande roll. Men fortfarande finns en stor tilltro till forskning och innovation som en positiv, till och med räddande styrka för vårt land.

Det lilla, kalla landet i periferin har alltid fått vända på sina slantar. Då har det varit klart, att det är smart att söka skalfördelar framom intern konkurrens och försäkra att investerade medel utnyttjas effektivt. Man har aktivt hämtat kunskaper i omvärlden. I det lilla landet har man också investerat i kunskap. Kunskap är kapital som är svårt att förslösa eller förgöra. Det växande nätverket av universitet och högskolor har dels månat om sin frihet, dels sökt samarbete då man haft förhållandevis små organisationer och små resurser för de växande kraven på stöd för allt mer avancerad forskning.

Open Science-vågen fick sitt genombrott under 2010-talet, som en naturlig utveckling av Open Access-rörelsen. Denna rörelse hade tagit sig an den djupt obalanserade publikationsmarknaden, som dränerade forskarvärlden på betydande resurser – en problematik som dessvärre fortfarande består. Då den öppna vetenskapens mer omfattande och uppdaterade idéer kom, var finländarna klara att på vanligt vis organisera sig i ett starkt nationellt samarbete, som fortfarande kan uppfattas som banbrytande. Jag hade den enorma turen att få vara med och ägna mig heltid åt detta, då jag 2014 fick anställning vid CSC.

Öppenheten är en en stor styrka, men idag är den under stor press. Trycket kommer från starka yttre krafter: i öster har vi en politisk makt som skapar reella hot för vårt samhälle genom hybridkrigföring som får varje demokratiskt land att se över hur man kan försvara grundläggande fri- och rättigheter, inkluderande öppenhet, utan att ge vapen i hand åt fientliga, illvilliga aktörer. I USA ser vi en annalkande aktivt vetenskapsfientlig ny regering, som dessutom kommer att riva ner så mycket reglering som möjligt på så många områden den kan, för att röja väg för digitala jättar som hänsynslöst slukar data och resurser för kommersiella intressen hos en begränsad ägarskara. Vad innebär det att vetenskap eller data är öppna, och vad är de "nödvändiga" begränsningarna i praktiken? Den öppna vetenskapen måste igen ses över, uppdateras och gå vidare. Hur kan vi gå vidare på ett sätt som erbjuder delaktighet, mångfald och ny kunskap för människor och vad är Finlands roll med vår starka kompetens?

Först av all ska vi hålla fast vid vår styrka och ytterligare stärka vår förmåga än mer: satsa på kompetenserna, nätverken, infrastrukturerna och inte minst samarbetet och tilliten. För det andra måste vi samarbeta med våra nordiska grannar, utvidga våra samarbeten och stärka skalfördelarna till en nordisk skala. Det här kräver långsiktiga samarbeten, där man vågar satsa på samarbetet och där man spelar rent spel tillsammans och inte konkurrerar mot varandra i onödan. Finland kan också verka på det europeiska planet, där vi tack vare våra styrkor redan har möjligheter att påverka. Vi kan dela med oss av vår kompetens och i samarbeten lära oss av andra, för vi har minsann också en hel del att lära oss fortfarande. Vi kan verka för välfungerande, gemensamma europeiska forskningsinfrastrukturer och vi kan stöda lagstiftning som hindrar att storföretagens kommersiella intressen kör över allmännyttiga intressen och människors rättigheter. 

Det är ändå viktigt att minnas att det sällan är klokt att reglering fokuserar på teknologi. Det är bättre att reglera hur den används och processerna kring det. Det blir ofta helt galet om man till exempel förbjuder vissa tekniska lösningar eller går in på väldigt detaljerad nivå. Vi har god kompetens kring hur man skyddar data och hanterar rättigheter. Men eftersom världshandeln inte fungerar enligt några etiska regler är den europeiska positionen rätt svår. Just därför är det extra viktigt att lyssna till finsk expertis. Också på europeisk nivå måste vi kunna samarbeta smart och mycket effektivt om vi ska ha en chans att klara oss. Jag vill tro på att det går för EU att konkurrera på ett etiskt sätt, men då har vi inte råd med slöseri eller stora misstag.

Det är också viktigt att minnas, att det finns andra länder i världen som är mycket goda partners för oss redan idag. Bland dem Australien, Japan och Kanada. Det finns länder som är starka inom öppen vetenskap och infrastruktur, som också ser värdet av samarbete som inte är transaktionellt eller direkt kommersiellt. Som ett litet land kan Finland implementera och testa nya idéer snabbt. Det ger möjligheter att visa på konkreta framgångar som kan skalas upp internationellt. Vi har många lösningar som kunde tåla upptagning på europeisk nivå. Vår höga nivå av tillit och transparens ger oss konkurrensfördel. Genom att bygga vidare på dessa värden kan vi skapa och exportera modeller för hur man navigerar känsliga frågor, som datasuveränitet och etiska gränsdragningar, utan att offra öppenhet.

Känns lite tassigt att jag fick ett pris för att ha haft privilegiet
att arbeta med öppen vetenskap. Men det betyder kanske
att min starka övertygelse haft betydelse.
Vilket gör mig mycket glad och rörd.