Den betraktande cynikern

Diogenes ber Alexander stiga ur vägen för solljuset.
Okänd tysk konstnär ca 1770.
Wikimedia Commons, Public Domain.

Jag kom i morse att läsa en bra intervju med Antti Holma. Det slog mig att han använde ordet cynisk på två olika sätt, en sak som jag ibland reflekterat över att också gäller mig själv. Dags att reda ut begreppen alltså. Å ena sidan finns den betydelsen jag i viss mån identifierar mig med och som jag brukar anse vara en yrkesskada hos historiker: att man betraktar makthavandes retorik och handlingar med stor skepsis och misstänksamhet. Å andra sidan finns det cyniskt maktbruk, som är hänsynslöst och känslokallt maktspel, utan hänsyn till någon eller något annat än de egna målsättningarna. Således kan både en humanist och en populist-psykopat-narcissist-politiker vara cynisk. Inga namn nämnda här.

Om man går till ursprunget, varav det mest kända är Diogenes från Sinope, ser man att historikern är närmare "originalet". För Diogenes handlade det om ett djupt etiskt projekt. En av de mest återkommande berättelserna är hur han gick omkring med en tänd lykta och sökte en människa mitt på ljusan dag. En ärlig, riktig människa. Vad man åtminstone i min familj kallar ein Mensch. Det handlade om att ta avstånd från auktoriteter, maktstrukturer och hierarkier. Men Diogenes satt inte bara och filosoferade, tvärtom omsatte han allt i extrem praktik. Han hånade Platon och sysslade med många slag av provokation. Hundfilosofen, kynikern, levde som han lärde och frånsade sig alla statussymboler och allt materiellt överflöd. Vi minns honom kanske från skolans historieundervisning som filosofen som bodde i en tunna.


Cyniskt maktbruk är raka motsatsen. Det handlar om att utnyttja sin position och frånse alla moraliska skrupler. Macchiavelli style. Medan historikern utgår från att makthavare är mer eller mindre "cyniska" och beräknande i sitt maktbruk, förverkligar en sådan person den betraktande cynikerns världsbild. Men i frånvaro av någon etisk avvägning är inte en sådan person en cyniker.

Historikerns och humanistens kritiska blick är viktig också i samtiden. Att ta distans, granska kritiskt, analysera och se den större bilden. Realpolitiken. Det handlar inte om att säga emot allting av princip, vilket ofta verkar vara en naiv, medveten eller omedveten, tolkning av att vara kritisk. "Kritiker" som skriker konspiration, komplott och lögn om allt som osar komplext eller besvärligt att förstå, är inte kritiker. De är idioter.

Men den betraktande cynikern är inte heller en genuin cyniker, om det handlar om ett passivt betraktande. Som en underpresterande pessimist, som bara väntar på att kunna säga "vad var det jag sade". Historiker är sällan sådana, eftersom de deltar i och påverkar den offentliga diskussionen på många sätt. Också vetenskaplig historisk forskning ska läsas som inlägg och bidrag till aktuella diskussioner. Om inte annat handlar det om att vidga perspektiv och ge nya referenspunkter. Historia är ännu ett ansett ämne i vårt land, det är synd om kunskaperna försvagas genom mindre undervisning i skolorna. Det betyder att historikerna måste hitta på nya sätt att nå ut till allmänheten och bli ännu modigare med att popularisera sin forskning, utan att förenkla för mycket.

By Anonymous (by a member of the Tischbein family according to an old label)
 (Nagel Auktionen http://www.auction.de) [Public domain], via Wikimedia Commons

Nyttan av humaniora än en gång

Personerna på bilden har inget med texten att göra. 

Persian Envoys before the King of Ethiopia -  Lithuanian Art Museum - Public Domain - http://creativecommons.org/publicdomain/mark/1.0/ 

Kansler emeritus, filosof Ilkka Niiniluoto och direktören för Villa Lante (Finlands Rom-institut) docent Tuomas Heikkilä har sällat sig till skaran av humanioras förkämpar med sin nya bok Humanistisen tutkimuksen arvo. Kuusi murrettavaa myyttiä ja neljä uutta avainta. ( ungef. Värdet av humanistisk forskning. Sex myter att knäcka och fyra lösningar) De har också fått ett visst genomslag (även i tv), och allt annat skulle ju vara förvånande.

Man har tagit fram en del ny information om uppfattningar om humaniora dels genom enkätundersökningar, dels genom 200 intervjuer av "viktiga" personer, dvs sakkunniga och beslutsfattare av olika slag. Dessutom använder författarna sig av annan tidigare forskning, till exempel den så kallade Vetenskapbarometern, som är en omfattande undersökning om finländarnas inställning till vetenskap och forskning.

Även om boken har en sammanfattning på svenska, tänkte jag här kort redogöra för huvudpunkterna med mina tolkningar:

Myterna:

1. Finländarna uppskattar inte humanistisk forskning. Påståendet totalkrossas. Beroende på kriterier och källa är det tydligen 80 - 100 % av finländarna som anser att humaniora har en viktig betydelse för samhället.

2. En humanist är lätt att känna igen. Författarna anser att humanisterna inte har en gemensam profil eller organisation och att de därför inte märks i samhället. Detta är också ett problem de gärna skulle åtgärda.

3. En humanist får inte arbete. Här utgår argumenteringen från att det är väldigt, väldigt svårt att komma in på många linjer och att det därför är en elit som läser humaniora. Och att humanistiska studier ofta inte är yrkesutbildningar, vilket öppnar för vad som helst, om man ser det positivt. Det är klart är att precis sådana utbildningar behövs i synnerhet i ett samhälle som står i förändring.

4. Humanistisk forskning är värdelös. Humanister kommer inte med "riktiga" resultat. Detta är pudelns kärna, enligt mig. Motargumentationen är lika självklar som tyvärr nödvändig: allt kan inte mätas (i pengar). Det behövs ett samhälle, kultur och människor för att något ska fungera överhuvudtaget. Pengar och ekonomi är endast en rank påbyggnad, som hastigt kan slungas ur balans om basen vacklar eller sätter sig i rörelse på allvar.

5. Humanistisk forskning är slöseri med pengar. Beslutsfattarna som intervjuats var tydligen rätt eniga om att humanistisk forskning ska finansieras med offentliga medel. Författarna lyfter fram det irriterande faktum att en stor del av humanistisk forskning emellertid inte finansieras med offentliga medel, utan av privata fonder (fastän de är inte riktigt tillräcklig irriterade över detta, tycker jag). Hur som helst är utbildningen inom humaniora "effektiv" i den mening att den är förmånlig för samhället. Vilket skribenterna mycket riktigt inte anser vara bara en god sak. Det borde vara dyrare. Bra humanister behöver små seminarier och mycket handledning som miljö. Inte bara ensamt pluggande och massföreläsningar.

6. En humanist kan inte rädda världen. Tvärtom, säger både författarna och jag. Här vill jag egentligen citera Jukka Kemppinen ur hans blogginlägg om boken (min tolkning): "Det aktuella problemet med falska sanningar ligger på humanisternas område. Utbildning inom filosofi och beteendevetenskap skulle hjälpa en hel del. [ - ] Det är kanske inte sant att människorna har blivit galnare i och med sociala medier. Det kan också vara möjligt, att nedvärderingen av vetenskaplig information och forskning och framhävandet av enskilda människors påståenden och påfund tjänar något specifikt syfte. [  - sen lite om betydelsen av källkritik, tobaksindustrins och klimatförnekarnas propaganda -] Den ansvariga industrin är alltid nöjd då man lyckas få forskarna i luven på varandra. Då har ingen tid att kämpa för människan (eller växterna eller djuren)." 

Och sedan Heikkiläs & Niiniluotos fyra lösningar eller nycklar, som de kallar dem:

1. Mångsidig, modig finansiering. De finska humanisterna hör till de mest internationella forskarna i landet, men trots det är man inte tillräckligt aktiv med att söka internationell finansiering. Man borde också inkludera humanister i mångdisciplinära projekt. Det här tror jag verkligen på. Sätt med en humanist i vilket forskningsprojekt som helst och ut kommer något mycket intressant. Garanterat. Detta kräver aktivitet och öppenhet bland alla parter.

2. Humanister från skuggan till blickpunkten. Humanister borde våga tala öppet om stora linjer.

3. Den digitala teknologin öppnar nya världar. Texten för övrigt håller digibabblet på en rimlig nivå, det vill säga behandlar det mycket knappt på några få sidor. Här lyfter man fram bara två poänger: tvärvetenskaplighet (se punkt 1) och internationalism (se punkt 1).

4. Humanist anmäler sig i samhällets tjänst. Sluta gnälla och gå ut och rädda världen. Ryck upp er och var konstruktiva och innovativa. Jag är inte helt säker på att detta är så enkelt. Vid universiteten har man i Finland traditionellt uppfostrats till tjänstemän inom många fakulteter. Man har tjänat staten lika mycket som folket och medborgarna osv. Staten har nu svikit oss, vad enkäterna än säger. Det syns på för många sätt för att kunna ignoreras. Identitetskrisen är större än vad som kommit fram här.

Boken är ändå ett välkommet inlägg i att den erbjuder fakta och analys om betydelsen av humaniora och att det faktiskt verkar finnas en stark konsensus i vårt samhälle om att humaniora är viktigt, även om detta inte helt kan reparera de kränkningar landets ledning utsatt samfundet för.

Intressant är förstås frågan om nytta. Själv ser jag att kvantifieringen håller på att råka ut för rätt stora svårigheter. Digitaliseringen av forskningen är en mycket större grej än man trott även om förändringen är långsam. Exempelvis förlagsjätten Elsevier ser ut att misslyckas med både taktik och strategi. De giriga försöken att motsätta sig öppen tillgång inom de traditionella publikationsformerna och att kortsiktigt dessutom pressa maximala summor ur ett föråldrat monopolsystem ser ut att slå tillbaka. Både i Finland och Tyskland har universiteten nu sagt ifrån. Även i andra länder ser det ut att kunna gå på samma sätt. I stället försöker förläggarna satsa på data om forskning (forskningsdatasystem) och citat (citatdatabaser) osv, som man tänker är värdefull information. Det är det säkert också, men samtidigt har det blivit allt mer uppenbart att hela det vetenskapliga kommunikationssystemet är sönder. Den senaste utvecklingen öppnar för en snabbare förändring. Vetenskaplig kommunikation kommer att bryta sig loss och ta nya effektivare former. Också kvantifieringen kommer att få träda tillbaka till sin rättmätiga lilla plats som hjälpredskap. Diskrepansen mellan t ex antal hänvisningar och betydelsen av vetenskapliga insatser har sådana mått, särskilt inom humaniora, att det kvantitativa mätandet måste ge vika. På den här punkten är jag övertygad optimist. Frågan är snarast hur länge utvecklingen kommer att ta.

Det är rätt illa att man skrivit in kvantitativa mätare i lagen enligt min åsikt. Författarna till den aktuella boken lyfter främst fram frågan ur ekonomiskt perspektiv. 

Upplägget är snedvridet. Det är klart att vi forskar för att det är nyttigt. Lika klart är, att när samhället finansierar forskning, ska det få återbäring. Men att denna nytta skulle vara endast direkt ekonomisk avkastning, är en sanslös förenkling och historiskt sett en ny tanke. En uppfattning om att ekonomisk tillväxt automatiskt förbättrar människors liv är rådande. Historiska exempel tyder snarast på det motsatta. Då man satt ekonomisk tillväxt som målsättning i stället för att se det som ett redskap att uppnå ett gott liv, har man oftast råkat ut för problem: då blicken riktats på ekonomins hjul, har människorna och de mänskliga värderingarna ofta malts sönder mellan de samma. (s. 79, min övers.)

Filosofen och politikern Thomas Wallgren kommenterar boken i dagens insändarspalt i HS. Han påpekar att man i presentationen av boken missat den viktigaste poängen (min övers):

Den humanistiska forskningen är en central del av den kulturella utveckling utan vilken vi inte skulle veta vad som är nyttigt och vad som är värdefullt. Vi skulle inte heller veta om det är värdefullt att eftersträva nytta och nyttigt att eftersträva det värdefulla.

Deliberation

Jag har säkert skrivit det tidigare, att det är visst bra att lära sig retorik och argumentation, men ännu viktigare vore att lära sig deliberation. Det betyder att man är grundlig, rationell och eftersträvar att faktiskt förstå alla argument. I slutändan eftersträvar man konsensus. Tanken bygger på att det går att resonera sig fram till den bästa lösningen i varje given situation.

Så är naturligtvis inte fallet i verkligheten, helt enkelt eftersom vi sällan har fullständig information. I synnerhet framtiden är ju alltid oviss. Dessutom finns det sällan en bra lösning, som skulle vara fri från subjektiva värderingar. Värderingar och prioriteringar kan ju faktiskt växla mellan individer utan att det automatiskt något är fel med det.

Men idén om det rationella samtalet som grund för gemensamma beslut är viktig. Det innebär nämligen också att man kan revidera sina synpunkter när man får ny information, vilket är väldigt, väldigt viktigt. Helt enkelt därför att världen hela tiden förändras. Därför måste också samtalet vara ständigt pågående. I vissa fall kanske man inte behöver uppnå konsensus.

Gravyr av W. O'Keefe från 1795. Gallica, Franska Nationalbiblioteket  ark:/12148/btv1b6948208f 

Det skulle vara viktigt att omfatta den här tanken. Att olika åsikter kan vara ok. Men också att det som var okej, rationellt och korrekt för hundra år sedan eller i går kanske inte är det längre i dag. Eller tvärtom. Dessa gränser är dessutom ofta flytande och oklara och därför måste de hela tiden diskuteras. Och det är en bra sak. Hur vi förhåller oss till kön eller moraliska regler som har sin grund i religion eller minoritetskultur är inte alltid enkelt. Det finns kanske inte ett entydigt, enkelt och rätt svar i varje läge. Tvärtom vore det lite oroväckande om man inte kunde diskutera, ifrågasätta och argumentera kring svåra ämnen och frågor om vad som är rätt och fel. Frågor där folk är väldigt bestämda med sina åsikter är ju särskilt bra och viktiga att diskutera. Att reagera med kränkning eller ilska är inte rationellt.

En sak som allvarligt stör det pågående samtalet om gränser för vad som acceptabelt är, förutom troll och lättkränkta politiker som inte kan eller vill föra seriösa samtal, att dagens medier (och då menar jag både gamla och nya) ofta tenderar slå upp känsloväckande rubriker kring de mest strikta åsikterna eller argumenten. Att falska medier eller slarviga redaktörer dessutom presenterar rena fantasifoster till åsikter eller gränsdragningar in i debatten eller totalt förbiser alla proportioner gör ju saken inte bättre.

Vi borde lära oss att det inte är farligt att samtalet pågår, att det finns olika aspekter och att saker är komplexa. Och att det är riskabelt och svårt att generalisera, även om man ibland måste göra det.

Att det käbblas på webben är kanske inte så illa, det är ett tecken på att världen trots allt förändras. Om folk var mindre rädda för förändring och osäkerhet skulle det hela säkert fungera bättre. Allra viktigast skulle vara att sila bort känslorna, att reflektera. Och så borde vi också på allvar diskutera gränserna för vad som är acceptabelt beteende på nätet. Exakt var går gränsen för vad man får skriva? Det finns knappast ett enda korrekt svar här heller. Men vi måste diskutera saken.

Veckans tredje paneldiskussion

Sällan har jag harmat mig så mycket över att inte hinna på en konferens som nu i veckan, då Philosophy and History of Open Science ägde rum i Helsingfors. Lyckligtvis finns det inspelningar, men det är ju inte riktigt samma sak. Öppenheten känns som en megatrend, som går hand i hand med digitaliseringen. Samtidigt är det en nödvändig motrörelse mot den kommersialisering av information som följer digitaliseringen i spåren.

Jag fick ändå delta i ett annat evenemang som ordnades i anslutning till konferensen, nämligen årets digihist-seminarium. Temat var kvantitativ historieforskning, vilket var ett jättebra sätt att tackla digibablet. Även om det bara täcker en del av digital historia är det en viktig del vad gäller metod och man kommer snabbt in på många relevanta frågor. Jag hoppade tyvärr in först på slutet, men Aaro Saharis presentation som dels betonade vikten av att sätta Finland i sitt globala sammanhang, dels sökte efter digitalhistoria som ett sätt att knyta samman de åtminstone inom hans forskningsområde vitt skilda mikro- och makrohistoriska narrativen var intressant.

Som avslutning deltog jag i veckans tredje paneldiskussion för min del, denna gång leddes panelen av Mats Fridlund. Det som var trevligt var att det fanns folk från olika delar av landet och olika discipliner och det kändes åtminstone för mig, som att diskussionen blev fräsch. Jag hade åtminstone roligt. Att det var fredag eftermiddag efter en rätt galen vecka kanske bidrog, men jag fick i alla fall lägga ut texten om både forskningsdata och publicering i digital kontext.

Mellan varven stack jag mig in på universitetets nya museum i salen intill och det var verkligen en positiv överraskning. Rekommenderar varmt att man tittar in om man har tid.

Hörni, det är riktigt fint, museet på Uni. Rekommenderar.

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Dec 2, 2016 kl. 4:52 PST

Dilemma

Kom att tala med en av ungarna om ett intrikat moraliskt dilemma i ett datorspel. Jag fick frågan hur jag skulle ha gjort i en situation där det gällde att rädda liv. Eller snarast vem man räddar i en situation där alla val kan ses vara fel, eftersom man kan rädda bara en av två personer. Spontant tänkte jag att inget vad någon gjort förut får spela någon roll, utan man måste alltid förhindra ett mord om man kan. Men sen insåg jag att "det enda sättet att hindra honom är att döda honom". Jag märkte dessutom att sonen resonerade framåt i spelet, han frågade sig vilket utgjorde en mindre risk för "byns invånare" i framtiden. Dels tänkte han tydligt konsekvensetiskt, dels hade han en bättre förståelse för situationen.

Det slog mig att det skulle vara intressant att veta hur majoriteten av människor valt i dylika lägen i spelet. Och att man kunde fundera över hur representativt det är för människors etiska syn. Spelar folk bara strategiskt eller kunde man lägga upp spel så att man kunde dra några direkta slutsatser om vad som anses vara rätt? Om man har spelare i miljoner, borde data ju berätta en hel del. Jag tänker närmast på om man med hjälp av artificiell intelligens kunde testa på att få fram förslag på hur autonoma fordon borde fungera i fall där människor inte hinner eller kan ingripa. Det skulle kanske också vara värdefullt om man kunde hitta en universell logik. Samtidigt finns det etiska val i att utvärdera och bedöma implementering av olika modeller. Etiken kan aldrig bli helt empirisk eller moraliskt ansvar upplösas genom passivitet.

Spel är bara spel och inte riktiga livet. Men ändå vore det intressant att veta hur och om människors spelstrategier korrelerar med deras val i andra typer av test eller kanske riktiga livet. I synnerhet eftersom människors val är mycket mer beroende av känslor och kontext än man vill tro. Det skulle vara värdefullt att undersöka spelsituationer, som på sätt och vis är mer lika verkliga livet är korta referat av hypotetiska situationer. Varav följer en annan intressant fråga: ska den autonoma bilen agera som en människa i en överraskande situation eller som majoriteten av människorna efter att ha begrundat alternativen i lugn och ro? Eller kanske som en etisk expertis och auktoritet bestämmer?

Det finns väl en hel del forskning om dilemman och min lekmannauppfattning är att människor i allmänhet till exempel belönar altruism och bestraffar egoism. Att det lönar sig att tänka på andras väl och ve och att lita på andra. Den som är uppenbart orättvis bestraffas socialt. Men vid supersnabb sökning hittade jag inte någon forskning som gjorts med maskininlärning i stora speldata.

På något sätt tycker jag det finns eller borde finnas en korrelation mellan allmänt vedertagen moral och till exempel lagstiftning i ett samhälle. Samtidigt är det kusligt sant att majoriteten kan ha fruktansvärt fel. Det handlar om en ständig förhandling i komplexa situationer. Även om det där svartvita ter sig lätt och lockande är det inte ett alternativ. Vi måste diskutera hela tiden eftersom världen förändras. Det som var okej för femtio år sedan är det nödvändigtvis inte i dag. Det är ganska ångestingivande och man kan förstå frestelsen att gräva ner sig i hundra år gamla värderingar. Men man får inte ge efter utan måste fortsätta diskussionen om vad som är acceptabelt. Hela tiden. Till exempel av och med en statsminister.

Historia på spel

Borgargardets flagga
tillverkad av Brundelius 1770.
Hfrs stadsmuseum CC BY 4.0

I Helsingfors pågår som bäst en enorm förvaltningsreform, med borgmästarval och omorganisation av hela förvaltningsstrukturen. Vad som oroar mig är att man möjligen av farten sanerar bort viktiga sakkunnigorgan som namn- och historiekommittéerna.

Vi har en ovanligt fin tradition av t ex hur man namngett gator och andra platser i staden med sakkunskap och helhetstänk. Den historiska kommittéen å sin sida har under många år fungerat som en slags redaktionsråd för de mycket fina böcker som kommit ut om stadens historia. Länge var ju den stora historik över staden som kom ut kring medlet av 1900-talet det enda storverk om landets huvudstad. Under de senaste åren har man tagit fram högklassig forskning om både tiden efter kriget och stadens första tider. Det handlar om massor av välskriven text av våra bästa forskare, ny forskning som samtidigt berättar berättelsen om Helsingfors. Arbetet är monumentalt och värdigt en huvudstad. Böckerna är dessutom snygga och fungerar perfekt som gåvor, men formatet gör kanske att de inte åker med på pendelresan. Samtidigt är samtliga delar så underhållande och intressanta, med mycket ny information, att de också väl kunde hålla som pocketversioner. Även annars kunde man ösa ur dem för kulturellt och pedagogiskt arbete både digitalt och t ex för utställningsarbete.


Det fina är ju att böckerna också kommer ut på svenska. Just nu väntar jag ivrigt på översättningen av Seppo Aaltos skildring av 1700-talets livliga Helsingfors och fortsättning följer ju med bidrag av unga kompetenta förmågor.  Själv har jag haft nöjet att följa med arbetet under ett antal år. Och jag hoppas innerligt att man inte slarvar bort sådana här viktiga, långsiktiga projekt i all reformiver. Det är småsummor och litet besvär för staden, men värdet av arbetet är bestående.

Julgransförsäljning, 1969. Foto: Rista Simo,
Hfrs stadsmuseum. CC BY 4.0

Finland 100 år och doktorskarriärer

Avoimen suomen historia from Jessica Parland-von Essen

I dag hade jag en rätt intensiv dag, som började med ett mycket intressant seminarium om att öppna det digitala kulturarvet. Själv fick jag dilla på om kulturarvets roll, vad öppenheten innebär (dialog) och lite också om rättigheter och metadata. (Se ovan.) Poängen var att vi måste förhålla oss med eftertanke till berättelsen om nationen, som dekonstrurerad kräver uppmärksamhet. Vi måste kunna erbjuda en öppen, inkluderande och mångfaldig ny bas för byggandet av en ny referensram för identitet. Vi måste måna om hur vi digitaliserar och presenterar vår historia, så att bilden inte blir skev. Vi ska inte ge tolkningsföreträdet åt föråldrade berättelser som endast skapar missnöje och bäddar för konflikter.

På plats fanns också Moa Ranung, som presenterade svenska Digisams direktiv för arbete med digitalisering. Mycket intressant och nyttigt. Frågan restes huruvida dylika råd skulle behövas också hos oss. Man konstaterade å ena sidan att mycket redan åtgärdats genom Det nationella digitala biblioteket, men att det å andra sidan kunde vara bra att formulera ett dylikt enkelt rättesnöre för kulturarvssektorn även hos oss. Vi hade också en ganska bra paneldiskussion om bland annat utmaningarna med att visa (ekonomiska) resultat, som ju är helt absurda i sammanhanget. Det handlar om att utnyttja eller inte utnyttja enorma resurser som redan finns.

Tyvärr hann jag inte stanna till slut, eftersom jag också lovat delta en annan paneldiskussion om karriärmöjligheter för doktorander. Den var också mycket intressant. Faktum är ju att det är bara en bråkdel av dem som disputerar i dag som kan räkna med en helt akademisk karriär. Samtidigt kräver det en hel del arbete och självinsikt att kunna identifiera sina kompetenser och marknadsföra dem.

Få utomstående har en klar uppfattning om vad en forskarutbildning innebär, egentligen. Det handlar om att kunna greppa stora helheter kritiskt och analytiskt och ro i hamn komplexa projekt. Och det är något som nog behövs i dagens värld. Men man måste kunna göra research på det man vill jobba med, se det från en potentiell arbetsgivares eller finansiärs håll, och inte bara lyfta fram sina egna forskningsmeriter.

En hel del diskussion väckte också frågan om huruvida man har någon chans att återkomma till det akademiska om man en gång lämnar det. Det verkar variera beroende på disciplin. Det är synd om det enda som räknas är antalet publicerade vetenskapliga artiklar, som massproducerats i rasande fart. All kunskap finns ju faktiskt inte inom universiteten  (ursäkta), som nog kunde vinna på att anställa folk som varit aktiva på andra håll. Också. Jag vill ingalunda förringa det viktiga arbete som görs av dedikerade forskare. De har, som sagt, också många mycket värdefulla kompetenser, som omvärlden tyvärr inte alltid uppskattar. All världens docenter är viktiga, oersättliga resurser i ett kunskapssamhälle som vårt.

Open Science Forum och 1700-talet revisited

Denna vecka samlades närmare 200 personer från de nordiska länderna i Helsingfors för att diskutera öppen forskning och vetenskap. Under tre intensiva dagar behandlades allt från hänvisningar till och länkning av data, strategier för främjande av öppen vetenskap, medborgarvetenskap till och med planering av tjänster och kommunikation med forskarperspektiv. Sanningen är ju nämligen, att om man misslyckas med det sista, misslyckas man med alltsammans, eftersom pointen med allt liksom är att man ska göra det lättare för forskare att göra forskning av god kvalitet som dessutom bidrar till att göra världen bättre att leva i.

Samtidigt har digitaliseringen av samhälle och kommunikation ohjälpligt inneburit att vissa saker inom forskningen förändras och det är förstås alltid också mer eller mindre jobbigt. Man måste korva om i både arbetssätt och strukturer, utan att tappa det viktiga: forskarens och forskningens frihet.

I samband med Forumet presenterades vissa utredningar och evalueringar om hur fältet ser ut idag i Norden och Finland samt hur själva Initiativet för öppen forskning och vetenskap har framskridit. Kort sagt ser det ganska bra ut i Finland, dvs utvecklingen går åt rätt håll. Vi har goda förutsättningar att fortsättningsvis hålla oss i täten tack vare det breda samarbete som byggts upp inom forskningssektorn och bra infrastruktur. Själv tycker jag det är anmärkningsvärt och hoppingivande att så många ser styrkan i öppenhet och samarbete, trots stora utmaningar som lika väl kunde bädda för en negativ och splittrande konkurrens. I stället har vi ett gemensamt mål och en positiv tävlan, som faktiskt bär oss framåt.

Till exempel har vi i Finland på mindre än en vecka samlat nästan 2000 forskarnamn på en skrivelse, där man kan ta ställning för bibliotekens kamp mot de internationella mastodontförläggare, som med hjälp av sitt monopol ytterligare vill pressa forskningsresurserna. Forskarna är rätt långt färdiga att vända dessa kommersiella aktörer ryggen om de fortsätter med sina ojuste metoder, som bygger på forskarnas gratisarbete och inlåsandet av allmänfinansierade forskningsresultat bakom betalväggar. Jag har inte stött på en enda forskare ännu, som skulle försvara Elsevier, trots att vi nu löper en reell risk att bli utan prenumerationer vid universiteten. Måttet börjar helt enkelt vara rågat. De som idag forskar gör det nog oftast som ett kall. Motstånd mot kvantitativt mätande och förvridna och föråldrade strukturer gror på många håll. Forskarna vill forska och skapa ny kunskap. Få gör det och vill göra det för att producera kvantitativa resultat i citatindex, oberoende vad beslutsfattarna säger. Också de snikna kommersiella förlagens stil leder, tror jag, i längden bara till att allt färre orkar bry sig. Jag tror på att de djärva kommer att segra i det lite längre perspektivet. De som är öppna och generösa och som kanske också vågar ta risker i dag. De som är kreativa och hittar på nya sätt att forska och kommunicera sin kunskap.

Pdf-filer bakom betalväggar är faktiskt inte något effektivt kommunikationsmedel. Jouni Tuomisto har som ett alternativ presenterat en idé om kunskapskristaller (tietokide), som en sorts dynamiska sampublikationer där man sammanställer den aktuella kunskapen om ett ämne. Jag rekommenderar varmt att de som förstår finska kollar in Jounis presentation (33 min). Inom miljöhälsofrågor har man redan börjat på konceptet. Jag tror på hans idé. Det måste gå att bygga kunskap tillsammans. Det betyder inte att alla gamla lösningar skulle försvinna, men det behövs absolut nya, effektiva medier och metoder när mängden information exploderar.

Handelsmän och tjänstemän lät bygga sig fina hus
under senare delen av 1700-talet.
Följande sekel fick de fasader i empire.

På lördagen kunde jag åhöra Juha-Matti Granqvists efterlängtade disputation om borgerskapet i Helsingfors under tiden för Sveaborgsbygget 1748 - 1809, en del av det fina Sveaborgsprojektet.

Han har gjort ett verkligen grundligt arbete och utrett även det mindre borgerskapet och borgaränkorna under perioden. Hans poäng är att man inte bara kan skriva om handelsmän och elit utan att se helheten och dess dynamik. Detta är särskilt tydligt i Helsingfors, som växte mycket snabbt (Granqvist talade om kaos på 1750-talet) och som tack vare militärens starka närvaro hade en speciell näringsstruktur med stark polarisering mellan de förmögna handelsmännen (inklusive många av kronans tjänstemän) som hade möjlighet att förtjäna storkovan på det stora bygget å ena sidan och småborgarna som å sin sida kunde sälja t ex öl, sprit och enklare hantverk åt tusentals soldater.

En viktig diskussion fördes under disputationen också om änkornas ställning. Opponenten Kirsi Vainio-Korhonen betonade, att borgarens rättigheter ingalunda i utgångsläget upphörde då husfadern dog, utan änkan kunde gott och väl ta över dem. Juha-Matti Granqvist höll med om att änkorna berövades sina politiska rättigheter först 1758, men att näringsrätten hängde kvar längre. Också den politiska rätten fanns det ju vissa tillräckligt handlingskraftiga och förmögna änkor som vidhöll. Lagar tolkades ju ofta ganska pragmatiskt överlag. Som helhet var disputationen intressant och välbalanserad. Anu Lahtinen samlade tweets.

Både under och efter disputationen diskuterades också hantering av forskningsdata, som är utmanande på många sätt för historiker. Lite samma ämne tangerades i veckans revidering av Historia i en digital värld.

Jyväskylä uni duktigt på öppen forskning

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Nov 13, 2016 kl. 10:03 PST

Jag har ett fantastiskt roligt arbete. Denna vecka besökte jag Jyväskylä universitet, där man ordnar en kurs i öppen forskning och vetenskap. Som en vanlig kurs med både föreläsningar och hands on, med aktiva och involverade forskare.

Helt fantastiskt, tycker jag. Och inte nog med det, man har också beslutat att biblioteket ska omvandlas till centrum för öppen forskning. Universitetet har också gjort en insats för att skapa effektiva rutiner för parallellpublicering. De erbjuder det som full service för forskarna, som helt befriats från att behöva ta reda på t ex förläggarnas villkor. Det innebär mycket arbete för bibliotekets personal och på andra håll har man uttryckt stora tvivel på att det ens skulle vara möjligt för de ansträngda biblioteken att ta så stort ansvar. Men Jyväskyläs resultat talar sitt tydliga språk, resultaten är närmast förbluffande, även om det har varit ganska utmanande att få en uppfattning om hur stor del av materialen är parallellpublicerade i publikationsarkiv och hur stor del av artiklar producerade av i Finland verksamma forskare är öppet tillgängliga på nätet överlag. Hur som helst går utvecklingen åt rätt håll.

Följande utmaning är att försöka få ordentlig koll på forskningsdata, varför jag också brukar fokusera på data då jag föreläser för forskare. Det risiga är ju att man sällan har några enkla svar, annat än att tänk själv, hellre före än efter, och fråga runt. Det handlar om komplexa saker, där man behöver många olika typers kunnande och samarbete för att saker ska funka. Inom en del discipliner funkar det redan och man kunde väl studera dessa goda exempel och se i vilken mån liknande lösningar går att använda på andra områden. Det är nämligen inte så, att skillnaderna alla gånger går mellan olika discipliner, utan de handlar ofta om typer av data.

Nästa vecka har vi en verklig megavecka för öppen forskning och vetenskap i Helsingfors. Nordic Open Science Forum. Då kommer vi att ha flera nationella och internationella projekt och organisationer som håller seminarier kring framför allt just forskningsdata.

Open Science Process from Jessica Parland-von Essen

Allhelgonatankar

Schackspelet med döden. Täby kyrka.

Kalkmålning i valv 4 (valvanfang mot söder).
 Riksantikvarieämbetet. CC BY http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/16001000134384 

Det var egentligen i en diskussion kring Marcus Rosenlunds blogginlägg om döden före livet som fick mig att fundera på sorg på ett nytt sätt. Eller egentligen mera explicit formulerat. Nämligen det faktum att människan är en social varelse, som för att överhuvudtaget bli en människa behöver andra människor, kärlek, växelverkan och omsorg. Att man är sitt liv hittills, att alla erfarenheter, intryck och avtryck av andra människor faktiskt är en del av ens person, självuppfattning och upplevelse av världen och en själv. Medvetandet har många olika nivåer och aspekter och också enligt den nyaste forskningen är känslorna ett grundläggande element, som kompletteras av kognitiva funktioner. Liksom redan David Hume skrev om känslorna och förnuftet som två grundläggande element i sin avhandling om den mänskliga naturen.


Relationerna med för oss viktiga människor blir en del av oss, av vår person. Då en närstående dör är man inte samma människa längre, på sätt och vis. Något förändras i en, i grunden. Hume jämför förlusten med att förlora en arm eller ett ben.

Björn Vikström skrev i går om hur människor ofta önskar sig ett snabbt, helst abrupt, slut på livet. Man vill slippa all ångest och alla smärtor. Det är mänskligt, begripligt. Kanske det kan trösta de efterlevande om det går så, men chocken är nog något som sätter svåra spår.

Själv tänkte jag också lika förut. Att en oväntad död skulle vara det bästa. Men nu har jag ändrat mig, tror jag. Kanske en tid av förberedelse ändå skulle vara värd eventuellt lidande. För en själv, att kunna avsluta det enda liv man har. För de närmaste, att vänja sig, att få ta farväl.

Det är bara det att man inte alltid kan välja. I själva verket är det sällan man kan. Det är något som är allt mer främmande för oss presterande typer som har "superkoll" på allt. Att man inte alltid kan välja när och om man får barn, att man är frisk, att man orkar med det man vill orka, att livet överlag går som man vill, hur mycket man än kämpar. Och att få faktiskt väljer när och hur de slutar sitt liv. Lyckligt är det aldrig.

De spår man lämnar efter sig i andra människor är på riktigt. Och de blir kvar. Det är både smärtsamt och trösterikt. Att sorgen aldrig försvinner helt.

Virtuell beständighet

Jag har det senaste året ägnat en hel del energi åt att försöka greppa och förstå så kallade beständiga identifierare, persistent identifiers (PID). Rent praktiskt handlar det om att kämpa mot döda länkar i sammanhang då det är verkligen viktigt att hänvisningar och länkar håller. Som i fall det är meningen att man ska kunna utnyttja dem maskinellt (t ex länkad data). Eller som när en forskare gör hänvisningar till sin forskningsdata, bevisen för sin argumentation. Då är det liksom inte helt okej om hänvisningen slutar mitt i ingenstans. Vilket man i praktiken ändå förstås måste beakta att kan ske och därför berätta så mycket man kan också i klartext om källan man hänvisar till.


I teorin är saken enkel: man ser till att man har ett globalt unikt signum och att det är länkat och omdirigeras till någon viss webbadress, som man vid behov kan ändra, om materialet måste flyttas. Det kallas att man har en resolver. I praktiken är det allt annat än enkelt, inte minst därför, att även om man kan vidta åtgärder för att undvika länkröta är frågan om vad man hänvisar till komplicerad i digitala sammanhang eftersom innehåll inte just kan vara evigt "oföränderligt" och till alla delar identiskt över tid. Tvärtom, gör man inget aktivt, är risken stor att innehållet försvinner eller blir oanvändbart förr eller senare. Man kan inte heller i förväg beakta alla faktorer gällande alla potentiella användares hård- och mjukvara i all framtid. När originalet i traditionell mening helt enkelt saknas, är man tvungen att göra så gott man kan. Och då är dokumentation en oerhört viktig sak, men också här måste man fundera vad som är rimligt och vettigt.


Forskare har i dag, hoppas jag, hört om URN och DOI, som är vanliga och betrodda beständiga identifikatorer för forskningsmaterial (data, kod och publikationer), men det finns också domänspecifika PID:s inom olika områden för till exempel dataset eller enskilda data. Det allra viktigaste är att man faktiskt administrerar dessa id på ett långsiktigt och hållbart sätt. Det kräver både kompetens och resurser.

Internationellt har de så kallade FAIR-rekommendationerna snabbt vunnit terräng. Drömmen om att alltid från en vetenskaplig text med ett klick kunna nå alla källor och referenser är nu ett snäpp närmare. Men det kräver väldigt mycket av forskningsinfrastrukturerna, inte bara vad gäller teknik, utan också insatser av informationsspecialister, forskare, bibliotekarier, förläggare och många andra parter som gör viktiga insatser för att stöda forskarna i deras arbete.

Man kan till exempel inte ordna en hänvisning så, att en länk leder rakt till en fil som laddas ner direkt. Dels är metadata och uppgifter om licenser och proveniens absoluta krav, dels vill man kanske inte alls ladda ner enorma dataset utan förvarning. Därför bör en PID leda till en målsida (landing page) med uppgifter om materialet. Denna sida ska dessutom finnas kvar oberoende av vad som händer med själva data. Om åtkomsten kräver tillstånd ska detta meddelas på sidan, liksom om materialet förstörts eller flyttat.

Jag talade om ämnet i fredags i Tammerfors på Informaatiotutkimuksen päivät.

Tutkimusaineistoihiin viittaaminen, pysyvät tunnisteet ja linkittäminen from Jessica Parland-von Essen

Heldig körde i gång

I går fick jag igen besöka Alma Mater, när det nya centret för digital humaniora Heldig öppnades med ett Kick-off seminarium. I själva verket är Heldig mera något av ett nätverk, som sträcker sig över en stor del av universitetet och även utanför det. Över femtio olika professorer nämndes i ansökan. Förutom teknologer, humanister och statsvetare, har till exempel juristerna ett stort intresse för samarbetet. Traditionellt har i synnerhet språkvetarna haft en stark roll i det finländska fältet, inte minst tack vare Språkbanken, som nyligen certifierats på internationell nivå.

Även öppen forskning och vetenskap finns med som en naturlig del av projektet. Att öppen samverkan och dialog går hand i hand med det digitala kom också på ett fint sätt fram i professor Patrik Svenssons föredrag, där han talade om det digitala som en del av den humanistiska forskningen. Inte bara som en metod eller som ett virtuellt rum, utan om hur teknologin påverkar vårt arbete och vårt omgivning rent fysiskt. Det är en ansats som förstås tilltalar mig. All ära och heder åt att arbeta med data och kod, men digitaliseringen innebär ju så oerhört mycket mer. Det handlar om, som Svensson uttryckte det, digital humaniora som ett fält för kontakt och mötesplats på alla plan. Svensson talade också mycket om det fysiska rummet, som också är fullt av betydelser och kan bearbetas och analyseras. Det slog mig att rummet blir synligt och relevant i relation till webben och den virtuella världen, lite på samma sätt som boken och det trycktas kultur och ekonomi blev intressant i takt med frammarschen av e-böcker och digitala medier.

Hur oerhört viktigt är  det inte med utrymmen där man verkar och rör sig, både de som är planerade och genomtänkta (som på min arbetsplats) och "mellanrummen", de oplanerade och de okontrollerade passagerna, där man bokstavligen har utrymme att göra något annorlunda, oplanerat!

Dessutom vill jag ännu lyfta fram den oerhört intressanta konferens kring filosofi  öppenhet forskning, som planeras till månadsskiftet november-december.

Flashmob
By Haykkhloyan (Own work) [CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Ansvaret

I går kändes det för en stund litet lättare att andas. Demonstrationerna verkar vara tillbaka, politikerna reagerar. Till och med ministrar. 

Men som Antti Rautiainen påpekar i sin utmärkta analys är regeringens reaktion hittills inte riktigt den, som man var ute efter. 

Peli poikki-demonstrationens budskap var nämligen att detta inte är något som man fixar genom att stifta några lagar. Det handlar om något annat, något mera. Om att säga ifrån mot rasism och våld, om att ändra på hela samhället och dess kultur. Det handlar om att alla måste säga ifrån. Inte bara i bussen eller i skolan, utan också på jobbet som tjänsteman på Migri eller som politiker som stiftar lagar om invandring och asylpolitik som går mot mänskliga rättigheter och allt sunt förnuft. 

Även om våldet där är mera dolt, är det ett faktum. Att människor hotas till liv och hälsa på grund av sitt ursprung. Att människor lider och dör för att folk sluter sina ögon för strukturell rasism och dess konsekvenser. 

Nu räcker det.

Digidigidigi

Jag deltog  i torsdags i ett seminarium som handlade om digitalisering närmast ur näringslivets perspektiv. Seminariet arrangerades av Aalto uni. Den första key note-presentationen hölls av Martin Curley (Intel, Innovation Value Institute). Han talade, föga förvånande, mycket om delade målsättningar och delade värderingar. Det digitala handlar väldigt mycket om att dela och göra tillsammans. Kort och gott om öppenhet. Han menade att det handlar om kultur, "Teknologin finns, men är vi färdiga?" var hans avslutande punch line.  Sen handlade det förstås annars om moln. internet of things, big data och dataanalys.

Närmast började jag undra om inte alla mina kolleger borde sadla om och börja jobba som konsulter. Vi har sysslat med detta redan ganska länge, som en självklar miljö ... (Som en extra puff, för den intresserade: MyData2016-konferensen på Kulturhuset om en dryg vecka kommer att bjuda på mycket spännande och konkret kring den senaste utvecklingen.)

Den andra key noten hölls av regissören Timo Vuorensola och var lämpligt underhållande (se videon, jag tycker det är helt galet fantastiskt)

Vättar, Tentacool och genius loci

Å yrkets vägnar (joo, joo ... , säger kören ironiskt här hemma) har jag den senaste veckan ägnat mig åt att jaga Pokemons. Dels blev jag nyfiken på ett fenomen som på några veckor går om både twitter och facebook i användning, men dels handlar det om att jag verkligen ville förstå hur detta med den förbättrade verkligheten fungerar, vad som är så annorlunda. Annorlunda är det ju visst. Men ärligt talat är jag egentligen mest förvånad att konceptet, som är enkelt, inte tidigare utvecklats.  Spelet är baserar sig på Googles geodata (Niantic är ett dotterbolag i det som numera heter Alpha) och data som spelare i firmans tidigare spel Ingress fyllt i om olika monument och platser. I grunden är det en kombination av ett vanligt mobilspel och geodata, som man visserligen satsat en vacker slant på att göra välutarbetat, användarvänligt och stabilt. Mängden data som systemet hanterar måste nog kräva en aktör som Google i bakgrunden. Kanske det är just det, som gjort att inte en dylik självklar produkt för den riktigt stora marknaden kommit förrän nu. Ingress är ändå en hel massa snäpp nördigare till både upplägg och grafik.

Under mina vandringar i bland annat Helsingfors har jag uppmärksammats på otaliga konstverk och minnemärken jag inte förut noterat. I det avseendet anser jag att de är fel att påstå att spelare inte bryr sig om eller noterar sin omgivning. Konceptet kunde med fördel användas i kulturarbete och undervisning, och man funderar förstås på det redan inom kulturarvssektorn. Vissa historiska minnesmärken har ändå ansetts olämpliga för spel. Till exempel Sandudds begravningsplats har flera Pokestops, men de jag kollade in tyckte jag var gjorda på ett bra och respektfullt sätt. Man behövde inte kliva bland gravarna, men gjordes uppmärksam på vackra skulpturer som var synliga på långt håll.

En Pokestop finns faktiskt vid min systers grav, men
den är i själva verket placerad en bit ifrån, på ett vackert ställe
där inga gravar finns i närheten. Man skymtar skulpturen bara om
man vet vartåt man ska titta. Personligen är jag ändå glad att skulpturen
förärats med en bild i spelet.

Är en plats för helig och varifrån kommer då den heligheten? Jag kommer att tänka på min professor Klinges positiva inställning en gång, då en journalist frågade om skejtarna vid Snellmans staty vid Finlands bank, möjligen med förhoppning om en fördömande kommentar om bristande respekt. Klinge kontrade med att ungdomskulturen är en del av det urbana, av den levande staden.

Den virtuella världen lägger sig som ett osynligt lager på världen och den som inte vill se den slipper. Till det urbana hör just det att man tolererar andra människor i sin närhet, i sin stad, även om de ser på den och upplever den på ett annat sätt. Pokestoppen har också redan i sig själva ibland blivit historiska avlagringar, då vissa konstverk förstörts eller tagits bort. Så gick det för smurfmålningen i Grankulla centrum. Pokestoppen där blev ett minnesmärke över det färgglada målningarna på planket runt byggplatsen som nu rivits.

Spelvärlden lägger nya betydelser på platser, de befolkas av nya andar och fantasifigurer. De läggs till, de länkas till de gamla och hänvisar till dem. Förlorar platsen något av sin gamla anda och sina gamla betydelser genom detta? Jag är inte säker. Som helhet öppnar sig här ändå nya möjligheter att berika våra kulturella miljöer.

I alla fall är jag nu på level tretton och stolt ägare till ganska många skojiga Pokemons. Och så har jag gått en massa och lärt mig en del om hur mycket konstverk det finns omkring mig.

En kort introduktionsvideo finns att se, där man kan se vad spelet går ut på.

Berättelsen om terrorism

Europa har drabbats av en rad terrorattacker i sommar.  Sinnesrubbade unga män som begått massmord på oskyldiga, slumpmässigt valda offer. De har jämförts med skolskjutningar och jag tycker jämförelsen är bra.

Men massmedier bygger upp en annan berättelse. En berättelse om terrorism, organiserad verksamhet, som styrs från krigsdrabbade områden i Mellanöstern. I verkligheten tar förstås ISIS ansvaret nästan oberoende, bara det finns minsta orsak. Man har tydligen också gått allt mer in för att uppmana till dylika ensamma dåd, i stället för att försöka bygga upp riktiga nätverk och celler. Det är förutom enklare och billigare, också ett logiskt steg i hur man skapar en berättelse för att skrämmas. Västerländska medier är snabba på att tappa perspektivet, att glömma krig, bestialiska mord och råheter som begås utanför Europa. Och skifta till en paranoid narrativ om ett hot, organiserat, internt, i det egna samhället. Att fokusera på sina egna samhällen och säkerheten för de egna medborgarna, rikta blicken inåt, missa den stora bilden och lidandet i närområden.

Det skulle nu vara viktigare än någonsin att också kunna se dessa galningars psykotiska tilltag som enskilda fall. På samma sätt som andra brott eller sinnessjukdom inte ses som uttryck för politisk eller religiös agenda, borde vi inte ge överhanden åt berättelsen om terrorism. Vi behöver skapa mycket starkare motberättelser, helst sådana som fråntar potentiella dårar alla möjligheter att identifiera dylika dåd med någon som helst form av hjältemod eller framgångsrik hämnd. Jag önskar i stället vi här kunde arbeta för att skapa berättelser om ensamma, patetiska losers, fega mesar, som inte klarar av något alls. Berätta om deras småbrottsliga förflutna, alla korkade, dumma, syndiga saker de gjort. Ge dem inte den minsta chans att framstå som hjältar. Avfärda terroristernas försök att ta "ansvar", vifta bort det, skratta ut dem som löjliga, förneka, blåneka.

Med detta vill jag förstås inte förringa att det rör sig om fruktansvärda brott, som vi också på allvar behöver bekämpa med både polisiära, politiska och sociala åtgärder. Men då det handlar om terrorism, handlar det framför allt om bilder, sinnebilder, föreställningar, image och informationskrigföring. ISIS kan omöjligt på riktigt hota vårt samhälle. Om vi inte själva låter fundamentalister och extremister diktera vår berättelse och genom det forma våra samhällen. 

I verkligheten är det ett litet antal farliga människor och framför allt är de individer med egna mer eller mindre tragiska historier. Berätta dem, i stället för att börja rita upp stora stora linjer om organiserat hot. För terrorn är bara just så stor vi själva gör den.

Vetenskapliga produkter och kommunikation

Det verkar som att forskare också inom humaniora och samhällsvetenskaper börjar använda sig av artiklar framom monografier för vetenskaplig kommunikation. Det är klart effektivare, mer värderat. Det ger merit då man söker finansiering och följaktligen når artikelpublicerandet årligen nya rekord. Det publiceras mer än någon hinner läsa. De stora, allt viktigare, synteserna är ofta översiktsartiklar, men inom samhällsvetenskaper eller humaniora är det svårt att klämma in stora linjer och resonemang i en artikel. Det kräver böcker, men är det allt färre som vågar sig på sådant i dag?

Allt detta handlar om en kommunikation som är inom det akademiska. I Finland är forskarnas publikationer klassificerade enligt format/kanal men också enligt publik, så att A1 är en kollegialt granskad vetenskaplig artikel, monografier går under C, facklitteratur D och material riktat till allmänheten finns under E. Det är knappast tänkt att utgöra en rankning eller värdering, men det är svårt att låta bli att läsa det så. Det blir också lite avigt för en humanist, vars huvudarbeten ofta utgörs av arbetsdryga monografier, att följa en dylik modell, där artiklar ska anges överst. På "sista plats" hittar vi audiovisuella material, t ex digitala publikationer såsom datorprogram, som inte passar in i andra kategorier.

Om jag tänker på historia, tycker jag att vi behöver monografier både för inomvetenskaplig kommunikation och för kommunikation med allmänheten, som är oerhört viktig i ett ämne som vårt. Artiklar är visst också viktiga och bra, inte minst för att lite snabba upp spridningen av nya rön bland forskarna, eftersom det ofta tar många år att få fram en vetenskaplig monografi. Men jag tänker också, att det för allmänheten är viktigt med böcker som ger tillräckligt med kontext och syntes.

Men hur kunde vi kommunicera effektivt med den allmänhet som inte läser böcker om historia? Frågan känns oerhört brännande i dagens politiska läge. Hur kan vi hämta historien in i debatten på ett sätt som på riktigt har impact, inte (bara) inom det akademiska, utan i samhället?

Jag tror på berättelser, korta, illustrativa, kraftfulla. De må vara stora eller små. Men vårt förflutna är fullt av material som vi kan lyfta fram i olika format. Kanalerna och medierna har aldrig varit så många som nu. Jag väntar lite på HistoryGo, faktiskt.

Öppen tillgång – till vilket pris?

Ursprungligen pubilcerad i Portti.


Det finns en hel del intressanta aspekter på frågan om kostnader för vetenskapligt publicerande i dag. Bibliotekens tidiga varningsrop om skenande kostnader för tidskrifter har nu slutligen följts av förverkligade inskränkningar på tillgång till forskningslitteratur då budgetmedlen minskat och kostnaderna fortsatt att stiga. Tanken om att samhällsfinansierad forskning på ett ojuste sätt utnyttjas ekonomiskt av stora, växande kommersiella förlag, har redan tidigare styrt många aktörer mot att söka alternativa sätt att skifta de ekonomiska strukturerna, så att informationen kunde spridas bättre och med mindre kostnader. Ett viktigt steg är att synliggöra de nuvarande kostnaderna och strukturerna. Det har visat sig vara förvånansvärt utmanande, men i Finland arbetar man på bred front målmedvetet för att skaffa fram relevant information.

Foto: Maik Meid / Flickr CC BY 2.0

En naturlig första fråga är förstås hur mycket man överhuvudtaget betalar för att köpa tillgång till vetenskapliga artiklar. Kostnaden har länge varit dold för forskarna och samhället i stort eftersom bibliotekskonsortier skött avtalen med förlagen. Frågan låter kanske enkel eftersom det handlar om offentliga medel, men det visade sig att det krävdes att en enskild forskare vid namn Leo Lahti (aktiv inom Open Knowledge Finland) begärde ut information från högskolor, vilket vägrades med hänvisning till affärshemligheter, en prövning av förvaltningsdomstolen i Helsingfors, en koordinationsinsats av Undervisnings- och kulturministeriet inom ministerietsInitiativ för öppen forskning och vetenskap och en del bearbetning och sammanställande av data som i praktiken gjordes på CSC – IT-centret för forskning på uppdrag av ministeriet, innan man kunde få en offentlig, allmän uppfattning om hurdana summor vi talar om.


Och siffrorna förskräcker. Kostnaderna har ökat med över 50 % på fem år och landade på 27 miljoner euro år 2015. Data kan studeras närmare på webben och går också att ladda ner för bearbetning.

Främjade av Open Access i Finland

Inom Initiativet för öppen forskning och vetenskap har man inlett flera projekt för att utreda hur man kunde skifta utgivningens ekonomiska strukturer för att främja öppen tillgänglighet. Bland annat stöder man utveckling av Open Access-tidskrifternas tjänster och publikationsarkivens verksamhet. Man vill stöda både den gröna och den gyllene vägen i Finland, eftersom man anser att båda behövs. I ett kraftigt brytningsskede som vi har är det klokt att inte satsa allt på en häst utan i stället stöda diversitet både vad gäller kanaler och metoder. Vetenskapliga discipliner har väldigt olika behov, kutymer och existerande infrastrukturer. Man måste därför låta de sakkunniga fatta de mest lämpliga besluten inom varje område. Men då behövs också fakta som beslutsunderlag. En stor del av kostnaderna och arbetet har varit osynligt, men vi börjar nu få en förändring och en situation då man förhoppningsvis kan börja fatta välinformerade beslut om hur man vill använda sina resurser och organisera den vetenskapliga kommunikationen.

En annan intressant fråga, som det saknats data om, är hur parallellpublicerandet egentligen ser ut i Finland. Då vi saknat information om hur mycket som publicerats öppet och med vilka kostnader är det också svårt att bedöma utvecklingen och vilka effekter open access egentligen har gällande ekonomi. Men också här görs stora framsteg. Jag rekommenderar att intresserade tar del av Jyrki Ilvas, Markku Antero Latinens och Jarmo Saartis konferenspaper från Liber 2016, där ämnet är förtjänstfullt utrett.

Kostnader och nytta

Man talar mycket om att ”flippa” betalningsmodellen som ett sätt att göra om hela systemet med det vetenskapliga publicerandet. Det finns lite olika modeller, vid sidan av att ta ut en avgift från författaren (eller i praktiken finansiären), finns också en modell där biblioteken gör subskriptionsavtal med open access-förläggare. Liknande idéer har diskuterats i Finland och man har också varit aktiv inom Finska Litteratursällskapet och t ex. Helsingfors universitets bibliotek. Det ser också ut att bli förmånligare som helhet, men dylika skiften är sannolikt enklare att göra inom en del branscher än andra.

Vad man också med fördel kunde fråga sig är, vad det kostar samhället att forskning inte är öppet tillgänglig? Hur många missade chanser har det lett till, hur många dåligt informerade beslut, hur många bommande internationella projektfinansieringar eller opublicerade artiklar, utelämnade citat på grund av bristande forskningsöversikter i vår forskning? Hade vi kunnat rädda flera växter, djur eller människor, spara energi, minska koldioxidutsläpp eller skapa nya insikter och ny kunskap, om vi hade haft bättre tillgång till vetenskapens senaste rön? Den viktigaste ”impacten” är ändå bra svår att veta. Ibland är det också viktigt att bara veta att man går åt rätt håll. Trots det är det både viktigt och trösterikt att det tas fram evidens kring de rent ekonomiska mer kortsiktiga kostnaderna och effektiviteten hos de åtgärder man vidtar. Transparensen finns ju inbyggd i själva vetenskapens essens. Må den också gälla publicerandet


Läs mer

Ilva, J., Laitinen, M.A. & Saarti, J., (2016). The Costs of Open and Closed Access: Using the Finnish Research Output as an Example. LIBER Quarterly. 26(1), pp.13–27. DOI:http://doi.org/10.18352/lq.10137

Bekanta dig med det insamlade materialet om förlagskostnaderna:http://openscience.fi/publishercosts#fi (CC BY 4.0)

Niklas Fagerström. Vinstlystna förlag hotar vetenskapen - men öppen publicering på kommande. Yle 3.7.2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/07/03/vinstlystna-forlag-hotar-vetenskapen-men-oppen-publicering-pa-kommande



*Tack till kollegan Suvi Pousi för redigering.

Anonymitet och personlig integritet

Vi har i Europa av historiska orsaker mycket stränga direktiv och lagar gällande personuppgifter och personregister. Inom EU har man arbetat för att förenhetliga dessa direktiv på ett sätt som gör det klarare för företag och myndigheter hur persondata ska hanteras. Det nya direktivet som nu kommer att implementeras de närmaste åren berör väldigt många. Säg det företag, den myndighet eller förening som inte sitter med olika register och uppgifter om personer? I Finland har vi redan från tidigare vant oss vid stränga regler och rimliga krav, som att man i princip har rätt att få ut alla uppgifter som finns om en och att det måste finnas en registerbeskrivining om alla personregister.

Framför allt har man velat trygga människors rättigheter och kontroll över uppgifter om dem själva. Inom vetenskaplig forskning där källmaterialet är data om människor utgör har man traditionellt haft två olika strategier för hur man gått till väga med persondata efter att forskningen är slut:

• Källmaterialet förstörs, vilket innebär att forskningen blir omständlig, dyr och ibland omöjlig att upprepa. Detta skadar både kvalitetsgranskning, trovärdighet och effektivitet.
• Källmaterialet anonymiseras varefter det kan arkiveras och/eller publiceras. Anonymisering innebär att man ser till att det är fullt omöjligt att koppla ihop uppgifter ur materialet med enskilda personer. Alla spår ska förstöras, inga nycklar får finnas sparade. 

Även anonymiseringen försvagar materialets värde, ibland så mycket att det inte anses värt besväret. Det finns olika sätt att göra anonymisering. Ofta handlar det om att ta bort information eller göra den grovkornigare, t ex att byta hemort mot landskap eller exakt ålder mot ålderskategori. Detta gör på sitt sätt data mer koherent, men kan också göra att våra förutfattade sätt att klassificera och strukturera saker döljer relevanta faktorer. Man kan också förskjuta värden eller på annat sätt "förfalska" dem för att anonymisera data, med detta verkar inte vara väl ansett bland samhällsvetare i dag, även om jag tror att det i framtiden med data från t ex sociala medier kan vara ett adekvat sätt att skydda enskilda personers integritet. Ett problem med anonymisering är att man inte efteråt kan få tag i personen hur viktigt det än skulle vara, någonsin (tänk medicinsk forskning). I teorin, åtminstone.

I praktiken har nya metoder med gruvdrift i data möjliggjort avanonymisering, vilket gjort det mycket svårt att definiera hurdana data som är "tillräckligt" anonymiserade. Det är möjligt att anonymisering i praktiken kommit till vägs ände. De enorma mängder data som finns i dag gör det möjligt att med mycket stor sannolikhet identifiera personer. Vi borde kanske annars också se oss om efter effektivare och mera rationella sätt att hantera problemet. 

Vi kan till exempel sträva till att utnyttja pseudonymisering i stället. Då bryter man inte kontakten mellan person och data helt, men man hanterar och administrerar informationen. Man kan använda koder och nycklar till vilka man ger endast begränsad tillgång. I EU-direktivet finns också en idé om att var och en äger data om en själv, att man har rättighet att bestämma om den. MyData-initiativet utgår från samma tanke och söker tekniska lösningar och modeller för hur människor på ett enkelt sätt kunde administrera sina data, och till exempel ge tillgång till sina data. Också inom forskningen har man funderat i liknande banor. Även om principen är mycket viktig och enligt min åsikt absolut borde genomföras tekniskt, är frågan är hur mycket människor kan och orkar engagera sig i praktiken. 

Traditionellt har man också sysslat med forskning på makronivå, så kallad registerforskning, för att kunna studera samhällsfenomen såsom hälsa eller socioekonomisk utveckling. Då är individen i sig inte intressant och vid kombinerandet av olika register görs ibland pseudonymisering. Denna typ av forskning är i princip den enda då man inte behöver be om lov av alla "deltagare". Forskning finns också med i det nya direktivet, eftersom den är av stor vikt för samhället. 

Dessa forskningsdata kan man ändå sällan publicera och ytterst ligger det ett stort etiskt ansvar på både myndigheter och forskare. Medlemsstaterna åläggs i direktivet "att sörja för att det finns lämpliga och konkreta garantier för att skydda enskilda personers grundläggande rättigheter och privatliv". Och nu gäller det inte bara myndigheter, utan också företag som skaffat sig mycket stora rättigheter till den data de samlar in och kan fortsätta med även enligt det nya direktivet, t ex att sälja eller ge informationen vidare. I slutändan är det syftet som avgör, att man inte får kränka någons privatliv eller intressen t ex genom att läcka eller peka på information som kan skada någon, t ex gällande hälsa eller övertygelse. Att man måste agera transparent och ärligt.

Vi har alltså lagstiftning som möjliggör forskning på känsliga material, men regleringen gällande hur människor ska informeras och hur och när tillstånd ska begäras är mycket strikta. Forskningen har ändå getts en viss särställning, som är kopplad till utbildning  hos dem som hanterar data och kontroll inom etik. I Finland har vi en ovanligt bred forskningsetisk verksamhet, som spänner över hela forskningsfältet.

Frågorna om öppenhet och personlig integritet är komplexa. Ytterst klarar vi oss ändå inte utan transparens och förtroende.

Finland går förresten i bräschen gällande My Data. I månadsskiftet augusti-september ordnas en internationell konferens i Helsingfors för intresserade.

Skräckdemokrati

Någonstans i #brexit-flödet flimrade en text förbi, där skribenten (minns inte vem det var) ansåg att man inte borde ordna folkomröstningar om enskilda frågor, eftersom folk ändå röstar för eller emot regeringen i allmänhet. De många chockade kommentarer av överraskade proteströstare som med emfas sprids på webben av EU-förespråkare bekräftar att det åtminstone finns en sådan tendens.

Det må vara "elitistiskt", men det finns en poäng med representativ demokrati. Dagens samhälle är extremt komplicerat och det kräver mycket tid och intresse att sätta sig in i frågor. Det är därför vi röstar fram folk med liknande värderingar som vi, som kan göra det och sedan ta ställning för oss. Att det också finns populister, som blankt struntar i fakta är en negativ sida vi tyvärr får dras med.

Då det handlar om t ex kommunsammanslagningar i mindre kommuner tror jag sakerna ligger tillräckligt nära vardagen för att människor ska kunna ta ställning till dem. Men talar vi om politik på nationell eller internationell nivå är vi långt i från en verklighet, där alla eller en tillräckligt stor del av alla medborgare på något sätt har möjlighet att ta ställning till enskilda frågor. Möjligen med undantag om man vill stifta kring frågor som handlar om moral, då lagen med fördel korrelerar på något sätt med den allmänna opinionen för att samhället ska vara fungerande. Men också här finns en risk för att fördomar och cynisk skrämselprogpanda sätter orimliga gränser för individers möjligheter att påverka sitt eget privatliv.

Bäst vore om vi låter den representativa demokratin säkra samhället, trots allt. Som historiker tror jag  att jag delar i stort sett samtliga mina kollegers oro för det motbjudande, mörka nationalismspöket som verkligen vandrar genom Europa idag. Man hoppas vi slipper dess vidare manifest, men de historiska parallellerna i olika riktningar är intressanta. Och skrämmande.

Gällande Brexit tror jag att vi kommer att ha framför oss årtal av dyrt råddande, roende och hopande, som inte kommer att gynna någon annan än alla de byråkrater och politiker som under de följande decenniet ska försöka sy ihop ersättande avtal för alla de existerande EU-systemen. Ledningen i Storbritannien (eller vad som är kvar av det) kommer liksom EU att göra det motvilligt, vilket inte kommer att förbättra kvaliteten eller effektiviteten. När det kommer till kritan har kritikerna, enligt vad jag antar, betydligt svagare kompetens vilket inte heller förbättrar läget.

En modern demokrati kunde visserligen utnyttja engagerade människors kunnande på nya sätt. Det är kanske inte så lätt att få de bästa sakkunniga till kommunala nämnder, men genom att använda olika typer av digital plattformar, kunde man kanske få tillgång till nya gruppers kompetenser och engagemang inför beslutsfattande.

Vad allt detta kommer att betyda för forskningen och i mitt dagliga arbete vågar jag inte riktigt tänka på i dag. EU finansierar mycket forskning och det finns många viktiga forskningssamarbeten, också sådana där Storbritannien är med.  Mina tankar finns också därför i dag hos de britter som får oroa sig för hur deras arbete påverkas på sikt.

Att berika och reducera betydelse

Jag blev väldigt glad då jag fick en personlig inbjudan till FIN-CLARINs jubileumsseminarium förra veckan. Vid sidan av våra arkiv, bibliotek och museer utgör den finska CLARIN-verksamheten vår viktigaste och mest internationella humanistiska forskningsinfrastruktur, lika viktig som Samhällsvetenskapliga dataarkivet. Verksamheten är kanske mest känd för gemene humanist genom den finländska Språkbanken, där man aktivt samlar in och tillgängliggör språkliga material för forskningsbehov.

Eftersom jag själv arbetar mycket kring digitala forskningsmaterial har jag under de senare åren haft en del att göra med Språkbanken och jag måste säga att jag varje gång blir imponerad över hur väldigt duktiga och ambitiösa de är. Precis som på Dataarkivet håller man en hög nivå och en internationell profil, som jag tycker verkligen håller måttet. Vi har guld värd expertis i samband med dessa instanser. Många komplexa saker kring digitalisering och digitala material kräver mycket stor sakkunskap för att allt inte ska sluta i kaos eller gå förlorat. Här finns så många nycklar till hur man faktiskt kan ta vara på de resurser digitaliseringen innebär. De är noder där humaniora och tekniskt kunnande möts.

För att komma framåt behöver vi också arbeta med informationen och dess strukturer och med semantik. Man måste fokusera på innehållet, datas kvalitet och former, men diskussionerna blir lätt ganska abstrakta och principiella, för att inte säga filosofiska. Samtidigt är det viktigt att inse att de måste föras, om vi ska ha någon fördel av "digitaliseringen" som politiker och andra gillar att tala om. Humaniora är därför viktigt, viktigare än någonsin. Också onsdagens keynote-föreläsning av professor Timo Honkela handlade om precis detta: om vikten av att jobba med semantiken, hur man kan arbeta med betydelser, att modellera dem, beskriva dem och hantera dem. Problemet är ju att betydelse alltid är beroende av kontext och tolkning. Hur maskiner ska hantera detta är inte så enkelt. Också här nämndes betydelsen av metadata. Ju fler lager av semantik vi har, desto rikare, desto bättre.

Alltid lika roligt att lyssna på Timo Honkela.
Denna gång i Forsthusets fina auditorium.

Ibland vill man ändå komma så långt som möjligt från betydelse. Om man lyckas reducera betydelsen till enklaste möjliga koppling, a=b, är länken möjligast enkel och hanterlig också för en maskin. Det är tanken bland annat med många system man byggt upp för att skapa beständiga identifierare för olika objekt. Grejen med dem är att de ska vara unika, som personnummer, men ju mer slumpmässiga de är och ju mindre semantik de innehåller, desto enklare att hantera dem. Ta till exempel mobilnummer: under stora delar av 1900-talet var telefonnummer rent mekaniskt knutna till vissa centraler. Man kunde utgående från de första siffrorna av ett telefonnummer sluta sig till var telefonen fanns. Länge var också mobilernas riktnummer knutna till en viss operatör. Men det ställde till med massor av oreda och besvär när folk bytte anslutning och eftersom det tekniskt inte behövdes, var det enklast och bäst för marknaden att man helt kopplade bort semantiken från telefonnumren. 

Eftersom den digitala världen är extremt föränderlig tenderar semantik i identifierare ställa till det. Webbservers flyttar hit och dit och det är bra trevligt att vi har ett system där webbadresser kan länkas till rätt IP-nummer utan att vi behöver fundera på den saken varje gång vi vill besöka en webbsida. Det som är hemligheten till allt, som Ora Lassila en gång påpekade för mig, är vad som på engelska kallas resolving, vad som kunde kallas vidarelänkning/styrning eller "översättning" av dessa serier av siffror eller bokstavssträngar till faktiska servers, filsystem och platser i internet och enskilda datorer, nyckeln. Dessa följer oftast i praktiken en stig eller någon sorts logiskt, hierarkiskt system, som kan ledas i flera steg och som samtidigt gör att man kan garantera att varje värde är unikt för att undvika konflikter som tenderar slå knut på datorer. Allt handlar om kontext.

Allt detta är förstås jätteviktigt när det gäller saker som myndigheters verksamhet eller forskning, att vi på riktigt vet vad som avses, vad man talar om och att relevant information inte försvinner. Vi behöver länkar som inte går sönder och beständighet i innehåll. Trots att allt flyter i den digitala världen, måste vi sträva till att våra informationssystem ska vara så koherenta och hela som möjligt. Vi måste kunna identifiera och skilja på patienter, företag och dataset för att kunna ha ett förutsägbart och tryggt samhälle. Vi måste veta var vi hittar information, vi måste veta vilken information beslut och forskning baserar sig på. 

Eftersom allt bygger på dessa stigar, som för datorernas skull och på deras "språk" är semantiska, är det svårt att helt komma ifrån semantiken. Till exempel det inom forskningsbranschen vanliga DOI-systemet vars mål är att ge material "dumma", dvs helt neutrala id:n, innehåller liksom ISBN-numren en hierarkisk stig, som innehåller information om varifrån numret kommer och om vem som gett det -- för den som kan tolka det. Detta sker av tekniska och administrativa skäl. Att man sedan kan länka om när resursen flyttar är viktigt, men det tar inte bort det faktum att man inte helt kan frigöra sig från semantik. Frågan är därför enligt mig snarast hur man hanterar semantiken, på vilket ställe det lönar sig att göra den läsbar och öppen för människor och när man ska försöka göra den obegriplig och "slumpmässig".

Det finns olika sätt att närma sig dessa frågor, men vad som gör mig glad är att man börjar fästa uppmärksamhet vid beständighet och datakvalitet, vilket är vad det ytterst handlar om. Informationsförvaltning, helt enkelt.