Throwback

Av förekommen anledning, som jag inte nu går inpå dess mera (Pressarkivet kommer att ta ytterligare ett steg mot undergången om en dryg månad) har jag denna helg ägnat mig i huvudsak åt åren 2011-15 i mitt liv. Det var en innehållsrik tid. I dryga tre års tid jobbade jag som en galning för att rädda Pressarkivet. Det var en kamp mot väderkvarnar, för det var redan bestämt att arkivet skulle bort och det var omöjligt att rubba tagna beslut. Men i tre års tid såg jag potentialen, lösningarna och vad som kunde ha varit möjligt och jag använde all min kreativitet och energi för att föra fram visionen. En vision som jag fortfarande, snart ett decennium senare står fast vid. Jag fick mycket stöd av många människor, men ingen beslutsfattare vågade ta de steg som behövts eller så förstod de inte vad jag sade. Eller så var de bara oense med mig. Men jag är ändå ännu i dag av den åsikten att de som förstod digitalisering förstod vad jag menade. Det handlar inte bara om att tidningarna finns tillgängliga, det handlar om kuratering och förädlande av information. Min vision handlade nämligen också om mycket annat, om det finlandssvenska medielandskapet, som också det nu går in i en ny era. Vet inte hur det skulle se ut idag om man vågat satsa mer på samarbete gällande digitala plattformar då. Kanske det skulle ha gått såhär i alla fall.

På Brages Pressakiv 2012.

Jag upplever lite samma känsla i mitt arbete just nu.  Jag upplever att jag har lösningar på problem som är mycket omfattade och komplicerade, som nu handlar om digital transformation inom forskningen. Men eftersom problemen är komplexa, är också lösningarna det. Det handlar om långa processer som måste drivas igenom. Och det handlar inte om att man måste ändra it-system. Det handlar om att man måste ändra på kultur, språk och tankemönster. Lyckligtvis har jag enormt duktiga och inspirerande kolleger, som kan massor av saker jag själv inte just förstår. Men ibland känner jag mig frustrerad. Det är ibland svårt att kommunicera till beslutfattare och intressenter.

Jag vet inte om det beror på att jag nu är i en annan bransch eller på att världen förändras, men  idag kan man inte vänta sig att någon läser en text längre än en A4. Allt måste komprimeras till franska streck på en power point eller en pitch på 10 minuter. Historikern känner sig berövad på sitt främsta verktyg, narrativet, de långa kedjorna av argument, förklaringarna. Som arbetande inom ett mycket specialiserat område är jag dessutom ofta osäker på vad publiken kan väntas kunna och känna till. Akronymerna bara trillar ur mig, ofrivilligt. En förbannelse det också, en kamp om språket.

I det här läget känner jag ofta, att komplexa saker är lättare att rita än att förklara. Jag vet inte hur effektivt det är egentligen, om någon hinner titta längre på än bild än 10 sekunder. Men det är ändå mer info man kan förmedla med en bild på ett ögonblick, än genom text. Jag inser att jag nog försökte med samma saker då, för 10 år sedan. Jag ordnade seminarier, höll föredrag, skrev massor av kortare och längre inlägg,  gjorde presentationer med visualiseringar.

Hur kan det vara så svårt? Eller är det bara jag som har fel? Försöker ta det en sak åt gången. Väntar fortfarande på kursen i infografik jag ska gå, den blir hela tiden uppskjuten på grund av lågt intresse. Kanske är jag efter min tid. Men jag försöker nu i alla fall öva på att analysera och komprimera, en sak åt gången. Mitt medium har blivit LinkedIn, men jag tänkte att skriva lite på svenska  här kunde göra gott också. Så jag kanske återupptar bloggandet lite. Får se.

I den här bilden komprimerade  jag John Doerrs bok Measure What Matters. 

Det var inte så svårt, så ibland funkar nog vår tids kommunikation tvärtom och är väldigt pratig. 

Kanske det behövs som motvikt. (fan, kanske det är böcker jag borde babbla fram ...?)

Helhetsarkitektur

Man talar ofta om it-arkitektur, det vill säga om hur data och applikationer är organiserade i organisationer. Eftersom it är både krävande och komplicerat är man helt enkelt tvungen att rita mängder av olika modeller och grafer och annan dokumentation över hur saker fungerar eller borde fungera. Men om detta görs fristående från själva verksamheten, dess processer och målsättningar, kommer man aldrig att kunna optimera verksamheten eller förbereda sig på kommande förändringar i god tid. Risken finns att man i en organisation, ett företag, en myndighet eller vilken som helst verksamhet, gör ineffektivt och onödigt arbete. Eller att viktiga saker helt enkelt blir förbisedda.  Därför behövs helhetsarkitektur (Enterprise Architecture), som beaktar också verksamhetsarkitektur (Business Architecture) och de olika dimensionerna av informationsteknologi på ett systematiskt sätt.

Den vanligaste metoden att göra detta heter TOGAF (The Open Group Architecture Framework). Det är alltså ett ramverk och en metod för att på hög nivå systematisera och organisera verksamheten och möjliggöra en vettig översyn och styrning som främjar verksamhetens målsättningar. I Finland har man inom den offentliga förvaltningen arbetat med helhetsarkitektur redan flera år. En rekommendation finns också och jag vågar påstå att mycket av de stora effektiveringar som varit möjliga vid digitalisering har skett tack vare att man tvingats arbeta med helhetsarkitektur. Även om kravet försvunnit ur lagen, kommer arbetet att fortsätta också inom den offentliga sektorn.

Själv har jag arbetat med helhetsarkitetur i flera omgångar på ett hörn. Jag har också sett många projekt och åtaganden där jag insett att man är ut på sjufamnarsvatten, då man vill genomdriva stora omställningar i verksamheter utan att vare sig ha en klar bild av nuläget eller av hur målsättningen egentligen borde se ut och vilka implikationer som finns inbäddade i olika framkastade planer. Jag har ändå saknat insikt i själva metoden. Så nu i veckan gick jag en grundkurs och jag måste ännu mera vara av den åsikten att dylik systematik är helt nödvändig om man vill ha en vettig och sund verksamhet. TOGAF är inte ett regelverk som man ska eller ens kan implementera rakt av, men metoden innehåller många centrala element som det är klokt att ta hänsyn till. Arbetet är långsamt och omfattande, men jag har själv haft mycket stor praktisk nytta av dess resultat. Varje företagsledare borde inse nyttan av att ha en klar och heltäckande bild av verksamheten och vad som behöver utvecklas och hur. Den viktigaste poängen är att arkitekturen inte är något som görs av någon enskild person någonstans i organisationen, utan det är en sak som gäller alla. Var och en och varje syssla i en verksamhet är en del av en "arkitektur", vare sig den är dokumenterad och vettig eller spontant påkommen eller framtvingad av omständigheter. Huruvida den är ändamålsenlig och effektiv kan man bara se genom att se den i sin fulla kontext och i relation till vad man vill uppnå.

Artblomning

I skolan fick ännu jag lära mig, att definitionen av en art är att två individer kan producera en fertil avkomma. I dag har vi kunskapsmässigt kommit långt från Linnés taxonomiska system som enkel tolkning av naturens ordning. Problemet med alla klassificeringar är ju att de i regel läcker och inte räcker för att beskriva verkligheten på ett kategoriskt sätt, särskilt i komplexa sammanhang.  Genetiska studier har spjälkt och sammanlänkat arter på nya sätt och numera är artbegreppet mer finfördelat och flytande. Också människans gener är ju en salig röra av evolutionära hopp. Gener hoppar hit och dit, har vi lärt oss, så att också biologerna numera jobbar utgående från mindre enheter än arter eller underarter. Man talar istället om fenotyper, kluster, haplogrupper och alla möjliga andra begrepp som bättre beskriver den komplexa mångfald naturen utgör.

En underbart vacker illustration av detta kan man just nu se i Alprosparken. Till Finland har man i tiden hämtat rhododendronmaterial ända från Korea, men man har nu tagit fram flera olika härdiga sorter genom samarbete med bland andra Mustiala och Brödtorp. I Haga har man planterat tusentals hybrider. Färgprakten är förstummande, dofterna bedövande, sedan man på 1980-talet utvidgade till azaleor. Hela mångfalden i ett litet snitt av växtriket manifesterar på ett underbart sätt hur svart-vitt, antingen-eller tänkande inte räcker nån vart. Och det har man vetat i sekler bland dem som arbetar med förädling. Raser. Bah.

Pidapalooza

Efter en högintensiv dag i Girona på konferens för beständiga identifierare är jag förvånande nog inte ännu helt färdig att svära evigt lämna dessa åt sitt öde. Jag har fått höra bland annat att EU håller på att ge ut en egen utredning om ämnet och jag fick höra flera involverade diskutera ämnet. Vidare har jag hört om mera om Wikidata och jag är allt mera av den åsikten, att tjänsten kommer att fylla en viktig funktion i framtiden som just en bas för länkning av identifierare och strukturerad information.

Både DOI och ORCID fortsätter sina segertåg, men lite segt är det med id för organisationer och finansiärer.  Men det går framåt. Mycket intressant ter sig forsknings-id RAID och ett motsvarande grupp-id för forskare. Samtidigt håller vi på med att slutföra en nationell utredning om temat för finansministeriet.

I slutändan handlar det om förtroende och administration (dokumentation och transparens) mer än om teknologi. Som vanligt.

Open Science Fair

Bara måste börja med att presentera lokalen i Aten. Konferensutrymmet var en upplevelse för sig. I en perfekt värme med växlande solsken och fullmåne, befann vi oss på taket av staden. Eller närmare bestämt det splitternya Stavros Niarchos Centret, där bland andra det grekiska nationalbiblioteket håller på att flytta in. Den där Stavros var förresten ingen särdeles trevlig typ, och det måste vara med blandade känslor man tagit emot bygget. Frågan är om den grekiska staten kommer att klara av kostnaderna. Men just nu är den en strålande sevärdhet, arkitektur som bäst. Så fin att också president Macron trängde sig dit till konferensarrangörernas stora förtvivlan. Arrangemangen blev utmanande, men avklarades rätt bra, tyckte jag. Fast jag åkte innan Macron dök upp.

[Texten fortsätter under bilderna]

Det är Renzo Piano, italienaren bakom Centre Pompidou,
som planerat det nya kulturcentret. Det har en för en finne inte helt
främmande kulturcenterlook.

Från taket, åttonde våningen, ser man åt alla håll,
både havet och Akropolis, inte helt fel.

På taket finns ett glashus, där plenum hölls.

Det kluriga är att husets tak sluttar in mot stan och i sluttningen finns en fantastisk
park med doftande örter och träd av olika slag. Man kan alltså också promenera upp.

På taket var det också kvällsjoga ...

... fast inget för den med höjdskräck.

Konferensen var också på annat sätt annorlunda. Den bestod också av flera riktiga workshoppar där man diskuterade och arbetade. Till och med drama användes som metod. Vargen åt upp mormor som saknade forskarID men drack sedan gift, då flaskan saknade metadata. Publiken vrålade av förtjusning.

Också stora och svåra saker diskuterades. Man märkte bibliotekariernas närvaro. De är som goda krafter i världen, det var samma känsla jag hade på IFLA i tiden. Goda feer. Mycket humanism, medmänsklighet, handlingskraft och tilltro till bildning och kunskap. Men man märkte också att det fanns en stor mängd strategibabbel och stora pengar och prestige på spel. Och frustration och kritik mot tröga maktstrukturer. Till och med cynism. På alla nivåer talades det både om oroande utveckling med tanke på öppenhet och samtidigt verkar man allt tydligare mentalt helt ha begravt alla H- och citatindex och gamla system för vetenskaplig kommunikation. Förlagsdrakarna ses som helt omöjliga att bli av med och på samma gång som helt överflödiga. Stämningen är konstig. “I decennier har vi sagt att det öppna publicerandet är självklart, att ändringen är i full gång. Och ingenting har hänt.” Och ändå har mycket hänt. Men det är klart att vi inte på EU nivå kommer att kunna tackla upphovsrättsfrågan. Lobbyn är för stark, spelet för fult. Men det kan ske på den nationella nivån. Bland andra bibliotekarierna har gett sig fan på det, och allt flera forskare och politiker sällar sig till trupperna.


Jag tror att det är en värdefull analys som gjorts av Knowledge Exchange om olika aktörers intressen inom vetenskap och forskning. Det är viktigt att bena ut vad vi egentligen strävar efter. Det handlar inte om annat än rim och reson, om att skapa en rationellt fungerande värld för kunskapsbygge och -spridning. Den gamla eran är slut.

Falska videonyheter

Det var förra hösten som de första riktigt skrämmande bra videomanipuleringsprogrammen väckte oro. Tekniken har blivit så pass bra och allmänt tillgänglig att man kan hoppas medvetenheten om den sprids. Den tidigare tanken om att se en filmsnutt av någon som säger något är likvärt med att ha hört det själv, gäller inte mera. Det är därför idag skäl att vara restriktiv och kritisk även när man delar videoklipp på sociala medier. Falska nyheter kan idag skapas mycket enkelt, och eftersom skandalösa rykten lätt sprider sig effektivare än korrigeringar är källkritik verkligen på sin plats.

Det går alltså numera att förfalska inte bara foto eller ljudband, utan man kan även få en person att säga vad man vill på en video. På videon nedan ser man hur det går till.

Tid att tänka

“Alice in Wonderland” by Samantha Marx is licensed under CC BY 2.0

Som alltid när en massa parlandare samlas, i går för att minnas syster Stella på hennes födelsedag, blev det en hel del diskussioner om politik och samhällsfrågor. I flera av diskussionerna nämndes den hets och ständiga brådska som råder på många håll. Som utväg och hjälp mot utmattning erbjuds trendigt just nu "mindfulness" och häpnadsväckande till och med "tillräckligt med sömn". Saker som visserligen bevisligen hjälper en att orka prestera mera. Men man kunde ändå fästa uppmärksamhet vad det är man inte gör då man mediterar eller sover: tänker kritiskt.

Dessa snabbuppladdningar och återställare av energinivån innebär inte egentlig reflektion eller att man rationellt, kritiskt och analytiskt skulle gå igenom vad man egentligen sysslar med, varför och hur de hela ser ut t ex ur ett etiskt eller längre perspektiv. De hjälper en inte heller direkt att se saker ur nya perspektiv, att vidga förståelsen.

Ett mycket stort problem på alla nivåer i samhället är, som jag ser det, att människor har alldeles för lite tid att ordentligt sätta sig in i saker. Att ta in och smälta information, att begrunda vad den innebär, vad som är viktigt och meningsfullt. Och varför. Och sedan att tänka på något helt annat sätt, ur ett annat perspektiv, bara på prov.

Tur i alla fall att vi har film och teater, som kan hjälpa den stressade på traven. Det är jag tacksam för, när jag är för trött för att ens läsa. För litteraturen och läsandet är kanske det mest effektiva stödet för långsamt, djupare tänkande.

Data ska inte delas, data ska användas

Man kan lugnt säga att världen och Europa har ganska mycket glädje av det brittiska arbetet med digitala material och medier. Denna vecka pågår international Digital Curation Conference i Amsterdam främst ordnat med brittiska krafter men med deltagare från fem kontinenter. Den första keynoten gavs av professorn i biosemantik Barend Mons från Leiden. Hans kreativa tal var riktigt inspirerande, för mig snarast retoriskt, innehållsmässigt var budskapet klart och viktigt (och i sig bekant): vi behöver tänka om det vetenskapliga publicerandet ordentligt. Mons ansåg att sättet att publicera data som separata bilagor eller bakom diffusa länkar är katastrofalt, det funkar helt enkelt inte. Dessutom önskade han hela Open Access (den gyllene vägen, tänker jag då främst) så långt pepparn växer: är det bättre om forskare i fattiga länder inte kan publicera än om de inte kan läsa “topptidningar”? frågade han. 

Vad som behövs är nanopublikationer, helst öppna. Det är i praktiken frågan om länkad data, fast det begreppet tycks vara ur mode nu. Egentligen var det befriande, man var redan inne på följande, praktiska nivå: diskussionen på konferensen rörde sig om olika sätt att hantera identifikatorer och modellera relationer.  Det är ytterst synd att man i Finland inte tillnärmelsevis nått denna nivå, utan verkar ha fastnat i lite föråldrade tankesätt. Jag roades stort av en kille från ett forskningsbibliotek (må förbli osagt i vilket land i världen) som i all tysthet byggt ett system som sparade informationen som rdf-tripletter under en traditionell yta. Det kan ibland vara svårt att ändra på gamla sätt att fungera och resonera, men det kan nog stå oss dyrt i längden om vi inte följer med utvecklingen i omvärlden. Mons menade att om vi inte dokumenterar antaganden och relationer (assertions) ordentligt, missar vi 95% av dem. Informationen, för att inte tala om kunskapen, blir nog lite skakig med mindre. Från DataCite ville man rekommendera integrerad vettig infrastruktur, omfattande normaliserad metadata, och satsningar på användbarhet. Användning av APIer och fasta identifikatorer är redan utbrett och många exempel på dataströmmar och integrationer gavs under olika presentationer. 

Jag lärde mig en del nya begrepp av Mons. Ett av de bästa var ridiculogram, eller kanske man borde kalla det löjlogram? Det var en av många kommentarer  om visualiseringar under konferensen. Den andra keynote-talaren, Susan Halford från Web Science Institute i Southampton, ondgjorde sig också över hur naiv och okritisk t ex twitterforskningen kan vara gällande källmaterialet. Hon underströk att data från sociala medier skapas i tekniska infrastrukturer som påverkar hur de ser ut; retweets är inte ett “naturligt” fenomen, utan ett resultat av en teknisk funktionalitet. De reflekterar inte aktivitet som finns oberoende av teknologin/plattformen. Retweets, som från början gjordes manuellt av användare, blev senare en funktionalitet, något hon kallade iterativa sociala praktiker. Twitterexporter ger olika resultat jämt och ständigt påpekade hon också, och t ex är det inte alls så att en människa är det samma som en twitterprofil. Ansenliga mängder tweets genereras av bottar, människor har flera profiler osv. Det är alltså faktiskt inte så att sociala medier direkt speglar en verklighet, som vi kan förklara genom att studera dataset. Samma sak sade också Mons, som talade om vikten av närläsning, analys och kvalitativa metoder. Att trolla fram grafer är inte forskning. Men forskningen behöver inte heller publiceras som pdf-artiklar, utan borde publiceras strukturerat. 

Alla visualiseringar tillför inte så mycket. Simon Cockell, Flickr 

Mest fick jag alltså kanske ut av just att få ta del av hur diskursen ser ut idag. Det talades oändligt mycket om “data management plans” och publicering av forskningsdata. Samtidigt var Mons budskap viktigt: att vi nu väckt medvetenhet om hela problematiken med att börja bråka om data management plans och data policyer, men det räcker inte långt. Data ska inte delas, data ska återanvändas. Nu måste vi sluta tala om planerna tyckte han och i stället förändra praktikerna, både forskarnas och våra egna. Och “vi” är i detta fall bibliotekarier, it- och datakunniga i forskningsorganisationerna. Mons hänvisade till att det enligt någon bedömning behövs 500 000 till av dem i EU, sakkunniga som arbetar integrerat med forskarna. Det är lite bekymmersamt att universiteten i Finland sanerar bort upp till en fjärde- eller femtedel av dem. Men vilket val har de, då finansieringen hänger på hur många publikationer och examina man producerar oberoende av kvalitet och hur mycket extern finansiering man drar in. Och finansieringen dras ändå ner drastiskt. Men det kan betyda att vi slarvar bort värdefulla dataresurser om vi inte lyckas förändra sättet som vi arbetar på från början till slut. Och denna förlust är framför allt nationell, varför också tjänster borde erbjudas med allmänna medel. 

Ett exempel på hur man kan modellera forskning, RMap, presenterades av Karen Hanson, men 

här rör vi oss fortfarande på en traditionell, grovkornig nivå.

Lär mig nytt

Ett nytt jobb skapar en situation då man måste lära sig nytt och det är alltid lika spännande och roligt. Också lite förvirrande före man kommit på exakt vad det nya man behöver lära sig är. Jag har i alla fall lärt mig en del om min nya arbetsplats. Det är ett ställe som känns rätt för mig. Arbetsgemenskapen är akademisk (över 30% har forskarutbildning), ungdomlig och dynamisk (medelåldern är under 40 och man lägger stor vikt vid kompetensutveckling och fortbildning) och det råder faktiskt en atmosfär av sakkunnigorganisation med genuint fokus på substans.  Jag måste säga att det sista är det klart viktigaste för mig och något som känns ovanligt fräscht i dag. Tyvärr.

Men jag har också haft möjlighet att faktiskt lära mig nya saker. För det första har jag satt mig in i datahantering inom klinisk forskning genom en MOOC-kurs från Vanderbilt University. Det har gett mig en hel del ny insikt hur det funkar inom medicinsk forskning i praktiken och hurdana kutymer man har kring datainsamling och hantering. Delar av detta kunde väl ingå i grundutbildningen inom den högre utbildningen i dag, helt oberoende av disciplin. För på sätt och vis baserar ju sig all forskning på data. Själva erfarenheten av kursen och lärandet är också helt ok. I själva verket tycker jag att man bra kunde inkludera dylika kurser i de flesta utbildningar. Samtidigt som det ju verkligen inte ersätter seminarier eller annan närundervisning.

Just utbildningen är i en nyckelroll, förstås, för vi har här en ganska stor lucka. Traditionellt undervisar man studeranden i informationssökning ofta med hjälp från de vetenskapliga bibliotekens sida. I bästa fall diskuterar man mer ingående också frågor om publicering av resultat och talar om open access-principer och upphovsrätter och sådant. Men få är de kurser som behandlar forskningsdata, skapandet, kvalitetskontrollen, behandling, bevaring och publicering av källmaterialen. De är allt oftare digitala åtminstone delvis och borde ju rimligtvis också delas, granskas osv som man brukar göra när man idkar trovärdig vetenskap. Jag intresserar mig mycket för detta och pedagogiken som ett redskap i kulturell förändring. Därför var det både tur och roligt att jag hade möjlighet att delta i en kort och praktisk kurs i pedagogik som ordnades på jobbet. Det gav mig en hel del idéer och tankar kring hur man borde föra vidare hela projektet. Och förstås lite praktisk hjälp för mitt arbete i att själv undervisa kring dessa frågor.

Sist men inte minst har jag gett mig i kast med service design. Det är rätt mycket learning by doing och självstudier, men poängen är att jag vill sätta mig in ännu bättre i hur forskare under hela forskningsprocessens gång kommer i kontakt med olika informationssystem (de är många). Från forskarens perspektiv, oberoende av vem som producerar olika tjänster. Jag tänker mig att det i kombination med en ansats som utgår från data (oberoende av var de finns och vem som producerar dem) kan hjälpa oss att åstadkomma lösningar som faktiskt är effektiva och stöder och hjälper forskare. Nu i första skedet ägnar jag mig åt att försöka intervjua ett så brett urval forskare som möjligt. Tidtabellen jag fått är ganska snäv, men jag hoppas att jag i alla fall kan åstadkomma en första utredning som hjälper oss vidare. Kan bara konstatera att intervjuerna hittills har varit alldeles vansinnigt intressanta och givande. Vetenskapsfältet är så brett, det finns otroligt många olika typer av processer, behov och situationer redan inom ett enda universitet. Samtidigt är det ingen av dem jag hittills talat med som tycker detta med forskningsdata är lätt. Eller något det är lätt att få råd och hjälp med. Behovet av stöd och kunskap verkar närmast skriande. Vilket gör att mitt jobb känns verkligen meningsfullt. Det är ju också det att det finns så många bra grejer på gång redan som gör det roligt. Men vi har också en hel del riktigt stora utmaningar att tackla.

VR finns på twitter ... eller inte

Vilken glädje en liten stund i morse. En liten stund trodde jag faktiskt att våra kära statsjärnvägar vaknat till verkligheten och satsat på en fräsch twitterkommunikation. Nästan lika bra som Helsingfors legendariska byggnadskontor.

Även en svenskspråkig kan väl halka, så här är vår service även på svenska: http://t.co/P6RpR6l8Mj #helsinki
— Rakennusvirasto (@Rakennusvirasto) October 21, 2013

Men icke sa nicke. Självironin och humorn var för bra för att vara sanna, misstanken bekräftades av Juho Jokinen i hans blogg. Det blev ändå något av dagens twitternyhet i Finland. Reaktionerna var mycket positiva. Man skulle gärna se att VR själv tog över kontot och fortsatte i samma stil. För som sagt, så här går det om man inte värnar om sin profil på webben. Det gäller både privatpersoner och organisationer. Man sätter sin image verkligen på spel. Lyckligtvis råkade VR ut för en hygglig och mycket skicklig person. Det är inte omöjligt att få mycket positiv uppmärksamhet i sociala medier, men det kräver mod och öppenhet.

Hyvät matkustajat. Junassa on langaton internet-yhteys. Katso @yle_areena sta päivän #suoralinja ja #VR:n Twitter-lanseeraus, jos netti ei p
— VR (@ValtionRautatie) October 21, 2013

Uppdatering : VR:s "svar" tyder på att man nog behöver fundera på sin kommunikationsstrategi ganska snabbt (via @NikuHooli) Varför talar man om sina appar i stället för att direkt gå i dialog med twittersamfundet? Dylik försiktighet ("vi låtsas inte om det falska twitterkontot, för om vi nämner det hittar folk dit, utan skriver istället hur nördiga vi kan vara") är inte alls rätt sätt att hantera situationen enligt mig. I sociala medier ska man vara generös med information och bjuda på sig själv. På riktigt.

Kontextsmitta

Jag blev av Jolin Slotte uppmärksammad på att tidskriften Popular Science tagit bort kommentarfunktionen på sina artiklar. Orsaken är att forskningsresultat visat att kritiska och till och med osakliga kommentarer påverkar receptionen av de fakta som presenteras i artikeln negativt. Enligt samma logik kunde man tyvärr stänga av samtliga kommentarfält i alla medier. Jag noterar att inte heller Tiedelehti eller Illustrerad vetenskap verkar ge möjligheter att kommentera artiklar. På Tiedelehtis sidor finns däremot ett diskussionsforum, som håller hyfsad kvalitet, likaså på Agricola-net, som kan anses vara en webbpublikation för historiker men också historieintresserade. På Argicolas sidor ser man också att diskussionsplattformar som erbjuds separat från själva artiklarna inte genererar så mycket kommentarer.

Som Jolin mycket riktigt påpekade för mig, är det en relevant fråga var populärvetenskapliga diskussioner ska föras. Att de förs är ju viktigt. Lika så är det väl känt, att vi påverkas skrämmande mycket av kontextuell information. Att någon skrivit totala stolligheter på en sajt som upprätthålls av en ansedd och trovärdig instans, gör att de får oskäligt mycket tyngd bara på grund av sammanhanget. Samma gäller alltså Yles webbsidor enligt mig. Samma kommentar ser helt enkelt olika ut på Hommaforum och på Yles sida. Det hjälps inte.

Jag drar mig ändå för att ta till mindre dialog och mindre kommunikation som en lösning. Jag är kanske naiv, men jag tror att man med tillräckligt mycket fakta och bra argumentation ändå kan övertyga en stor del av människorna. Sen finns förstås dom som inte går att övertala med fakta, men de måste hållas i minoritet. Det gäller bara att hålla huvudet kallt. Det finns erfarna skeptiker som man kan lära av.

Jag har för mig att det cirkulerade en tagg på Twitter här om dagen som man kunde använda för att be om hjälp för att hantera obehagliga webbdiskussioner som spårat ur. Om alla "förståndiga" människor kunde hjälpas åt att överrösta trollen, var och en bara med ett kort inlägg här och där, kanske vi kunde styra diskussionerna i en mer konstruktiv riktning. Sådan lär gå att göra. Förslag på taggar?

Läsbarhet i infografik

Det har redan en längre tid pågått ett mode med att skapa så kallad infografik, det vill säga att presentera information med olika visuella medel. Idén i sig är ju inte ny. Kartor är ju en form av visualisering och genom att placera ut information på en karta kan man lätt få syn på saker som man inte annars kanske noterat.  I dag finns det mängder av simpla program som vem som helst kan skapa grafiskt snärtiga presentationer av information. Det är ändå ofta mer arbetsdrygt än man först tänker sig. Testa till exempel Infogram eller Visua.ly, eller för den mer tekniskt kunniga Googles Heat maps.

John Snows klassiska karta över kolerasmitta i London 1854
 som hjälpte att spåra smittokällan. Bilden från Wikimedia.

Visualisering av data har också blivit en konstform, som även medier använt sig av för att erbjuda nya former av information och erfarenheter. Det fina med det digitala formatet är ju att man kan skapa interaktiva tjänster som ger användare möjlighet att själv forska i datan. 

Det är tre viktiga aspekter man måste beakta då man skapar grafik av data: det kommunikativa, det korrekta och det estetiska. En bra grafisk framställning av information har alla dessa element. Inte bara lite, utan på hög nivå. Den erbjuder korrekt information på ett bra sätt och ger både kunskap och en uppplevelse för den som tar del av den. Både pedagogiskt och marknadsföringsmässigt är detta en stark kombination.  Därför är detta ett mycket krävande område och visualiseringar kräver ofta samarbete av folk med olika kompetenser.

De kommunikativa och det korrekta är ganska nära besläktade med varandra. Man stöter väldigt ofta på visualiserad information, där det känns som att man inte riktigt haft klart för sig vad det är man vill förmedla. Bra grafik är funktionell, inte bara ploj eller snygg. Ett vanligt fel, som jag upplever det, är att man vill erbjuda möjligheter att jämföra sifferdata, något som grafisk framställning är oslagbart på, men inte lyckas. 

Proportionerna mellan 10, 100 och 1 000 000 är svåra att greppa, något som vi kan iaktta konsekvenserna av dagligen i nyheterna. Om det är jämförelser man vill att människor ska kunna göra, måste man välja rätt form för sin grafik. Mitt hatobjekt är pajdiagram och i synnerhet bollar. En enkel illustration från dagens Hbl, där man gjort en fin och kreativ satsning på det kinesiska Sky City-projektet. Uppslaget har just den känslan man kan uppnå som bäst i en papperstidning av att man kan tillbringa tid med att utforska olika element och upptäcka nya saker. Det estetiska är jag tyvärr helt inkompetent att uttala mig om. Det ser helt snyggt ut för en lekman. 

Gällande funktionaliteten har jag lite kritik. Illustrationen "Moduler för golv och tak" mitt på sidan gör mig fundersam kring korrektheten, men jag inser sedan att det bara är en ikonisk illustration, som inte innehåller någon information som bild. Eller så har de jäkligt stora långtradare i Kina. Lite rörigt är det också mellan information om skyskapor i allmänhet och om Sky City-projektet specifikt.

Men sedan dessa förbenade bollar. Detta är nämligen en sak, som det är bra att vara medveten om också som konsument av infografik, därför vill jag tjata lite om det. Så här var kostnaderna för några stora byggprojekt presenterade i tidningen:

Jag vill som jämförelse visa hur mycket enklare det är att jämföra dessa summor som stapeldiagram. Det är nämligen mycket enklare för en normal människa att jämföra längd än yta. Därför frånser man också från det faktum att stapeldiagram i själva verket ljuger, för vad man ska jämföra i dem är ju uttryckligen höjden, inte ytan. Stapeldiagram är i alla fall det mest funktionella även om bollar kan kännas lockande och snärtiga.

Och egentligen borde jag ju ha lagt dessa bilder bredvid varandra, så att en jämförelse varit lätt att göra. Allt detta bara som en illustration på att det handlar om en knepigare kommunikationsform än man först kunde tro. Både för avsändaren och för mottagaren. Jag hoppas skolbarnen i dag får lära sig mycket sådant här.

Information och betydelser

I vårt bokprojekt har jag nu kommit lite in på kärnfrågor kring hur betydelser uppstår (resonemanget fortsätter nästa vecka).  För att information skall vara information, bör den ju hänvisa till något utanför sig själv. En etta och en nolla betyder olika saker och i den digitala världen är dessa betydelser dessutom ovanligt snåriga och lagda i många lager av kod och språk och framför allt till största delen helt dolda.

För att närma sig dessa saker måste man ta till språkfilosofi och en vetenskap som kallas semiotik. Betydelser uppstår nämligen på olika sätt och de förändras också hela tiden beroende på kontexter. Detta är en särskilt stor utmaning då vi har att göra med den semantiska webben, men också för internet över huvudtaget. Detta är ett område där humaniora är alldeles oersättligt då vi talar om informationssamhället. En del av problemen uppfattar jag själv som olösliga, men det är oerhört viktigt att man är medveten om dessa aspekter då man planerar system och inte minst arbetar med ontologier och olika typer av arkivlösningar eller centralindex.

I Finland har vi sedan snart trettio år internationell, semiotisk forskning på hög nivå. Undervisningen har bedrivits med en nätverksmodell. Mycket har vi att tacka professor Eero Tarasti för, grundaren av ISI. För mig personligen har konferenserna i Imatra liksom tidskriften Synteesi med sina tvärvetenskapliga ansatser varit oumbärliga resurser då jag sökt tankevertyg för så väl historiska som kulturteoretiska problem. Just nu ser jag att vi är i ett kritiskt skede vad gäller till exempel uppbyggnaden av den nationella digitala infrastrukturen. Det görs mycket stora investeringar och bommar man i de logiska strukturerna kan det stå dyrt.

Det är hårda tider ekonomiskt just nu (det finns "inga pengar"). Då är det verkligen viktigt att man kan tänka strategiskt och se vad som är viktigt. Så där som internationella nätverk, relevanta forskningsområden, mångdisciplinarietet och tvärvetenskaplighet, som skapar mycket kreativa möten och idéer.

Följaktligen är det helt väntat i vårt land just nu att man drar in finansieringen för ISI och låter verksamheten flytta utomlands. Väl tänkt, kära politiker och tjänstemän!

Data och förståelse

Vetenskapen rusar fram med en otrolig hastighet, inte minst naturvetenskaperna. Att arbeta med  DNA och gener är vardagsmat för forskare i dag, vilket också ibland gäller att analysera längre förlopp över tid. Man rekonsturerar och analyserar historiska sjukdomsalstrande bakterier lika väl som utdöda människoarter. Det är nästan skrämmande: det är som om ingenting längre skulle undgå forskarnas öga. Snart har vi Jurassic Park här, med utprintade skräcködlor med autentiskt genom.

Skämt å sido. I det senaste numret av Tieteessä tapahtuu ingår en artikel av Marja-Leena Linne och Ulla Ruotsalainen om neuroinformatik (som förresten inte verkar ha någon artikel alls i svenska Wikipedia). Det handlar om att hantera de enorma datamassor man behöver för att ha den minsta chans att förstå de extremt komplexa och på många nivåer pågående processerna i hjärnan. Jag tyckte det var intressant hur författarna hanterar de finska orden data, tieto (information/kunskap) och ymmärrys (förståelse). På finska har vi nämligen det återkommande problemet att tieto egentligen täcker både information och kunskap. Detta dilemma kan i själva verket hjälpa oss att förstå de olika begreppen bättre, tycker jag. Författarna skriver till exempel: "Modeller(na) integrerar data och information (tieto) till en enhetlig helhet. ... De hjälper oss att förstå ...(sedan blev det för svårt för lekmannen att översätta korrekt)". Modelleringens funktion som förädlare av information är intressant, och pekar mot visualiseringens styrka och faktiska betydelse för vetenskapen och tänkande. Något som presenterars till exempel i videon nedan från MIT.

Nu är ju saken den att tar man hjärnans komplexitet, några tusen år och ett tillräckligt antal miljarder människor, börjar vi närma oss den komplexitet som historiker, statsvetare och humanister arbetar med. Det är förstås inte jämförbart, eftersom frågorna är annorlunda, men vad jag vill säga är att till exempel historia på sätt och vis är minst lika komplext. Men att hantera data är vi sämre på, det är allt för nytt och den kulturella datan föds spontant och de som samlar den mest heltäckande är Google och andra kommersiella aktörer. Ja, och diverse stormakter då förstås.
Information behandlar vi delvis lite bättre, men vad som hanteras är ytterst små fragment som just nu bedöms viktiga (forskning, litteratur, arkiv där man huvudsakligen sparar samma saker som man gjorde under papperseran).

Humaniora är väldigt kunskapsfokuserat, med andra ord. Det kan kanske kallas bildning också. Problemet är att vi behöver kunna hantera och redovisa våra källor och vår forskning på ett bättre sätt i framtiden. Vi kan inte sväva frikopplade från information och data, vi måste behålla kopplingen till våra källor också i framtiden, i den digitala världen. Vi använder datorer i vårt arbete. Också det måste vi reflektera över och dokumentera. Men som det framkommer i artikeln är det inte lätt ens för dessa systematiska och precisa hjärnforskare att skapa enhetliga terminologier och informationsmodeller, fast de har superproffsiga informatiker till hjälp och globala nätverk.  Bra vore ändå, om man också inom humaniora kunde sträva efter att skapa kompetenscentrum på området. Dessutom: humaniora och kvantitativa metoder är en stor frestelse, men det är allt annat än en lätt kombination. Eftersom humanioran, sprungen ur alla människors hjärnor, med alla dessa språk, traditioner och kulturer, måste vara oändligt mer komplex är neuroinformatiken. Sätt nu det i en databas sen. Men kan vi ändå utveckla vårt tänkande också inom humaniora med hjälp av datorer?





Media for Thinking the Unthinkable from Bret Victor on Vimeo.

Vetenskaplig kommunikation och vetenskapens inflytande

Delegationen för informationsspridning, som är undervisnings- och kulturministeriets sakkunnigorgan, har utkommit med ett nytt åtgärdsprogram (pdf). I pappret sätter man fingret på många viktiga punkter gällande forskningspolitik. Man hoppas att man vid ministeriet faktiskt begrundar det som sägs och att det leder till konsekvenser för beslutsfattandet och styrningen. I annat fall riskerar detta bli ett illustrativt exempel på hur sakkunniga förbigås. Det ironiska är ju att det är en av de saker man vill förebygga med detta papper. Och det handlar inte om forskarnas strävan efter egennytta, utan tvärtom det som man på strateginivå till lust och leda upprepar: att få maximal samhällsnytta i vid bemärkelse av vetenskapen. Nyckeln är kommunikation, spridning och tillgängliggörande, som i sin tur möjliggör att ny kunskap kommer till användning på alla håll där det kan tänkas "tjäna fosterlandet och mänskligheten" (lagen). I det nationella perspektivet ligger det strategiska fokus ofta på internationell konkurrens, att Finlands ska kunna klara sig och profilera sig på den internationella arenan både inom forskning och i förlängningen även ekonomin. Och det är här det går fel.

En mycket viktig och intressant poäng är en av den allenarådande resultatstyrningssmörjans konsekvenser. Man hoppas att det också kommer en explicit reaktion snarast på åtgärdsförslagen på denna punkt. Faktum är tyvärr att det kan vara svårt att göra i nuvarande system. Det kräver nämligen värderingar och resultat som inte kan kvantifieras direkt.  Eftersom man i dag piskar forskare och forskningsinstitutioner att klara sig i internationella rankningar, citatindex och what not, rinner en stor del av nyttan av forskningen effektivt utomlands och man fokuserar nästan helt på det som i åtgärdsprogrammet kallas för "internspecialistisk kommunikation". Det är ju förstås trevligt med internationell meritering, men om regeringen vill ha nån större samhällsnytta ur sina investeringar i forskning, borde man kanske lite tänka om. Jag undrar vem det egentligen är som sitter och kräver New Public Management i dessa sina dummaste former. Jag har svårt att tro att ens statsrevisorerna skulle kräva denna typ av resultatstryning på det här området. Idéerna sitter någon annanstans. Hos våra vänsterministrar? Så är det väl ändå knappast ...?

En annan viktig och intressant poäng som lyfts fram är att många forskningsinstitutioner i vårt land traditionellt sällan går ut med offentliga utlåtanden eller rekommendationer, i synnerhet oombedda, på områden där de är sakkunniga (s. 11). I bakgrunden finns kanske någon rädsla om att forskningens objektivitet skulle ifrågasättas. Eller är man verkligen rädd för att förlora finansiering om man kommer med politiskt inkorrekta uttalanden, som t ex att kärnkraftsinvesteringar inte är särskilt smarta? Varför ser inte forskningsinstitutioner till att väl underbyggda forskningsresultat blir svårare att förbigå? Är det inte deras plikt att aktivt delta i samhällsdebatten, åtminstone med fakta, men kanske till och med mer ställningstagande? På vissa håll verkar man snarast tycka det är en dygd att som institution hålla låg profil i känsliga frågor i stället för att i offentligheten profilera sig som expertorganisation. När forskare attackeras eller man försöker tysta ner dem borde deras arbetsgivare gå ut, inte bara med uttalanden om att man inte får hota folk, utan också ta ställning mer explicit till exempel mot rasism eller annat aktuellt innehåll?

Tankarna om verksamheter i gränslandet mellan konst och vetenskap och kring vetenskapsfostran känns mycket aktuella och relevanta och gör en riktigt varm i själen dessutom. Eftersom jag just nu sitter med Horace Engdahls fragment, kan jag inte låta bli att citera honom som avslutning, med en tanke om att vi behöver forskningspolitiken som motvikt, den behövs för att stöda kunskapen av vilken humaniora är en fundamental del:

Det enda sättet att visa att man förstått en sats är 

att omformulera den med egna ord. 

Den förmågan är vad som utmärker verklig kunskap. 

Det exakta, entydiga och opersonliga språk som vetenskapssamhället 

drömmer om skulle emellertid omöjliggöra sådana operationer. 

Egendomligt nog tycks vetenskapens yttersta strävan vara att eliminera kunskapen.

Ur Cigarretten efteråt, 2011.

Myten om informationssamhället

Förmiddagen hade jag nöjet att tillbringa på Oscar-dagens semiotiska seminarium i Arppeanums fina sal. Semiotiska seminarier tenderar blir otroligt roliga och givande tack vare sin otvungna tvärvetenskaplighet. Den semiotiska teorin sitter i nästan vilken forskning som helst. I dag hörde jag föredrag om musikvetenskap, litteraturvetenskap, museologi, pedagogik och psykiatri. Allt handlar om mening, allt handlar om betydelser.

I Ulla Oksanens föredrag (baserat på hennes avhandling) om gymnasisters teckningar av informationssamhällets framtid, blev jag påmind om von Wrights Myten om framsteget, som jag kände att jag måste plocka ner från hyllan vid tillfälle. Oksanen presenterade Thomas Wallgrens formulering om myter om teknologin, som jag tycker borde mana var och en till eftertanke:

1. Myten om att teknikens utveckling är rationell och i sig själv ett uttryck för förnuftet
2. Myten om att den tekniska utvecklingen är ett framsteg
3. Myten om att tekniken innebär att man kontroll över naturen
4. Myten om att teknik är etiskt och samhälleligt neutralt
5. Myten om att teknik förenar människor
6. Myten om att den tekniska utvecklingen är oundviklig och inte går att påverka

Jag skulle vilja tillägga en specifikt finländsk myt, myten om det finländska informationssamhällets utvecklade karaktär.  Den är en resultat av de föregående myterna om teknikens inneboende egenskaper kombinerade med en traditionell finländsk självbild, där kunskap och kompetens värderas mycket högt. Dessa antaganden och värderingar kryddade med Nokiasagan har gjort att man i allmänhet utgår från en villfarelse om att det finska samhället är teknologiskt mycket avancerat. Den finska ingengjörskonsten har på något sätt automatiskt, understödd främst av en genomträngande retorik, oundvikligen och av sig själv lett till ett fantastiskt och genomgående högteknologiskt samhälle. Visst vi gillar våra mobiltelefoner och har en del spetskunnande. Men att därigenom hela samhället av sig själv utvecklats till det bättre, till ett rationellt och välfungerande samhälle är nog en missberäkning av stora mått. Framför allt är det frånvaron av förståelse för kulturella och sociala aspekter i hela utvecklingen som är nedslående. Ju mer tekniskt man sett på det hela, dess mer rationellt och effektivt har man på något sätt antagit att det hela skall bli.

Slutresultatet är att att vi har en snårskog av informationssystem som tagits i bruk på precis alla ställen där det någonsin varit möjligt, med förväntningen att alla verksamheter genom detta blir rationella och effektiva. Utan att man kritiskt behöver fundera på helheten, funktionerna eller innehållet i systemen. Som en följd av detta har vi cementerat en hel massa verksamheter, så att de är mycket svåra att omorganisera, fast vi i dag ser hur ineffektiva och irrationella systemen är. Informationen är dessutom för splittrad och ofta av dålig kvalitet.  Man har också haft en naiv tilltro till marknadskrafterna vad gäller investeringar i infrastruktur. Genom att privatisera och överlåta infran på marknaderna, har man skapat ett läge då vi nästan helt saknar ordentligt fibernät. I stället har man låtit företagen ta in snabba pengar på att överföra trafiken i luften, som snart börjar bli väldigt långsam och packad. Man har accepterat dålig täckning och långsamma nät. Vi är långt, långt efter i utvecklingen jämfört med många andra länder. Det försprång vi haft gällande utveckling av semantiska teknologier har inte heller utnyttjats. Vi har tappat år av försprång. Jag undrar ibland om man bara inte förstått, eller om ingen vågat varna politikerna för dessa myter. Teknisk utveckling behöver också styras, man behöver ha strategisk syn och begripa de sociala och samhälleliga effekterna. Man behöver fundera över vart man vill komma, hur och vilka funktioner faktiskt kan stödas av teknik. För teknisk utveckling är faktiskt inget egenvärde, det är ett verktyg. Går man omkring och inbillar sig att det är Finlands framtida trygghet och en allerstädes närvarande grundstruktur, borde man också göra något åt saken.

Den enda av den teknikmyterna jag i viss mån kan acceptera är att tekniken förenar, eftersom den i dag ofta används som kommunikationsverktyg. Men det förenar inte alla. Många är inte med, så den splittrar samtidigt. Detta är saker som behöver åtgärdas. Det kommer att bli ett rätt hårt uppvaknande misstänker jag.

Är historia vetenskap?

Kaisa Kyläkoski lyfte i sin blogg upp en otroligt viktig sak, en sak som jag länge försökt påtala: att historiker inte redovisar för sina forskningsmaterial i tillräckligt hög grad, och att man till och med i akademisk forskning ännu år 2012 tydligen anser det vara ok att man hänvisar till egna databaser, som inte är allmänt tillgängliga. Vana med att hänvisa till böcker och arkivdokument, inser man inte att digiala material faktiskt är annorlunda av flera orsaker.

1. Då man skapar en databas gör man en hel del antaganden om hur saker förhåller sig, vilka deras inbördes relationer är och kategoriserar och klassificerar olika typer av information enligt olika principer. Detta är en den del av forskningmetoden, som bör vara öppen för granskning.

2. Data innehåller ofta felaktigheter. Det kan förekomma missar då informationen digitaliserats, även om det skett manuellt. Detta bör kunna granskas. Man bör kunna spåra den ursprungliga källan till en enskild uppgift och jämföra den med informationen i databasen. Det är en princip sak som gynnar alla parter, inte minst forskningen själv: att felaktigheter kan hittas och korrigeras.

3. Forskningens resultat påverkas också av de sökfrågor som riktats till datamängden, vare sig det handlar om sökningar i relationsdatabaser eller gruvdrift i data. Därför bör dessa redovisas i samband med forskningen, som en del av forskningsmetoden. Det är mycket svårt för mig att smälta att en akademisk granskare i dag helt skulle låta bli att ställa frågan. För att forskningen ska vara trovärdig och möjlig att upprepa, måste man också veta exakt hur man fått fram de sökresultat man påstår sig ha fått.

4. Digitala material kan enkelt göras tillgängliga och därför bör man också göra det. Rent etiskt och för vetenskapens skull. Man borde alltid länka till digitala källor och resurser, eftersom allt flera texter (också) finns och läses digitalt, varför man ska utnyttja de möjligheter modern hypertext erbjuder.

I grunden handlar det egentligen om huruvida historien är en vetenskap eller inte. Man kan enligt min åsikt inte komma med påståenden man inte redovisar för, ens inom historia. En "databas" är inte en källa, det är en tolkning av källor (digitaliserade material) eller en tolkning av sakförhållanden i världen (digitalbaserade material). Inom vetenskapen kan man i normala fall inte hänvisa till information som inte kan verifieras.

Här behövs en verklig uppryckning från universiteten och en insats från de vetenskapliga biblioteken, som bör integrera sin verksamhet mera med pågående forsknings- och undervisningsverksamheter. Jag vill nämligen tro (verkligen), att det endast handlar om inkompetens och okunnighet. Jag vill inte tro att det skulle handla om att man medvetet pantar på material och resurser. Sådant ser dessutom inte väldigt bra och trovärdigt ut för en forskare eller för ett universitet ...

#m12i-seminariet närmar sig

Tänk så mycket information och kunskap som finns på webben. Och så mycket mer som kunde finnas! Tänk på Det historiska tidningsbiblioteket eller på Yles fantastiska arkivmaterial. Eller alla miljontals objekt som finns i Europeana. Där finns bilder och ljud och texter. Kartor, tavlor, skulpturer, museiföremål avbildade. Eller all litteratur som finns i Project Runeberg.

Allt detta är råmaterial som kan användas. I skolor, arbete och forskning. Som hobby. Av journalister och skribenter av olika slag, konstnärer och författare. Företagare i vissa lyckliga fall. Villkoren för hur materialet kan och får användas varierar, men mycket är faktiskt helt fritt.

Det som finns tillgängligt på webben är de facto det som är relevant och användbart för många människor. Vare sig vi gillar det eller inte. Dagens nyheter blir också en del av denna historia. Materialet fylls på i båda ändorna, gammalt som digitaliseras och nytt som skapas och publiceras.

Kom och fundera mera kring detta om du har möjlighet den 9 november på Soc&Kom. Vi har spännande föreläsare på kommande. Eller följ streamen och twittra!

Läs mer i programmet!

Universitetet i staden

Jag tror det är rätt många som med mig har uppskattat Tiedekulma som idé. Tankehörnan lär den förresten heta på svenska. Helsingfors Universitet har under designhuvudstadsåret öppnat sig mot staden. För har man aldrig studerat vid Uni, är det nog antagligen mycket svårt att gestalta eller närma sig verksamheterna där. I dag är jag förstås särskilt glad, eftersom det är Sveaborgsprojektet som presenterar sig. Konceptet är mycket lyckat och man tycker att Universitetet borde inse värdet av att fortsätta med denna typ av synlighet också efter året. Det är på detta sätt jag tycker man på riktigt kan legitimera sin verksamhet.

Man måste på ett konkret och lättillgängligt sätt kunna berätta vad man sysslar med bakom alla dessa väggar och dörrar i staden. Precis som Hanna Kuusela skrev i sin reaktion på Saska Saarikoskis sågning av forskningen som irrelevant. Själv tycker jag att det finns skäl som forskare att se sig spegeln, men också för Universitetet som helhet. Om man verkligen sysslar med relevant forskning lyckas man tydligen inte förmedla detta. Förmår man kommunicera vad forskning är, varför det tar tid och kräver så mycket jobb och kompetens? Kuusela har alltså rätt i att man måste kommunicera vad forskning går ut på, men att ta en obehaglig och arrogant stil som vissa gör, leder nog ingen vart. Det handlar faktiskt inte om "yrke" eller formell akademisk utbildning. Man måste vara öppen.

Därför är det lite nedslående att surfa omkring på institutionernas webbsidor. Varför hittar jag inga länkar till pro gradu och kandidatuppsatser? Varför är de så svåra att hitta i publikationsarkivet (till de delar gradunens finns där)? Varför finns det inte fler forskar- och lärarbloggar på institutionernas sidor? Inga intressanta och roliga material av lärarna? Varför kommer jag inte åt att bläddra i Moodle och andra kursmaterial, som hör precis till dessa lärostolar? Varför döljer man vad man jobbar med, vad man producerar? Det viktigaste?

Tänk om ...

… VR skulle inse relevansen av god kommunikation och snabb, korrekt information

… staten skulle låta för nationalekonomin och samhället livsviktig infrastruktur som tågtrafik kosta och se till samhällsnyttan som helhet och stöda ekonomin på så sätt

… politikerna skulle verka för att trygga möjligheterna att göra detta även i framtiden

… VR skulle inse att de sparar på att kunderna har korrekt information och kan planera bättre, att information på riktigt är en resurs att investera i och beakta

… VR skulle sluta fokusera på tåglogistik och se till kunderna i undantagslägen

… VR skulle ge sina konduktörer/tåg smarttelefoner för tjänstebruk

… kommunikationsavdelningen skulle sätta upp ett twitterkonto per banavsnitt

… en tillräcklig kommunikationsstab skulle se till att frågor får svar snabbt, dygnet runt

… konduktörerna kunde motiveras att sätta en halv minut på att twittra ibland

… VR skulle bemöda sig om att kolla upp Facebookgrupper för tågresenärer

… hela personalen skulle engageras i service och kommunikation och få mandat och förtroende att göra det

… konduktörerna eller annan personal skulle bemöda sig att sprida information  också i sociala medier då oväntade saker tillstöter

… VR:s personal skulle posta om problem och förändringar i trafiken genast och inte med en halvtimmes dröjsmål, också i relevanta communityn

… VR skulle se till att informationen i Tågen på kartan-appen är korrekt

... VR skulle se till att informationsbulletinerna syns på första sidan på webben

… VR aktivt skulle kommunicera och samla information av kunderna via sociala medier

… personalens viktigaste uppdrag i alla situationer skulle vara att se till att folk kommer dit de vill så fort som möjligt

… eventuella ekonomiska oklarheter skulle redas ut senare

… förtroende till personalen, förtroende till kunderna skulle tas som utgångspunkt

… VR skulle bli ett riktigt servicebolag

Jag vet att man jobbat mycket med dessa saker och konduktörerna är ofta fantastiska personer och personligheter. Vad som skulle behövas, tror jag, är att ge dem ännu större stöd i att klart prioritera kundernas intressen och ge dem alla mandat och uppmuntran att informera också över webben. Med bra hashtaggar kunde de i och för sig göra det fast i eget namn. Vad som behövs är signaler att det är okej, till och med önskvärt att göra det.