Forskningsetik för en digital era

Kursförberedelserna får mig faktiskt att ta mig i kragen och samla mina tankar på ett mycket nyttigt sätt. Förutom att ha försökt bena ut maskininlärningens hemligheter har jag således den gångna veckan också för mig själv dryftat etiska och juridiska frågor i samband med digital humaniora. Och det är inte litet det, med den nya dataskyddsförordningen, vars konsekvenser hotar bli närmast absurda.

Ibland undrar man varför oviljan att förstå en så viktig verksamhet som historisk forskning ter sig så stor i ett land där man under förra året kunde konstatera att Historien för vårt lilla land verkar vara heligare och viktigare än något annat. Hur kan man sedan inte prioritera det högt, att vår lagstiftning stöder och beaktar de verksamheter, som är förutsättningen för en fri och grundlig historisk forskning i Finland? Läget verkar mycket oklart. Senaste ryktena gör gällande att dataskyddsmyndigheterna hotar bli en allmän instans för förhandscensur för det vetenskapliga samfundet då det gäller nya delar av forskningen. Det hela verkar både virrigt och verklighetsfrånvänt. Jag hoppas våra riksdagsmän håller siktet på bollen, så att saker kan fungera bättre och inte sämre i framtiden. Att försöka följa hela lagberedningen ens på ett ytligt plan har varit en verklig utmaning. Jag har ändå en viss naiv tilltro till att man kan beakta förordningens anda, som jag uppfattar handlar om transparens och kontroll för individen, men också om vikten av allmännytta och ökad kunskap och stärkt kultur.

Nå väl, ett minst sagt intressant fall har man ju fått tack vare den skandalösa Cambridge Analytica-affären. Rättmätigt har väl största delen av ilskan riktat sig mot Facebook, som inte verkar ha koll på vad folk sysslar med. Samtidigt är det oetiska förfarandet av forskare en potentiell katastrof. Just nu behöver vi mer än någonsin grundlig akademisk forskning om sociala medier, och hur människor beter sig där och varför. Det är inte något vi kan överlämna åt zuckerbergare, frågan är alldeles för viktig och den bör utredas med hjälp av oberoende, öppen akademisk forskning. Här har jag minsann ett ämne för diskussion med mina studenter också. Det ska vi diskutera vid sidan av Open Access och God vetenskaplig praxis och lite annat smått och gott.

Följa med

När mannen som vet bättre än alla andra, inser att saker är mer komplicerade än han trott är det plötsligt "ingen som visste att saken är så komplicerad". Dunning-Kruger-effekten har blivit ett modeord och inte utan orsak.

Det är viktigt att inte blanda ihop frågan om hur mängden kompetens/kunskap i ett ämne och dess inverterade förhållande till korrekt självutvärdering om saken, med frågan om intelligens. Att man övervärderar sin kompetens ju mindre man kan eller vet om en sak är mänskligt och har inte direkt med intelligens att göra. För ingen kan och vet allt.

Vad det handlar om är ju visdom. Att hela tiden försöka hålla i minnet att ju tvärsäkrare man är på något, desto större är risken att man inte inser hur komplex saken är. Om något ser väldigt svart-vitt eller enkelt ut, är det med stor sannolikhet så, att man saknar en hel del information.

För mig är det lite oklart hur mycket Trump på riktigt lider av Dunning-Kruger och hur mycket han medvetet utnyttjar fenomenet. Trygg i vetskapen om att hans egna falska och snedvridna uttalanden sprids och sjunker in bland många anhängare med större effektivitet än korrigeringarna, kan han slänga ur sig vad som helst. Själv undrar jag ändå inte om det finns folk i bakgrunden som matar honom med valda fakta (eller "fakta") eftersom de vet att han inte håller tätt utan kan slänga ur sig vad som helst  - och dessutom komma undan med det. En intressant sentimentanalys av Trumps senaste tal har förresten nyligen gjorts av George Elliot Morris.

Jag har själv valt att inte följa den amerikanska presidentens twitterkonto eller twitter. Däremot försöker jag spräcka min bubbla genom att regelbundet göra sökningar bland tweets och kolla in både kategorin "främsta" och "senaste". Det är typ det enda sättet att få fram pro-trumpister. Och det är nyttigt. Ännu för några veckor sedan fanns det riktigt mycket sådant. Men för mig ter det sig som om det är en allt mindre andel av twittret som hyllar presidenten. Däremot verkar #trumpgrets, #trumregrets #trumpageddon och inte minst #resist växa sig allt större. Presidentens twitter arkiveras och analyseras också på ett bra sätt. (Är det bara jag som tycker att "the only one to fix the infrastructure of our country is me" låter lite ... , öh,  messianskt?)

Populisten som rider på folks intellektuella lättja, okunskap och känslor har en lätt väg att gå. Till en viss punkt. Någonstans finns också rätt starka historiska strukturer både i samhället och kulturen, i folks sinnen. Någonstans kommer sanningen emot, när man inser att man förlorar på att följa med den svart-vita versionen.

Gruvdrift i text

Dhiraj Murthy var en av dem som rätt tidigt insåg värdet av sociala medier för samhällsvetenskaplig forskning. Att vi faktiskt i dag har ett samhälle som digitalt direkt avspeglar väldigt mycket av samhällsstrukturer är något som de flesta forskare är ganska eniga om. Vi är förbi skedet då det är meningsfullt att skilja på "digitala medier" och "verkliga livet".

I tisdags besökte Murthy Helsingfors och berättade om hur han använt olika metoder för att gräva i data från till exempel Twitter. Främst LDA (ett sätt att plocka fram teman/ämnen ur stora textmängder, s k topic modeling) och SNA (nätverksanalys). Det han särskilt tyckte var fint med det senare är hur man kan se saker både på mikro- och markonivå med hjälp av visualiseringarna. Han betonade också vikten av att kombinera både data och metoder. Han talade om triagulering, att pendla mellan nivåerna, mellan "närläsning" och "distansläsning" och hade rikligt med exempel på hur man meningsfullt växlar mellan metoder och perspektiv, mellan kvalitativa och kvantitativa metoder.

Timo Honkela talade, som andra keynote på det vetenskaps- och teknikhistoriska symposiet, också om hur forskningsmetoderna och -processen förändrats från att vara teoridrivna till att vara datadrivna. Vad han däremot underströk var att data också kräver modellering av variation. Logik räcker inte då vi arbetar med naturligt språk som material. Vad som behövs är enligt honom artificiell intelligens, alltså system som kan lära sig och anpassa sig till språkets otroliga rikedom, nyanser, ambiguitet och föränderlighet. Dessutom lever vi människor i en multimodal värld, där inlärning och språk förhåller sig till så mycket andra intryck, tecken och kontexter än bara text. Honkela ser också att dessa nyare metoder att närma sig textdatamaterialen gör att när- och distansläsning närmar sig varandra.

Murthy talade förresten också om insamling av data och svårigheterna för forskare att få tillgång till data som skulle vara mycket viktig för att forska i samhälleliga fenomen och problem. En oroväckande utveckling, som jag ofta brukar lyfta fram.


 

Bild (ström): Meg Pickard CC-BY-NC-SA

VR finns på twitter ... eller inte

Vilken glädje en liten stund i morse. En liten stund trodde jag faktiskt att våra kära statsjärnvägar vaknat till verkligheten och satsat på en fräsch twitterkommunikation. Nästan lika bra som Helsingfors legendariska byggnadskontor.

Även en svenskspråkig kan väl halka, så här är vår service även på svenska: http://t.co/P6RpR6l8Mj #helsinki
— Rakennusvirasto (@Rakennusvirasto) October 21, 2013

Men icke sa nicke. Självironin och humorn var för bra för att vara sanna, misstanken bekräftades av Juho Jokinen i hans blogg. Det blev ändå något av dagens twitternyhet i Finland. Reaktionerna var mycket positiva. Man skulle gärna se att VR själv tog över kontot och fortsatte i samma stil. För som sagt, så här går det om man inte värnar om sin profil på webben. Det gäller både privatpersoner och organisationer. Man sätter sin image verkligen på spel. Lyckligtvis råkade VR ut för en hygglig och mycket skicklig person. Det är inte omöjligt att få mycket positiv uppmärksamhet i sociala medier, men det kräver mod och öppenhet.

Hyvät matkustajat. Junassa on langaton internet-yhteys. Katso @yle_areena sta päivän #suoralinja ja #VR:n Twitter-lanseeraus, jos netti ei p
— VR (@ValtionRautatie) October 21, 2013

Uppdatering : VR:s "svar" tyder på att man nog behöver fundera på sin kommunikationsstrategi ganska snabbt (via @NikuHooli) Varför talar man om sina appar i stället för att direkt gå i dialog med twittersamfundet? Dylik försiktighet ("vi låtsas inte om det falska twitterkontot, för om vi nämner det hittar folk dit, utan skriver istället hur nördiga vi kan vara") är inte alls rätt sätt att hantera situationen enligt mig. I sociala medier ska man vara generös med information och bjuda på sig själv. På riktigt.

Spara webb

Kursen i digital humaniora jag håller har aktualiserat bevaringen av källmaterial som finns på webben. Ju mer man funderar på saken desto mer komplicerad blir den. Mina studenter har gjort jämförelser mellan olika arkiv och resurser. Till exempel visade det sig att det finns stora skillnader mellan det nationella webbarkivet och Internet Archive. Båda instanserna bevarar finska webbsidor, men det inhemska arkivet är inte tillgängligt på webben (vilket beror på att man i Finland tolkar  öppna arkivmaterial på webben som att "publicera" dem på nytt). Innehållet i de båda arkiven varierar vilket mina studenter också kom till (inlägg här och här).

Diskussionen blev också aktuell under dagens föreläsning, då vi talade om att hänvisa till webbsidor. Faktum är att webben förändras hela tiden. Dessa webbarkiv samlar inte heller upp de mer eller mindre samhällsviktiga debatter som förs till exempel på Facebook. Att hänvisa till webbsidor vissa datum är inte det samma som att hänvisa till specifika version, vilket gör att det normala sättet att hänvisa inte på något sätt garanterar att man någonsin kan bevisa vad man använt som källa, om man inte sparat en kopia ...

I dag hörde jag första gången en statlig arkivtjänsteman ta upp problematiken med sociala medier på allvar. Det verkar nämligen fortfarande annars vara helt utanför den riktiga, relevanta världen för de flesta arkiv. Jag har ingen aning om hur Riksarkivet hanterar sin egen Facebook-sida. Därmed inte sagt att Riksarkivet inte borde finnas på Facebook och att arkiverandet verkligen är en sekundär fråga. Tveksam är jag till att man kallar ett twitterkonto "inofficiellt" och undanber sig kontaktförsök. Bättre i och för sig än Statsrådet, som inte ens säger det, utan bara låter bli att svara (trots att man ringer upp och meddelat dem att man skickat en fråga per twitter). Man är alltså medveten om att det finns en värld där ute, men man försöker fortfarande ofta hålla sig till envägskommunikation. Ett lysande undantag är Helsingfors Byggnadskontor, som verkar vara den första offentliga instans i vårt land som fattar vad twitter handlar om. Om ni känner till andra exempel, berätta gärna!

Men visst blir det intressant, för borde inte exempelvis Riksarkivet och Nationalbiblioteket se till att både deras egna och andras texter på deras Facebooksida arkiveras? Kanske det gör det, har faktiskt inte kollat upp det. Men myndighetskommunikationen är inte ens det intressantaste, utan det är olika kommentarsfält, forum och diskussionsgrupper som "Väck SFP" där mycket samhällsrelevanta diskussioner faktiskt förs. Jag tänker mig att Brages Pressarkiv kunde vara åtminstone en instans som kunde försöka övervaka och samla in dylika material. Helst skulle detta kunna ske med ett lagstadgat mandat för att inte råka ut för onödiga juridiska bråk, om materialet inte ens återpubliceras.

Twitter Finland kallar ...

Fick igår från Sverige frågan om det finns nåt Finland överhuvudtaget på Twitter. Svaret är förstås att ja, det finns nog, men antingen twittrar folk ofta på ett språk som inte är begripligt för ickefinnar - eller också twittrar de på svenska, då en svensk kanske inte i första taget ens noterar twittrarens hemland. Det finns ju en del folk som twittrar på engelska också, men de är inte så många. Inte i Sverige heller, faktiskt, vad jag tyckt mig märka.

Generellt sett ligger vi nog efter svenskarna, men trenderna är de samma: först ute är folk som arbetar med information, det vill säga journalister, bibliotekarier och folk som arbetar med pedagogik eller marknadsföring i sociala medier. Ute finns också en del politiker och beslutsfattare, tacknämligt exempelvis Alexander Stubb och stadsdirektören i Helsingfors Pekka Sauri och många riksdagsmän. Jag är inte helt säker på om det är en korrekt observation, men det verkar som om de gröna skulle vara något överrepresenterade såsom särskilt teknik- och bildningsvänliga … Vi har enligt min uppfattning några riktigt starka profiler som driver en bred diskussion på finska, bland dem kan nämnas journalisten Tuomas Enbuske, som gärna provocerar folk och sällan skräder med orden.

Yle har gjort listor på populära finlandssvenska  och finska twittrare. Som jag tidigare skrivit kräver det lite tålamod att komma in i mediet, men det är åtminstone för mig ett ovärderligt verktyg i mitt arbete. Men senast i går skrattade jag mig också halvt fördärvad åt alla förslag på #BöckerSomDrabbatsAvNedskärningar , ett exempel på en twitterfluga som denna gång startats av den underbara finlandssvenska twitterprofilen Greger fån Borgå.

Tänk om ...

… VR skulle inse relevansen av god kommunikation och snabb, korrekt information

… staten skulle låta för nationalekonomin och samhället livsviktig infrastruktur som tågtrafik kosta och se till samhällsnyttan som helhet och stöda ekonomin på så sätt

… politikerna skulle verka för att trygga möjligheterna att göra detta även i framtiden

… VR skulle inse att de sparar på att kunderna har korrekt information och kan planera bättre, att information på riktigt är en resurs att investera i och beakta

… VR skulle sluta fokusera på tåglogistik och se till kunderna i undantagslägen

… VR skulle ge sina konduktörer/tåg smarttelefoner för tjänstebruk

… kommunikationsavdelningen skulle sätta upp ett twitterkonto per banavsnitt

… en tillräcklig kommunikationsstab skulle se till att frågor får svar snabbt, dygnet runt

… konduktörerna kunde motiveras att sätta en halv minut på att twittra ibland

… VR skulle bemöda sig om att kolla upp Facebookgrupper för tågresenärer

… hela personalen skulle engageras i service och kommunikation och få mandat och förtroende att göra det

… konduktörerna eller annan personal skulle bemöda sig att sprida information  också i sociala medier då oväntade saker tillstöter

… VR:s personal skulle posta om problem och förändringar i trafiken genast och inte med en halvtimmes dröjsmål, också i relevanta communityn

… VR skulle se till att informationen i Tågen på kartan-appen är korrekt

... VR skulle se till att informationsbulletinerna syns på första sidan på webben

… VR aktivt skulle kommunicera och samla information av kunderna via sociala medier

… personalens viktigaste uppdrag i alla situationer skulle vara att se till att folk kommer dit de vill så fort som möjligt

… eventuella ekonomiska oklarheter skulle redas ut senare

… förtroende till personalen, förtroende till kunderna skulle tas som utgångspunkt

… VR skulle bli ett riktigt servicebolag

Jag vet att man jobbat mycket med dessa saker och konduktörerna är ofta fantastiska personer och personligheter. Vad som skulle behövas, tror jag, är att ge dem ännu större stöd i att klart prioritera kundernas intressen och ge dem alla mandat och uppmuntran att informera också över webben. Med bra hashtaggar kunde de i och för sig göra det fast i eget namn. Vad som behövs är signaler att det är okej, till och med önskvärt att göra det.

Att hänvisa till en tweet

Måste kommentera denna sak på svenska också, eftersom så många verkar glädjas över ett nytt råd för hur man ska hänvisa till en tweet. Rådet är nämligen inte helt oproblematiskt.


Kaisa Kyläkoski gjorde mig uppmärksam på Erkka Peitsos kritik, som jag delvis kan hålla med om delvis inte. Sedan jag senast skrev om att hänvisa till webbsidor har en del saker hänt: bland annat har Memento-systemet åtminstone vunnit en del uppmärksamhet (även om jag inte har en aning om huruvida någon faktiskt använder det redan). Memento är ett system med att koda in tidsstämplar och versioner i webbkoden, som möjliggör enkel versionshantering direkt på webben. Nu ser jag därför en poäng med att faktiskt datera sin källa noggrant, något jag tidigare menade var bortkastat.

Jag kan fullständigt hålla med Peitso om att man inte bör hänvisa till en webbsida utan att ange en URL. Däremot tycker jag nog att "tweet" är ett etablerat begrepp. Den andra poängen som jag gärna underskriver är tidsangivelsen: Att ange ett klockslag - dessutom enligt mottagarens tidsstämpel - är verkligen befängt. Eftersom twitter också bevaras av Library of Congress, kunde man då eventuellt motivera en användning av deras tidszon, men eftersom de automatiska systemen (exempelvis här på Blogger) är synnerligen opålitliga, är det hela ganska besvärligt. Jag börjar allt mer luta åt att man i dagens läge borde skippa tidszonerna helt, det vore det ända raka i dagens värld, så som några forskare föreslagit. Man firar väl jul mitt i sommaren i Australien också. Att kalla läggdags 22 och 8.00 morgon är ju bara en vanesak ... Tidszonerna är en historisk överenskommelse som börjar ha överlevt sin tid.

ISO 8601-standarden ger möjlighet att ange tidszon, men sättet är rätt ologiskt: man anger tidsstämpeln enligt den egna tidszonen och skriver sedan zonens förhållande till UTC, vilket ger ett "dubbelt" fel om man tänker som en räknemaskin direkt skulle räkna.

En ny standard för hänvisningar är på kommande i Finland (SFS5989). Enligt dessa rekommendationer bör man ange: Upphovsman. Titel [online]. Plattform/verk. Publikationsdatum i formen YYYY-MM-DDTHH:00[hämtad YYYY-MM-DD]. Tillgänglig: urladress. Själv anser jag att det alltid är skäl att ange både twitterprofilens namn och upphovsmannens namn, så vida det är känt. Alltså skulle jag hänvisa till en tweet så här:

Mozorov Evgeni. @evgenymorozov It's a pity that it's not Chris Hughes who's buying Mashable. Otherwise, it could have been The Mashable New Republic![online]. Twitter. 2012-03-12T8.04+2:00 [Hämtad 2012-03-12T8:14+2:00]. Tillgänglig: https://twitter.com/#!/evgenymorozov/status/179084802723553280

Den enskilda tweetens URL får man fram genom att först öppna den, sedan klicka på "Details" och sedan kopiera adressen från webbläsarens adressfält.

Hur kommer man in på Twitter?

Twitter är ett annorlunda medium. Mycket annorlunda, och därför lite svårt att komma in i. Med komma in menar jag här lära sig att använda. För Twitter finns helt öppet på internet och de allra flesta twittrar offentligt. Problemet är att det i början är svårt att orientera sig i flödeskaoset.

Twitter är en tjänst med hjälp av vilken man kan publicera korta meddelanden på 140 tecken. På Twitter följer man varandra på samma sätt som man kan följa kändisar på Facebook, dvs man prenumererar på meddelandena från valda personer. Följandet är inte automatiskt ömsesidigt såsom Facebookvänskap, men till god ton hör nog i allmänhet att man följer tillbaka - om man har ett eget twitterkonto och följer via Twitters egen tjänst.

Det är rätt enkelt att hitta enskilda twittrare via Google vars sökningar väl täcker Twitteranvändarna. Det gäller alltså bara att googla på namn och ordet Twitter. Fast alla har ju inte uppgett sitt riktiga namn och då kan det vara klurigare. Försök då hitta andra liknande personer och gå igenom deras "följare".



Det finns i huvudsak två sätt att följa en twittrare. Om du vill följa någon enstaka person eller instans som twittrar sällan kan du använda dig av flödesläsaren Google Reader. Idén med dessa nya medier är nämligen att de "puffar" dig automatiskt då nytt material publicerats, så att du blir uppmärksamgjord på det. Då slipper du komma ihåg att gå och kolla på olika ställen för säkerhets skull. Men det kräver att du registrerar dig, så att puffarna hittar fram till dig! Man kan antingen göra det på Google (googla iGoogle) eller på Twitter. Det senare räcker om man bara vill följa twitterflöden. Själv använder jag båda tjänsterna.

Med Googles Reader-tjänst kan du dessutom prenumerera på bloggar och nyheter från många olika sajter. Det rekommenderar jag verkligen varmt. Det underlättar nämligen hantering av nyhetsflödet oerhört. Det är enkelt att bara kopiera vilken som helst webbadress in i prenumerationsfältet på Readern - den meddelar nog om flöde inte finns, så det är lätt att testa.

På Twitter kan man bara följa andra twittrare. Om du vill följa flera twitteranvändare eller sådana twittrare som twittrar mycket, som till exempel följa med nyheter (i stort sett alla inhemska och utländska medier twittrar nyhetsrubriker i en rasande takt), lönar det sig att använda Twitters egna tjänster. Då ska du registrera dig på Twitter och hitta på ett användarnamn och lösenord åt dig. Har du smarttelefon är det dessutom jättebehändigt att ladda ner en app för Twitter. Det lönar sig att testa i vilket fall som helst. Ingen skada skedd om du inte gillar det!

Twitter har också egna sökfunktioner. Man använder @ framför användarnamn och # framför nyckelord (sk hashtag) - dom är bra att söka med hjälp av. Du kan bara klicka på ett intressant nyckelord om du vill, så sker en sökning. En just nu populär och intressant hashtag just nu är förstås #valet2012.

När du är inloggad på Twitter ser du flödena från de personer eller institutioner som du valt att följa. Uppe till höger finns en liten fyrkant med en fjäder på, klickar du på den får du fram en blankett du själv kan twittra med hjälp av. Kom ihåg: endast 140 tecken! Till vänster finns också ett fält du kan använda för att twittra själv.

När du själv är registrerad på Twitter kan det också hända att någon skickar meddelanden specifikt till dig eller att du själv vill ta kontakt med en annan twittrare. Då kan du antingen göra det offentligt eller privat. För ett offentligt meddelande räcker det med att lägga in "adressen" i meddelandet, alltså den andras användarnamn med @-tecknet. Om du själv fått ett meddelande på detta sätt, syns en liten vit plupp under "Connect"-texten uppe till vänster. Klicka på den - då ser du meddelandet! Om det ser väldigt konstigt ut, exempelvis innehåller bara en länk, lönar det sig inte att klicka på länken. Det rör sig en del skräppost och virus också på Twitter.

Man kan också skicka helt privata meddelanden på Twitter, s k DM eller direct messages. De funktionerna hittar du om du klickar på den lilla gubben uppe till höger. Där kan du också skapa listor på twittrare för att sortera de inkommande flödena om du tycker de är röriga. Om du du följer många, kan det vara en bra idé att göra det. Bara att testa!

Det kan ta ett tags prövande att komma underfund med Twitter. Samtidigt låter det hela mer komplicerat än det är när man försöker förklara funktionerna verbalt.

När Twitter blev vårt vardagsrum

Balen på Presidentens slott den 6 december är en traditionell tv-högtid av speciell art, precis som Eurovisionsschlagerfestivalen. Båda är förknippade med minst sagt blandade känslor. Man älskar att hata dem. Liksom européerna förenas av de ofta kritiska diskussionerna kring ESC och tävlingsbidragen där, förenas det finska folket av den oftast åtminstone småkritiska diskussionen kring slottsbalens arrangemang och deltagare, inte minst deras kläder och val av eller frånvaro av avec.


Slottsbalen har, misstänker jag, för många varit en odramatisk tradition, en syssla man legitimt kan ägna sig åt om man inte är upptagen på annat håll. Det är comme il faut att sitta i ett par timmar framför tv:n och himla sig över att man orkar titta på kändisar skaka hand med presidentparet. Ändå gör man det. Eftersom man man oftast inte är bjuden och frivilligt stannat hemma för att se på spektaklet i tv är man förpassad till ett utanförskap, men med rätt att kritisera. Det är en gemensam överenskommelse: Alla som går på balen vet att då de gör entré kommer de att synas i sömmarna via nationell tv i hundratusentals hem. Upprördheten var stor i år, då man på finskt håll inte kunde presentera deltagarna korrekt. Både publiken och deltagarna blev ju svikna och kunde inte genomföra proceduren som sig bör: Gästerna som inte blev presenterade missade sina 15 sekunder av berömmelse, och publiken visste inte vems kläder de kritiserade.


Nytt för i år var i alla fall att dessa hundratusentals soffjuryn som tidigare sammanstrålat i hemmen i år delvis flöt samman på webben. Taggen #linnanjuhlat var i ett skede det fjärde mest twittrade i världen. Fantastiskt fint var dessutom att twittret gick på finska, svenska och engelska i en salig blandning och en del av twittret också syntes i tv-rutan. På grund av att informationen av de finlandssvenska tv-kommentatorerna dessutom var så mycket bättre än på finska sidan, fick finlandssvenskan en naturlig och positiv synlighet. Igen ett bevis på att att ankdammifiering (särlösningar) inte alltid lönar sig. Man måste helt enkelt dels vara synlig, dels göra bra ifrån sig.

Tåg och annan kommunikation

I Sverige pågick i december en diskussion i sociala medier om SJ:s twittrande. Det hela fick sin begynnelse i en ledare där skribenten manade SJ att börja tvittra ("det är ju ändå 2010"), vilket fick nymediafolket att brista ut i hånskratt, eftersom SJ då betjänat kunder på Twitter i över ett år. Ok, det är kanske på vardagar tjänstetid, men ändå. Det kräver en hel del förmåga till positivt servicetänkande att ta emot skiten av sura resenärer offentligt. Samtidigt är det ju ilska och dålig publicitet som ändå finns där, så bättre att bemöta den med information. SJ_AB:s tvitter är personligt och inriktat på att få respons: "Vi kan inte hjälpa dig härifrån dessvärre. Se om du kan söka efter dina biljetter här: xxx", "Hann du?" eller "Beklagar förseningen". Läser man kundernas svar, ser man att de helt tydligt uppskattar att bli hörda, tacken är många och toleransen för bolagets problem ökar tydligt hos kunderna då de får personlig information.

I Finland får man mycket dåligt kontakt med VR via sociala medier. VR finns visserligen på Facebook, men använder kanalen i huvudsak för att ensidigt informera kunder (på finska). Det verkar vara en enda stackars -anne- som ibland försöker svara på kundernas kommentarer. Man undrar om det finns en plan för hur kommentarerna generellt behandlas: finns det ett ordentligt system för att behandla kundresponsen ens i efterskott, eller skriker kunderna ut sin förtvivlan i tomma luften? På Twitter hittar man inte VR alls, men nog en massa spydigheter som är taggade med firmans namn. Varför tar man inte itu med detta?

En annan sak som jag undrat över är varför man inte med hjälp av VR:s egna system byggt en webbsida där man kan följa tågen på en karta. Det torde inte vara omöjligt (jfr med hur larmcentralens info används i mashup på Tilannehuone). Nu är det besvärligt att hitta aktuell info och sökningarna i den aktuella infon fungerar delvis dåligt. På Twitter hittas däremot en tjänst som heter Poikkeusinfopalvelu som har över 4000 tweets men bara några tiotals följare. Var brister det? Kanske i att tjänsten inte puffas på tjänstens webbsida eller någon annanstans? Annars kan man konstatera att man inom huvudstadsregionens trafik byggt mycket smarta och tydligen väl integrerade informationssystem och de är fint flerspråkiga. Som särskild favorit kan nämnas Resplaneraren på slang.

I bakgrunden anar man omognad och tröghet i finska större företag och inom den offentliga sektorn. Man har inte riktigt förstått vad webb 2.0 innebär. Det innebär att man måste vara öppen och kommunicera genuint med allmänheten. Man måste våga vara personlig. Och öppen. Man måste också ha personal som har tid att sköta kommunikationen och en plan för hur man hanterar respons (vilket man ju borde ha i alla fall). Man måste se responsen som en resurs och tillgång som man aktivt tillgodogör sig för att bli bättre. Det gäller i synnerhet statliga och kommunala företag och tjänster som i slutändan ska vara allmännyttiga och som finansieras av oss alla skattebetalare. Ett verkligt skräckexempel på hur man pantar på information är Statistikcentralen, som besitter otroliga mängder information. Man skulle inte behöva betala för den informationen. Nu håvar man in information med lastskopa och delar med sig av den med tesked. Det är beklämmande att man får mycket mer info om Finland på Eurostat en direkt av Statistikcentralen. Vihreä lanka hade en mycket bra artikel om saken i höstas.

En viktig gyllene regel då man planerar informationssystem är att man ska bygga dem med tanke på helheten, från början där informationen uppstår ända till slutet, dvs webben och helst ända så långt att man inkluderar insamlandet av information från allmänheten . Det är så man gör informationen till en verklig resurs. Det kräver helhetssyn, mod och eftertanke.

Om Twitter

En del ”förståsigpåare” lär gå omkring och säga att Twitter inte är på väg i Finland. Jag har inte hört om några belägg för ett sådant påstående, men min fingertoppskänsla säger att användarantalet ökar stadigt också i vårt land. Att Twitter har haft sådant genomslag i omvärlden att Library of Congress fattat beslut om att ta till vara allt kvitter för långtidsbevaring måste ju ha sina randiga skäl.

En orsak till twitterskepsis är säkert att mediet inte är lika överskådligt som t ex Facebook. Det tar lite mer tid att lära sig. Det som för mig är intressant är att Twitter är, eller kan vara, betydligt mycket mer professionellt (de facto kopplade jag förra veckan min LinkedIn-status till mitt kvitter, det enda problemet med det är språket: mitt LinkedIn-nätverk är betydligt mer internationellt än mina följare på Twitter).

Att Twitter är mer proffsigt än Facebook tycker jag man kan se på att inkörda institutionella twittrare verkar använda mediet effektivare är andra sociala medier. Man har också konstaterat att Twitter idag är det snabbaste mediet av alla. Själv har jag på sista tiden börjat kolla t ex Yles nyhetsflöde via iGoogle betydigt mer sällan, för nyheterna kommer bums på Twitter, i realtid.

Bland åtminstone en del webbforskare anses Twitter vara en av de allra viktigaste medierna för att kommunicera med andra forskare, studeranden och också en större publik. Men det intressanta är att det är just forskningsrelevantinformation som rör sig på mikrobloggen. Men kan man säga något relevant med 140 tecken?

Det är just den extremt fragmenterade strukturen i Twitter som gör att mediet i början ter sig obegripligt. Forskning har visat att informationsstrukturerna på Twitter är mycket mer öppna än i traditionella bloggar. En stor del av kvittret innehåller nämligen länkar. Betydelser skapas och tolkning blir möjlig genom att man inympar kontext i själva kvittret. Ett annat sätt att ge koncis kontext är taggarna, de s.k. hashtags (varav min favorit är taggen som uppstod genast när Eyjafjalla slog till: #ashtag). Det minimalistiska språket, där det är omöjligt att utveckla en tanke längre än i två led, kräver en helt annan sorts läskunnighet: man måste komma över motståndet mot att klicka på länkar och bli kastad till okända webbadresser eller att avbryta sig för att göra sökningar. Som läsare kan man inte längra vänta sig att tankarna alltid leds av skribenten logiskt i rätt riktning, utan man är tvungen att själv vara aktiv som läsare och skapa texten anefter. Därför är det lite jobbigare. Men för mig står det helt klart att mikrobloggarna fyller en egen nisch.