Scener i Kajsaniemi park

 

Hbl 3.5.2026 rapporterade om en lugn första maj.

På den sekelgamla tidningsbilden kan man se att det funnits en fin estrad också i Kajsaniemi, där Akademen sjungit in våren i 180 år. I år hade en provisorisk scen byggts upp i Hesperiaparken, då Kajsaniemi är under renovering.  Jag har tidigare skrivit om Kajsaniemiparkens äldre historia och Frimurarens grav och kopplingen till första maj-firandet, men ämnet har ännu mer att ge. Parken har sedan svenska tiden haft betydelse för stadsborna, men den blev särskilt viktig sedan staden blev huvudstad och universitetet kom. Både Engel och Ehrenström gjorde planer för parken. Under 1860-talet gjordes stora ombyggnadsarbeten, träd fälldes och nya planterades. I synnerhet var den låga udden, där Cajsas restaurang funnits sedan 1830-talet, en havsnära, naturlig udde där stadsborna gillade att promenera. I parken byggdes också landets första idrottsplan 1884. Planen har sedan dess också fungerat som tivoli-, fest- och cirkusplan, och inför många stora evenemang har provisoriska scener rests också där under decenniernas gång.

Stadsmuseet, sent 1800-tal.

På 1880-talet fanns det ännu inte någon stadigvarande estrad i parken, så man tog till provisoriska arrangemang på Valborg. Intill värdshuset restes en scen på bockar, vilket tillförde ett extra spänningsmoment då plankorna bågnade och någon gång vältes punschen så den flög långa vägar. Åtminstone något år valde Muntra Musikanter att uppträda på den närliggande kägelbanans veranda.

Ståhlberg, K.E:, Stadsmuseet, ca1890.

Från 1890, 1891 och 1892, just då den vita studentmössan kom i bruk, finns det fina fotografier av Nils Wasastjerna från studenternas första maj-firande i Kajsaniemi. På bilderna ser man hur miljön är mer som en strandskog, fast man sitter ett stenkast från restaurangen. En stor storm gjorde stor förödelse i parken hösten 1890, men stranden hörde till de områden som klarade sig bäst. Vägen dit var ändå fylld av fallna träd en lång tid. Katastrofen öppnade ändå för ny planering av parken av stadens trädgårdsmästare Svante Olsson, som fått ge sitt namn till huvudstråket i parken.

N.Wasastjerna, Stadsmuseet,1890, premiär för studentmössan.

N.Wasastjerna, Stadsmuseet,1892.

Stadsmuseet,1900

Vid sekelskiftet fanns åtminstone den fina estraden redan, sannolikt ungefär där Akademen sjunger än i denna dag (utom i år), mellan restaurangen och Frimurarens grav, rätt nära stranden.

A. Strandberg, Stadsmuseet, 1902.

Längre in mot staden och österut mot nuvarande Unionsgatan har parken varit mer geometrisk också i tidigare planer och versioner. Mellan svandammen och nationalteatern fanns Wilhelmsbad, som gett sitt namn till Villensauna.

 Rosenbröijer, 1903.

En annan byggnad som fanns länge i parken var universitetets magnetiska och meteorologiska observatorium, som kom till på 1840-talet. 

Signe Brander, Stadsmuseet, 1907. 

Observatoriet i förgrunden, sportplanen i bakgrunden.

I.Timiriasew, Stadsmuseet,1915.

I.Timiriasew, Stadsmuseet,1920.

Estraden, som låg intill Frimurarens grav men var vänd mot värdhusets veranda, försvann antagligen kring 1935, och en ny uppfördes 1936  närmare centrum tack vare en privat donation. 

JOKA,  Museiverket, 1941

Man verkar ha samlats vid Paciusstatyn åtminstone våren 1938. År 1949 omtalas igen en äntligen uppförd ny estrad. På 1950- och 1960-talen samlades även arbetarna på Kajsaniemiplanen, troligen lite senare på dagen. De svenska studenterna verkar ha sökt sig till sina gamla kvarter.

Möllor genom seklerna

 

Hbl 9.8.1925. Nationalbiblioteket.

Härom veckan hade den amerikanske presidenten ett av sina underliga utbrott och skällde ut européerna för att förfula sina landskap med vindkraftverk. Vindkraften, som använts i sekler, är fortfarande en av de billigaste formerna av energi. I början av 1900-talet började man också använda vindkraft för elproduktion, men som många andra grönare teknologier försvann de då oljeindustrin aggressivt erövrade marknaderna och kväste sina konkurrenter.

Detalj ur Le Moines målning av staden sedd 1824 från ungefär där Karazimska villan står idag.
I förgrunden Gloviken, framför Senatshuset kyrktornet, bakom Senaten syns skolan.
Till vänster en av stadens kvarnar. Stadsmuseet.

Sedan 1500-talet fanns Helsingfors viktigaste kvarn vid Vanda forsen. Den drevs förstås med vattenkraft, som är en pålitligare kraftkälla än vind. Kvarnen var verksam ännu under senare delen av 1800-talet. Men när staden började växa kraftigt på 1700-talet var det brist på kapacitet. Fästningsbygget på Sveaborg hämtade också nya idéer och mer kompetens och 1748 gjordes det första förslaget om att bygga väderkvarnar i staden. Stadens väderkvarn uppfördes på Skatudden, men det var flera handelsmän som byggde egna kvarnar på bergen runt om i staden.

På Kügelgens bild från 1822 ser man både en väderkvarn på Skatudden
och två ute på Sveaborg, där också varvet behövde pumpkraft.
Museiverket.

Kvarnen på Estnäsberget fick ge vika då den nya domkyrkan skulle börja byggas på 1820-talet och 1832  lät spegelfabrikören Strömberg bygga en väderkvarn i Brunnsparken. Den stod kvar till början av följande sekel.

Kvarnen i Brunnsparken. Rudolf Åkerblom, 1880.
Stadsmuseet.

A.E. Rosenbröijer, 1895.
Stadsmuseet.

Väderkvarnen i Sörnäs var inte en sädeskvarn, utan
tjänande Andstens kakel- och fajansfabrik. Kvarnen brann troligen 1870.
Werstas.

På 1880-talet kom de moderna amerikanska vindkraftverken som syns på bilden i annonsen. De användes utbrett för att pumpa vatten, men också för andra mekaniska arbeten. I synnerhet för ladugårdar var dessa pumpar en god investering, då kreaturen behöver stora mängder vatten och vatten kan pumpas färdigt i lager då det råkar blåsa.

En brunn med vinddriven pump kring 1940.
Matti Luhtala, Vapriikki.

Kring sekelskiftet 1900, då elektrifieringen började ta fart på allvar, började man i Tyskland ta i bruk vindkraft för att producera el för belysning. Också i Danmark var man tidigt ute. Finland såg ingenjörskonsulten Rudolf Kolster till att sprida en lösning.

På 1920-talet pågick mycket forskning och utveckling inom energiteknik i Finland. Jag vill särskilt nämna två personer med Helsingforsanknytning, som kanske inte är så välkända idag. Den ena är Sigurd Savonius (1884-1931), mannen bakom S-rotorn som syns på bilden ovan. Han var den första som byggde en vindtunnel i landet och på riktigt satte sig in i forskningen på området. Savonius var född i Tavastehus, studerade och bedrev affärer i Helsingfors, men bosatte sig senare i Ingå. Ännu i dagens forskning talar man om Savonius-turbinen.

Östra Nyland, 23.6.1926.
Nationalbiblioteket

Den andra helsinforsingenjören som också arbetade med vindkraft på 1920-talet var Toivo W. Salonen (1876-1958). Han var den första som skrev akademiska avhandlingar i maskinteknik i Finland och var verksam också i Tammerfors som lärare. Salonen forskade bland annat i bränslemotorer, men sökte också patent för vindkraft.

Medan de gamla vindmöllorna idag är oändligt pittoreska och bevaras som fint kulturarv, är de moderna möllorna fortfarande kontroversiella. I synnerhet de moderna stora kraftverken är något man i allmänhet inte vill ha väldigt nära inpå knutarna. Men utbyggnaden av vindkraft har varit snabb och den står redan för en icke oansenlig del av vår elproduktion, det kan var och en som har börsel enkelt märka. 

Eller som Savonius skriver i sin broschyr

Till skillnad från alla till lokalen bundna kraftkällor står vindkraften till fri disposition för envar, som kan bestå sig med en vindmotor. Kostnaderna för vindkraften inskränka sig därför till dem, vilka härflyta av den maskinella anläggningen: ränte-, amorterings- och underhållskostnader, under det att själva kraften är kostnadsfri.*

Helsingfors väntar dock ännu på att möllorna ska återkomma någonstans i skylinen.

*S-rotorn vindmotor, , s. 1

 

Stämningar i tiden

De senaste veckorna har jag sett två fina norska filmer som behandlar slutskedena av andra världskriget och uppgörelsen med nazismen och nazisterna: Quislings sista dagar (på bio) och Nr 24 (på Netflix). Båda filmerna är välgjorda, stora satsningar, med nyanserade och mycket intressanta perspektiv på och diskussioner kring frågor om ansvar och skuld. Jag rekommenderar alltså båda filmerna. Jag uppfattar att båda handlade om extrema situationer där individer är tvungna att välja till vilken grad de står upp för sina värderingar, med mycket stora konsekvenser. Manuskripten är baserade på historiska material och "verkliga händelser", som det brukar heta, vilket bidrar till att de känns viktiga.

Jag ser också fram mot att gå och se den nya filmen om Abraham Stiller, en finsk motsvarighet. Samtidigt pågår diskussionen om brädspelet Afrikas stjärna fortfarande i sociala medier. Människor som blivit kränkta och irriterade på att något de upplevt som trevligt som barn, nu av en del lyfts fram som gammalmodigt och föråldrat, diskuterar mest sinsemellan med stort patos. "Men visst är det jätteviktigt att kunna tala om historien och lyfta fram hur saker har varit!" och "Det är ju bara trevliga bilder, inte har jag någonsin tolkat dem som att afrikaner på något sätt är mindre värda" (påhittade citat). Säkert sant. Men det är ju inte någon (väl?) som sagt att det skulle vara så. Poängen är en annan.

Jag har en liten misstanke om att ungar numera hellre spelar andra spel och frågan snarast är hur mycket en äldre generation ska gräva fram spelet för att visa hurdana spel som fanns när vi var små. I mitt stilla sinne undrar jag hur många barn och unga idag som genuint tycker att Afrikas stjärna som spel är jättespännande eller intressant. Utbudet och kulturen var rätt annorlunda för t ex 50 år sedan, då tidigare generationer skulle spela sällskapsspel.  Nu blir ju kontexten rätt av sig själv, när fammo eller mofa tar fram spelet idag. Framför allt tycker jag att det är en fråga som var och en måste reflektera över själv och i olika situationer. Man behöver inte skriva om historien genom att putsa bort och städa historiska material. Men det är inte heller fel att efterfrågan och nya upplagor av böcker förändras och anpassas till nya kontexter. Många saker behöver uppdateras när tiden gått om dem eller så överges de helt enkelt. I dag är vi kanske uppmärksammare på att inte kränka våra medmänniskor, som idag också ofta har annorlunda bakgrund än för 50 år sedan.

Som bokhistoriker har jag väldigt svårt att se varför en utgåva av Pippi borde se exakt likadan ut 1948 som 2025. Kulturen är, liksom språket, inte alls ett statiskt fenomen, utan det hör till dess essens att den hela tiden lever och förändras. Böcker revideras, översätts och editeras ständigt och man kan och ska kunna vandra fritt mellan olika varianter. Idén om att en bok är en produkt av en ensam författare vid en tidpunkt i en cementerad version är en konstruktion: Det handlar om större och otydligare system än så. Med detta vill jag förstås inte förringa författarens betydelse och upphovsrätt, men lyfta fram att en utgåva inte uppstår i ett vakuum. Det samma gäller brädspel. Vi kan, utan att fördöma Afrikas stjärna på 1950-talet eller 1990-talet, konstatera att vårt samhälle idag ser annorlunda ut och spelet också därför ser annorlunda ut i våra ögon. (Den som tycker att spelet ser likadant ut nu som när man var liten, borde eventuellt ta sig en liten funderare, dristar jag mig kanske ändå säga.) Därmed inte sagt att Afrikas stjärna måste brännas på bokbål och är förkastligt eller att man är en dålig människa om man tycker om att spela det. Det är nyanserna jag saknar i den affekterade debatten, och förmågan till inkännande. 

Kort sagt: Internet-trollen har lyckats slå split och hetsa upp människor för något så trivialt som ett brädspel. Och jag har alltså själv nu gått i fällan då jag ödat en massa tecken på att skriva om detta. Ordet "woke" brukar vara den första röda flaggan. En saklig debatt innehåller inte dylika begrepp, de är tecken på diskussion som är infekterad och förgiftad av avsiktlig påverkan, möjligen bara anammad av oförsiktighet. Var uppmärksamma.

De senaste decennierna har ju utvecklingen i huvudsak varit positiv. Vi har gått mot en större respekt för medmänniskor och natur. Men nu har jag en obehaglig känsla av att vi nu hamnat i en situation som är genuint farlig, där vi måsta vara beredda på att på riktigt stå upp för våra värderingar på ett mer svartvitt sätt. Sätta ner foten helt enkelt.

Vi har inte bara en galen diktator i öst, utan nu en annan från och med i morgon på andra sidan Atlanten. Plötsligt känns all den enorma mängd data och personuppgifter som senast nu snart besitts av den regeringen ännu mer oroväckande. Det otroligt kallt kalkylerande maktspelet, där en klick oligarker styr och ställer, är otroligt för oss, osannolikt, obegripligt. Lika otroligt som mycket av nazisternas planer tycktes vara för hundra år sedan. Hur kan och vill myndigheter i USA övervaka gravida kvinnor eller invandrare? Och inte bara övervaka, utan också brutalt ingripa i deras liv och kränka deras integritet och frihet? Rensa nu bort snacket och iaktta vad som händer. Jag vill inte bli stämplad som alarmist (f.ö. ett annat begrepp som odlas av diverse propaganda-apparater och som genast bör väcka extra kritisk hållning hos läsaren), men jag är nog orolig för den tröghet att tro på annalkande katastrofala problem som vi har, gång på gång. På riktigt orolig.

Tillbaka till brädspelsdebatten. Glöm den. Vilka värderingar står var och en av oss för idag, just nu och vad sker i vår värld? Jag tror de aktuella filmerna om 1940-talet handlar om detta, därför kommer de nu och därför behövs de nu. Låt oss diskutera dem istället. Vad annat det kan komma att innebära att göra motstånd idag återstår att se.

Kortfilm.

Diplomati och fosterländskhet – en historisk variant

Hbl 1.12.1924.
Nationalbiblioteket

 

På 1920-talet verkade Werner Söderhjelm som Finlands minister i Stockholm. Han var involverad i de intrikata förhandlingarna om Ålands ställning och representerade den unga finska staten under många år. Men han var inte i grunden politiker, utan litteraturvetare med bred bildning. Med sin viborgska bakgrund hörde han till de finska medborgare som byggde broar till kontinenten. Han arbetade för att införa den finska litteraturen som en likvärdig part i den europeiska kultursfären. Han var en brobyggare, som efter studier på olika håll i Europa, kunnig i så väl tysk som fransk litteratur, etablerade sig som akademisk storhet genom en biografi över nationalpoeten, men därefter översatte Juhani Aho till svenska och marknadsförde Johannes Linnankoski internationellt. Han var alltså följaktligen vitt respekterad över språkgränsen och känd för en bildad allmänhet både som flitig litteraturrecensent och inspirerande föreläsare (det gjorde inte saken sämre att han liknade Georg Brandes).

Werner Söderhjelm, (1859–1931).
Goodwin, 1928. Museiverket.

Söderhjelm drev på utbildningen av moderna språk vid universitetet under 1880- och 1890-talen och lyckades också så småningom skapa nya tjänster. Språk, litteratur och kultur går hand i hand inom den akademiska filologin, och man kan läsa en rätt förtjusande liten minnesberättelse av sedermera rektorn Hanna Asp i Hopeapeili från 1937 om hur Söderhjelm på traditionellt sätt höll seminarier i sitt hem i Brunnsparken. Han var också mån om att introducera den yngre generationen i kontinental kultur och dess nätverk. Han fick en extraordinarie professur i romansk filologi 1894 och blev senare professor i litteratur. Söderhjelm ansåg det viktigt att det fanns tillräckligt mycket språklärare i landet. Det var avgörande för att finländare skulle kunna ta del av det europeiska arvet och kulturen och vara aktiva medlemmar av denna gemenskap.

Söderhjelm blev student 1877 i Viborg, varefter 
han kom till Helsingfors. Efter magisters examen 1885 jobbade han en tid som lärare i franska,
Franska och tyska hade han lärt sig redan i hemmet. 
Fritz Hjertzell, Museiverket.

Söderhjelm älskade uppenbarligen att föreläsa. Albert Edelfelt berättar i sina brev om en julafton i Paris i mitten av 1880-talet som inte slutade väl efter att Söderhjelm börjat föreläsa vid julbordet och åhörarna inte visade tillbörlig respekt och uppmärksamhet. Annars också tyckte Edelfelt att Söderhjelm inte behandlade sin hustru, den bildade Sigrid f. Lönnblad, särskilt bra. Söderhjelm kom också med åren på kant med sin syster, professorn i historia Alma Söderhjelm. Privat var han kanske inte en lika avgudad brobyggare, som i offentligheten. Någonstans var han som person även dyster och ibland osäker. Efter självständigheten blev Söderhjelm först blev skickad till Köpenhamn och sedan till Stockholm. 

Söderhjelm kring mitten av 1920-talet.
Detalj. Museiverket.

Under sin tid i Stockholm verkade Söderhjelm för ett mångsidigt och intensivt kulturutbyte, eller snarast kulturexport, till Sverige. Men som litteraturvetare och driven akademisk lärare ställde sig ambassadören fortfarande gärna framför publik och föreläste om Finlands litteratur.

Detta väcker rätt många tankar hos mig när jag läser tidningen hundra år senare. 

Det rimmar illa

 

09.11.1924 Hufvudstadsbladet no 308 s. 4,

 Nationalbiblioteket.

För hundra år sedan inväntade man ivrigt författaren till Der Untergang des Abenlandes till Helsingfors. Han skulle hålla två föreläsningar i Solennitetssalen,  en den 12 och en den 14 november.  Båda föreläsningarna var överfyllda och den första åhördes av bland andra senator Paasikivi. Dagen där emellan uppträdde Spengler på Societetshuset. Kvällarna var fyllda av middagar med akademisk sång, tal och initierade akademiska diskussioner. Waldemar Ruin verkar ha agerat arrangör och värd för åtminstone en del av programmet.

De två första föreläsningarna berörde mest antiken, medan den sista behandlade begreppen ras, folk och språk. Spengler var visserligen en förespråkare av tysk nationalism, men han kritiserade starkt de tyska nationalsocialisternas emotionella stuk och framförde också ideologisk kritik. Den sista föreläsningen  i Helsingfors verkar ändå antingen ha varit en salig röra av retorisk akrobatik, eller så gick den bara över reporterns horisont (eller min egen). I vart fall försågs nyheten med den diplomatiska underrubriken "ett otal nya och fängslade synpunkter".

Oswald Spengler,

Altbestand Deutsche Fotothek.

Att den bildade klassen var stark i sin språkkunskap kan säkert förklara att Västerlandets undergång utkom på svenska först på 1990-talet, även om dess bärande idéer förmedlades, analyserades och kritiserades på svenska redan tidigt. Spenglers verk åstadkom också i Finland kommentarer till och med i dagstidningar. Medan man från vänster ansåg att han var pessimist, en inte helt ologisk slutsats, menade man i Nya Argus analys att han nog i själva verket var optimist. Spenglers idéer om kulturernas dramatiska levnadslopp och svepande tolkningar av historiens stora linjer kan väl förstås som i sin samtid relevanta försök att förstå vad som skett under 1900-talets två första decennier. Liksom senare, även som historiker mer meriterade kolleger fått erfara, leder ambitiösa makrohistoriska framställningar alltid till att det går att framföra kritik mot missar i detaljer men också i de grovt generaliserande tolkningar som ofrånkomligt ingår. Onekligen blir man lite matt av påståenden som "bonden är historielös", "staden är intelligens" eller "ras är något kosmiskt och ursprungligt".

Det sägs att Mark Twain sagt, att historien inte upprepar sig, men att den ofta rimmar. En lite spenglersk tanke i sig, Kulturens undergång föregås enligt Spengler av en auktoritär fas. Problemet i dag är att stödet för auktoritära system växer globalt, trenden hänger inte tydligt ihop med någon kultur, "ras", "folk" eller ens samhällsskick eller ekonomi. Stödet är på många håll 30%, eller mer, också i välbärgade länder, vilket vi vet att kan räcka till för att nedmontera en demokrati. Ibland verkar det handla mer om missnöje än om att man egentligen tycker att demokrati i sig är dåligt. Den bara fungerar inte känns det som och man kanske tänker sig att en stark ledare kan ställa saker tillrätta.

Den ekonomiska liberalismen har fungerat som en trojansk häst för auktoritär ideologi, en kultur där starka företagsledare ska skyddas från kritik av sina anställda och till och med av besvärliga aktieägare. Som tyranner och halvgudar kan de övervaka och kontrollera sina anställda och sina kunder. Deras infall får inte kritiseras eller ifrågasättas. En Zuckerberg eller en Musk är en hjälte och enväldig i sitt företag. De är hjältarna, som samhället ska buga för och rätta sig efter. Det är alltså helt följdriktigt att ett helt land ska styras på samma sätt. Det är framgångsreceptet, det enklaste enkla i en alltför komplex värld.

Å andra sidan har vi en växande evidens för hur inklusivitet och diversitet ofta gynnar positiv utveckling. Hela tanken om att all visdom skulle sitta i en skalle är absurd. Vi vet vad som måste göras för att rädda vår planet. Vi vet vad som måste göras för att undvika stora epidemier av smittsamma sjukdomar som redan nästan utrotats. Vi vet också att det är, redan idag, ekonomiskt lönsamt att övergå till förnybar energi. 

Just nu kan det vara svårt, men det är viktigt, att inte bli cynisk. Som nån fransk president sade här om dagen, vi måste skriva vår egen historia.

Fölisön är helig

Herrar på utflykt 1900. F.A.V.Hjertzell, Stadsmuseet.

På 1890-talet fick Fölisön en status av folkpark för helsingforsborna. Kring sekelskiftet var ön ett populärt utflyktsmål för stadsborna året om. Familjer firade lediga dagar med picnic. Ångsluparna trafikerade flitigt och sportigare personer kunde ta sig till ön på vintern på skidor eller  om sommaren på cykel ända fram sedan bron byggts. Bron hade även en social dimension, eftersom alla hade inte råd att åka ångslup.  Friluftslivet i folkparken var en viktig möjlighet till avkoppling för befolkningen i den växande och trångbodda staden.

Fölisön, 1890. Nils Jakob Wasastjerna, Stadsmuseet.

Sportplanen på 1890-talet. A. Niiniluoto, Stadsmuseet.

Restaurangen drevs liksom Högholmens av stadens bolag.
Gustaf Sandberg, SLS. 

Bron och restaurangen kom till kring 1890. Värdshuset var ett "nykterhetsvärdshus", man ville ju trots allt att folket skulle leva sunt och umgås städat. Folkparken var mycket populär och ångbåtarna ofta överfulla. Också därför var bron viktig, även om den snart ledde till en mångårig rätt bitter debatt om cyklandet på ön, som snart förbjöds.

Bron, ritad av arkitekt Miertz, som också ritade restaurangen, 
sattes på entrepenad sommaren 1891 och byggdes redan samma år.
K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet.

 

Ångbåtsbryggan ligger nedan om restaurangen på västra sidan av ön.
Karta från 1920. Stadsmuseet.

Det var bland de upprörda skriverierna i dagspressen om cyklandet på Fölisön  kring sekelskiftet jag hittade det fantastisk roliga kåseriet från 1897. (Klicka på bilderna för förstoring)

I början av seklet firade också Brage fester på ön och intresset för folkkultur stod i topp. Man sneglade med avund på Skansen i Stockholm och diskuterade hit och dit kring grundandet av ett friluftsmuseum. Fölisön ansågs vara ett bra och skyddat ställe för dokumentation, bevarande och tillgängliggörande av den finländska folkkulturen. 1909 blev det slutligen slag i saken, då man kom över ett torp från det inre av Finland som var "... primitivt så det vattnades i mun på en etnograf."

Arkitekt Yrjö Blomstedts hittade Niemelä torp i Konginkangas. Museiverket

Yrjö Blomstedt dricker "malörtskaffe" med folket på Niemelä. Museiverket.

Friluftsmuseet utökades i rask takt med andra byggnader från olika håll av landet. Mannen bakom förverkligandet var Axel Olai Heikel (1851-1924), som gjorde sitt livsverk inom det som kom bli Museiverket.

Axel Olai Heikel (1851-1924). Museiverket.

Idag är det fortfarande förbjudet att cykla på ön, men till fots kan man få beskåda det omfattande och unika arbete som under mer än 100 år gjorts av proffs på ön. Åtminstone utifrån då.

18.08.1907 Hufvudstadsbladet no 223 s. 16
Nationalbiblioteket.

18.05.1901 Hufvudstadsbladet no 132 s. 2
Nationalbiblioteket.

Finlandsvänner på äventyr i Argentina 1920

 

Hbl 20.10.1924.
Nationalbiblioteket

I oktober 1924 återkom Vilhelm Hansson från sin Finlandsturné för en andra föreställning i Helsingfors. I september hade han förevisat filmen På indianstigar vid Pilcomayofloden på Bio Bio under en så kallad provvisning av sin film, som han reste runt med i Sverige, Tyskland, Italien och Frankrike under många år. Den en timme långa filmen hade haft premiär i Stockholm 1922 och nu var den på turné i Finland. Dylika exotiska resedokumentärer var en egen genre vid denna tid.* Den väckte också förtjusning denna gång: "I synnerhet tycktes den närvarande skolungdomen sentera denna form av geografisk åskådningsundervisning."

I förgrunden t.v. reseledaren Mauricio Jesperson, som
tillbringade en stor del av sitt liv området. 

På 1920-talet hade det uppstått ett visst intresse för Argentina i Finland. Landet var ekonomiskt intressant eftersom det var en starkt växande ekonomi och handelspartner. Till dem som reste till Argentina för att stanna hörde, tror jag, min mormors äldsta bror, som aldrig återkom utan försvann spårlöst. Det handlade ändå aldrig om någon massutvandring, då det rörde sig som mest om några hundra personer per decennium som flyttade trots mer eller mindre permanenta båtförbindelser. Vardagen blev rätt knaper för emigranterna så vitt vi vet. 

En annan aspekt av Argentina, som troligen var minst lika viktig och som lockade var det "vilda" outforskade Argentina, ett tema som blivit känt i Finland genom antropologen Rafael Karsten. Under sina resor på 1910-talet besökte han Qom-folkets (äv. Toba) områden som sträckte sig från Argentina till Bolivia och Paraguay. Denna ursprungsbefolkning betecknades som "krigisk", då de gjorde envist motstånd mot den kolonialism som då fortfarande frodades och just vid dessa tider var blodigt. Kampen är inte över i denna dag. Huvudstaden i argentinska Chaco heter Resistencia, är inte helt säker på vems motstånd som åsyftas.

Karsten puffade Hanssons filmföreställning på Bullan:

Filmen sätter åskådaren i tillfälle att följa resenärerna under hela den spännande färden allt från Buenos Aires ända upp till de öde trakter, där de vilda indianerna ännu kunna betrakta sig som oinskränkta härskare. Huvuddelen av filmen skildrar också de krigiska toba-indanernas liv och seder, deras hemindustri, lekar, dryckeslag, krigsdanser m.m.

Vidare underströk han det faktum att Hansson faktiskt lyckats fånga autentiska bilder under den tid han stannade ensam under några veckor på ett samhälle. Men det fanns också andra säljargument för evenemanget. Flera av expeditionens medlemmar var sedan tidigare finlandsvänner, inte bara skådespelaren Hansson som stod för film och foto. Hansson hade, liksom många svenska skådisar, spelat på finlandssvensk scen.

Vilhelm Hansson, C. Emil Haeger och Per Svanbeck i december 1920.

Expeditionen, som redan tidigare rapporterats i finlandssvensk press med ett fint bildreportage, hade både ekonomiska och vetenskapliga motiv. Ledaren var yrkesmilitären Haeger, som utmärkt sig som frivillig vid strider i Karelen och slaget om Viborg 1918. Per Svanbeck som fungerade som kartograf under expeditionen hade deltagit som frivillig pilot 1918. Och Hansson hade förutom på Åbo Teater bland annat spelat huvudrollen  i Mauritz Stillers svenska film Hämnaren från 1915. 

Emil Haeger, foto av Vilhelm Hansson 1920.

Under den tre-fyra månader långa expeditionen sysslade Jesperson, Haeger och Svanbeck troligen mest med jakt och rekognosering i hopp om att finna värdefulla mineraler. Hansson hade troligen från första början som avsikt att kunna förtjäna en slant på den dokumentation han gjorde och han stannade också i samma område, där han så småningom kunde ta fram kameran för att filma.

I filmens början visas på traditionellt vis rutten på en karta.

Under resan drabbades alla svenskar utom Jesperson av malaria. För Haegers del var den så allvarlig att den sannolikt bidrog till att han slutligen dog i Berlin 1922. För övrigt var väl expeditionen rätt lyckad åtminstone för Hanssons del. Hur som helst blev en ordenlig, nyklippt version av filmen klar först ett par år efter hans död, år 1950. Den gjorde han i samarbete med Jesperson, som under 1940-talet började publicera memoarer. Tyvärr verkar det mesta av filmerna vara nedtaget på youtube, men man kan se den första rullen, som visar början av resan. Det finns material från resan också i Finland, tack vare donationer av Hansson till Karsten.

På flygtur över 1920-talets Helsingfors

Hbl 5.10.1924.
Nationalbiblioteket

Det nygrundande Aero ordande små flygningar för allmänheten under 1924. Någon väldigt bra affär var det knappast för flygbolaget, eftersom priset var så pass förmånligt. Det handlade troligen mest om marknadsföring. Flygolyckor var inte en ovanlighet - även detta år hade flera plan fallit. Det var ändå militärplan som var osäkra, medan de kommersiella flygningarna var säkrare. Det ville man förstås att allmänheten skulle förstå och uppleva.

De första planen var Junkers, som också var delägare i Aero.
Harald Rosenberg, 1924, Stadsmuseet.

***

Nedan följer några vyer från flygplan på 1920-talet. Om bilderna är för små kan man klicka upp dem. Bakom länkarna i bildtexten finns originalen, som har riktigt bra resolution för den som vill zooma in på detaljerna.

Här ser man tre flygplan som lagt till vid Skatudden.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

Järnvägsstationen och Tölöviken.
Lahden museot.

Sörnäs från sydost.
Somersalo,  Stadsmuseet.

Runebergsgatan, Främre Tölö. Nere t.h. Kolerabarackerna.
Martikainen&Kni, Stadsmuseet.

Sveaborg.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

Tillbaka vid flyghamnen.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.