Berättelsen om terrorism

Europa har drabbats av en rad terrorattacker i sommar.  Sinnesrubbade unga män som begått massmord på oskyldiga, slumpmässigt valda offer. De har jämförts med skolskjutningar och jag tycker jämförelsen är bra.

Men massmedier bygger upp en annan berättelse. En berättelse om terrorism, organiserad verksamhet, som styrs från krigsdrabbade områden i Mellanöstern. I verkligheten tar förstås ISIS ansvaret nästan oberoende, bara det finns minsta orsak. Man har tydligen också gått allt mer in för att uppmana till dylika ensamma dåd, i stället för att försöka bygga upp riktiga nätverk och celler. Det är förutom enklare och billigare, också ett logiskt steg i hur man skapar en berättelse för att skrämmas. Västerländska medier är snabba på att tappa perspektivet, att glömma krig, bestialiska mord och råheter som begås utanför Europa. Och skifta till en paranoid narrativ om ett hot, organiserat, internt, i det egna samhället. Att fokusera på sina egna samhällen och säkerheten för de egna medborgarna, rikta blicken inåt, missa den stora bilden och lidandet i närområden.

Det skulle nu vara viktigare än någonsin att också kunna se dessa galningars psykotiska tilltag som enskilda fall. På samma sätt som andra brott eller sinnessjukdom inte ses som uttryck för politisk eller religiös agenda, borde vi inte ge överhanden åt berättelsen om terrorism. Vi behöver skapa mycket starkare motberättelser, helst sådana som fråntar potentiella dårar alla möjligheter att identifiera dylika dåd med någon som helst form av hjältemod eller framgångsrik hämnd. Jag önskar i stället vi här kunde arbeta för att skapa berättelser om ensamma, patetiska losers, fega mesar, som inte klarar av något alls. Berätta om deras småbrottsliga förflutna, alla korkade, dumma, syndiga saker de gjort. Ge dem inte den minsta chans att framstå som hjältar. Avfärda terroristernas försök att ta "ansvar", vifta bort det, skratta ut dem som löjliga, förneka, blåneka.

Med detta vill jag förstås inte förringa att det rör sig om fruktansvärda brott, som vi också på allvar behöver bekämpa med både polisiära, politiska och sociala åtgärder. Men då det handlar om terrorism, handlar det framför allt om bilder, sinnebilder, föreställningar, image och informationskrigföring. ISIS kan omöjligt på riktigt hota vårt samhälle. Om vi inte själva låter fundamentalister och extremister diktera vår berättelse och genom det forma våra samhällen. 

I verkligheten är det ett litet antal farliga människor och framför allt är de individer med egna mer eller mindre tragiska historier. Berätta dem, i stället för att börja rita upp stora stora linjer om organiserat hot. För terrorn är bara just så stor vi själva gör den.