Skräckdemokrati

Någonstans i #brexit-flödet flimrade en text förbi, där skribenten (minns inte vem det var) ansåg att man inte borde ordna folkomröstningar om enskilda frågor, eftersom folk ändå röstar för eller emot regeringen i allmänhet. De många chockade kommentarer av överraskade proteströstare som med emfas sprids på webben av EU-förespråkare bekräftar att det åtminstone finns en sådan tendens.

Det må vara "elitistiskt", men det finns en poäng med representativ demokrati. Dagens samhälle är extremt komplicerat och det kräver mycket tid och intresse att sätta sig in i frågor. Det är därför vi röstar fram folk med liknande värderingar som vi, som kan göra det och sedan ta ställning för oss. Att det också finns populister, som blankt struntar i fakta är en negativ sida vi tyvärr får dras med.

Då det handlar om t ex kommunsammanslagningar i mindre kommuner tror jag sakerna ligger tillräckligt nära vardagen för att människor ska kunna ta ställning till dem. Men talar vi om politik på nationell eller internationell nivå är vi långt i från en verklighet, där alla eller en tillräckligt stor del av alla medborgare på något sätt har möjlighet att ta ställning till enskilda frågor. Möjligen med undantag om man vill stifta kring frågor som handlar om moral, då lagen med fördel korrelerar på något sätt med den allmänna opinionen för att samhället ska vara fungerande. Men också här finns en risk för att fördomar och cynisk skrämselprogpanda sätter orimliga gränser för individers möjligheter att påverka sitt eget privatliv.

Bäst vore om vi låter den representativa demokratin säkra samhället, trots allt. Som historiker tror jag  att jag delar i stort sett samtliga mina kollegers oro för det motbjudande, mörka nationalismspöket som verkligen vandrar genom Europa idag. Man hoppas vi slipper dess vidare manifest, men de historiska parallellerna i olika riktningar är intressanta. Och skrämmande.

Gällande Brexit tror jag att vi kommer att ha framför oss årtal av dyrt råddande, roende och hopande, som inte kommer att gynna någon annan än alla de byråkrater och politiker som under de följande decenniet ska försöka sy ihop ersättande avtal för alla de existerande EU-systemen. Ledningen i Storbritannien (eller vad som är kvar av det) kommer liksom EU att göra det motvilligt, vilket inte kommer att förbättra kvaliteten eller effektiviteten. När det kommer till kritan har kritikerna, enligt vad jag antar, betydligt svagare kompetens vilket inte heller förbättrar läget.

En modern demokrati kunde visserligen utnyttja engagerade människors kunnande på nya sätt. Det är kanske inte så lätt att få de bästa sakkunniga till kommunala nämnder, men genom att använda olika typer av digital plattformar, kunde man kanske få tillgång till nya gruppers kompetenser och engagemang inför beslutsfattande.

Vad allt detta kommer att betyda för forskningen och i mitt dagliga arbete vågar jag inte riktigt tänka på i dag. EU finansierar mycket forskning och det finns många viktiga forskningssamarbeten, också sådana där Storbritannien är med.  Mina tankar finns också därför i dag hos de britter som får oroa sig för hur deras arbete påverkas på sikt.