Allhelgonatankar

Schackspelet med döden. Täby kyrka.

Kalkmålning i valv 4 (valvanfang mot söder).
 Riksantikvarieämbetet. CC BY http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/16001000134384 

Det var egentligen i en diskussion kring Marcus Rosenlunds blogginlägg om döden före livet som fick mig att fundera på sorg på ett nytt sätt. Eller egentligen mera explicit formulerat. Nämligen det faktum att människan är en social varelse, som för att överhuvudtaget bli en människa behöver andra människor, kärlek, växelverkan och omsorg. Att man är sitt liv hittills, att alla erfarenheter, intryck och avtryck av andra människor faktiskt är en del av ens person, självuppfattning och upplevelse av världen och en själv. Medvetandet har många olika nivåer och aspekter och också enligt den nyaste forskningen är känslorna ett grundläggande element, som kompletteras av kognitiva funktioner. Liksom redan David Hume skrev om känslorna och förnuftet som två grundläggande element i sin avhandling om den mänskliga naturen.


Relationerna med för oss viktiga människor blir en del av oss, av vår person. Då en närstående dör är man inte samma människa längre, på sätt och vis. Något förändras i en, i grunden. Hume jämför förlusten med att förlora en arm eller ett ben.

Björn Vikström skrev i går om hur människor ofta önskar sig ett snabbt, helst abrupt, slut på livet. Man vill slippa all ångest och alla smärtor. Det är mänskligt, begripligt. Kanske det kan trösta de efterlevande om det går så, men chocken är nog något som sätter svåra spår.

Själv tänkte jag också lika förut. Att en oväntad död skulle vara det bästa. Men nu har jag ändrat mig, tror jag. Kanske en tid av förberedelse ändå skulle vara värd eventuellt lidande. För en själv, att kunna avsluta det enda liv man har. För de närmaste, att vänja sig, att få ta farväl.

Det är bara det att man inte alltid kan välja. I själva verket är det sällan man kan. Det är något som är allt mer främmande för oss presterande typer som har "superkoll" på allt. Att man inte alltid kan välja när och om man får barn, att man är frisk, att man orkar med det man vill orka, att livet överlag går som man vill, hur mycket man än kämpar. Och att få faktiskt väljer när och hur de slutar sitt liv. Lyckligt är det aldrig.

De spår man lämnar efter sig i andra människor är på riktigt. Och de blir kvar. Det är både smärtsamt och trösterikt. Att sorgen aldrig försvinner helt.