Nyttan av humaniora än en gång

Personerna på bilden har inget med texten att göra. 

Persian Envoys before the King of Ethiopia -  Lithuanian Art Museum - Public Domain - http://creativecommons.org/publicdomain/mark/1.0/ 

Kansler emeritus, filosof Ilkka Niiniluoto och direktören för Villa Lante (Finlands Rom-institut) docent Tuomas Heikkilä har sällat sig till skaran av humanioras förkämpar med sin nya bok Humanistisen tutkimuksen arvo. Kuusi murrettavaa myyttiä ja neljä uutta avainta. ( ungef. Värdet av humanistisk forskning. Sex myter att knäcka och fyra lösningar) De har också fått ett visst genomslag (även i tv), och allt annat skulle ju vara förvånande.

Man har tagit fram en del ny information om uppfattningar om humaniora dels genom enkätundersökningar, dels genom 200 intervjuer av "viktiga" personer, dvs sakkunniga och beslutsfattare av olika slag. Dessutom använder författarna sig av annan tidigare forskning, till exempel den så kallade Vetenskapbarometern, som är en omfattande undersökning om finländarnas inställning till vetenskap och forskning.

Även om boken har en sammanfattning på svenska, tänkte jag här kort redogöra för huvudpunkterna med mina tolkningar:

Myterna:

1. Finländarna uppskattar inte humanistisk forskning. Påståendet totalkrossas. Beroende på kriterier och källa är det tydligen 80 - 100 % av finländarna som anser att humaniora har en viktig betydelse för samhället.

2. En humanist är lätt att känna igen. Författarna anser att humanisterna inte har en gemensam profil eller organisation och att de därför inte märks i samhället. Detta är också ett problem de gärna skulle åtgärda.

3. En humanist får inte arbete. Här utgår argumenteringen från att det är väldigt, väldigt svårt att komma in på många linjer och att det därför är en elit som läser humaniora. Och att humanistiska studier ofta inte är yrkesutbildningar, vilket öppnar för vad som helst, om man ser det positivt. Det är klart är att precis sådana utbildningar behövs i synnerhet i ett samhälle som står i förändring.

4. Humanistisk forskning är värdelös. Humanister kommer inte med "riktiga" resultat. Detta är pudelns kärna, enligt mig. Motargumentationen är lika självklar som tyvärr nödvändig: allt kan inte mätas (i pengar). Det behövs ett samhälle, kultur och människor för att något ska fungera överhuvudtaget. Pengar och ekonomi är endast en rank påbyggnad, som hastigt kan slungas ur balans om basen vacklar eller sätter sig i rörelse på allvar.

5. Humanistisk forskning är slöseri med pengar. Beslutsfattarna som intervjuats var tydligen rätt eniga om att humanistisk forskning ska finansieras med offentliga medel. Författarna lyfter fram det irriterande faktum att en stor del av humanistisk forskning emellertid inte finansieras med offentliga medel, utan av privata fonder (fastän de är inte riktigt tillräcklig irriterade över detta, tycker jag). Hur som helst är utbildningen inom humaniora "effektiv" i den mening att den är förmånlig för samhället. Vilket skribenterna mycket riktigt inte anser vara bara en god sak. Det borde vara dyrare. Bra humanister behöver små seminarier och mycket handledning som miljö. Inte bara ensamt pluggande och massföreläsningar.

6. En humanist kan inte rädda världen. Tvärtom, säger både författarna och jag. Här vill jag egentligen citera Jukka Kemppinen ur hans blogginlägg om boken (min tolkning): "Det aktuella problemet med falska sanningar ligger på humanisternas område. Utbildning inom filosofi och beteendevetenskap skulle hjälpa en hel del. [ - ] Det är kanske inte sant att människorna har blivit galnare i och med sociala medier. Det kan också vara möjligt, att nedvärderingen av vetenskaplig information och forskning och framhävandet av enskilda människors påståenden och påfund tjänar något specifikt syfte. [  - sen lite om betydelsen av källkritik, tobaksindustrins och klimatförnekarnas propaganda -] Den ansvariga industrin är alltid nöjd då man lyckas få forskarna i luven på varandra. Då har ingen tid att kämpa för människan (eller växterna eller djuren)." 

Och sedan Heikkiläs & Niiniluotos fyra lösningar eller nycklar, som de kallar dem:

1. Mångsidig, modig finansiering. De finska humanisterna hör till de mest internationella forskarna i landet, men trots det är man inte tillräckligt aktiv med att söka internationell finansiering. Man borde också inkludera humanister i mångdisciplinära projekt. Det här tror jag verkligen på. Sätt med en humanist i vilket forskningsprojekt som helst och ut kommer något mycket intressant. Garanterat. Detta kräver aktivitet och öppenhet bland alla parter.

2. Humanister från skuggan till blickpunkten. Humanister borde våga tala öppet om stora linjer.

3. Den digitala teknologin öppnar nya världar. Texten för övrigt håller digibabblet på en rimlig nivå, det vill säga behandlar det mycket knappt på några få sidor. Här lyfter man fram bara två poänger: tvärvetenskaplighet (se punkt 1) och internationalism (se punkt 1).

4. Humanist anmäler sig i samhällets tjänst. Sluta gnälla och gå ut och rädda världen. Ryck upp er och var konstruktiva och innovativa. Jag är inte helt säker på att detta är så enkelt. Vid universiteten har man i Finland traditionellt uppfostrats till tjänstemän inom många fakulteter. Man har tjänat staten lika mycket som folket och medborgarna osv. Staten har nu svikit oss, vad enkäterna än säger. Det syns på för många sätt för att kunna ignoreras. Identitetskrisen är större än vad som kommit fram här.

Boken är ändå ett välkommet inlägg i att den erbjuder fakta och analys om betydelsen av humaniora och att det faktiskt verkar finnas en stark konsensus i vårt samhälle om att humaniora är viktigt, även om detta inte helt kan reparera de kränkningar landets ledning utsatt samfundet för.

Intressant är förstås frågan om nytta. Själv ser jag att kvantifieringen håller på att råka ut för rätt stora svårigheter. Digitaliseringen av forskningen är en mycket större grej än man trott även om förändringen är långsam. Exempelvis förlagsjätten Elsevier ser ut att misslyckas med både taktik och strategi. De giriga försöken att motsätta sig öppen tillgång inom de traditionella publikationsformerna och att kortsiktigt dessutom pressa maximala summor ur ett föråldrat monopolsystem ser ut att slå tillbaka. Både i Finland och Tyskland har universiteten nu sagt ifrån. Även i andra länder ser det ut att kunna gå på samma sätt. I stället försöker förläggarna satsa på data om forskning (forskningsdatasystem) och citat (citatdatabaser) osv, som man tänker är värdefull information. Det är det säkert också, men samtidigt har det blivit allt mer uppenbart att hela det vetenskapliga kommunikationssystemet är sönder. Den senaste utvecklingen öppnar för en snabbare förändring. Vetenskaplig kommunikation kommer att bryta sig loss och ta nya effektivare former. Också kvantifieringen kommer att få träda tillbaka till sin rättmätiga lilla plats som hjälpredskap. Diskrepansen mellan t ex antal hänvisningar och betydelsen av vetenskapliga insatser har sådana mått, särskilt inom humaniora, att det kvantitativa mätandet måste ge vika. På den här punkten är jag övertygad optimist. Frågan är snarast hur länge utvecklingen kommer att ta.

Det är rätt illa att man skrivit in kvantitativa mätare i lagen enligt min åsikt. Författarna till den aktuella boken lyfter främst fram frågan ur ekonomiskt perspektiv. 

Upplägget är snedvridet. Det är klart att vi forskar för att det är nyttigt. Lika klart är, att när samhället finansierar forskning, ska det få återbäring. Men att denna nytta skulle vara endast direkt ekonomisk avkastning, är en sanslös förenkling och historiskt sett en ny tanke. En uppfattning om att ekonomisk tillväxt automatiskt förbättrar människors liv är rådande. Historiska exempel tyder snarast på det motsatta. Då man satt ekonomisk tillväxt som målsättning i stället för att se det som ett redskap att uppnå ett gott liv, har man oftast råkat ut för problem: då blicken riktats på ekonomins hjul, har människorna och de mänskliga värderingarna ofta malts sönder mellan de samma. (s. 79, min övers.)

Filosofen och politikern Thomas Wallgren kommenterar boken i dagens insändarspalt i HS. Han påpekar att man i presentationen av boken missat den viktigaste poängen (min övers):

Den humanistiska forskningen är en central del av den kulturella utveckling utan vilken vi inte skulle veta vad som är nyttigt och vad som är värdefullt. Vi skulle inte heller veta om det är värdefullt att eftersträva nytta och nyttigt att eftersträva det värdefulla.