Throwback

Av förekommen anledning, som jag inte nu går inpå dess mera (Pressarkivet kommer att ta ytterligare ett steg mot undergången om en dryg månad) har jag denna helg ägnat mig i huvudsak åt åren 2011-15 i mitt liv. Det var en innehållsrik tid. I dryga tre års tid jobbade jag som en galning för att rädda Pressarkivet. Det var en kamp mot väderkvarnar, för det var redan bestämt att arkivet skulle bort och det var omöjligt att rubba tagna beslut. Men i tre års tid såg jag potentialen, lösningarna och vad som kunde ha varit möjligt och jag använde all min kreativitet och energi för att föra fram visionen. En vision som jag fortfarande, snart ett decennium senare står fast vid. Jag fick mycket stöd av många människor, men ingen beslutsfattare vågade ta de steg som behövts eller så förstod de inte vad jag sade. Eller så var de bara oense med mig. Men jag är ändå ännu i dag av den åsikten att de som förstod digitalisering förstod vad jag menade. Det handlar inte bara om att tidningarna finns tillgängliga, det handlar om kuratering och förädlande av information. Min vision handlade nämligen också om mycket annat, om det finlandssvenska medielandskapet, som också det nu går in i en ny era. Vet inte hur det skulle se ut idag om man vågat satsa mer på samarbete gällande digitala plattformar då. Kanske det skulle ha gått såhär i alla fall.

På Brages Pressakiv 2012.

Jag upplever lite samma känsla i mitt arbete just nu.  Jag upplever att jag har lösningar på problem som är mycket omfattade och komplicerade, som nu handlar om digital transformation inom forskningen. Men eftersom problemen är komplexa, är också lösningarna det. Det handlar om långa processer som måste drivas igenom. Och det handlar inte om att man måste ändra it-system. Det handlar om att man måste ändra på kultur, språk och tankemönster. Lyckligtvis har jag enormt duktiga och inspirerande kolleger, som kan massor av saker jag själv inte just förstår. Men ibland känner jag mig frustrerad. Det är ibland svårt att kommunicera till beslutfattare och intressenter.

Jag vet inte om det beror på att jag nu är i en annan bransch eller på att världen förändras, men  idag kan man inte vänta sig att någon läser en text längre än en A4. Allt måste komprimeras till franska streck på en power point eller en pitch på 10 minuter. Historikern känner sig berövad på sitt främsta verktyg, narrativet, de långa kedjorna av argument, förklaringarna. Som arbetande inom ett mycket specialiserat område är jag dessutom ofta osäker på vad publiken kan väntas kunna och känna till. Akronymerna bara trillar ur mig, ofrivilligt. En förbannelse det också, en kamp om språket.

I det här läget känner jag ofta, att komplexa saker är lättare att rita än att förklara. Jag vet inte hur effektivt det är egentligen, om någon hinner titta längre på än bild än 10 sekunder. Men det är ändå mer info man kan förmedla med en bild på ett ögonblick, än genom text. Jag inser att jag nog försökte med samma saker då, för 10 år sedan. Jag ordnade seminarier, höll föredrag, skrev massor av kortare och längre inlägg,  gjorde presentationer med visualiseringar.

Hur kan det vara så svårt? Eller är det bara jag som har fel? Försöker ta det en sak åt gången. Väntar fortfarande på kursen i infografik jag ska gå, den blir hela tiden uppskjuten på grund av lågt intresse. Kanske är jag efter min tid. Men jag försöker nu i alla fall öva på att analysera och komprimera, en sak åt gången. Mitt medium har blivit LinkedIn, men jag tänkte att skriva lite på svenska  här kunde göra gott också. Så jag kanske återupptar bloggandet lite. Får se.

I den här bilden komprimerade  jag John Doerrs bok Measure What Matters. 

Det var inte så svårt, så ibland funkar nog vår tids kommunikation tvärtom och är väldigt pratig. 

Kanske det behövs som motvikt. (fan, kanske det är böcker jag borde babbla fram ...?)

Brages Pressarkiv och Presstanda – början på slutet eller något nytt?

Vad har Zacharias Topelius, Fredrika Tengström, J.L. Runeberg, J.V. Snellman, Elias Lönnrot, Eino Leino, Juhani Aho och Arvid Järnefelt gemensamt? Åtminstone det, att alla dessa storheter var engagerade i tidningsvärlden! Det var i den traditionen professor Otto Andersson och arkivarie Albert Hästesko satte i gång verksamheten vid Brages Urklippsverk år 1910. Tidningspressen var ett otroligt viktigt kulturarv, som man visserligen vid Helsingfors Universitetsbibliotek uppgjort ett sökregister för fram till slutet av 1800-talet, men nu hotades de svällande massorna tidningsmaterial av oanvändbarhet eftersom inget register längre kunde göras vid biblioteket. Man beslöt att i samband med Föreningen Brage i Helsingfors grunda ett urklippsverk. Det var ingen poäng med att spara hela tidningar, för det gjordes ju vid biblioteken, utan det viktigaste var sökbarheten, att strukturera innehållet till ett enormt uppslagsverk. Alltså klippte man ut, ordnade upp och sparade innehållet ur svenskspråkiga tidningar och tidskrifter. Tyvärr gjordes inga lika omfattande projekt på den finska sidan.

Tidningsklipp och klippböcker var för många en viktig tradition och ett sätt att dokumentera och spara information under nästan hela 1900-talet. Detta har gällt både institutioner och privatpersoner. På 1990-talet ändrades världen plötsligt i takt med att webben blev allmännare, och verksamheten upphörde på de flesta håll. Men redan före det hade man på Urklippsverket reagerat på den tekniska utvecklingen inom informationsförvaltning. Under arkivchef Siv Westergårds ledning började man i stället för att klippa tidningar skapa en digital katalog över deras innehåll. Beslutet var mycket rationellt, modernt och inspirerat av den datorisering som brett ut sig i biblioteken i vårt land under 1980-talet. Man beslöt också, klokt nog, att bygga en egen databas som med tiden blev en välfungerande, dynamisk teknisk lösning, inte minst tack var insatser av Peter Hjelt som under många år tekniskt upprätthållit och uppdaterat systemet. Strukturen i databasen Press hämtades till stor del från den allmänna internationella biblioteksstandarden, som är mycket välfungerande. De kloka beslut som fattades i början av digitaliseringen har lett till att vi i dag har en fantastisk resurs i form av en fungerande digital söktjänst på Pressarkivets webbsida. Den saknar mig veterligen motsvarighet i världen i sin noggrannhet och omfattning. Inte ens om man skulle ha alla dessa finlandssvenska tidningar bevarade i fullt maskinläsbar text, skulle man på långt när kunna hitta lika bra i det stora materialet.

Det fanns endast ett riktigt stort krux med den fina planen i början av 1990-talet, och det var de för många släktforskare och akademiker så viktiga dödsannonserna, som inte längre gick att hitta via databasens referenser. Att spara hela tidningar tog också mycket plats, och nittiotalets nedskärningar ledde till att man måste flytta till mindre utrymmen. Alltså återgick man till att klippa, men fortsatte parallellt att indexera materialet i databasen. Fördelen med databasen är förstås att man där kan hitta fram till informationen på många vägar, till exempel via upphovsman eller olika ämnesord eller kategorier, i motsats till ett pappersklipp som kan arkiveras endast på ett ställe. Det bör dessutom påpekas att man vid Brages Pressarkiv, som den moderniserade verksamheten nu kallades, var noga med att använda ämneskategorier och ämnesord som i mån av möjlighet följer bibliotekens dito. Det är en sak som vi kan vara tacksamma över idag, eftersom det att man varit noggrann på dessa punkter nu gör att vi faktiskt har kompatibla, länkbara resurser.

Jag vill gärna förklara lite närmare vad det handlar om. Då man gör enkla sökningar i digitala filer, det må vara löpande text eller en databas, klarar datorn i normala fall att söka efter en viss exakt textsträng. Det innebär att man måste använda en exakt matchande stavning, synonym och böjningsform för att få relevanta sökresultat. Säg att man vill hitta information om händer. Ska man då söka efter ”hand”, ”händer” ... eller kanske ”övre extremiteter”? Eller kanske alla dessa? Man hamnar snabbt i en situation där sökandet blir ganska komplicerat, jobbigt och resultatet opålitligt. Om man dessutom söker endast i själva den löpande texten, kan man snabbt ge upp hoppet att få fram information som faktiskt är relevant. Har man däremot manuellt lagt till ämnesord enligt bestämda regler (i detta fall ”händerna”) kan man kolla upp detta och få fram det man behöver. Denna process som kallas manuell indexering eller innehållsbeskrivning, kräver en del kompetens. Det gäller att känna till både materialet man beskriver och dess kontext så att man faktiskt vet vad som hänger ihop med vad och vad som är relevant. Men det gäller också att veta hur de olika verktygen och teknikerna fungerar, så att man får verkligt mervärde av den arbetsinsats som görs. Har man bra verktyg behöver den som lägger till ämnesorden inte ha mycket kunskap om den bakomliggande tekniken.

Det var just den bakomliggande tekniken på Brages Pressarkiv som vi jobbade allra mest med under min tid där (2011–2014), trots att det också resulterade i en mer modern och användarvänlig söktjänst, kallad Presstanda. Detta kunde göras just tack vare de tidigare kloka besluten och det sakkunniga arbete som gjorts under åren. Tekniken har nämligen gått framåt från textsträngssökandet. I dag strävar man till att systemen och sökningarna också ska innehålla lite mer semantik, det vill säga att de ska innehålla information om de bakomliggande begreppen. Det gör att man kan beakta relationer mellan begrepp, så som synonymer eller över- och underordnade begrepp, eller till och med göra sökningar som är språkoberoende. För att det ska fungera behöver man så kallade ontologier, där all denna information om begreppen finns beskriven och lagrad. I Finland har vi internationellt sett kommit ganska långt inom detta område, för vi har faktiskt en nationell ontologitjänst, Finto, där det är meningen att samla olika ontologier från olika kontexter. Inom Pondus, det finlandssvenska nätverket för länkning av data, kom också bland andra Yle, Kulturforum och Brages Pressarkiv överens om samordning som skapar god kompabilitet mellan de olika informationsresurserna. I dag är nämligen inte den digitala världen endast webbsidor, utan det handlar allt mer om applikationer och flöden, som kräver öppna och helst länkade data för att fungera tillfredställande i en splittrad digital miljö.

Det är alltså ingen lösning att skanna in alla tidningsarkiv eller börja lägga lite lösryckta nyckelord på journalistiska material. Det ger kanske en något bättre sökbarhet, men vi har i databasen Presstanda ett fullständigt unikt koncept och en enorm resurs som verkligen betjänar användarna. Ämnesorden är enhetliga och sökningen täcker alla de finlandssvenska dagstidningarna (utom de senaste årens åländska tidningar, eftersom dessa inte hittills varit redo att satsa på de nya digitala samarbetsformerna). Ämnesorden är försedda med semantisk tilläggsinformation och sökningarna kan mycket enkelt anpassas så att man avgränsar sökningen till enskilda tidningar, skribenter, artikeltyper, tidsperioder och så vidare. Funktionalitet och användarvänlighet är överlägsna till exempel alla tidningarnas egna sökfunktioner. Presstanda ger dessutom möjlighet att enkelt använda dess funktioner i andra tjänster. Om bara tidningarna själva ville det, kunde deras sökningar utnyttja Presstanda i bakgrunden. Hittills har man inte vid tidningarna varit särskilt intresserad av detta. Man ser uppenbarligen inte vikten av sökbarhet i arkiven eller till exempel de möjligheter att erbjuda tidningsläsarna anpassade digitala innehåll som systemet kunde erbjuda. Man fortsätter i stället att producera dåligt strukturerade material för miljoner för att sedan låta det begravas i arkiven, eller färdigpaketerade papperstidningar i digitalt format.

Vid Brages Pressarkiv finns också personal som har åratal av erfarenhet och som känner den finlandssvenska kulturen och hurdana behov som finns där gällande informationssökning mycket bra. Dessa personer, just nu de fastanställda Viveka Högnäs-Mellner, Gun Grönroos och Marika Aminoff-Sundell, har stor rutin och sakkunskap gällande indexering av textjournalistik och informationssökning i tidningsmaterial. Vad vi nu ser hända på olika håll är att man vid de mest upplysta tidningarna börjar inse att en liten, liten insats för att förbättra sökbarheten ökar effektiviteten och trovärdigheten avsevärt. Risken finns dock att man nu på alla tidningar separat börjar lägga till påhittade ämnesord lite hur det passar i all hast, i stället för att skapa en hållbar standardiserad lösning. Och vad vore bättre än en centraliserad finlandssvensk indexeringstjänst med experter, som förmånligt och effektivt skapar enhetlig sökbarhet enligt internationella standarder med öppen och länkad data? Det låter visst lite bekant, konceptet?

Den enda utmaningen är tempot som tidningarna kräver, men detta är en sak som går att lösa om man är redo att tänka om och integrera processerna (inklusive de digitala systemen, ”digital first” som jag nämnde i min inledande kommentar i detta nummer [Nya Argus 12/2014]). Det kräver dock att man tillmäter den expertis som finns vid Pressarkivet den status den är värd. För den är som sagt en unik finlandssvensk resurs och möjlighet, som dessutom är hotad på ett skandalöst sätt.

Presstanda kunde också i framtiden erbjuda en allt större krets textproducenter samma möjligheter att skapa synlighet, flöden och sökbarhet för sina material. En del tidskrifter har redan börjat indexera sina material själva och det finns ingenting som säger att inte enskilda journalister eller sammanslutningar som producerar journalistiska material kunde publicera och marknadsföra sina material via Presstanda direkt till allmänheten. Eller varför inte sina böcker? I princip finns tekniken där, den behöver endast små kompletteringar som kostar en spottstyver i jämförelse med de summor man bollar med i branschen i dag. Via Presstanda kunde man samtidigt publicera, distribuera, kuratera, hitta, prenumerera och konsumera precis exakt sådana material på artikelnivå som man är intresserad av. Tack vare de öppna lösningarna behöver inte konsumenterna nödvändigtvis ens använda Presstanda, utan information kan hitta dem andra vägar, via applikationer, flöden eller länkad data, som till exempel förslag på relaterade material på olika håll.

Frågan är om man är färdig att se på mediefältet i dag och i framtiden ur användarnas perspektiv, och erbjuda dem det de vill ha (inte det de tror att de vill ha). Eller väljer man att lägga ner en indexeringsverksamhet som ligger i framkant både nationellt och internationellt – och bara ”bevara klipparkivet”, vilket man låtit förstå från Svenska litteratursällskapets sida? Det finns en risk att surandet över statens dumma nedskärningar nu leder till att man försitter en chans att skapa en av de nya plattformar som kommer att behövas inom kort. På samma gång gör man sig av med kompetens och verksamheter som är strategiska och kritiska framgångsfaktorer för det svenska i Finland.

Var finns dagens runebergar och lönnrötter och hur ska man kunna trygga att viktiga element av vår kultur inte försvinner eller begravs i ett ogenomträngligt ostrukturerat brus? Hur ska vi försäkra oss om att den finlandssvenska moderna kulturen har digitala rum, forum och kanaler där läsare och skribenter kan hitta varandra, där idéer kan frodas och dialog föras? Hur kan man organisera allt på ett rationellt sätt så att resurser används främst på det viktiga skapandet av texter och andra digitala material som får verklig spridning och genomslag? Det är dessa frågor man borde diskutera. En del av lösningen på alla dessa frågor kunde finnas i Presstanda och Brages Pressarkiv. Men det börjar tyvärr bli bråttom att agera och det krävs vision, strategiskt tänkande och framför allt mod av dem som beslutar om hur tillgångarna fördelas i Svenskfinland.


[Artikeln är tidigare publicerad i Nya Argus 12/2014, som var ett temanummer om finlandsvenska medier]

Förändringar och stämningar

På torsdagskvällen hade jag den stora äran att tala för de nationella vetenskapsakademiernas delegation om humaniora och digitalisering. Jag hade tid bara femton minuter och före mig hade Adriaan van der Weel hållit en intressant föreläsning om hur digitaliseringen påverkar mediemarknaderna och Sami Kaski från HIIT berättat om öppna datas betydelse i forskning. Förutom att visa att humaniora genomgår en likadan brytning där man från att publicera endast färdiga resultat också (borde) publicera data och metoder, återstod det för mig att lyfta fram språkets och humanioras viktiga roll för att skapa struktur i alltsammans.

Publiken var mycket ... framstående, och diskussionerna vid måltiden efteråt därefter. Trots att man uttryckte en del oro för olika saker i den stora förändringen, var stämningen i huvudsak mycket positiv och förväntansfull, till och med inspirerad. Omvälvningen och den nya öppenheten uppfattas inte som ett hot utan i allmänhet som en fantastisk möjlighet för forskning och vetenskaper. Man kan också ganska lugnt fokusera på de positiva sidorna och försöka minimera eventuella negativa effekter.

Det är främst två saker, som jag ser ger forskningsvärlden (be)redskap att hantera omvälvningen: för det första är man van att arbeta med ett perspektiv på minst tre till fem år, ofta mycket längre, för det andra är det en försvinnande marginell, minimal, närmast mikroskopisk andel av forskarna som för sin inkomst varit beroende av att sälja sina publikationer. Det är förlagen som är beroende av den ekonomin och det gamla publikationssystemet, i mycket högre grad än forskarna. Omstruktureringen ställer visserligen till en del förtret och förvirring, men forskarnas utkomst är inte hotad av den i sig själv.



Värre är det i den sfär jag ägnade fredagen åt, det vill säga massmedia i allmänhet och tidningar i synnerhet. Det var dags för årets Media Information-seminarium, Trovärdighet och strategier i en ny offentlighet. Vi kommer att spinna vidare på temat i ett Nya Argus-nummer senare i höst, men jag måste säga att Aftonbladets Jan Helin med sin konstruktiva och positiva inställning till utveckling och förändring stod i bjärt konstrast till den ilska och bitterhet som präglar den finlandssvenska journalistiska debatten. Inom massmedia är det inte ovanligt att man beskyller politiker, läsare, ägare, chefer, annonsörer, än den ena, än den andra, för att inte vilja betala för journalistik. Branschen krymper ekonomiskt, vilket lett till uppsägningar och mycket konflikter och dålig stämning.

Journalister i massmedia pressas att vara flexibla, innovativa och produktiva in absurdum, samtidigt som de upplever sig vara ouppskattade och deras arbete förringat och nedvärderat till marknadsvara som få vill betala för. Det jag funderar på är hur mycket det handlar om ledarskap och om det ens är möjligt att skapa den positiva och kreativa atmosfär som skulle behövas (som Helin uppenbarligen lyckats få fram?), när man samtidigt krymper. Om det inte finns något utrymme för misstag eller improvisation inne i mediehusen, kommer utvecklingen att flytta utanför dem? Man kan väl inte säga att det inte går, för att det är smått här. Små enheter borde ju ha mycket enklare att vara "agila" som det så fint heter nuförtiden.

Det måste ju handla om ledarskap och kommunikation, också. Om ägare, operativ ledning och personal inte alla upplever att de står på "samma sida", kan det nog vara svårt att få det att gå åt ett bra håll. Vad Helin egentligen gör, är att han skyfflar över hela personalen på läsarnas sida. Att skifta fokus på det sättet är smart, men det kräver ganska mycket gott ledarskap att klara det som chef för en yrkeskår där integritet ofta är det viktigaste värdet att alla. Det är en sak man inte kan kommendera fram. Det kräver empowerment, att de som gör jobbet känner att de är uppskattade, motiverade och har verkligt inflytande. Men det kräver också att man håller blicken på bollen, journalistik och informationsförmedling, och faktiskt ger tid och utrymme för journalister att testa på nya saker (gärna tillsammans med kodare eller andra), kanske det kan lyckas.

Statsministern och Twitter

Det har äntligen i Finland diskuterats en del lite mer ingående om betydelsen av sociala medier inom media-politik-offentlighet-fältet och även kring om och hur dessa material borde bevaras för eftervärlden på något sätt. Som det framkom också i dagens artikel i Hbl, använder vissa beslutsfattare faktiskt sociala medier för att samla information och förankra sina beslut.

Någonstans  anar man en viss indignation bland de tidigare proffsen och grindväktarna. Det kanske mest fantastiska exemplet var journalisternas raseri när en svensk kommundirektör crowdsourcade intervjufrågor han fått för ett antal år sedan. Men det handlar förstås mest om osäkerhet i en helt ny situation. Man förnekar och förringar först, för att sedan bli arg och skandera. Det hänger också ihop med den mycket smärtsamma diskussion som precis nu förs inom finlandssvenska mediekretsar. Eftersom det faktiskt är svårt att få fram "affärsmodeller" med koncept och begrepp ur en värld som helt enkelt gått sönder. Att man verkar vara på det oklara med vad "digital first" på riktigt innebär och kräver gör ju inte saken bättre.

Observera att min diskussion här och nedan inte är en kritik av Hbl-artikeln, som jag tycker var mycket bra. Men frågorna som inställt sig i offentligheten kring statsministerns twittrande är intressanta och inbjuder till reflektion. Vad "får" han twittra om och vad måste gå ut via traditionella medier, pressmeddelanden, presskonferenser osv? Och varför: Twitter når inte alla! (Vilket en reporters editerade diskussion med ministern gör?) Socialmediekommunikation kan och bör jämföras med tal. Skillnaden är att det nu är flera människor som kan tala med statsministern och hör vad han säger. Och även om det i dag gäller en liten del av folket är det helt öppet för vem som helst. Tillgängligare än en tidning du kanske inte har råd att prenumerera på. 

Men det finns då tydligen vissa saker som man måste informera officiellt om, så att det dokumenteras (eftersom man inte lärt sig ladda ner tweets på statsrådets kansli? Man hoppas statsministerns själv kan det). Själv har jag ändå lite svårt att se logiken i resonemanget. Exakt varför är det journalisternas ensamrätt att ställa frågor och få svar av en minister, för det är ju det man säger, egentligen? Och ännu mer förundrad blir jag över att man inte riktigt på allvar inom journalistiken verkar se på webbens medieflöden som viktiga källor och sin uppgift att då vidarebefordra info därifrån till den större publiken: analysera, kontextualisera och förklara det som händer där. Jag tycker BBC har fattat en del av detta. De flesta journalister följer nog med twitter i dag, tror jag. Men hur används materialet egentligen? Kolla det på skoj.

Tanken att det är "fel" av en minister att först informera en större publik utan att journalisternas traditionella kanaler eller där given förvarning gjorts bör nog granskas, liksom de sociala mediernas funktion som källa och en del av världen som aktivt bör bevakas och granskas. Vi kommer på årets Media Information-seminarium att bland annat diskutera just desinformation på nätet. Journalisterna har helt klart en viktig roll här, i att aktivt engagera sig i vad som händer på webben och analysera och förmedla det vidare. Man måste lära sig se förbi kanalerna och se processerna i stället. Det är också en del av den kuratering som borde göras och minsann inte är något mindre viktigt klipp-och-klistra-jobb. Jag rekommenderar varmt det analys som gjorts av Kellie Riordans. Jag vet att det finns en massa smarta journalister som är duktiga på nya medier. Men strukturerna och kulturen genomgår en förändring som är riktigt smärtsam. Mediernas ledning och ägare sitter ändå i en nyckelroll: ser man vart man här på väg och vilka strukturer och funktioner som behövs, eller gör man det inte? Och hur gör man så den finlandssvenska volymen räcker eller behöver den göra det (jmf FST/SVT)? Också det ska behandlas på #m14i.

Om arkivering har jag skrivit bland annat i Historia i en digital värld. Det som är beklämmande är att det ser ut som att man i Svenskfinland just nu hellre avvecklar dessa kompetenser, snarare än att utveckla dem. Det kan stå sig dyrt i framtiden. 

Om jag inte vore så trött ...

... skulle jag skriva ett blogginlägg där jag demonstrerar olika sökmetoder och kvalitetsskillnaderna i resultaten. Nu kan jag bara hoppas att folk själva testar t ex Presstanda och jämför relevansen i sökresultaten med att googla eller göra sökningar i tidningarnas egna arkiv eller webbsidor. Poängen är snarast att man behöver flera sökmetoder, om man vill ha kvalitet på sina sökresultat. Resultaten är mycket olika med olika metoder. Att behärska sådant kallas informationskompetens och det är en grundläggande färdighet i dagens informationssamhälle.

Nu orkar jag bara hänvisa till tidigare inlägg (detta är trots allt frågor jag jobbat med och skrivit om i åratal) om t ex hashtags och vikten av bra söksystem och en naiv tro på google som någon sorts perfekt och heltäckande index för all information i världen.

Tidningarnas egna intressen och möjligheter gällande bättre grepp om sina material och en smartare, modern informationsförvaltning, som skulle ge chanser att utveckla tjänster på nya sätt och använda tillgångar bättre, har jag också skrivit om. Att Brages Pressarkiv och Presstanda är en existerande infrastruktur och effektiv resurs, som man riskerar förslösa, kan alltså bara beklagas.

En sak som också är viktig att betänka är att man då man använder big data i forskning (vilket man bör anse fulltextsökningar i textmassor vara!) är att frågor om semantik, kvalitativa dimensioner och kontextkännedom är helt centrala. Jag hoppas därför att man faktiskt för en grundlig kritisk diskussion om vilka konsekvenser det har för forskningen (både dess metoder och kvalitet!) om man helt överger kvalitativa metoder till fördel för kvantitativa (skalan är i praktiken alltid glidande, förstås, men förskjutningen är enorm). I synnerhet i ett läge då vi inte riktigt ännu ser hur t ex topic modelling kunde användas för att hjälpa med att förbättra relevans i fulltextsökningarnas resultat.

En grundläggande poäng inom digital humaniora är nämligen att man för att kunna göra tillförlitlig forskning helst ska kunna belägga ett påstående med flera olika metoder. Detta av den enkla orsaken att det ofta kan vara det i praktiken enda fungerande sättet att testa metoder, dvs de algoritmer som ligger i grunden för forskningen (= en del av forskningsmetoden som ofta är ogenomskinlig). Om man väljer bort att jämföra/beakta resultaten fulltext/indexerade material är frågan om man försämrar forskningens trovärdighet med 50 eller 100%. Tillspetsat. I alla fall är detta något man bör vara medveten om, i fall man beslutar att lägga ner indexeringsverksamheten vid Brages Pressarkiv - som är mycket förmånlig och av god kvalitet.

Jag har gjort vad jag kan för saken. Nu är det upp till dem som ska ta eller kan påverka besluten vid SLS, ministeriet, Nationalbiblioteket osv. Jag kan bara hoppas man inser vidden av konsekvenserna för forskning och kulturarv när man fattar besluten. Vad är god framtida forskning och finlandssvenskt digital kulturarv värda för oss?

Pressarkivets framtid

Jag skrev en kommentar till de olika alternativen om Brages Pressarkivs framtid.

Vad fonderna måste

För någon tid sedan blev jag uppringd av en journalist som ville ha mig till ett tv-program för att diskutera Guggenheimmuseet med Kulturfondens direktör Leif Jakobsson. Jag svarade direkt nej. Det kanske kunde tolkas som feghet på grund av Brages Pressarkivs trängda situation, att jag inte skulle vilja stöta mig eller kritisera en penningstinn institution och potentiell finansiär. Men det var nog inte orsaken. 

Orsaken var den, att jag helt enkelt har väldigt svårt att ha några bestämda synpunkter på vad de finlandssvenska fonderna och stiftelserna ska göra med sina pengar. Dessutom känner jag en stor osäkerhet och okunskap inför hela Guggenheimprojektet. Jag har absolut ingen aning om hur man "borde" gå till väga då man grundar ett konstmuseum eller ordnar en arkitekttävling. Jag har inte ens som privat medborgare en välformulerad åsikt om vi borde ha ett Guggenheimmuseum eller inte. Frågan känns alldeles för komplex och svår att ha en åsikt om, utan att verkligen ha satt sig in i alla aspekter. Helt klart rör det sig om stora pengar, vilket gör att man måste vara på sin vakt och jag har en vag känsla av att det skulle kännas bättre att understöda och lyfta fram inhemska aktörer. Men jag vet ingenting om saken. I det läget ville jag inte gå med i något debattprogram där man borde ha ett hum om vad man talar om.

Den andra sidan av saken, alltså vad Kulturfonden och andra dylika finlandssvenska aktörer borde göra med sina pengar, är kanske något man som medborgare i "den finlandssvenska republiken" förväntas ha en åsikt om. Men det är också något jag på senare år, då jag arbetat närmare dessa frågor, blivit allt mer försiktig med. Det är nämligen inte en finlandssvensk republik vi har, det är inte skattemedel som ska fördelas på demokratiska grunder, utan det handlar om privata medel som är donerade för specifika ändamål. Frågan om till vem olika organisationer är redovisningsskyldiga är därmed inte enkel. Jag är ganska säker på att ledningen i åtminstone alla de större finlandssvenska fonderna har ett genuint och uppriktigt intresse av att så gott det går uppfylla de syften som finns stadgade för dem. 

Inom Kulturfonden använder man ett system med sakkunniga inom olika områden då man delar ut pengar. Det handlar om en process som lite liknar den akademiska kollegiala granskningen. Inom traditionell peer review för vetenskapliga tidskrifter är anonymiteten en viktig faktor. Det gör man för att motverka den s k Matteusprincipen om att den som har, ska få mera och den som har lite, ska bli av med det lilla han har. Det är ett fenomen som är väldigt tydligt inom t ex litterära priser (också internationellt): prisregnen faller skurvis över vissa författare, på ett sätt som ibland ter sig nästan löjligt. Att kretsarna är små kan man försöka motverka genom en viss grad av anonymitet. Å andra sidan blir det kanske mer rättvist om det inte är anonymt? Vem som ska vara anonym och när är ett ämne som tål att fundera på.

Frågan om anonymitet är också kopplad till frågan om transparens. Öppenheten är en norm som slår igenom allt kraftigare inom den offentliga sektorn på grund av den digitala utvecklingen och medvetna politiska beslut både inom EU och i Finland. Inom några år kommer total öppenhet att vara norm inom all offentlig förvaltning och allt beslutsfattande i Finland. Hur ter sig då i sådan miljö allmännyttiga organisationer som inte är maximalt öppna gällande allt sitt beslutsfattande? Detta är något man borde tänka ingående i genom redan nu, i lugn och ro: med vilka motiveringar kan man låta bli att öppna upp information? Sådana skäl kan finnas, men de bör motiveras väl. 

Man kan igen se till det akademiska där alla ansökningar och utlåtanden är offentliga utom då det gäller den kollegiala förhandsgranskningen (som möjligen är på väg ut, eftersom de vetenskapliga förlagen får allt svårare att motivera sin business). Varje sakkunnig förväntas kunna försvara sina beslut och utvärderingar offentligt. Klarar Svenskfinland av en sådan transparens: att alla ansökningar och alla utlåtanden, alla protokoll finns öppet på webben? Vad kan man vinna och vad kan man förlora? Helsingfors stad är redan där: allt ligger enkelt sökbart på webben. Det som är viktigt att tänka på är att öppenheten också skyddar: den skyddar för ogrundade misstankar och beskyllningar.

Svenska Kulturfonden har uttalat sig för öppenhet och man har också varit väl framme med en visualisering för att hjälpa allmänheten att få en uppfattning om utdelningen. Frågan är nu kanske närmast om man vill gå vidare själv som en föregångare i öppenhet, eller vill man koordinera sig med andra aktörer (även finska) och skapa en gemensam linje för hur allmännyttiga organisationer hanterar transparens? Kanske har vi om några år en tydlig indelning mellan dem som uppfattas som öppna och förtroendeingivande, som därför levererar kvalitet, och dem som är hemlighetsfulla och slutna, kring vilkas egentliga utdelningsprinciper man fritt kan spekulera?

Hur som helst är jag själv inte färdig att ställa mig upp och säga hur "fonderna måste göra". Angående Brages Pressarkiv anser jag att det som hör till den offentliga sektorn - som viktig forskningsinfrastruktur som stöder hela landet  - helt klart ska skötas just med statens pengar. Fast en synpunkt har jag på vad Kulturfonden borde göra med sina pengar: Kulturkarnevalen för skolungdomar hör till det finaste projekten jag sett, och jag hoppas verkligen att den får fortsätta och växa i framtiden. Den glädje, iver och skaparglädje jag uppfattat att finns där skulle jag unna varje ungdom i vårt land åtminstone en gång i livet. 

Varför öppna och länka data?

I går ordnade Brages Pressarkiv tillsammans med Kulturhuset, Magma och Finlandssvenskt samarbetsforum ett seminarium för finlandssvenska beslutsfattare om länkad öppen data. 

Trots ett visst manfall bland både talare och publik blev dagen rätt lyckad, tror jag. Jag hoppas i alla fall att alla som var med fick en uppfattning vad öppenhet betyder i praktiken (maskinläsbarhet), betydelsen av metadata och varför det är smart för en språklig minoritet att samarbeta kring just länkning av data. Vår utmaning var ju att diskutera detta utan att det skulle bli för tekniskt, för som vår keynotetalare Lars Lundqvist sade, handlar öppenhet allra mest om en insikt och vilja hos ledningen att arbeta strategiskt med delaktighet och för engagemang med omvärlden.

Ett ord som användes om och om igen under dagen var hittbarhet. Ur olika perspektiv tangerades frågan om hur viktigt det är i dag att skapa ordning bland alla material och resurser, både internt och externt. Allt detta handlar förstås om metadata, att man måste beskriva sina innehåll - och att det måste göras maskinläsbart. 

Pondus har kommit en god bit på vägen med detta. Under dagen lanserade vi en plan om de nästa stegen för att gå vidare. Som modeller och inspiration har vi bland andra Helsinki Region Infoshare och K-samsök. Tanken är att närmare samarbete och större integration ger mera synergier, synlighet och bättre genomslag också utanför det finlandssvenska. Vi vill bygga data.sve.fi, som är både en datakatalog, en gemensam maskinläsbar metadataresurs och en söktjänst. Idén är att betjäna tre grupper:  gemene webbanvändare direkt, utvecklare och externa tjänster och sist men inte minst de deltagande organisationerna själva.

Press

Jag borde denna gång säkert skriva om läget för Brages Pressarkiv, för det är många som undrar. Men jag har inget väsentligt nytt att berätta, situationen är verkligen eländig, men inte utan små ljusglimtar av hopp, tack vare det enorma stöd vi fått. Stödet är på riktigt helt avgörande, eftersom vår egen argumentation har klingat för döva öron det senaste året. 

Det är klart att vi också talar i "egen sak", vilket gör att man tydligen inte tagit det vi själva säger på allvar. Som att tjänsterna är unika och mycket viktiga för forskningen och att vi faktiskt öppnat våra data enligt regeringens önskan och därför borde belönas, inte bestraffas. 

Det är nu andra människor som måste tala och agera om Brages Pressarkiv ska kunna leva vidare. Själv är jag ibland ganska så trött på att prata om Pressarkivet. I ett år har jag talat, argumenterat, mejlat, skrivit, fixat kring denna sak. För jag anade att bilan skulle falla, nedskärningen kom inte utan förvarning. Jag sitter som bäst och sammanställer senaste års verksamhetsberättelse och ser t ex att jag vid 22 tillfällen senaste år har talat om Pressarkivet (mer eller mindre) antingen i föreläsningar, paneler eller andra sammanhang. Utöver alla möten, rapporter och skrivelser jag gjort. Nu har jag, förstås, emellanåt bara lust att lägga mig ner och gråta av frustration, men sen tar ilskan och tron på att det sunda förnuftet måste vinna till slut överhanden igen. Det bara kan inte få hända att man slarvar bort precis det man i substans hela tiden talar om att främja.

Bokmässa

Bokmässan i Helsingfors, två dagar bakom, en dag kvar för mig. Otroligt roligt och intensivt, så många samtal med så många kloka människor och så många som flimrar förbi, som man inte hinner tala med.

Vi lanserade Brages Pressarkivs nya söktjänst Presstanda på fredagen. Lyckligtvis fungerade nätet då. Nu på lördagen var telefonnätet så överbelastat att webben inte funkade alls. Jag fick ta till verbala medel i stället. Jag diskuterade också mycket samarbeten med tidskrifter som vi delar monter med. Det ser verkligen ut att finnas spännande grejer vi kan göra tillsammans.

Dagens sanning, morgondagens lögn?

I dag hade vi det tredje Media Information-seminariet. Temat var sanning och lögn, eller med andra ord källkritik och tolkningar av verkligheten. Seminariet var i år en del av Social- och kommunalhögskolans 70-årsjubel och tyngdpunkten låg därför på media och journalistik. Fast som vi konstaterade flera gånger under dagen har historiker och journalister väldigt liknande uppdrag, ethos och utmaningar.

De två första talarna, Lars Hertzberg och Henrik Meinander, började med att dissekera sanningsbegreppet. Meinander talade om hur både journalisternas och historikernas uppgift handlar om att förklara vår verklighet, oftast i en narrativ form. Både Anu Koivunen och Farida Vis tog upp detta; hur berättelser med klassiska strukturer, skurkar, hot och faror ofta formar dessa berättelser på ett sätt som får oss att frånse eller glömma att fråga efter fakta. De enkla förklaringarna i vad som skett, eller morfologin om man skulle tala med Vladimir Propp, och  stereotyperna slår otroligt snabbt igenom i synnerhet i krissituationer, då det är bråttom att sålla i informationen. Anu Koivunen påpekade dessutom att journalister ibland kan tendera att vara med om att skapa en "storm" i sociala medier, som sedan kan användas som ett "tryck" som nu senast i fallet Hautala (min länk). Trots att den minimala twitteroffentligheten i Finland verkligen inte kan anses representera någon "allmän folkopinion" (min kommentar). Men likväl kan den sedan citeras i massmedia och få en oproportionerligt stor tyngd. Farida Vis visade förresten också hur svårt det är att ens få ett grepp om hela twitterdiskussioner. På seminariets hemsida kommer vi att lägga ut material från seminariet, det kan löna sig att kolla det!

Anu Koivunen for ganska hårt ut mot journalisterna. Hon manade dem verkligen att satsa på kvalitet och transparens fram om snabbhet. Det är förstås viktiga frågor som aldrig kan diskuteras tillräckligt. Men det räcker inte heller att bara diskutera. Man måste handla. En intressant observation som jag fick med mig av Koivunen och Vis var att massmedia är relativt svaga på att korrigera felaktig eller vinklad information de själva spridit, medan Twitter har en fenomenal förmåga att relativt snabbt korrigera desinfomation.

Nedan en del twitter, mera material kommer allstå att läggas upp av Brages Pressarkiv.

Gästande stjärnor

Svenska Riksantikvarieämbetets informationsutvecklingsavdelning från Visby hälsade på i Helsingfors denna vecka. Vi besökte Svenska litteratursällskapet, Museiverket och Forum Virium. Det talades mycket öppenhet kan jag säga. Det talades lite teknik också, men samtalen tenderade ofta glida in på andra frågor, som är mycket mer utmanande. Därför diskuterade vi mycket hur man kan få folk att förstå att det kostar förhållandevis litet att öppna data och att nyttan är stor. Men det handlar inte bara om att öppna data.

Man måste också öppna för dialog. För mig blir tanken om engagerande tjänster allt viktigare. Det är inte roligt att bara söka i andras material och bilder och i bästa fall trycka på en gilla knapp och dela eller kanske till och med tagga materialet. Man vill göra mera. Tänk på alla de bilder som i dag digitaliseras och laddas upp på Facebook. Alla de bilderna kunde i stället finnas på en inhemsk öppen sajt, där de faktiskt kunde bidra till både kulturarv och forskning. Det är dit Finna och alla kulturarvsorganisationer borde sträva. Snabbt.

En liten dagbok från besöket hittas på Storify.

Wikipedia for the win

I går ordnade vi en "Wikipediaklinik" på Brages Pressarkiv. Det kom så många människor att vi med ett nödrop, nästan, rymdes in i vår lilla forskarsal. På plats fanns också Tommi Kovala, Susanna Ånäs och Mikael Böök från Finlands Wikimedia. Till att börja med gav Böök en introduktion till hur man arbetar med Wikipedia. Det finns ganska många regler att beakta och ganska hård intern kontroll på att man till exempel inte för fram någon ny forskning, utan allt måste vara belagt och hänvisas till något annat ställe. Men man ska nog inte låta sig skrämmas av att man kan blir tillrättavisad i synnerhet i början. Efter inledningen högg vi helt enkelt i, eftersom det bästa sättet att lära sig är att göra. En del hade redigerat Wikipedia tidigare och hade mer intrikata frågor, andra funderade över mer elementära saker, som jag, som undrade om jag faktiskt ska grunda en sida på mitt användarnamn. Jag beslöt mig för att skjuta på det i alla fall.

Foto: Peik Henrichson

På Pressarkivet hade vi förstås fantastiska källmaterial till hands. Jag började med att fylla lite på den svenska artikeln om Johan Gabriel Granö, som är oförsvarligt mycket kortare än den finska. Det var Tommi Kovala som påpekade om saken för mig. Jag konstaterade att det är ett ganska drygt arbete att översätta eller omarbeta artikeln helt, så jag satsade istället på att göra en inforuta om honom och sedan en om Lars Sund. För att göra en sådan ska man välja en mall ur Wikipedias mallbibliotek. Orsaken varför det är viktigt och bra med inforutorna är att de är strukturerad information, som ingår i DBpedia, dvs är en del av den semantiska webbens bubblor och kan användas på många sätt i olika tjänster. Bland annat av Googles Knowledge Graph.

På det hela taget är ett otroligt roligt, men också tidskrävande att arbeta med Wikipedia. Därför är det bra med Wikimaraton och dylika workshoppar. Eller att man är pensionär. Kanske det kunde hjälpa.

Vad man kan göra med öppna data

Nu äntligen fick jag ut lite mera info om bidragen i Pondus Open Data HackFest. Dagen var lyckad på alla sätt, utom att jag ju lite sörjer att medierna hellre nappade på den sämre nyheten om motgångarna för Brages Pressarkiv. På den fronten har vi fått en fin uppbackning, vittnesmålen om varför Pressarkivet är viktigt bara strömmar in.

Många fina samarbeten och idéer föddes i alla fall under HackFesten. En del kommer säkert att få resultat redan under våren andra under de närmaste åren. Nätverkande är fint.

Brages Pressarkiv och framtiden

I dag gick Brages Pressarkivs motgångar slutligt över nyhetströskeln, sedan Finlands svenska publicistförbund ville ta i saken. Finansieringsbeslutet från ministeriet kom ju redan i januari, men vi hade medvetet valt att inte gå ut och skandera (tigga), utan försöka ta en konstruktiv ansats. Det tänker vi också fortsätta med. Ingen ska behöva ge oss en cent för att "det är synd om oss". De som väljer att finansiera oss, ska göra det för att det finns en reell nytta och ett värde i det Brages Pressarkiv är och gör.

Jag tror nämligen benhårt på att vi faktiskt har väldigt mycket att ge. Våra stamkunder är många, de är trogna och de vet att de hos oss hittar mycket information som inte går att hitta någon annanstans. Och nya människor hittar oss hela tiden. Alla blir lika överraskade och glada över att hitta en sådan skatt. Det gäller både akademiska forskare och amatörer och professionella personer inom otaliga branscher.  Det finns mycket forskning och research som skulle bli ogjord utan Brages Pressarkiv. Ingen annan gör samma sak som vi och ingen har lika omfattande samlingar. Att inget motsvarande görs på finska kan inte räknas oss till nackdel, utan ökar tvärtom ytterligare värdet av arkivets samlingar och tjänster. Många av våra kunder är finskspråkiga.

Till det kommer att den semantiska webben håller på att slå igenom. Brages Pressarkiv har här kommit rätt långt. Vi är vad jag vet det enda arkiv i Finland som byggt ett öppet gränssnitt. Vi har använt tekniken delvis redan länge. Den kommer småningom att tas i bruk också inom till exempel Nationalbiblioteket, och vi har tack vare vår erfarenhet mycket att ge, sådant som kan underlätta arbetet. Det handlar om rätt omfattande tekniska projekt, som är rätt svåra att enkelt motivera och förklara. Därför var vi mycket glada över att vi tisdags ordnade en lyckad tillställning, som resulterade i flera fina idéer till implementering, alltså riktiga tjänster. Det står allt tydligare att genomtänkta teknologiska lösningar och bra informationshantering ger stort mervärde. Det har både Svenska Yle och vi på Brages Pressarkiv kunnat konstatera. Man kan antingen arbeta slarvigt och ineffektivt, eller öppet och målmedvetet när det gäller dessa saker. Ju längre man skjuter på beaktandet av dessa faktorer, desto mer ställer man till det för sig själv på sikt.

Genom att ännu ytterligare utveckla vår verksamhet och samarbeta med våra målgrupper så att vi betjänar dem bättre, tror jag Brages Pressarkiv har en framtid och fyller många funktioner för många människor. Jag vet att vi har mycket att ge. Våra utvecklingsprojekt är i full gång och de har också finansiering. Därför är jag själv hoppfull.

Brage Pressarkivs databas

Man kan gör allt möjligt kul med data. I dag satte jag en liten stund på att ta fram lite siffror ur Pressarkivets databas. Det är ganska snabbt och enkelt att göra sökningar och knappa in resultaten på ett kalkylblad. Att beakta är att det är olika människor som indexerar olika tidningar, vilket kan göra små skillnader, men just vad gäller artikeltyp, klassificering och nivå torde normaliseringen vara god och skillnader i tolkning inte finnas. Vad gäller enskilda ämnesord skulle jag inte rekommendera dylika metoder, eftersom det finns för mycket alternativ och datan är inte lika entydig och klar. Ämnesorden fungerar närmast som hjälp vid sökning.

Men det är just på denna nivå som jag tycker skillnaderna är intressanta och kan vara relevanta. Det roliga är att åtminstone jag själv tycker de ganska väl motsvarar (eller bevisar) den fingertoppskänsla jag haft. Just ledare är förstås också en särskilt signifikant artikeltyp.

Lite mera exempel finns här (pdf).  Man kunde göra mycket mera. Öppen data är kul. Vi hoppas också få fram intressanta grejer på Pondus Open Data HackFest i början av mars, då det finns flera datakällor från olika finlandssvenska håll att använda.

#m12i-seminariet närmar sig

Tänk så mycket information och kunskap som finns på webben. Och så mycket mer som kunde finnas! Tänk på Det historiska tidningsbiblioteket eller på Yles fantastiska arkivmaterial. Eller alla miljontals objekt som finns i Europeana. Där finns bilder och ljud och texter. Kartor, tavlor, skulpturer, museiföremål avbildade. Eller all litteratur som finns i Project Runeberg.

Allt detta är råmaterial som kan användas. I skolor, arbete och forskning. Som hobby. Av journalister och skribenter av olika slag, konstnärer och författare. Företagare i vissa lyckliga fall. Villkoren för hur materialet kan och får användas varierar, men mycket är faktiskt helt fritt.

Det som finns tillgängligt på webben är de facto det som är relevant och användbart för många människor. Vare sig vi gillar det eller inte. Dagens nyheter blir också en del av denna historia. Materialet fylls på i båda ändorna, gammalt som digitaliseras och nytt som skapas och publiceras.

Kom och fundera mera kring detta om du har möjlighet den 9 november på Soc&Kom. Vi har spännande föreläsare på kommande. Eller följ streamen och twittra!

Läs mer i programmet!

Långsiktigt bevarande med öppen källkod

Denna vecka var jag med på en oerhört inspirerande mötesdag i S:t Michel. I staden har man redan länge mycket medvetet drivit på att utveckla kompetenser kring digitalisering och digitalteknik. Det är inte en slump att Nationalbibliotekets digitaliseringsverksamhet finns där, eller Näringslivets centralarkiv ELKA, som har gott kunnande på området. Vid yrkeshögskolan i staden har man också länge sysslat med digitalisering av ljud och bild. Bland andra många privatarkiv men också företag använder sig av deras tjänster.

På statligt håll har man redan ett antal år planerat nationellt långsiktigt bevarande. Både alla myndigheter och inte minst kulturarvsinstitutioner kommer att behöva dylika tjänster. Webbsidor, e-post och elektronisk ärendehantering skapar ett hårt tryck på trovärdigt, centraliserat och professionellt långsiktigt digitalt bevarande för myndigheter. Vi har dessutom Nationella webbarkivet, Nationella audiovisuella arkivet och en växande material av typen 3D-modeller och ritningar som gjorts i forsknings- eller planeringssyfte vid olika offentliga institutioner, förutom allt det som digitaliseras vid arkiv, museer och bibliotek. Det är enorma summor det handlar om.

Det finns ändå en ansenlig mängd digitala material som inte åtminstone på väldigt länge kommer att direkt platsa in i det statliga systemet. Från Arkivverkets sida satsar man nu äntligen på att utveckla it-tjänster också för privatarkivsektorn. Det görs inte bara för att stöda denna sektor, utan också för att garantera tillgängligheten till deras information. Tyvärr ser fokus ut att ligga på katalogerna, snarare än på det digitala material som förr eller senare kommer att hamna i famnen på de mindre arkiven, som kommer att utgöra en kolossal utmaning. Man har i själva verket explicit lämnat digitala material utanför utvecklingsprojektet. För myndigheter har man utvecklat ett system för arkivering av elektroniska material (VAPA). Gott och väl så, man måste ju börja med det viktigaste. Inom NDB-projektet tänker man sig att kulturarvsorganisationer ska kunna överföra material till det nationella systemet för långsiktigt bevarande. De största kulturarvsorganisationerna har enorma mängder material och komplexa krav på bevarandet.

Det är därför mycket välkommet och roligt att man nu i S:t Michel har trummat ihop ett projekt för att kunna erbjuda tjänster också åt mindre och mer udda aktörer, och hjälpa dem att få in sina material in i ordentliga system. Öppen källkod gör det möjligt att förutsäga och planera långsiktigt digitalt bevarande både tekniskt och kostnadsmässigt, sade Osmo Palonen, som leder projektet.  Är man beroende av kommersiella aktörer är nämligen bägge delarna rätt svåra att kontrollera. I praktiken ofta omöjliga, har det visat sig. Lyckligtvis finns det mycket öppen och ofta även gratis mjukvara att välja mellan. I S:t Michel har man redan plöjt igenom och testat en hel del alternativ, och arbetet går vidare. Genom samarbete med andra aktörer på olika håll i världen kan man lära sig av varandra och tillsammans utveckla tekniken.  Givetvis sker planeringen också i nära samarbete med Arkivverket och det nationella LDB-projektet.

Brages Pressarkiv, med sitt arkiv Presstanda, kommer också att delta i OSA-projektet, som det nya Open Source Archive-projektet kallas. En viktig grej för oss kommer att vara att fundera igenom och utveckla processer kring själva arkiveringen. Det finns många frågor om hur det hela ska gå till som måste utredas, beslutas och dokumenteras. Om någon är intresserad av ämnet i allmänhet, kan man läsa om det exempelvis på Library of Congress sidor. Eller ta kontakt med mig.

Sökning av artiklar

Vid Nationalbiblioteket arbetar man redan på att putsa sina databaser inför RDA. Det var en trevlig nyhet jag fick höra på dagens ARTO-seminarium. Vidare diskuterades å ena sidan det stora behovet av referensdatabaser (och metadata) på dylika material oberoende av format, å andra sidan det faktum att en så liten del av själva materialen är öppet tillgängligt på webben, något användare ofta har svårt att förstå och blir frustrerade över.

En bra kommentar gällande de filter vi så mycket behöver och vill skapa var Kari Saaris fråga om var gränsen mellan filter och censur går. Själv tror jag ju att länkning av data kommer att lösa en hel del problem kring detta. Jag skrev mer om att söka tidningsmaterial på webben i Brages Pressarkivs blogg.

Min presentation (rätt visuellt betonad denna gång) nedan.

Brages Pressarkiv on Prezi

Spänningen stiger

I dag höll jag min riktigt första formella presentation av projekt Pondus för ett gäng skärpta informatiker på Terkko. På plats fanns många som arbetat med ontologier och länkad data, så det var lite extra spännande att få höra deras kommentarer. Vi hoppas ju riktigt inom kort att kunna lansera våra inte alls färdiga, men en god bit på väg hunna, planer på finlandssvensk öppen länkad data.

Efter och under presentationen uppstod mycket intressant diskussion om hur man bäst driver förändring, hanterar systemutvecklingsprojekt och kring den enorma betydelsen av nationella långsiktiga lösningar för informationsinfrastruktur (ontologier, länkservrar etc som fortfarande saknas!). Det roligaste var att alla verkade förstå vår iterativa ansats och såg poängen med att gå framåt just på det sätt vi gör. Så trots att en hel del utmaningar väntar är jag mycket hoppfull. Vi går åt rätt håll här och varje lilla steg vi lyckas ta är ett steg i rätt riktning.

Jag infogar projektpresentationen jag visade här nedan, men den är riktad till branschfolk, så jag vet inte hur mycket av värde den kan ge andra. Mycket, mycket mer både allmän och detaljerad info är som sagt på kommande inom kort.

Pondus - finlandssvensk öppen länkad data on Prezi