 |
| Hufvudstadsbladet 28.4.1924. Nationalbiblioteket |
 |
| 1. Majstad. Stadsmuseet. |
 |
 |
 |
 |
8. Västra Chaussén (Stadsmuseet) |
 |
9. Runebergsgatan (Stadsmuseet) |
 |
10. Runebergsgatan |
 |
Tölö 1922 (detalj, Stadsmuseet) |
 |
11. Fredriksgatan |
 |
| 12. Fredriksgatan (Stadsmuseet). |
 |
 |
Postmuseets samlingar. Licens: http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/4.0/deed.fi |
I veckan kom ett välkommet beslut, då regeringsprogrammets skrivningar om kunskapsbaserad politik ledde till att Datarummet fick finansiering. Det finns potentiellt nästan oändliga mängder data och kunskap i samhället och man önskar ju att beslutsfattare inte fattar beslut baserade på endast känslor eller opportunism. Att kunna hitta, ta fram och använda data är centrala samhälleliga kompetenser om man överhuvudtaget vill förstå vad som har hänt, är på gång eller vilka effekter olika åtgärder har. Man kan förstås, om man vill, fatta beslut på rent ideologiska eller populistiska grunder, men det innebär nog stora risker, både för den egna framgången och för samhället i ett litet längre perspektiv. Kunskapsbaserad politik kräver emellertid att man har förmågan ett se litet större och mer komplexa helheter än att stirra på en enda faktor, som till exempel skuldsättning.
Traditionellt har vi i Finland ett högt förtroende på experter, då man systematiskt och ofta omfattande hör dem t. ex. vid lagberedning. Som en del av hela systemet är den akademiska forskningen och dess neutralitet av yttersta vikt. Samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning är också synnerligen viktiga, för att kunna förstå hurdan politik man ska göra för att uppnå olika mål. Att sådan forskning faktiskt kan vara neutral och ge kunskap och verktyg som hela samhället har nytta av, verkar ibland svårt för en del människor att förstå. Att det faktiskt finns saker som alla kan vinna på om man gör dem smart. Professorn i miljöpolitik Janne Hukkinen är enligt mig en av dem som gjort ett särskilt värdefullt arbete här, inte minst för att han bemödat sig om att kommunicera flitigt på finska (se t. ex. denna video).
Vetenskapskommunikation är ett gebit som kräver mycket kompetens, och som också Hukkinen var inne på i videon kan vara utmanande på många sätt. Jag själv noterar hur annorlunda forskardebatten ibland kan te sig forskarna emellan, jämfört med den bild som syns i media. Och därmed menar jag dystrare. Jag hoppas innerligt att beslutsfattare lyssnar noga, trots att de dominerade offentliga narrativen kan missa viktiga signaler på grund av att snävhet och påtryckningar. Det kräver extra visdom av beslutsfattarna att klara av analytiskt tänkande i den här situationen. Det torde finnas förutsättningar för det i vår nuvarande regering, där alla utom två ministrar har högre högskoleexamen, många dessutom just inom statsvetenskap. Därmed förstås inte sagt att man inte skulle ha förutsättningar till kritiskt eller analytiskt tänkande utan sådan examen, men en examen kan ses som ett mätbart bevis på en viss kompetens, hoppas jag.
Jag själv kan inte låta bli att undra om inte många nedskärningar som föreslås på litet längre sikt kommer att vara riktigt stolliga också rent ekonomiskt. Framför allt leder brådska lätt till dåliga beslut och ännu värre: svagt genomförande. Vårt samhälle och dess ekonomi är väldigt komplexa system. Det är till exempel inte alls omöjligt att man kan effektivera verksamheter på olika håll och kanter, men om man inte har ett gott ledarskap och får hela eller åtminstone största delen av en organisation med på förändringarna och på att hitta goda lösningar, kan nog slutresultatet lätt bli lose-lose. Det kräver nämligen tid och psykologisk trygghet att åstadkomma bra förändringar. Aggressiv toppstyrning kommer att slå tillbaka, om man väljer en sådan väg. Dialog framom ideologi är vad jag skulle önska, så att man kan hitta lösningar som objektivt sett är bra.
Det var på annandag påsk, den 21 april 1924, som Svenska litteraturveckan i Helsingfors inleddes med en matiné på Svenska Teatern. Först höll Olof Enckell ett föredrag om kritikens roll (där han uttryckte en åsikt om att kritikens nivå inte var särskilt hög för tillfället). Sedan lästes några dikter, och till sist uppfördes Runar Schildts enaktare Galgmannen från 1922 för första gången på svenska.
 |
| Schildt (1888-1925) arbetare vid denna tid på kusinens förlag, men hade själv bakgrund vid teatern. Museiverket. CC BY. |
 |
| Runar Schild avled bara ett drygt år efter Galgmannens premiär. |
På scenen i april 1924 stod två skådespelare, eftersom det ursprungliga manuset har bara två roller: Överste Toll och Maria. Toll spelades av Albert Nycop. Det var lite publik i salen och mottagandet var tydligen svalt i salongen. Recensenten i Nya Argus som hade en del förbehåll mot uppsättningen, var gripen av Schildts strindbergska text: "... Schildt har sprängt sina gränser och gripit framåt; allt oväsentligt är bortbränt."
 |
| Albert Nycop (1877-1946) var verksam både i Sverige och Finland under sin karriär. Svenska Teaterns arkiv, detalj. SLS. CC-BY. |
Överste Toll, dvs, Albert Nycop verkar ha varit mer uppskattad i Sverige där han studerat scenkonst, än i Finland. Pressen har påpekade inte sällan att han inte passade i olika roller eller spelade stelt, ihåligt eller tråkigt. Nycop var tydligen inte så bra på att ta negativ kritik heller. Den andra rollen spelades av en ung Göta Grönholm (1898-1970). Tidigare hade hon spelat Julia.
 |
| Fest på teatern. Arna och Göta delade på rollen som Julia. Året var 1923 och byxor var inte något kvinnor klädde sig i (utom på teatern) Veckans krönika. Nationalbiblioket. |
Galgmannen blev ändå något av ett genombrott för Göta. Hon fick beröm i recensionerna för sin prestation och beskrevs som självfull och en konstnärinna av stora mått. Följande säsong fortsatte hon att spela mot Nycop i en pjäs av Jarl Hemmer, Med ödet ombord. Igen fick Nycop sämre recensioner, medan Göta höjdes till skyarna.
 |
| Nationalbiblioteket. |
 |
| Illustration ur Garm 1.2.1925. Nationalbiblioteket. |
Följande uppsättning, Bernard Shaws Jeanne d'Arc, gjorde sedan Göta Grönholm till en stjärna. Med tanke på det är det synd att det inte verkar finnas några porträtt av henne i teaterns arkiv och jag har fått jaga bilder i tidningsarkivet.
 |
| Igen fick Göta klä sig i byxor som Jeanne d'Arc. Kanske gav det henne extra frihet att hon hade ett personligt, snarare än bildskönt, utseende? Nationalbiblioteket. |
 |
| Ur Våra Kvinnor 1925. Nationalbiblioteket. |
Vart försvann då den skådespelande professorsdottern Göta Grönholm? Hon reste till Sverige och bildade där familj med den också finskbördige arkitekten Gunnar Hoving. Först arbetade Göta i Helsingborg och senare i Göteborg. Hon jobbade vid Svenskis under en period då man redan under Nicken Rönngrens ledning börjat införa finlandssvenskan som scenspråk, vilket innebar att hon under den första tiden i Sverige jobbade hårt med att träna bort detta "sjungande."
 |
| Bild ur Allas Krönika 1933. Nationalbiblioteket. |
Bland min morfars mors papper hittade jag ett fotografi av ett kök. På baksidan står Telis kök. Det är svägerskan Ottilia Fagerströms kök på Estnästgatan 10. När bilden är tagen vet jag inte, men huset byggdes 1910-1911 och som man kan se, är det inte gas i köket utan en vedspis.
 |
| Estnäsgatan 10. Stadsmuseet. CC-BY |
 |
| Ottilias granne, snickaren Gustav Bohm (1838-1919?), På bilden nedan troligen fotograferad av sin dotter Olga. Stadsmuseet. CC-BY |
 |
| Emil och Hanna Ulriksson |
 |
 |
| Området vid gasverket enligt karta från år 1878. |
 |
Gasverkets rök över staden. Vy över Henriksgatorna 1896 av August Juselius. Museiverket. Detalj CC BY-licens. |
.jpg)
 |
| Edvard Bergroth (1836-1917), mångårig chef för gasverket. 1864. Han var också aktiv brandkårist och senare en av grundarna till TF. Museiverket. CC BY. |
 |
| Nya teatern 1860 före branden. Museiverket. CC-BY |
 |
| Nya teatern efter branden i maj 1863. Museiverket. Gasbelysningen hade knappast något med saken att skaffa. CC BY. |
 |
Rengöring av gaslykta på Sjötullsgatan 1912. Signe Brander, stadsmuseet. CC BY. |
 |
Signe Brander, Gasverket i Södervik 1912. Stadsmuseet. |
 |
| I hemmen betalades gasen med gaspolletter som man köpte i livsmedelsbutikerna och matade in i gasmätaren. Gaspollet från 1925. Stadsmuseet. CC BY. |
 |
Det gamla gasverkets byggnader fick ge vika i början av 1930-talet då den nya Posthuset skulle uppföras och den sista gaslyktan släktes den 7 december 1941. Men fortfarande är gasen viktig inom industrin, till exempel inom bageribranschen som jag lite råkar känna till.
 |
 |
Det fanns en gasklocka också i Kampen ännu på 1960-talet. Pekka Kyytinen 1966, Museiverket. CC BY. |
.jpg)
